kvinnors skyddsbehov
Interpellationsdebatt 24 maj 2005
Hoppa över anförandelistan
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenBarbro Holmberg (S)
- Hoppa till i videospelarenUlrik Lindgren (Kd)
- Hoppa till i videospelarenAnne-Marie Ekström (Fp)
- Hoppa till i videospelarenBarbro Holmberg (S)
- Hoppa till i videospelarenUlrik Lindgren (Kd)
- Hoppa till i videospelarenAnne-Marie Ekström (Fp)
- Hoppa till i videospelarenBarbro Holmberg (S)
- Hoppa till i videospelarenUlrik Lindgren (Kd)
- Hoppa till i videospelarenBarbro Holmberg (S)
Protokoll från debatten
Anföranden: 9
Anf. 54 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Rosita Runegrund har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att kvinnors rätt till skydd i realiteten tas i beaktande.
Kvinnors särskilt utsatta situation i asylprocessen har sedan länge uppmärksammats av regeringen. Bland annat infördes redan 1997 en särskild skyddsgrund i utlänningslagen som ger asylsökande möjlighet att stanna i Sverige om de känner välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning.
För drygt två år sedan tillsatte regeringen en utredning för att bland annat se över kvinnors skyddsbehov. Förra året överlämnade regeringens utredare betänkandet
Flyktingskap och könsrelaterad förföljelse
. Som jag nyligen angav i mitt frågesvar till Martin Andreasson bereds för närvarande en lagrådsremiss inom Regeringskansliet med innebörden att personer som känner en välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning ska kunna betraktas som flyktingar. Min bedömning är att regeringen ska kunna fatta beslut om lagrådsremissen inom en nära framtid.
Migrationsverket har vidare på uppdrag av regeringen utarbetat riktlinjer för hur kvinnors skyddsbehov bättre ska uppmärksammas i asylprocessen.
Verket har till regeringen redovisat hur arbetet med att genomföra riktlinjerna bedrivits och ska bedrivas framöver. Av denna redovisning framgår bland annat att ett kontinuerligt arbete pågår för att stärka skyddet för kvinnorna i asylprocessen i enlighet med riktlinjerna.
Rosita Runegrund uppmärksammar det låga antal kvinnor som fått uppehållstillstånd enligt den så kallade könsbestämmelsen i utlänningslagen och hänvisar till Migrationsverkets rapport från 2001 om praxis för asylsökande kvinnor mellan åren 1997 och 2000. Jag vill framhålla att det totala antalet kvinnor som fått uppehållstillstånd på denna grund har fördubblats under de senaste fyra åren. Det är visserligen fortfarande ett litet antal. En förklaring till detta är att den asylsökande anför sådana grunder till stöd för sin asylansökan att dessa grunder i stället bedöms utgöra skäl för att bevilja personen i fråga uppehållstillstånd som flykting eller skyddsbehövande på grund av risk för tortyr med mera. Migrationsverket för inte statistik över vilka skäl som åberopas i olika ärenden utan registrerar endast enligt vilken bestämmelse tillstånd beviljas. Det framgår inte av statistiken i vilken omfattning könsrelaterad förföljelse har lett till uppehållstillstånd enligt flyktingbestämmelsen eller den så kallade tortyrbestämmelsen.
Rosita Runegrund hänvisar även till ett enskilt ärende. Utlänningsmyndigheterna handlägger helt självständigt enskilda ärenden. Jag får enligt grundlagen inte besluta eller på annat sätt försöka påverka hur en myndighet ska hantera ett enskilt ärende såvida myndigheterna inte överlämnat det till regeringen.
Frågor om kvinnors skyddsbehov kommer även i fortsättningen att vara högt prioriterade av regeringen och dess myndigheter. Jag kommer även efter ikraftträdandet av en ny lagstiftning att noga följa hur myndigheterna arbetar med frågor om kvinnors asylskäl.
Då Rosita Runegrund, som framställt interpellationen, anmält att hon var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav andre vice talmannen att Ulrik Lindgren i stället fick delta i överläggningen.
