Lagen om bostadsbidrag

Fru talman! Anne-Marie Ekström har frågat vilka åtgärder jag tänker vidta för att lagen om bostadsbidrag ses över när det gäller det hål som hon anser finns i reglerna kring barns tillgångar vid beräkning av bostadsbidrag. Enligt lagen (1993:737) om bostadsbidrag gäller att hushållets samlade förmögenhet ska räknas med i bidragsgrundande inkomst, det vill säga även hemmavarande barns förmögenhet. Ett tillägg görs till den bidragsgrundande inkomsten med 15 % av den förmögenhet som överstiger 100 000 kr. Det finns goda skäl till denna regel. Enligt regeringen bör det endast undantagsvis vara möjligt att få bostadsbidrag för en familj där barnet har en betydande förmögenhet. Till följd av detta ska det inte heller vara möjligt att skriva över tillgångar på barnen för att sedan få bostadsbidrag. I föräldrabalken finns bestämmelser om föräldrars förmyndarförvaltning. Utgångspunkten är då att barnets tillgångar i skälig omfattning får användas för dess uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. Detta utesluter inte att barnets tillgångar i sådana fall används till något som indirekt även kommer den övriga familjen till del. Dock finns det bestämmelser som på olika sätt begränsar föräldrarnas möjlighet att fritt disponera ett barns tillgångar. Begränsningarna innebär att om en omyndigs tillgångar överstiger åtta prisbasbelopp, gäller särskilda regler för förvaltningen. En överförmyndare får också bestämma att dessa ska tillämpas även i andra fall samt får begränsa förälderns möjlighet att ta ut barnets pengar som har satts in hos bank eller kreditmarknadsföretag. Det är här viktigt att påpeka att förälderns möjlighet att använda tillgångarna för barnets uppehälle, utbildning eller nytta i övrigt inte begränsas genom en sådan överförmyndarspärr. Bostadsbidragsreglerna har anpassats till de begränsningar som gäller enligt föräldrabalken. Detta innebär att barnets förmögenhet i vissa fall inte tas med vid beräkning av bostadsbidrag. Undantagen gäller under förutsättning att förvärvet har skett från någon annan än barnets förmyndare. Dessutom ska egendomen stå under förvaltning av annan än förmyndaren, utan bestämmanderätt för denne. Det ska också anges vem som i stället utövar förvaltningen. De tillgångar som på detta sätt kan undantas är ersättningar som barnet har fått med anledning av personskada eller kränkning och som inte avser ersättning för kostnader. Detsamma gäller ersättning, som inte avser sakskada, som lämnas till barnet från en försäkring med anledning av att barnet åsamkats skada genom olycksfall eller sjukdom. Tillgångar som ett barn förvärvat genom gåva, testamente eller förmånstagarförordnande vid försäkring eller pensionssparande undantas också från bidragsgrundande inkomst i vissa fall. Regeringen anser att det är rimligt att barnets förmögenhet ska vara undantagen vid beräkning av bostadsbidrag endast när förmyndaren är skild från förvaltningen. I övriga fall anser regeringen att huvudregeln ska gälla, det vill säga att barnets tillgångar ska beaktas vid beräkning av bostadsbidrag. Detta innebär att tillgångar som barnet fått till exempel genom ett arv inte kan undantas från denna beräkningsgrund om dess förmyndare samtidigt är förvaltare av tillgångarna. Enligt min mening vore det orimligt om barnets förmögenhet skulle vara fredad från användning till barnets behov samtidigt som bostadsbidrag lämnas till familjen.

