Läkemedelskostnader inom psykiatrin

Interpellationsdebatt 30 januari 2018

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 25 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Margareta Larsson har frågat mig om det finns en politisk vilja att stävja det höga läkemedelsbruket i Sverige till förmån för andra inriktningar som kan erbjudas vårdtagaren.

Jag vill inleda med att säga att psykisk ohälsa är ett stort och växande samhällsproblem. Andelen personer som upplever och rapporterar besvär på grund av psykisk ohälsa har ökat sedan början av 1990-talet, och vi har sett en ökad förskrivning av läkemedel för att motverka depressioner, oro och ångest. Det är också känt att förskrivningen av adhd-läkemedel till både barn och vuxna har ökat under senare år.

Psykisk ohälsa är ett prioriterat område för regeringen. Regeringen avsatte 2017 över 1 miljard kronor för insatser inom psykiatri och psykisk hälsa och gör bedömningen att det finns ett stort behov av att ytterligare utöka denna satsning. Regeringen förstärker därför satsningen på psykisk hälsa med 500 miljoner kronor för 2018 och avser att stärka arbetet med 1 miljard kronor per år 2019 och 2020.

År 2017 tillfördes 100 miljoner kronor för innevarande år för att stärka barn- och ungdomspsykiatrin och första linjens psykiatri för barn och unga. Denna satsning ska pågå under 2018-2020. Med tanke på att många asylsökande och nyanlända är barn avsätter regeringen dessutom 50 miljoner kronor per år från och med 2018 för att förbättra tillgången till vård för att motverka psykisk ohälsa hos barn och unga i gruppen asylsökande och nyanlända.

Merparten av satsningen på området psykisk hälsa fördelas till kommuner och landsting genom en överenskommelse med Sveriges Kommuner och Landsting.

Statens beredning för medicinsk och social utvärdering, SBU, har nyligen inkommit med en kartläggning av kunskapsluckor inom området psykisk ohälsa. Ett av syftena med kartläggningen är att ge regeringen underlag för att bedöma behovet av eventuell ytterligare forskning inom området psykisk ohälsa. Rapporten bereds för närvarande i Regeringskansliet.

Då det gäller adhd och behandling av adhd görs en rad insatser. Bland annat tog Socialstyrelsen 2015 fram ett beslutsstöd med rekommendationer om läkemedelsbehandling av adhd hos barn och vuxna. Syftet med rekommendationerna är att bidra till att läkemedelsbehandling av adhd erbjuds utifrån bästa tillgängliga kunskap och på ett jämlikt sätt.

Vidare har Socialstyrelsen i en rapport från 2017 genomfört analyser av utvecklingen av förskrivningen av adhd-läkemedel. I rapporten konstaterar Socialstyrelsen att förskrivningen av adhd-läkemedel kan innebära såväl över- som underförskrivning. Det är därför viktigt att fortsätta analysera förskrivningen av adhd-läkemedel, och jag avser att noga följa utvecklingen på området.

Slutligen kan jag konstatera att ett effektivt omhändertagande, både i första linjens verksamheter och i den mer specialiserade psykiatrin, är grundläggande för att personer med psykisk ohälsa ska få de insatser och den vård de har behov av. I vissa fall inkluderar detta läkemedel, och i andra fall gör det inte det. Det är dock viktigt att ha i åtanke att för personer med adhd kan läkemedlet ha avgörande betydelse för livskvaliteten i kombination med olika psykosociala och pedagogiska stödinsatser.

Valet av insatser är en medicinsk bedömning och inte en politisk. Att öka tillgången till psykiatrisk vård och förbättra det förebyggande arbetet mot psykisk ohälsa är däremot en prioriterad fråga för regeringen.


Anf. 26 Margareta Larsson (-)

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Det gläder mig naturligtvis att psykisk ohälsa är en prioriterad fråga för regeringen och statsrådet. Jag ifrågasätter inte den goda viljan, och jag lyssnar med intresse på de ekonomiska satsningar som statsrådet redovisar. Men vad har effekten blivit av alla de satsningar man har gjort genom åren?

Uppenbarligen har de nämligen inte fungerat som styrmedel. Socialstyrelsens uppföljning har inte kunnat ge någon sammanfattande bild av resultaten, och landstingens rapportering har brustit - och kommer förmodligen att fortsätta göra det. Vi vet sammantaget fortfarande ingenting om alla dessa effekter och vad det blivit av detta. Vad är det då som säger att ytterligare miljarder kommer att ge effekt? Är pengar ett magiskt fenomen? Jag kan inte tro det, för ju mer pengar psykiatrin får desto sjukare tycks människor bli - och desto mer kostar det statskassan. Då har handlingen också visat sig vara verkningslös.