Anf. 55 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Tack, ministern, får jag säga för interpellanten Rosita Runegrunds del. Gissningsvis är Rosita inte helt nöjd med svaret och inte riktigt jag heller.
Jag har vid ett par tillfällen tidigare debatterat med statsrådet i interpellationsdebatter, då med fokus på de apatiska flyktingbarnen. Svaren då, i text och i det muntliga utbytet, har varit ungefär att allting har varit hanterat på näst intill bästa sätt, alla vederbörliga hänsyn har tagits och vi kämpar på med olika utredningar. Detta har samtidigt stått i stark kontrast till hur verkligheten har sett ut. Den har talat ett helt annat språk. Utvisningarna av de apatiska flyktingbarnen fortsatte.
Möjligen har vi nu en förändring. När myndigheterna överlämnat ett ärende till regeringen för bedömning sker i och för sig inga avvisningar, just nu i alla fall inte av apatiska flyktingbarn, och kanske, kanske är en ny praxis på väg.
I alla fall tycker jag att sättet att svara går igen i interpellationen om kvinnors skyddsbehov. Det andas lite samma teknik som vi har sett i debatten om de apatiska flyktingbarnen. Den skriftliga texten från vår minister håller med i en hel del stycken, alla goda ord finns på plats, och regeringen kämpar på.
Det som möjligen kan tolkas in som positivt i det skriftliga svaret är att det totala antalet kvinnor som fått uppehållstillstånd enligt den så kallade könsbestämmelsen i utlänningslagen har fördubblats de senaste fyra åren. Men vi vet att det är mycket få som får stanna över huvud taget i Sverige. Det är bara 10 % av de asylsökande som får asyl. De som får stanna på grund av de så kallade könsbestämmelserna är mycket få, som också statsrådet redovisar i svaret.
I denna interpellation påminner Rosita Runegrund, som Kristdemokraterna och andra partier och andra politiker gjort ett antal gånger tidigare, om utredningsbetänkandet
Flyktingskap och könsrelaterad förföljelse
, som kom förra året. Flera författningsändringar föreslogs som skulle stärka skyddet för kvinnor. Men någon proposition har vi icke sett. Den har inte lagts fram. Frågan kvarstår alltså: När kommer denna proposition som ska förbättra omhändertagandet och bemötandet av kvinnor som behöver ett särskilt bemötande?
I statsrådets skriftliga svar i dag står det att "inom en nära framtid" ska det komma en lagrådsremiss i denna sak. Vad är "nära framtid"? Är det fem år, på måndag eller vad kan det innebära?
Efter lagrådsremiss ska då propositionen komma, kan ministern ge något tidsbesked om detta?
I svaret uppger statsrådet att kvinnors utsatta situation i asylprocessen sedan länge har uppmärksammats av regeringen. Sedan 1997 har vi en särskild skyddsgrund i utlänningslagstiftningen. Om välgrundad fruktan för förföljelse på grund av kön eller sexuell läggning finns ska det beaktas särskilt. Har den här skyddsgrunden använts i egentlig mening? När vi har tagit del av enskilda ärenden är det svårt att inte gripas av undran. När ska egentligen denna lagstiftning användas, när den uppenbart inte används i ett antal enskilda ärenden?
Anf. 56 Anne-Marie Ekström (Fp)
Fru talman! Det här är inte första gången som migrationsministern och jag för en debatt i den här frågan. I höstas debatterade vi just om riktlinjer som Migrationsverket tagit fram på uppmaning av regeringen om hur kvinnor ska bemötas i asylprocessen. De gäller både själva utredningen och mottagandet, men också hur myndigheterna ska ta särskild hänsyn till att kvinnor kan ha andra behov av skydd än män.
Den gången sade migrationsministern att de här riktlinjerna aldrig skulle följas helt eftersom Migrationsverket ständigt byter personal. De här orden har inte lämnat mig någon ro. Jag skulle vilja säga att det är samma sak som om ett sjukhus skulle säga: Tyvärr kan en del operationer bli fel, för vi har inte hunnit utbilda de nya läkarna. En läkare som gör fel blir anmäld. En beslutsfattare på Migrationsverket kan göra fel utan att något händer. Det gäller ju liv i båda fallen. Varför ska kvinnor offras under tiden som man håller på att lära sig?
