Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Kvinnornas situation i Palestina

Interpellationsdebatt 8 juni 2010
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Gunilla Carlsson (M)

Anf. 129 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att Sveriges och EU:s bistånd till Palestina ska få en mer tydlig inriktning på kvinnors situation när det gäller förhållandena på arbetsmarknaden, så att deras utbildning kan bli till gagn för det palestinska samhällets utveckling. Hon har också frågat vilka åtgärder jag avser att vidta för att Sveriges och EU:s bistånd till Palestina ska få en tydlig inriktning på stöd till kvinnoorganisationer som bekämpar den kvinnofientliga hederskulturen. Som Amineh Kakabaveh konstaterar har Sverige och EU ett stort bistånd till det palestinska folket. EU är en av de största biståndsgivarna, och Sverige är en av de största biståndsgivarna bland EU:s medlemsländer. Förra året uppgick det totala svenska biståndet till palestinierna till över 800 miljoner kronor. Vårt bistånd går dit det bäst behövs: till att främja fredsprocessen och fredsbyggande, till palestinskt statsbyggande och humanitära insatser. Sverige bidrar till att bygga en palestinsk stat, så att förutsättningarna ska finnas på plats för en permanent lösning av den israelisk/palestinska konflikten. Med utgångspunkt i 1967 års gränser hoppas vi att parterna ska enas om en tvåstatslösning; ett Israel och Palestina som lever sida vid sida i fred och säkerhet. Herr talman! Det palestinska folket har många utmaningar framför sig, och de palestinska kvinnorna möter ännu fler. I den svenska samarbetsstrategin för utvecklingssamarbetet med Västbanken och Gaza har kvinnors situation särskilt uppmärksammats, vilket inte minst kommer till uttryck genom stöd till palestinska kvinnoorganisationer via Kvinna-till-Kvinna, och genom att särskilt betona kvinnors rättigheter i vårt stöd till uppbyggnaden av rättssektorn. Kvinnors situation ges också särskild uppmärksamhet i det stöd till funktionshindrade som förmedlas via Diakonia och stödet till psykosocial hälsa i Gaza. Inom det svenska stödet till utveckling av den privata sektorn planeras också särskilda insatser för sysselsättningsåtgärder för kvinnor och stöd till förmån för kvinnligt entreprenörskap. Mot bakgrund av den allvarliga händelsen utanför Gazas kust vill jag avslutningsvis påminna om att Sverige och EU fördömt Israels våldsanvändande på internationellt vatten i samband med bordningen av den humanitära insatsen Ship to Gaza. Jag beklagar djupt de dödsfall som inträffat. Denna tragedi understryker behovet av en hållbar lösning till gagn för civilbefolkningen som under lång tid levt med svåra umbäranden. EU har sedan länge krävt att Gazas gränsövergångar öppnas omedelbart och ovillkorligen, och hålls öppna, för humanitär hjälp, handelsvaror och personer.
Amineh Kakabaveh (V)