Fru talman! För min del anser jag att vi kanske skulle sluta med detta tvångsmässiga handlande och byta strategi. Om nu svensk psykiatri uppbär så stort förtroende borde den någon gång kunna klara sig själv. I varje fall borde man kunna visa resultat som visar att människor blir friskare. Det är i alla fall inte statens roll att bistå med skattemedel till psykiatrin, utan finansieringen ligger enligt lag på landstingen och kommunerna. Tar staten över det ekonomiska ansvaret mer och mer kommer ansvaret hos övriga att minska. Det är ganska naturligt att det blir så.

Fru talman! Den nuvarande politiken visar sig inte ha någon ekonomisk framgång. Det har tidigare år visat. Därför behöver vi kanske lite nya visioner. Vi kanske skulle behöva mer långsiktiga åtgärder som ligger inom det statliga ansvaret, och här skulle staten kunna gå in med ekonomiskt stöd till forskning och utbildning - men helst utan läkemedelsindustrins inblandning. Läkemedelsindustrin har inget ursprungligt intresse av patienternas hälsa; läkemedelsindustrin vill tjäna pengar. Det är ganska viktigt att hålla isär detta.

Läkemedelsindustrin i Sverige tjänade närmare en halv miljard bara på adhd-drogerna år 2016. Adhd är en diagnos som enbart baseras på en upplevelsebaserad symtomlista med kryssfrågor. Det finns inget medicinskt som styrker att diagnosen adhd finns, men som ett resultat av de ständigt utvidgade diagnoskriterierna har sjukskrivningar med psykiska orsaker nått rekordantal de senaste fyra åren. Värre kommer det också att bli nu när Socialstyrelsen rekommenderar adhd-droger som första åtgärd vid diagnos.

Bara 2016 hämtade 1,6 miljoner medborgare ut recept på psykofarmaka. Hur kommer det sig att medborgare i Sverige sedan 20 år tillbaka plötsligt fått sådana kemiska obalanser i hjärnan att de behöver medicineras livet ut? Kanske statsrådet kan bidra med en teori.

Min fråga till statsrådet är dock: Hur mycket får psykiatrin kosta utan att den levererar någonting tillbaka?


Anf. 27 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Tack, Margareta Larsson, för interpellationen!

Utvecklingen när det gäller psykisk ohälsa, både i Sverige och i många andra västländer, är väldigt oroande. I Sverige har vi sett hur folkhälsan generellt blir allt bättre, men när det gäller just den psykiska ohälsan har vi ända sedan början av 1990-talet sett en ökning.

Det är naturligtvis oerhört viktigt med de satsningar som regeringen nu gör på psykiatrin. Sådana satsningar påbörjades även under den förra regeringen.

Jag skulle vilja säga att vi på hälso- och sjukvårdsområdet i dag befinner oss i en omläggning. Vi kan konstatera att vi när det gäller många andra diagnoser har bra kunskap om behandlingsmetoder och om vilka resurser som krävs men att psykiatrin i någon mån ligger efter.

Därför är det viktigt med de investeringar som vi gör. Detta gäller inte minst de investeringar som regeringen gör i att bygga ut första linjens psykiatri, det vill säga att man snabbt ska kunna få stöd och hjälp, samt kopplingen till barn och unga, vilket är en fråga som vi tidigare har debatterat i en interpellationsdebatt här i kammaren.

Vi kan konstatera att vi har ganska långa köer till barn- och ungdomspsykiatrin, alltså till BUP - specialistpsykiatrin. Men förmodligen skulle många av dessa unga egentligen behöva fångas upp betydligt tidigare genom elevhälsa eller ungdomsmottagningar. Då skulle de kanske också kunna få hjälp på en mer lämplig nivå.

Vi ser att förskrivningen av såväl antidepressiva läkemedel som adhd-läkemedel är kraftigt ökande i Sverige, precis som i en del andra västländer. Det kan vara viktigt att föra in i debatten att vi tar till oss av ny forskning och uppdaterar våra behandlingsmetoder med utgångspunkt från detta. Ett exempel på det är de nya riktlinjer som Socialstyrelsen har tagit fram till hälso- och sjukvården när det gäller lätt till måttlig psykisk ohälsa - alltså depression eller ångest - där man i dag i mycket högre utsträckning i stället för medicinering i första hand rekommenderar till exempel terapi.