Fru talman! Det är välkommet att det kommer en lag som ger förföljda kvinnor skydd, men om de riktlinjer som finns följdes är jag övertygad om att fler kvinnor redan i dag skulle ha fått skydd som skyddsbehövande i övrigt. I mars, i samband med kvinnodagen, gick migrationsministern ut och sade att i maj kommer förslaget som ger asylsökande kvinnor samma rättigheter som asylsökande män. Det är en vecka kvar tills maj är slut. När kommer förslaget? Jag ställer samma fråga som Ulrik Lindgren.
Fru talman! I ett TT-meddelande säger ministern också att den typiske flyktingen enligt Genèvekonventionen är en man som söker asyl av politiska skäl, inte en kvinna som flyr från sitt land efter att ha blivit utsatt för övergrepp på grund av sitt kön. Det är bra sagt, och jag håller med. Men då kan man väl också förvänta sig någon förändring?
Det framgår också av TT-meddelandet att handläggare ska uppmanas att intervjua kvinnorna separat. Men det behöver man väl inte vänta med tills lagförslaget går igenom? De riktlinjer som finns innefattar även detta. Jag hinner inte gå igenom alla detaljer i riktlinjerna, men det finns med sådana saker som att kvinnor ska tillfrågas om de vill ha en kvinnlig tolk och handläggare. Och så ett direkt citat: "Särskilt vikigt kan det vara för kvinnan att förvissa sig om att uppgifterna inte förs vidare till mannen eller familjen i övrigt."
Fru talman! I riktlinjerna finns också med att kvinnor löper större risk än män. Hänsyn måste tas till varifrån kvinnorna kommer. Även om landets lagar säger en sak kan verkligheten vara en annan. Särskilt påpekas att ensamma kvinnor med minderåriga barn är mer sårbara än andra. Många kvinnor blir ensamma för att de stöts bort av mannen när han får veta att hon blivit våldtagen. I många kulturer anses den som blivit våldtagen förtappad. Det är inte helt ovanligt att hela släkten, både mannens och kvinnans, stöter bort henne och till och med hotar med hedersmord. Dessutom får kvinnan ofta beskedet i avslagsbeslutet att om hon blir hotad kan hon vända sig till polisen i landet - samma polis som våldtog henne!
Ska fler kvinnor offras innan riktlinjerna följs och innan lagen kommer? Och vad händer med barnen? Det återkommer jag till i mitt nästa inlägg. För det här med kvinnors skyddsbehov och barn hänger faktiskt ihop.
Anf. 57 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Jag är helt enig med Anne-Marie Ekström om att kvinnors skyddsbehov och barn hänger väldigt nära ihop. Vad jag har sagt, och vad jag tror att Anne-Marie Ekström också refererade till, är att den typiske flyktingen anses vara en man. Om Genèvekonventionen, som skrevs för 50 år sedan, brukar jag säga, lite slarvigt kanske, att den skrevs av män för män. Vad man såg framför sig då var ju en flykting som kom från andra sidan järnridån. Det var en politisk kämpe, en fackföreningsman och så vidare, som flydde undan myndigheternas förföljelse. Man såg framför sig att det var en man.
Vad som har hänt de senaste decennierna är ju att vi har fått en ny värld, en globaliserad värld. Muren har fallit, men vi ser också att de konflikter som finns i världen ser annorlunda ut. Vi ser väldigt mycket konflikter med etniska förtecken. Konflikter med etniska förtecken syftar kanske inte enbart till herravälde över jord och land utan mer till att förstöra och förgöra en etnisk grupp. Vad man då riktar in sig på i krigföringen är ju ofta kärnan i en kultur, kärnan i en etnisk grupp. Det är reproduktionen, det vill säga kvinnor och barn. Medvetenheten om hur det ser ut har ju vuxit fram både internationellt, inom EU och här hemma.