Anf. 130 Amineh Kakabaveh (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag vill börja med att tacka biståndsministern för svaret. Biståndsministern fördömer det israeliska angreppet på Ship to Gaza. Hon beklagar det inträffade att nio fredsaktivister dödats av israeliska kommandosoldater, och hon talar om det som en tragedi. Jag tycker att det är ett vagt ställningstagande. Det är faktiskt vagt av en stat vars regering för många årtionden sedan fördömde USA:s krigföring i Vietnam, som i sig var ett oerhört brott mot mänskliga rättigheter. Att beklaga och tala om tragedi är något som diplomater gör när de vill undvika att utpeka en ansvarig. En jordbävning är en tragedi där det kan vara omöjligt att utpeka en ansvarig. Men när någon dödas finns det någon som håller i vapnet, och handlar det om militära operationer finns det någon ansvarig som ger order. Nu handlar den här debatten egentligen inte om Ship to Gaza utan om palestinska kvinnors och barns rättigheter. Antalet palestinska liv som gått till spillo är vida högre än det antal liv som tyvärr förlorades ombord på Marmaraflottan. Debatten här handlar om havande kvinnor som stoppats i israeliska vägspärrar och har dött därför att de inte hunnit nå ett sjukhus. Det handlar om palestinska barn som dött under bombade hus i Gaza, om en befolkning som bombarderats med fosforbomber som, om man inte dör, ger skador och ett livslångt lidande. Herr talman! Palestinska kvinnor och barn lider på Västbanken, och värst lider de i Gaza. De lider inte endast av det israeliska förtrycket. De lider också när de diskrimineras av en traditionalistisk kvinnosyn som uppmuntras och upprätthålls av Hamas som hotar att sprida sig till alla palestinska områden. Det är en traditionalism och fundamentalism som uppstått till följd av det ökade israeliska förtrycket. Det känns lite futtigt att stå här och tala om att det gäller att ge kvinnor utbildning och att de har behov av ett ordentligt arbete när vi vet att varje sådant försök motarbetas av Hamas, som blir allt starkare ju hårdare det israeliska förtrycket blir. Likafullt måste vi göra det. När ett självständigt Palestina en gång uppstår ska det vara ett verkligt fritt Palestina, det vill säga ett Palestina med fri- och rättigheter också för kvinnor samt trygghet för barnen. Därför är det viktigt för oss att stödja de palestinska kvinnorna, att satsa på kvinnorna. Det är bra att Kvinna till Kvinna och Diakonia finns, men de ingår inte i regeringens direkta arbete. Vad anser ministern om de palestinska kvinnornas situation?
Carina Hägg (S)

Anf. 131 Carina Hägg (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Statsrådet Gunilla Carlsson! Det här är en interpellation som kommit att kännas alltmer angelägen under de dagar som gått sedan Ship to Gaza kom i fokus genom det dödande och de övergrepp vi kunnat se. Konsekvenserna känns alltmer oroande. Jag vill nämna det kort eftersom det är en så dramatisk händelse i närtid. Samtidigt vill jag hänvisa till den debatt som hölls i kammaren i går. Det var en extra debatt angående dessa händelser. Vi har dessutom i s-gruppen begärt ett extra möte i utrikesutskottet, och jag har gott hopp om att det kommer att äga rum snart. Jag står bakom de uttalanden som Socialdemokraterna gjort, och jag står även bakom De rödgrönas gemensamma uttalande. Med det sagt vill jag övergå till dagens interpellation. Jag har tidigare i riksdagen hållit seminarium som handlat om de palestinska kvinnorna. Den hade rubriken Utan kvinnor ingen fred, och jag tycker att den rubriken står sig än mer i dag. När vi tittar på tv-bilderna och ser vilka som agerar, vilka krafter som finns på olika sidor, ser vi att det är väldigt få kvinnor. Kvinnorna är offer. Kvinnorna är mer sällan aktörer. Vi vet att det finns kvinnor i Gaza, på Västbanken, i Israel. Många palestinska kvinnor finns i diasporan. Vi har träffat ett antal av dem. Vi vet att det finns starka, duktiga, driftiga kvinnor som kraftfullt skulle kunna driva utvecklingen åt rätt håll. Men i dag har de, tycker jag, marginaliserats i stället för att få ett ökat stöd. Vi vet också att en stor majoritet av de palestinska kvinnorna, nästan 80 procent, vill ha en lagstiftning som främjar jämställdhet mellan män och kvinnor. Det har vi sett av den undersökning som Olof Palmes Internationella Center genomförde för ett halvår sedan bland just palestinska kvinnor. Den visar att det finns en stark strävan åt det hållet, vilket jag tror vore bra för det egna samhället, för individerna, kvinnorna, och för deras familjer. Det är något som vi har anledning att understödja. Vi vill stödja palestinska kvinnor. Palestina diskuteras ofta och länge av världens beslutsfattare, men de är ofta män. Därför är jag glad att det är kvinnor som deltar i denna debatt. Sedan behöver både män och kvinnor diskutera tillsammans. Sällan får vi utanför de geografiska områden där de palestinska kvinnorna lever höra deras egna röster. Ibland lever de väldigt isolerade; det gäller Västbanken och kanske i ännu högre grad Gaza. Vad tycker de om politik och samhälle? Därför var det mycket bra att undersökningen gjordes. Palestinas kvinnor är starka och kan, om de får möjlighet, avgöra framtiden. Att då stödja föreningar i Palestina som organiserar kvinnor, till exempel kvinnokooperativ som gör det möjligt för kvinnor att utbilda sig och ha en egen försörjning, är viktigt. En egen ekonomi för kvinnor rubbar ojämställda strukturer och öppnar för en palestinsk demokrati bygd underifrån. Även om det just nu är svårt att bygga uppifrån, vilket vi önskar vore möjligt, och att arbeta med maktstrukturerna i samhällena finns det ändå möjligheter att arbeta på annat sätt. Vi har sett att man genom att arbeta med kvinnor har lyckats nå resultat. Kvinnor har vunnit inflytande i sina lokalsamhällen, de har utvecklat kompetens och när de fått stöd att organisera sig har de kanske startat kooperativ och därigenom kunnat få en egen försörjning, kunnat utbilda sig och även stödja sina barn. Det är viktigt. Det ger dessutom goda lärdomar och pekar framåt. Jag tycker att det är viktigt att peka på det som vi genom undersökningen vet att palestinska kvinnor själva tycker så att vi har det med oss när vi utgår från vad vi vill och kan göra framöver.
Gunilla Carlsson (M)