När vi ser att det finns ökande behov inom detta område, samtidigt som vi blir betydligt friskare inom andra områden, måste vi se till att det finns personal inom hälso- och sjukvården som klarar av att svara upp mot de behov som befolkningen har.

En flaskhals som vi har just nu är tillgången till psykiatrer och kuratorer som kan arbeta i dessa verksamheter och möta människor där de befinner sig, inte minst med tanke på att varannan kvinna som sjukskrivs i dag sjukskrivs på grund av en psykiatrisk diagnos. Man kan tänka sig att personen egentligen skulle ha behövt träffa en psykiater eller en terapeut i någon form när den sökte sig till primärvården.

Från och med nästa årsskifte inför vi en skarpare vårdgaranti i Sverige. Man ska ha rätt att få träffa rätt profession inom tre dagar. Det finns en tanke med detta som har att göra med precis denna diskussion, nämligen att det inte är självklart att man ska träffa en allmänläkare när behovet ser ut som det gör i dag. Kanske ska man i stället träffa en psykiater eller en annan profession, som bättre kan svara upp mot de behov som man har.

Jag återkommer till läkemedelsfrågan i nästa inlägg.


Anf. 28 Margareta Larsson (-)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret!

Statsrådet rabblade upp väldigt mycket som behövs inom psykiatrin, men jag hör fortfarande inget svar på vilka effekterna hittills har blivit av alla de miljarder som har satsats och vilka effekterna kommer att bli av dem som även i fortsättningen kommer att satsas.

Det är uppenbart att vi behöver mer kunskap inom det psykiatriska området. Vi behöver inte fundera på om behovet finns, utan detta är ett faktum. Det är ganska märkligt att vi står och stampar på samma fläck som vi gjorde för 70 år sedan när det gäller det själsliga.

Vi har förvisso en lavinartad ökning av psykisk ohälsa. Men i själva verket är det diagnoserna som ökar lavinartat, och det beror på den nya diagnosbibeln DSM-5. De stressymtom som människor uppvisar utifrån sin livssituation omvandlas direkt till diagnoser. Adhd har färre kriterier i nya DSM-5, vilket innebär att fler barn blir diagnostiserade nu än vad som var fallet tidigare. Förr behövde man uppfylla 15 kriterier för att få diagnosen, men antalet har i dag minskat till mellan 8 och 10.

Grovt räknat gav adhd-preparat år 2016 en försäljning på 840 miljoner kronor, med runt 103 000 patienter. Kostnaden per patient hamnar då på 8 000 kronor om året. År 2006 var antalet diagnostiserade 14 859, och försäljningen låg på 90 miljoner kronor. Vi ser alltså en 600-procentig ökning av antalet patienter på så kort tid. Vi ser också en 800-procentig ökning av läkemedelskostnaderna. Kan det verkligen vara rimligt?

Ovanpå detta har vi kringkostnader för utredning, förlorad arbetstid och vårdbesök. En privat utredning kostar mellan 15 000 och 45 000 kronor. Hela adhd-industrin drar in ca 100 miljarder internationellt.

Att man diagnostiserar och medicinerar snart hela befolkningen i Sverige är en märklig utveckling. Folk står i dag i kö för att få en diagnos, vilket aldrig tidigare i historien torde ha hänt.

Bland dem som är under 30 år har förtidspensioneringarna ökat med 40 procent på tio år. Vi sitter alltså på en tickande bomb, och därför måste vi våga göra en analys.

Stressrelaterade sjukdomar kan förmodligen åtgärdas mycket effektivare och billigare om vi välkomnar vårdgivare som inte är kopplade till läkemedelsindustrin - alltså alternativa behandlare. Läkemedelsindustrin slukar pengar men ger inget tillbaka. Däremot blir vi allt sjukare till allt högre kostnader. Visa mig, statsrådet, en annan instans i samhället som skulle kunna uppvisa noll resultat och samtidigt kräva mer pengar år efter år!


Anf. 29 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Tack, Margareta Larsson, för inlägget!

Jag delar naturligtvis inte uppfattningen att psykiatrin uppvisar noll resultat, utan jag tycker att vi i Sverige delvis har en psykiatri som fungerar väldigt väl. Men det är klart att det finns förbättringsområden, inte minst med utgångspunkt från att vi ser att behoven ökar.