Fru talman! Jag tackar ministern för svaret. Även om jag håller med i vissa delar är jag inte nöjd. Först vill säga att jag inte är den som brukar ropa efter mer bidrag, tvärtom. Bostadsbidraget är ett bidrag som ger alldeles för stora marginaleffekter och behöver få en lösning på lång sikt så att man kommer till rätta med det. Men så länge som det finns bostadsbidrag måste reglerna kring det vara rättvisa och tydligare. Medborgare som kanske inte är så vana vid att strida för sin sak ska inte komma i kläm mellan myndigheter. Det är därför jag vill ha en debatt, eller kanske hellre en dialog, med ministern om barns förmögenhet och bostadsbidrag. Fru talman! Jag håller självfallet med om att det inte ska vara möjligt för föräldrar att skriva över pengar på barnen för att kunna få bostadsbidrag. Fru talman! Den ändring av lagen som kom för något år sedan är också självklar. Om föräldern inte har tillgång till pengarna, utan någon annan är förvaltare av pengarna, ska dessa inte heller räknas in i underlaget för bestämmande av bostadsbidrag. Men det ska då anges som specialvillkor i gåvobrev eller testamente. Ofta är denna regel inte tillämpbar eftersom pengar som faller ut på en livförsäkring inte är förenade med sådana villkor. Här är det ju försäkringsbolagen som sätter villkoren. Fru talman! I det aktuella exempel som fick mig att ställa den här interpellationen är föräldern, en ensamstående mamma, förvaltare sedan sonen fått pengar från en livförsäkring från sin pappa. Eftersom beloppet är mer än åtta gånger prisbasbeloppet har det tillsatts en överförmyndare. Man kan säga att det här exemplet visar att det finns en gråzon mellan två självklarheter. Dessutom har mamman hamnat mittemellan två myndigheter, Försäkringskassan som säger att hon inte är berättigad till bostadsbidrag och överförmyndaren som säger att hon ska överklaga Försäkringskassans beslut. Fru talman! De lagar som vi stiftar här i riksdagen måste vara så klara och tydliga att de som ska tolka dem förstår vad som gäller. Framför allt måste de också uppfattas som rättvisa av medborgarna. Den här frågan verkar inte vara särskilt lättolkad eftersom två myndigheter tolkar den på olika sätt. Jag har lyssnat på vad folk tycker, och de kan inte heller förstå att det ska vara på det här sättet. Fru talman! Lagen säger inget om indirekta kostnader som socialministern tar upp i sitt svar. Barn är inte underhållsskyldiga till sina föräldrar, hel- eller halvsyskon, vilket egentligen blir följden om barnets förmögenhet räknas in i inkomstbeloppet. Jag vill ställa en rak fråga till ministern. Menar ministern att mamman varje månad ska gå till överförmyndaren och begära att få ut 500 kr eller vilket belopp bostadsbidraget är på? Jag tror att överförmyndaren kommer att säga nej. Vad tror ministern?

Fru talman! Som Anne-Marie Ekström vet är jag förhindrad att kommentera enskilda fall. Jag kan bara uttrycka rent allmängiltiga synpunkter på detta. Som jag har sagt i mitt svar följer bestämmelserna när det gäller bostadsbidrag de bestämmelser som finns i föräldrabalken. Där framgår också mycket tydligt att de bestämmelser som finns har sin utgångspunkt i barnets bästa. Det handlar helt enkelt om att utforma lagstiftningen när det gäller dessa ärenden utifrån det som kan betecknas vara ett intresse utifrån barnets perspektiv. Det framgår också klart och tydligt att de här medlen i skälig omfattning kan användas för barnets uppehälle, utbildning och nytta i övrigt. Hur detta i praktiken hanteras är naturligtvis en fråga mellan överförmyndaren, om en sådan finns, och föräldern i detta fall. Själva utgångspunkten för lagstiftningen är, som sagt var, att slå vakt om barnets intresse och inte på något sätt skapa situationer som innebär att barnet kommer i kläm. Jag vill betona detta. Bakgrunden till detta är ju att inte öppna för att föräldrar får möjlighet att skriva över förmögenheter eller på olika sätta manipulera de förmögenheter som man eventuellt har och samtidigt kunna få bostadsbidrag. Det är, som jag säger i svaret, inte rimligt att generellt undanta barnets förmögenhet i samband med att man bedömer behovet av bostadsbidrag. Jag vill ställa en fråga till Anne-Marie Ekström. Är det verkligen Folkpartiets uppfattning att barns tillgångar, som Anne-Marie Ekström skriver här, inte i något avseende bör påverka familjens rätt till bostadsbidrag? Är det verkligen Folkpartiets uppfattning? Vad skulle det leda till i förlängningen? Vilka konsekvenser skulle det medföra? Jag vill påminna om att den lagstiftning vi har togs fram under den borgerliga regeringstiden i början på 90-talet och har sin grund i föräldrabalken. Syftet är att värna barnets intressen. Jag anser att det är rimligt att den här typen av begränsningar finns. Jag vill också understryka att den så kallade överförmyndarspärren på intet sätt hindrar att medel används för barnets bästa. Det påverkar indirekt hela familjens situation.