Anf. 132 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill tacka Amineh Kakabaveh som ställde interpellationen. Alla tre hänvisar vi till den riksdagsdebatt som hölls i går med anledning av händelserna kring Ship to Gaza. Jag tror inte att det finns så stora skiljaktigheter mellan oss. Jag har förstått att det finns stor respekt för hur Carl Bildt drivit och hanterat frågan, och den diskuterades som sagt i går. Den frågan kommer vi fortsatt att behöva hantera antingen vi kallar den tragedi eller inte. Jag vill gå tillbaka till interpellationen och lite grann blicka bakåt på mina fyra år som biståndsminister. Jag kan se hur den tragedi som drabbar den palestinska befolkningen snarast har fördjupats - blockaden av Gaza, inga fredsframgångar, isolering och krig. Även om jag delar Carina Häggs uppfattning att vi ska tala om kvinnor som aktörer, inte bara som offer, ser vi, precis som Amineh Kakabaveh påtalar, att det är kvinnorna och barnen som drabbas värst. Det är åtminstone den tredje generationen kvinnor som får leva i sin svärmors hus, inte kan odla eget land, inte kan utveckla en egen affärsverksamhet och har svårt att under de politiska förhållanden som råder i Palestina kunna komma till sin rätt. Vi ser det också i de mer vardagliga händelserna. Att inte kunna köpa varor, att se hur priserna far i höjden och arbetslösheten breder ut sig skapar vanmakt. Och vi vet att våld föder våld. Det övervåld som Israel har använt förs vidare och tar sig uttryck i en radikalisering av palestinierna. Vi har sett hur det kan spilla över och medföra våld mot kvinnor i hemmet och ytterligare försämrade livsmöjligheter för framför allt flickor och kvinnor i Gaza men också på Västbanken. Vad har vi då gjort åt detta? Vad kan vi göra? Jag besökte en journalistutbildning på Västbanken. En sådan utbildning tror jag är mycket viktig när man tittar på den situation som Hamas skapat. Det är en förtryckarkultur när det gäller kvinnorna som Amineh Kakabaveh sätter ljuset på. Vad betyder det, om vi slåss för de mänskliga rättigheterna, att det finns en god journalistutbildning för journalister som inte ägnar sig åt självcensur utan också börjar tala om bristerna i det palestinska statsbygget? Genom biståndet har vi försökt stötta den under de här åren. Det gäller att se till att det finns kapacitet på palestinskt område att kunna bilda en egen stat, att kunna ha en fullgod demokrati och trovärdighet. Det finns hot mot det, vilket Amineh Kakabaveh tar upp. Därför har vi frågat oss vad vi kan göra i utvecklingssamarbetet. Det är anledningen till att vi nu lagt till privatsektorutveckling. Carina Hägg säger att kvinnorna också ska vara ekonomiska aktörer och få möjlighet att utvecklas och kunna påverka, trots svåra omständigheter. Det är ett sätt. Ett annat är att ge mer direkt riktat stöd till kvinnor inom till exempel hälsosektorn och utbildningen, vilket jag tog upp i mitt svar på interpellationen. Här finns det anledning för oss att beakta utvecklingen inom Hamas, men också Fatah, vill jag påtala. På deras senaste partikongress var det en kvinnlig kandidat som ville komma in i deras partistyrelse, men hon lyckades tyvärr inte. Det säger oss en del om att vi har mycket kvar att göra för att stötta palestinier, inte bara för att de ska få sin frihet och få sina rättigheter tillgodosedda, utan också för att det palestinska statsbygget ska ta sin utgångspunkt i demokrati och respekt för mänskliga rättigheter.
Amineh Kakabaveh (V)