Det är otroligt viktigt för mig att återigen understryka att valet av insatser är en medicinsk bedömning och inte en politisk. Det är läkare som gör denna bedömning.

I denna debatt får vi inte heller glömma att vi faktiskt ser goda resultat. Läkemedel har för många människor gjort hela skillnaden. Vi har till exempel sett en utveckling när det gäller antidepressiva läkemedel som gör att dessa i dag fungerar väldigt mycket bättre - med betydligt färre biverkningar - än vad de gjorde för 10-15 år sedan. Många människor blir hjälpta av dem och kan komma tillbaka och leva fullödiga liv igen.

Det är troligtvis så att de problem som vi förknippar med adhd alltid har förekommit. Man har dock inte diagnostiserat det hela i den utsträckning som man gör i dag. Ökningen kan säkerligen främst bero på att kunskapen på området har ökat, både hos allmänheten och inom vård och skola.

Samtidigt kan en bidragande orsak till att detta har blivit så tydligt i vårt samhälle vara att såväl skola som arbetsliv i dag ställer högre krav på ett sätt som gör det svårare för människor med adhd att kunna fungera i samhället.

Jag ska vara ärlig och säga att jag naturligtvis också studsar till av den kraftiga ökning som vi ser inom detta område och av den kraftiga ökningen när det gäller förskrivning av läkemedel. Jag kan också förstå vikten av att den som får en adhd-diagnos bär med sig denna under resten av sitt liv.

Jag sa också i mitt interpellationssvar bland annat att Socialstyrelsen år 2015 tog fram ett beslutsstöd med rekommendationer om läkemedelsbehandling av adhd hos barn och vuxna. Syftet med rekommendationerna var självklart att bidra till att läkemedelsbehandling av adhd erbjuds utifrån den bästa tillgängliga kunskapen och på ett jämlikt sätt över landet. Men, som jag också sa i svaret, med tanke på den snabba ökningen är det viktigt att vi följer detta noga.

Det som oroar mig och som jag också berörde i svaret är att vi även här, precis som i så många andra delar av hälso- och sjukvården, ser ganska stora regionala skillnader över landet, också när det gäller förskrivningen av adhd-läkemedel. Det kan handla om både över- och underförskrivning.

Jag kommer att följa utvecklingen noga, och jag kommer också att särskilt titta på huruvida skolor, trots att de inte ska det, kräver en diagnos för att ställa resurser till förfogande för till exempel eleverna.


Anf. 30 Margareta Larsson (-)

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret, och tack för att du vill följa den här frågan noga! Jag tror att det behövs.

Däremot kan jag inte hålla med om att psykiatrin fungerar väl. Jag och många med mig - också många som jobbar inom vården - anser att psykiatrin är i kris.

Det är ett stort problem att vi diagnostiserar mer och mer. Jag ser att det finns ett stort vinstintresse hos läkemedelsbolagen, och det är detta som det handlar om. Många gånger är det stressrelaterade besvär som har att göra med en outhärdlig livssituation. Det får man alltså diagnoser och läkemedel för. Det är inte rätt väg. Jag tror att det kostar för mycket för samhället att driva den typen av politik.

Vi ska akta oss för att strö diagnoser omkring oss som kräver starka mediciner. Det stigmatiserar, det försämrar hälsoläget och det tjänar inte samhällsnyttan. För psykiatrin i Sverige tror jag att det är bäst att hoppa över Socialstyrelsens nya riktlinjer om piller och elchocker, som i värsta fall kommer att tränga undan KBT. Om man följer riktlinjerna blir möjligheten till individanpassad psykiatrisk vård rejält reducerad. Det strider inte bara mot patientlagen utan kommer också att innebära ännu fler sjukskrivningar och förtidspensioneringar, vilket i sin tur hotar hela sjukförsäkringssystemet.


Anf. 31 Socialminister Annika Strandhäll (S)

Fru talman! Tack, Margareta Larsson, för den här interpellationsdebatten!

Jag tror att jag uttryckte att psykiatrin till dels fungerar väl. Det gör den naturligtvis. Men jag har också både i den här interpellationsdebatten och i andra interpellationsdebatter varit tydlig med att jag ser ett behov av fortsatt utveckling. Det är också därför som regeringen har valt att göra de stora satsningar som vi gör genom att skjuta till medel till landstingen för att fortsätta utveckla kvaliteten inom psykiatrin, inte minst första linjens psykiatri, där det finns ett arbete att göra.