Det är också bakgrunden till att den här särskilda lagbestämmelsen infördes 1997, om att man skulle få skydd om man är förföljd på grund av sitt kön. Den här skyddsgrunden används i alltför liten utsträckning, säger Ulrik Lindgren. Det är också helt riktigt. Vad vi såg i den rapport som Migrationsverket och Utlänningsnämnden presenterade var just att de här olika skyddsgrunderna överlappar varandra, det vill säga att väldigt många flickor som riskerar könsstympning och kvinnor som riskerar förföljelse på grund av sitt kön i stället fick skydd på andra grunder. Kvar blev alltså detta, som inte användes särskilt ofta.
Nu har vi den processen att det här ska bli flyktinggrundande. Jag har sagt att jag räknar med att regeringen ska fatta beslut om en lagrådsremiss inom kort. Jag talar då om veckor. Därefter kommer vi så snart som möjligt att lägga fram en proposition till riksdagen.
Sedan var det väldigt bra att Anne-Marie Ekström tog upp det här som har förföljt henne, det som jag har sagt tidigare, så att vi får reda ut det. Det är inte så att jag har sagt att de här riktlinjerna aldrig kommer att följas eftersom man byter personal. Vad jag har sagt är att det här med riktlinjerna och implementeringen av riktlinjerna är en kontinuerlig process. All nyanställd personal måste också gå igenom utbildningen så att man hela tiden håller den här nivån. Det är mycket nyanställd personal på Migrationsverket, och det är oerhört viktigt att de nyanställda juristerna också får den här medvetenheten, går den här utbildningen och får lära sig alla dessa riktlinjer. Det är en kontinuerlig process som måste fortgå.
Anf. 58 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Jag tackar för beskedet att lagrådsremiss angående att stärka skyddet för kvinnor i asylprocessen kommer om några veckor. Följdfrågan blir då naturligtvis: När kan vi se en proposition på väg till riksdagen? Blir det i år eller när kan det komma att inträffa?
Angående skyddsgrunden och om den används säger Barbro Holmberg här att det är svårt att urskilja när den används och inte används. Det är klart att det kan medföra bekymmer. Vi vet att Migrationsverket också har kritiserat sig självt för bristande förmåga att se kvinnors skyddsskäl, och därmed också svårigheter att tillämpa denna skyddsgrund som nu har funnits i åtta år, sedan 1997. Det kan vara svårt om kvinnor kanske inte omedelbart uppger "könsskäl", som det heter, för sin flykt. Det är oerhört viktigt att Migrationsverket kan bemöta kvinnor i asylprocessen på ett mycket professionellt och respektfullt sätt för att man också ska få fram de verkliga skälen till att man har flytt och lämnat sitt land.
I den här interpellationen har vi ju illustrerat med ett enskilt ärende som handlar om en svårt misshandlad kvinna som också har fått sina barn misshandlade. Detta verkar inte ha haft någon som helst relevans för uppehållstillståndet. Det gör att man tvivlar på våra myndigheters förmåga att faktiskt tillämpa det som vi alla säger, tydligen också vårt statsråd, nämligen att det är klart att vi ska tillämpa det som nu har funnits i åtta år om särskild skyddsgrund för kvinnor - i synnerhet om det också är minderåriga barn inblandade. Jag tackar för att det ändå finns någon form av medgivande här av att allt inte är fullkomligt. Det finns en hel del att jobba med när det gäller Migrationsverkets förmåga att beakta kvinnors skyddsskäl.
I det här fallet är det också så att den som vi refererar till i interpellationen är en kvinna som har flytt från USA. Det här kan ju föranleda misstanken att någon reflex slår på hos personalen som möter kvinnan om att från en demokrati som USA finns det ingen anledning att fly, utan då ska man med automatik tillbaka. Men så ska det inte vara som jag förstår det. Som inte minst statsrådet har betonat ska ju skälen för att man ska få stanna i Sverige prövas individuellt. En följdfråga här måste då bli: Tillämpas det någon form av automatik som säger att när man kommer från en demokrati åker man tillbaka? Vad säger ministern om en kvinnas rätt att prövas individuellt, inte utifrån varifrån man kommer?