Anf. 133 Amineh Kakabaveh (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag tackar biståndsministern. Det är ingen tvekan om att vi är eniga om att vi måste stödja kvinnorna och förstärka deras deltagande i demokratin. Framför allt ska de vara aktörer. Det är där det fortfarande brister i biståndet. Kvinnor på bägge sidor är inte med i fredsprocessen. Det är massor med byråkratiska hinder och nyliberalistiskt tänk. Det ställs krav, och man måste göra exakt som givarlandet gör. Jag vet inte hur man egentligen gör i Sveriges fall, eftersom vi har både resolution 1325 och många andra lagar som reglerar vårt arbete ute i världen. Ockupationen är fruktansvärd, som vi alla är överens om, och förstärker traditionalismen, Hamas, religionen och patriarkerna. När jag var på besök under påskveckan hävdade kvinnorna själva och naturligtvis också männen, både de från radikala vänstern och vanliga människor, att det inte går att bedriva fredsarbete. En gång i tiden var de palestinska kvinnorna de bäst utbildade i hela Mellanöstern och till och med de modernaste. I dag kan till exempel en kvinna inte gå ut i Gaza om hon inte har med sig en man som kan bevisa att han är make eller brorsa. Annars går det inte att gå till salongen, gå ut på gatan eller gå och handla. Det är så fruktansvärt. En av de aktiva kvinnorna, Reda, beskrev situationen. Hon har själv blivit hotad: De ska klippa av tungan, håret och näsan om hon kommer ut utan slöja i Gaza. När man får höra de här beskrivningarna av ockupationen förstår man hur de kvinnliga aktörerna lider av den fruktansvärda situationen. Därför är det viktigt med utbildning av kvinnorna, även om de har varit de mest utbildade. I dag jobbar de på marknaderna, och kvinnornas förvärvsarbetsgrad är tyvärr 15 procent. Det är väldigt lite. Deras kunskap kommer inte till användning. De kan inte bygga ett land där de är involverade. De sitter hemma och tar hand om barnen, för det finns inte möjligheter för dem att lämna sina barn på dagis; det är väldigt dyrt. Utbildningarna är dyra, sade de kvinnor som vi träffade, både på kvinnocentret och inom PPP. Männen sade samma sak. Till och med i parlamentet sade man att det är dyrt. Till exempel kostar läkarutbildning 1 000 kronor per månad. Det är inte möjligt att skicka kvinnor, men man skickar gärna sina söner till statusutbildningarna. Därför är det ännu viktigare att vi via vårt bistånd, som är så pass stort, satsar på kvinnoutbildning för att stärka kvinnorna. När man har utbildning måste man självklart få möjlighet att komma ut på arbetsmarknaden och få arbete. Detta hotas i dag, när Hamas kvinnosyn sprids ut i hela landet. Det blir ännu större hinder för kvinnorna i Ramallah och andra delar av landet. Det är det vi verkligen måste se till att förstärka.
Carina Hägg (S)