Det är inget märkvärdigt egentligen. Det är ju så vi brukar göra när vi ser att en diagnos av ett eller annat skäl ökar i befolkningen. Då behöver vi anpassa det sätt som vi organiserar hälso- och sjukvården på utifrån det. Jag skulle säga att det är ett sådant arbete som vi i Sverige är inne i.

Man ska, precis som du säger, vara försiktig med tunga diagnoser, och man ska naturligtvis som läkare veta vad man gör när man diagnostiserar patienter. Adhd är ju ett långvarigt eller kroniskt tillstånd, och därför blir läkemedelsbehandling, om sådan sätts in, ofta flerårig.

Från början var det bara barn som diagnostiserades med adhd, men i dag ser vi att allt fler vuxna diagnostiseras. De har kanske levt länge med adhd utan att få diagnosen klarlagd.

Den här debatten lär fortsätta. Arbetet med att utveckla psykiatrin lär fortsätta. Detta är något som jag är väldigt besjälad av.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation 2017/18:303 Läkemedelskostnader inom psykiatrin

av Margareta Larsson (-)

till Socialminister Annika Strandhäll (S)

 

Den andel människor i vårt land som diagnostiserats med bland annat adhd, autism och aspberger har ökat i en omfattande skala de senaste tio åren. Detta är problematiskt eftersom många som exempelvis uppvisar symtom på adhd inte alltid har detta funktionshinder. Det finns mycket som tyder på att det ställs för många falska positiva diagnoser som en enkel och snabb väg in till läkemedelsindustrins intressen. Som exempel kan nämnas att skolan, på grund av resursbrist och svåra ledningsproblem, kräver en medicinsk diagnos för att över huvud taget erbjuda elever stödundervisning. Därför mer eller mindre tvångsmedicineras många minderåriga i dag på grund av ekonomiska intressen hos både skola och privata vårdinrättningar som erbjuder snabba utredningar med diagnos och medicinering som följd. Det har visat sig att barn som föds sent på året kan få en adhd-diagnos. Det liknar mer en epidemi fast utan medicinsk påvisbarhet. Adhd-mediciner har trots detta faktum en försäljning på 840 miljoner till ca 103 000 patienter.

Det är inte bara barn som stigmatiseras med funktionshindersdiagnoser utan även många i den övriga allmänheten, som frivilligt önskar diagnoser efter en bred ”marknadsföring”. Tendensen torde vara unik i mänsklighetens historia.

Även under de senaste åren har vi sett en chockerande ökning av användningen av antidepressiva mediciner trots att psykofarmaka utgör den tredje vanligaste dödsorsaken efter hjärtsjukdom och cancer. Uppgifterna kommer från The Nordic Cochrane Center i Köpenhamn. Något som även undanhålls i informationen är det faktum att antidepressiva läkemedel är bland det svåraste att sluta med. Många gånger svårare än alkohol och opiater.

Karolinska Institutet, KI, har ett flerårigt forskningsanslag från regeringen och parterna på arbetsmarknaden genom AFA. KI har tagit fram en modell för beräkning av arbetsgivarens kostnader för den psykiska ohälsan i ett arbete med att ta fram evidensbaserade metoder.

Psykisk ohälsa är numera den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige och står för drygt 40 procent av sjukfrånvarokostnaderna. Den totala kostnaden för psykisk ohälsa i Sverige beräknades år 2012 uppgå till 184 miljarder kronor (det motsvarar cirka 36 000 kronor per person i arbetsför ålder).

Som ett resultat av de ständigt utvidgade diagnoskriterierna har sjukskrivningar med psykiska orsaker nått rekordantal för fjärde året i rad. Detta i sin tur resulterar i en lika drastisk ökning av förtidspensioneringar med dithörande skenande kostnader. Enligt Försäkringskassan är ökningen 42 procent bland unga under 30 år som har förtidspensionerats.

Som kuriosa kan nämnas att det i Frankrike endast är 0,5 procent som ”drabbats” av adhd-diagnosen och får amfetamin. I Frankrike väljer man i stället att utröna de underliggande orsakerna till symtomen. Den stigmatisering som följer av ett funktionshinder uteblir och individen riskerar inte i lika hög grad bli utslagen av samhället.

Min fråga till socialminister Annika Strandhäll är:

 

Finns det en politisk vilja att stävja det höga läkemedelsbruket i Sverige till förmån för andra inriktningar som kan erbjudas vårdtagaren.