Sedan finns det en fråga som väcks när man tänker på olika exempel. Hur tillämpas egentligen anhöriganknytningen? Det är naturligtvis inte ett direkt skyddsskäl, ett skäl för att få stanna, men det känns ändå väldigt naturligt och förnuftigt egentligen.
Har det blivit så försnävat när det gäller att pröva anhöriganknytningen som det verkar? Det finns ju en rad kriterier uppställda för när man ska få stanna, till exempel hur länge man har bott tillsammans innan, om det finns hushållsgemenskap med mera. I praktiken har också den faktorn raderats när det gäller möjligheten att få stanna i Sverige. Hur ser statsrådet på möjligheten till och behovet av en översyn av anhöriganknytningen när mor-dotter-relation till exempel inte räcker till?
Anf. 59 Anne-Marie Ekström (Fp)
Fru talman! Det är bra att vi är överens om att kvinnor har särskilda asylskäl. Men varför är det så, migrationsministern, att kvinna efter kvinna som egentligen, om man följde riktlinjerna, har egna skäl att få stanna inte får det? Ofta har de här kvinnorna barn, och många gånger små barn. Det kanske är barn som själva har utsatts för övergrepp eller har bevittnat hur mamman har blivit utsatt.
Jag återkommer till barnen. När kvinnorna mår allt sämre efter avslag och hot från släkt finns det risk att hon inte klarar av att ta hand om barnen. Det gör att barnen också mår dåligt. Jag tycker inte alls att det är konstigt att barn som har varit med om detta och som har mammor som inte blir trodda eller får hjälp att bearbeta sina hemska upplevelser blir allt sämre och till och med vänder sig bort från världen och blir apatiska.
Fru talman! Ett annat scenario när det gäller små barn, men även något större, är att barnen måste omhändertas och placeras i fosterfamilj. Omhändertagna barn som avvisas ska migrationsministern och jag debattera nästa vecka, och apatiska barn har vi debatterat hela våren, men jag kan inte låta bli att ta upp detta i det här sammanhanget när det gäller kvinnors skyddsbehov. Som jag sade i mitt förra inlägg hänger det ihop.
Fru talman! I går försökte jag få mitt barnbarn att säga tre ord tillsammans. Han är inte så gammal. Det tog tid, men det gick, och jag är ganska tålmodig. Nu ska migrationsministern få en läxa till nästa vecka. Jag ber att migrationsministern tränar på att säga: Sverige följer barnkonventionen.
Anf. 60 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! Det tränar jag ofta på. Jag säger det ganska ofta. Sverige följer barnkonventionen. Men jag lovar att fortsätta att träna till nästa vecka.
Ulrik Lindgren frågar om rätten till individuell prövning. Det är naturligtvis just precis så. Sverige har oerhört starkt drivit just den individuella prövningen. Vi har ju haft en diskussion i EU, som Ulrik Lindgren kanske känner till, som handlar om att vissa länder vill ha listor för säkra länder. Jag tror att det var det som Ulrik Lindgren var inne på. Det innebär att man helt enkelt inte har individuell prövning, utan man ser bara att de kommer från det och det landet, och alltså blir det avslag. Sverige har drivit oerhört starkt i EU att det alltid måste vara en individuell prövning, och detta oavsett varifrån den asylsökande kommer. Vi har i dag asylsökande som kommer från Frankrike, Grekland, Tyskland och från USA, som Ulrik Lindgren säger. Man måste alltid titta på det enskilda ärendet.
Sedan måste man naturligtvis också titta på vilken risk det finns för förföljelse av dessa personer och om staten som vederbörande kommer ifrån har en möjlighet att själv skydda den personen. Hur ser rättsstrukturen ut i till exempel USA? Hur ser polisväsendet och rättsväsendet ut i till exempel USA? Det vägs naturligtvis in när man bedömer en asylsökande från USA.
Vi är helt överens när det gäller mödrar och barn. Det är klart att det hänger ihop. Barn är väldigt beroende av sina föräldrar. Det betyder väldigt mycket för barnen hur till exempel mamman mår.