Fru talman! Precis som jag sade tidigare är det självklart att detta inte ska gälla när föräldrar för över pengar till sina barn för att få bostadsbidrag eller socialbidrag. Det fall som jag tar upp är i en gråzon mellan att föräldrar för över pengar och att man ärver pengar eller där det finns specialvillkor. Jag vet att ministern inte kan kommentera ett enskilt fall, men jag ska ge ett exempel. En pappa dog. Sonen var den ende arvingen och ärvde försäkringspengar och automatiskt tillsattes en överförmyndare. Överförmyndaren ser självklart även till att mamman, eller den kvarvarande föräldern, lämnar in uppgifter om alla andra tillgångar som pojken har. I och med att det överstiger basbeloppen måste ju alla pengar räknas in. Överförmyndaren säger att mamman ska överklaga Försäkringskassans beslut eftersom hon anser att man inte ska räkna in pojkens förmögenhet. Mamman har ju egentligen inte tillgång till dessa pengar. De är ju satta under förvaltning. Hon måste gå till överförmyndaren och överförmyndaren säger nej. Det här är ett mellanfall. Som jag sade i min interpellation är detta ett hål som man behöver täppa till. Jag skulle vilja att ministern ser över lagen och ser om man kan täppa till hålet så att barn kan ärva försäkringspengar utan att de ska räknas in i bostadsbidraget. Jag tycker att lagen är otydlig. Försäkringskassan säger en sak och överförmyndaren en annan. Det tyder på att lagen är svår att tolka. Det är heller inte lätt för en ensamstående mamma som kanske inte är van att bråka med myndigheter att hamna mellan dessa båda stolar. Jag vill självklart värna barnen. Det tycker jag att man gör i och med att man har en överförmyndare som ska bevaka pengarna. Men man måste också stötta och hjälpa mamman. Det är inte meningen att hon ska behöva hamna mellan två stolar. Därför menar jag att man behöver se över lagen. Jag skulle önska att ministern tog sig ytterligare en funderare. Som jag sade i mitt tidigare inlägg: När jag talar med folk om detta ser många det som självklart. Om mamman inte har tillgång till pengarna och kan förvalta dem fritt varför ska de då tas med när man räknar på familjens boendekostnad?

Fru talman! Det är naturligtvis väldigt olyckligt om ett barn eller en familj kommer i kläm på det sätt som Anne-Marie Ekström nu beskriver. Det är naturligtvis djupt olyckligt. Därför finns det möjligheter att överklaga myndighetsbeslut, både Försäkringskassans och överförmyndarens. Vid en viss beloppsgräns träder överförmyndaren in. Det är också nämnt i Anne-Marie Ekströms interpellation att det i vissa fall kan finnas en så kallad överförmyndarspärr. Men det innebär ju inte att man inte skulle kunna använda en del av medlen till barnet. Det handlar om uppehälle, det handlar om utbildning och det handlar om nytta i övrigt. Detta är inte närmare preciserat eller beskrivet i lagstiftningen. Jag vill betona att om en överförmyndare skulle vägra att lämna samtycke till uttag av pengar, är det även i detta fall möjligt att överklaga. Det är naturligtvis inte syftet, utan lagstiftningen syftar till att ta till vara barnets intresse och se till barnets bästa. De regler vi har tar sin utgångspunkt i föräldrabalken och bygger helt och hållet på den. Det innebär att i de fall där den här regleringen finns och man har en överförmyndare och den så kallade överförmyndarspärren, det vill säga att överförmyndare måste ge sitt samtycke till att medlen rörs, har man gjort det på ett sätt som innebär att man tar till vara barnets intresse. Jag tycker att det vore orimligt om barnets förmögenhet skulle vara fredad i vartenda fall. Det strider mot den rimlighetsbedömning vi gör. Jag har inte för avsikt att initiera någon översyn av bostadsbidragslagen med anledning av detta.