Anf. 134 Carina Hägg (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman och statsrådet Gunilla Carlsson! Det är svårt att debattera och prata om Palestina generellt. Det ser väldigt olika ut i olika delar av de palestinska områdena. Det är svårt att frigöra sig från den komplexa miljö som de här kvinnorna befinner sig i. Vi har både talat om och förhoppningsvis också lyssnat till dem inför denna debatt. Kvinnornas villkor styrs ibland av dem själva i större eller mindre utsträckning, men alltför ofta också av manliga familjemedlemmar i deras omgivning som sätter normerna. I Gaza finns det också en politisk rörelse som begränsar kvinnor. Hamas är ett exempel. Jag kan dela den uppfattning som kommit till uttryck att palestinska kvinnor är de som man har upplevt som väldigt moderna. Jag har träffat många välutbildade, starka och initiativrika kvinnor som i dag känner att de pressas tillbaka. Men vi, de själva och det palestinska samhället har inte råd att avstå från dessa kvinnors deltagande i samhället. Man kan lätt tala förbi varandra i debatter som handlar om det här området därför att situationen ser olika ut och det är så svårt. Men genom att se kvinnorna och lyfta fram deras situation kan man också lära sig en del inför framtiden. Jag såg att 76,4 procent föredrar en stark legal inblandning för en lagstiftning som gynnar jämställdheten i alla aspekter av livet. Det är mycket färre som tycker att religionen på något sätt ska vara överordnad, även om den gruppen har vuxit. 26,4 procent instämmer i påståendet att demokrati är en styrelseform som inte är förenlig med islam, medan 68,3 procent motsätter sig detta påstående. Det är en klar majoritet. Det är bara 18 procent som tror att Hamas mål är att etablera en stat som garanterar grundläggande frihet. Vad kan vi göra ytterligare för att lyfta upp kvinnorna, som uppenbarligen har en väldigt stark demokratisk röst?
Gunilla Carlsson (M)

Anf. 135 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Vi har i de olika samarbetsstrategier som vi har med olika länder jobbat generellt med jämställdhet och kvinnor som ett av tre fokusområden och lyft fram detta, men också tittat väldigt mycket på hur FN:s resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet kan implementeras framför allt i den typ av länder som strategin för Västbanken och Gaza gäller, eftersom det är ett land i postkonflikt. Där tror vi att resolution 1325 är väl tillämplig. Vi har tittat på hur vi kan jobba mer aktivt med dessa frågor. Hela problematiken försvåras av den fruktansvärda situation som råder på de palestinska områdena. Sverige har ingen dialog med Hamas, och avspärrningspolitiken försvårar genomförandet av biståndet. Vi har det också väldigt svårarbetat givet den politiska utmaningen. Vi har försökt hitta kvinnoorganisationer. Vi jobbar också väldigt mycket med FN-organet Unrwa för att se till att vi kan särrikta insatser och framför allt lyfta fram kvinnor som aktörer delaktiga i det palestinska statsbyggandet med en förmåga att vara med i fredsprocessen. Den onda cirkeln tycker jag att Amineh Kakabaveh beskriver väldigt väl. Befolkningen är fortfarande en av världens mest välutbildade, men också en av de mest biståndsberoende på grund av ockupationen och avsaknaden av politiska lösningar under decennier efter decennier. Fattigdomen fördjupas, utvecklingen avstannar, människor känner mer och mer vanmakt och radikaliseringen får fart, vilket i sin tur leder till att fred och försoning kanske blir svårare att genomföra. Det har blivit en sådan radikalisering på de palestinska områdena att man inte står upp för mänskliga fri- och rättigheter och demokrati. Hur ska det kunna bli en uthållig stat som kan bekämpa fattigdom på ett bra sätt och skapa delaktighet, inte bara vad gäller viktiga freds- och försoningsprocesser som kommer att vara nödvändiga utan också för att bygga ett land, om man inte låter kvinnor komma till sin rätt fullt ut? Den ideologi som stora delar av Hamas har och som interpellanten Amineh Kakabaveh tar upp handlar om att förtrycka kvinnor och kommer att fördjupa fattigdomen genom att man inte använder kvinnor som den hävstång som kommer att behövas. Det är därför det är så viktigt att diskutera hur vi kan stötta fredssträvandena politiskt men också se till att under tiden med biståndet bygga kapacitet för att kunna hantera en tid av palestinskt ansvarstagande och palestinsk demokrati. Detta har vi varit inriktade på hela tiden, men det är mycket svårarbetat givet de politiska förutsättningarna. Förändringsaktörer på den palestinska sidan spelar den största rollen. De förtjänar inte bara vår sympati utan också väldigt mycket av vårt stöd. Det är dit vi nu försöker rikta mer av det svenska biståndet.
Amineh Kakabaveh (V)