Det är inte så som Anne-Marie Ekström tycks tro att riktlinjerna anger huruvida kvinnor ska få uppehållstillstånd eller inte. Riktlinjerna handlar om hur vi ska kunna se kvinnors särskilda asylskäl, det vill säga hur kvinnors särskilda asylskäl ska uppmärksammas i asylprocessen. Här är det väldigt viktigt, som det också står i riktlinjerna, att man skapar ett förtroende och ser till att det är en lugn miljö runt den här kvinnan i asylutredningen. Som Ulrik Lindgren, tror jag, var inne på tidigare är många kvinnor också rädda för att berätta detta. Därför är det oerhört viktigt att kvinnan får välja, och där behöver vi inte alls vänta på lagstiftningen, utan det är någonting som står i riktlinjerna. Kvinnan ska välja om hon vill ha en kvinnlig tolk, ett kvinnligt ombud, kvinnlig utredare och så vidare. Sådana saker är väldigt viktiga när det gäller utredning av kvinnors asylskäl.
Sedan står det också i riktlinjerna att man rekommenderar att också beslutsfattare ska vara närvarande. Något som jag tror är oerhört viktigt när det gäller kvinnor är sekretessbestämmelser. Det finns ju många kvinnor som har varit med om förfärliga saker som de inte ens vill berätta för sin man. Därför är det oerhört viktigt att man också ser till att kvinnan får en egen tid och att man håller hårt på sekretessen. Det finns också med i riktlinjerna.
Anf. 61 Ulrik Lindgren (Kd)
Fru talman! Jag lyckades inte uppfatta om jag fick något klart besked av statsrådet om när propositionen kommer. Statsrådet får gärna återkomma med det i sitt sista inlägg.
Beträffande frågan om skyddsgrunden könsskäl används finns det en blandad kompott att ta del av. Det finns en hel del att fortsätta att förbättra där. Jag uppfattar att Barbro Holmberg kommer att arbeta ihärdigt med att det som instruktionerna talar om faktiskt blir tillämpat, för allt är minsann inte frid och fröjd vid beaktandet av kvinnors skyddsskäl.
Tack för beskedet att det ska vara en strikt individuell prövning. Man ska inte automatiskt åka ut bara för att man råkar komma från en demokrati.
Sedan skulle jag vilja höra lite mer om tillämpningen av anhöriganknytningen. Mor-dotter-relation duger inte, inte ens när dottern är ensamstående med små barn. Jag tycker att det låter som en brist på sunt förnuft helt enkelt. Det finns så många kriterier uppsatta för detta med anhöriganknytning att det skälet knappt heller kan användas för att få stanna hos oss i Sverige.
Fru talman! Jag tycker att det finns anledning att påminna oss om historiens erfarenhet. Historieprofessor Klas Åmark intervjuades i Vetenskapsradion med anledning av 60-årsminnet av andra världskrigets slut. Han varnade för att Sverige gör om samma misstag som i början av världskriget. Fram till april 1940 var vi oerhört restriktiva med flyktingpolitiken. Det blev en förändring den 9 april 1940 när Danmark och Norge ockuperades. Men egentligen hände ingenting radikalt i flyktingpolitiken förrän i oktober 1943.
Frågan är: Känner sig ministern helt lugn över policy och praxis i Sverige i dag? Eller finns det anledning till ruelse och dålig sömn om natten?
Anf. 62 Barbro Holmberg (S)
Fru talman! När det gäller lagrådsremissen talar vi om veckor. Jag räknar med att vi ska kunna lämna en proposition under våren. Det går inte att ange någon exakt tidpunkt, men det ligger väldigt nära i tiden. Propositionen innebär att man kommer att upphöra att använda den paragraf som nu handlar om skyddsskäl. I stället kommer man att bedöma detta som flyktinggrundande, vilket jag tror är en oerhört viktig principiell förändring.