Fru talman! Det är möjligt att det har blivit olyckligt uttryckt i interpellationen, men som jag sade i mitt förra inlägg ska det självklart inte vara så att föräldrar ska kunna föra över sina pengar till barnen för att man ska få tillgång till bostadsbidrag eller socialbidrag. Det är självklart, och det har jag sagt tre gånger nu. Här har man en lag som är otydlig. Ministern säger att man kan överklaga hit och man kan överklaga dit. Då måste man ställa sig frågan om det inte är något otydligt med lagen när den ene säger si och den andre säger så. Den jag vill värna är ju den lilla människan som hela tiden kommer i kläm mellan myndigheter. Därför menar jag att det vore angeläget att man åtminstone tittade över lagen för att se var hålen finns och vad det är som är otydligt och hur man skulle kunna ta till vara olika intressen som till exempel för dem som ärver en livförsäkring där pengarna är spärrade på bank och man måste gå till överförmyndaren. Det är skillnad jämfört med om man överför sina pengar till ett barn för att tjäna pengar på det. Det här är ett specialfall. Om en mor- eller farförälder lämnar pengar till sitt barnbarn och sätter in dem på ett spärrkonto och säger att pengarna inte får röras förrän barnbarnet är 25 år är barnet skyddat. Ofta har då familjerna även en bra egen ekonomi. Men när en pojke eller flicka ärver en livförsäkring efter en far finns inte de här villkoren nämnda. Försäkringsbolagen kanske skulle se till att få med det i sina villkor. Vi pratar om två olika saker, ministern.

Fru talman! Det är naturligtvis djupt olyckligt om enskilda personer, barn och familjer kommer i kläm på det sätt som Anne-Marie Ekström säger. Det är naturligtvis inte syftet med lagstiftningen. Syftet är, som jag har sagt tidigare, att ta till vara barnets intresse på bästa möjliga sätt. Även om överförmyndaren har trätt in och det rör sig om förmögenhet av betydande belopp kan överförmyndaren mycket väl besluta om att medel kan användas till barns uppehälle, utbildning eller nytta i övrigt som det är preciserat i lagstiftningen. Tanken bakom det är ju att barnet ska få del av förmögenheten, men att det finns en kontroll över hur medlen används just utifrån att man ska titta på användningen av pengarna på sikt. Barnets bästa måste komma i första hand. Jag har ingenting emot att titta över lagstiftningen. Jag gjorde det så sent som för bara något år sedan, då vi just tittade över bestämmelserna kring vad som händer när olika försäkringar utbetalas med anledning av händelser som hade uppstått. Jag har alltså inget principiellt emot det. Jag hävdar dock bestämt att jag har svårt att utifrån denna interpellationsdebatt se att det skulle finnas de hål i lagstiftningen som Anne-Marie Ekström påstår. Möjligheterna att överklaga finns naturligtvis där just för att ta vara på den enskildes intressen och skapa förutsättningar för den rättstrygghet som var och en av oss ska ha. Det mest önskvärda är naturligtvis att man slipper hamna i en sådan situation och att problem kan lösas på ett sådant sätt att man inte fastnar mellan två myndigheter på det sätt som Anne-Marie Ekström beskriver. Det tycker jag är djupt olyckligt. Jag hoppas att man har möjlighet att lösa situationen på ett annat sätt än via överklaganden. Det är dock rimligt, tycker jag, att vi har en ordning som innebär att man också i vissa fall tar hänsyn till den förmögenhet som barn har.