Anf. 136 Amineh Kakabaveh (V)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Tack för det, biståndsministern! Det är klart att det är väldigt viktigt. Vi har också en viktig roll i det hela från världens mest jämställda land som politiker eller representanter från Sveriges riksdag eller regering. Vi måste också se till att vi visar att vi respekterar jämställdhet. Jag har haft debatter här i kammaren med utrikesminister Carl Bildt om hur våra representanter för fram detta med jämställdheten i andra delar av världen. Jag är en av dem som har varit väldigt kritisk inte bara mot regeringen utan också mot olika politiska partier. När man till exempel ska diskutera jämställdhet i Afghanistan eller i andra delar av världen skickar man helst några karlar från sina egna partier att tala om jämställdhet. Jag har många gånger varit med om att man anpassar sig i kulturrelativistiskt tänkande för att inte trampa någon på tårna. När det gäller kvinnornas mänskliga rättigheter måste man alltid tala om kultur, religion och olika definitioner. Därför är det bra om vi en gång för alla kommer ihåg att vi inte ska göra så. Vi ska se till att kvinnors mänskliga rättigheter i andra delar av världen ska respekteras precis som här hemma i Sverige. Det är också ännu viktigare när det gäller Palestina därför att problematiken där är mycket djupare. Det finns till exempel systematisk diskriminering mot kvinnor där barngifte förekommer och en lag bygger på en egyptisk-turkisk rätt. I Amman i Jordanien har man ändrat, men i Palestina gäller fortfarande samma lag som diskriminerar kvinnor. Jag hoppas verkligen att den här debatten leder till att Sverige ser till att kvinnor ska vara aktörer, reagera och också vara med i fredsprocessen.
Gunilla Carlsson (M)

Anf. 137 Gunilla Carlsson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Fru talman! Jag vill återigen tacka Amineh Kakabaveh som med sin välformulerade interpellation har illustrerat en av alla de svårigheter som råder för palestinierna och uppmärksammat oss på hur vi konstruktivt och långsiktigt behöver jobba för att stärka kvinnors ställning i de palestinska områdena. De kan i de olika politiska riktningarna komma att spela en väldigt konstruktiv roll. Om vi skulle göra det motsatta mot det vi gör, det vill säga att inte stötta kvinnor, skulle vi gå förlustiga en möjlighet att kunna skapa dessa typer förändringsagenter, fredsagenter och aktivister men också kvinnliga entreprenörer och kvinnliga läkare. Det är kvinnliga aktivister som ska kunna fortsatt se till att Palestina ska kunna utvecklas. Just nu är det extremt svåra tider. Det är också därför som det är viktigt med en politisk lösning. Biståndet kan bara bidra till att lindra. Utvecklingskraften och förmågan måste komma från palestinierna själva. Jag hoppas att vårt stöd ska kunna bidra till att hjälpa. Jag är glad att vi hade möjlighet att diskutera den här frågeställningen. Som jag sade tidigare får vi säkert all anledning att återkomma.

Dokument

den 6 maj

Interpellation

2009/10:360 Kvinnornas situation i Palestina

av Amineh Kakabaveh (v)

till statsrådet Gunilla Carlsson (m)

Efter att palestinierna, efter den israeliska statens utropande, fördrivits från sin hembygd tvingades de att finna nya möjligheter till försörjning. Den jord de brukat i Palestina hade berövats dem och de måste i flyktinglägren i de olika arabstaterna finna nya försörjningsmöjligheter. Det många palestinier då gjorde var att satsa på utbildning som en ersättning för de möjligheter som gått förlorade. Med små resurser och under svåra omständigheter förvandlades palestinierna under de första decennierna efter fördrivningen till ett av de mest välutbildade folken i världen. I de flesta av länderna i Mellanöstern fann man palestinier i framskjutna positioner i intellektuella yrken. Under de senaste decennierna har dock villkoren förändrats.

I de av Israel ockuperade områdena försämras situationen för varje dag. Skolbarn på väg till skolan tvingas passera otaliga checkpoints, där de underkastas rigorösa visitationer och utsätts för förnedrande behandling av israelisk militär. Barnen har svårt att få en fungerande skolgång. Det råder brist på skolor. Barnen måste gå i fyrskift under dagen till en och samma skola på olika platser runt om i landet och särskilt i Gaza. Det råder brist på lärare och läromedel. Föräldrarna är inte trygga när de skickar sina barn till skolan då oroligheter kan inträffa och barnen som en följd därav kan arresteras eller skadas. De skolor som drivs i FN:s regi fungerar bara till hälften.