När det sedan gäller familjeåterförening är lagstiftningen sådan att barn under 18 år har rätt att återförenas med sina föräldrar i Sverige. När det gäller vuxna barn är det ingen absolut rättighet. Det är naturligtvis en rad olika faktorer som man väger in i bedömningarna, till exempel tidigare vistelse i Sverige. Men helt klart är det så att barn under 18 år har rätt att återförenas med sina föräldrar i Sverige.
den 11 maj
Interpellation 2004/05:580
av Rosita Runegrund (kd) till statsrådet Barbro Holmberg om kvinnors skyddsbehovPersoner som enligt utlänningslagen inte definieras som flyktingar men ändå är skyddsbehövande kan i dag få uppehållstillstånd i Sverige. Skyddsbehövande är enligt utlänningslagen till exempel en person som på grund av sitt kön eller homosexualitet känner välgrundad fruktan för förföljelse i sitt hemland. Vid en bedömning av om man har skyddsbehov ingår det att se till den sökandes egna berättelser och upplevelser. Därutöver behöver man ha kunskap om dennes hemland, hur lagstiftningen ser ut och hur situationen i praktiken är i hemlandet.
Kritik har länge riktats mot såväl ovannämnda lagstiftning som kunskapen hos invandringsmyndigheterna om kvinnors skyddsbehov. Migrationsverket redovisade år 2001 en rapport om praxis för asylsökande kvinnor. Under 1997@2000 hade endast 29 kvinnor fått uppehållstillstånd på grund av könsrelaterad förföljelse och i samtliga fall har det handlat om risk för könsstympning. I övrigt har paragrafen inte använts. Asylprövningen har, enligt författarna, utgått från manliga utgångspunkter och värderingar. Man har bland annat ifrågasatt kvinnor som inte anmält övergrepp, när en kvinna kan ha goda skäl för att inte ha anmält ett övergrepp till myndigheterna eller att inte ha fått ett övergrepp dokumenterat.
En del menar att dagens lagstiftning leder till att kvinnor diskrimineras om de får skydd enligt könsbestämmelsen, eftersom tortyrbestämmelsen ger ett starkare skydd, och flyktingparagrafen bättre rättigheter. Beviskraven är dock lika oavsett vilken paragraf som används.
Efter flera års krav från bland annat Kristdemokraterna tillsattes en utredning år 2003 för att se över frågan om att stärka kvinnors skyddsbehov. Betänkandet Flyktingskap och könsrelaterad förföljelse (SOU 2004:31) presenterades för ett år sedan. I betänkandet föreslås flera författningsändringar som stärker skyddet för kvinnor, men någon proposition har ännu ej lagts fram.
I Migrationsverkets riktlinjer för utredning och bedömning av kvinnors skyddsbehov står det:
"Könsrelaterad förföljelse av kvinnor kan knappast definieras på ett entydigt och uttömmande sätt. Den kan också förekomma i mycket skilda former. Somliga fall kan hänföras till den officiella sfären till exempel våld mot kvinnor från polis, militär eller häktespersonal. Andra former knyter an till den privata sfären till exempel tvångsäktenskap och våld inom familjen." Vidare hänvisas till 1993 års FN-deklaration om avskaffande av våld mot kvinnor. Där definieras våld mot kvinnor som "varje könsbetingad våldshandling som resulterar i eller sannolikt kommer att resultera i fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnor innefattande hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande vare sig det sker offentligt eller privat."
Ett aktuellt exempel på att frågan om kvinnors skyddsbehov fortfarande inte tas i beaktande är en kvinna som flytt från USA med sina barn efter att flera gånger blivit hotad till döden och misshandlad av sin man. Hon har upprepade gånger sökt skydd på olika orter i USA men inte lyckats undkomma mannen och slutligen flytt till Sverige där hennes mor bor. Invandringsmyndigheterna har avslagit hennes ansökan med hänvisning till att hon kan få skydd i hemlandet. Detta trots att det i Migrationsverkets riktlinjer står att: "Statsmaktens möjligheter till skydd bör ses utifrån ett realistiskt perspektiv". Myndigheterna har även kallat de dödshot som kvinnan utsatts för för "trakasserier".
Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att kvinnors rätt till skydd i realiteten tas i beaktande?