Den desperata situation som ockupationen har givit upphov till hos den palestinska befolkningen har skapat en grogrund för islamisk fundamentalism, vilken tagit sig uttryck i självmordsbombningar, men också i ett ökat kvinnoförtryck. Detta har inneburit att kvinnornas situation allvarligt har försämrats.

Kvinnorna brottas med oerhörda problem – särskilt i Gaza, där Hamas har makten. I det Hamasdominerade Gaza måste en kvinna ha sin man med sig om hon ska lämna huset. Kvinnorna utsätts för hot och våld om de vägrar bära slöja. De kan inte på egen hand hämta ut sin egen medicin och så vidare. Även på Västbanken har kvinnornas situation försämrats och en likartad utveckling som i Hamas kan befaras. Ett symtom på detta är att Mahmud Abbas avskaffat den 8 mars, den internationella kvinnodagen, som helgdag, vilket inte är något annat än en eftergift åt Hamas.

Religionens ökade ideologiska inflytande över politik, kultur och utbildningsväsen har medfört en ökande kvinnofientlighet. Andelen kvinnor som får studera på universitet och högskolor är mellan 15 och 20 procent på Västbanken. När kvinnorna är färdiga med sin utbildning har de mycket svårt att få jobb. Arbetsmarknaden domineras av männen och religionen säger att kvinnorna ska stanna i hemmet. Andelen kvinnor som jobbar utanför hemmet är liten. På sikt betyder detta att kvinnorna inte ser det som meningsfullt att studera.

Något som sällan tas upp när det gäller konflikten Israel–Palestina är den underordnade roll kvinnorna av tradition tvingats spela i det palestinska samhället och det psykiska och fysiska våld de kan drabbas av. I Palestina liksom i andra delar av Mellanöstern finns en utbredd hederskultur. Barnäktenskap och arrangerade äktenskap är tydliga exempel på detta. Lagen i Palestina, liksom i andra länder i Mellanöstern, tillåter barnäktenskap för flickor vid 14 ½ års ålder och för pojkar vid 15 års ålder. Detta är en systematisk diskriminering av barn och unga. Den fördjupas och förvärras av den ockupation som ger bränsle åt Hamas och dess kvinnofientliga politik. Vid vårt besök i Palestina besökte vi kvinnocentret Mehwar som stöds av en italiensk organisation. Föreståndaren vid centret, Amina Alhalaw, kunde berätta att de kvinnor som kom till centret, unga kvinnor mellan 14 och 25 år, ofta var förstörda, okommunicerbara och apatiska. Vid centret fick de undervisning och social träning. Trots att kvinnorna ofta utsatts för fysisk och psykisk misshandel i hemmet kunde de dock inte göra annat än att efter behandlingen återvända till hemmet, eftersom ensamstående kvinnor och flickor inte får leva ensamma. Samma berättelser som vi kunde lyssna till hos Mehwar fick vi höra vid kvinnocentret i Nablus som stöds av organisationen Kvinna till kvinna. Den palestinska lagstiftningens skydd för kvinnor är mycket klent och finns det ett sådant är dock traditionen starkare och förstärks genom Hamas islamiska fundamentalism.

Ockupationen undergräver det palestinska folkets möjligheter till ekonomisk, social, politisk och kulturell utveckling, ett problem som förstärks av fundamentalistiska krafters arbete mot kvinnors rättigheter. Hela samhället hamnar i en återvändsgränd och hotas av tillbakagång. Hårdast drabbas kvinnor och barn av dessa förhållanden. Både Sverige och EU ger bistånd till Palestina.

Med anledning av ovanstående resonemang vill jag ställa följande frågor till statsrådet:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att Sveriges och EU:s bistånd till Palestina ska få en mer tydlig inriktning på kvinnors situation när det gäller förhållandena på arbetsmarknaden, så att deras utbildning kan bli till gagn för det palestinska samhällets utveckling?

2. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att Sveriges och EU:s bistånd till Palestina ska få en tydlig inriktning av stöd till kvinnoorganisationer som bekämpar den kvinnofientliga hederskulturen?