långvarigt arbetslösa

Herr talman! Ana Maria Narti har frågat mig om jag avser att genomföra den föreslagna arbetsplatsin- troduktionen för invandrare trots den kritik som rik- tats mot förslaget. Ytterligare en fråga gäller om jag avser att genomföra åtgärder som syftar till att för- stärka de arbetslösas ansvarstagande och som ska garantera större handlingsfrihet för dessa grupper oavsett etnisk bakgrund. För att börja med den sista frågan vill jag säga att jag delar Ana Maria Nartis uppfattning att det är yt- terst viktigt att ta till vara de arbetslösas egna idéer om hur arbetslösheten ska kunna brytas. Att utgå från varje individs unika situation är själva grunden för ett framgångsrikt arbete inom arbetsförmedlingen. Utan de arbetslösas aktiva medverkan skulle arbetsför- medlingens uppdrag vara dömt att misslyckas. Idealet är förstås att den arbetssökande själv är motor i allt som ska genomföras på vägen mot ett arbete. Men en sådan aktiv roll kan inte axlas av alla arbetslösa. Jag tänker då på personer som varit länge borta från ar- betsmarknaden eller kanske aldrig kommit in på den. Dessa är ofta i stort behov av det stöd och den hjälp som den offentliga arbetsförmedlingen kan erbjuda. Alla arbetslösa kan förstås inte dras över en kam, utan hänsyn måste tas till att behovet av stöd kan se mycket olika ut. Detta gäller oavsett etnisk bakgrund. Den närmare ansvarsfördelningen mellan den arbets- sökande och arbetsförmedlingen ska framgå av den individuella handlingsplanen. Rätt använd är denna plan ett utmärkt verktyg för att uppnå det Ana Maria Narti efterfrågar - att stärka de arbetslösas egen roll i arbetssökandet och att ta till vara deras resurser. Jag är medveten om att det inte fungerar riktigt så alltid och överallt. Ytterligare insatser behövs från arbets- förmedlingarnas sida för att förbättra kvaliteten i arbetet med de individuella handlingsplanerna. Re- geringen kommer att ge ett lämpligt externt organ i uppdrag att följa upp hur handlingsplanerna används för att få reda på vilket genomslag regeringens och riksdagens intentioner fått i fråga om aktivt arbetssö- kande, individuella handlingsplaner och rätt till ar- betslöshetsersättning. Den första frågan - om arbetsplatsintroduktion för invandrare - diskuterade Ana Maria Narti och jag i en tidigare interpellationsdebatt i november 2002. Jag pekade då på de goda grunder som finns för att satsa på utökade resurser för intensifierad, individuell ser- vice för personer utan eller med mycket begränsad erfarenhet av svenskt arbetsliv. Jag hänvisade bland annat till att den samlade forskningen visat att sådan intensifierad arbetsförmedling så gott som alltid har positiva effekter på individens möjligheter att få ar- bete. Dessa argument är, tycker jag, fullt tillräckliga för att motivera den föreslagna satsningen. Ett annat starkt argument för att intensifierade insatser behövs är förstås den oacceptabelt höga arbetslösheten bland invandrare jämfört med svenskfödda. Och även om den nedgång i sysselsättningen som inträffade under 2002 har berört utrikes och inrikes födda i likvärdiga proportioner kvarstår den stora skillnaden mellan grupperna i detta avseende. Ana Maria Narti oroar sig också för att svensk- födda arbetssökande kommer att diskrimineras och inte få den individuella behandling de så väl behöver. När vi diskuterar behov av insatser för olika grupper är det viktigt att komma ihåg att den generella ar- betsmarknadspolitiken i princip ska tillgodose också sådana behov som är specifika för olika grupper. Detta utesluter inte att särskilda prioriteringar och riktade insatser kan vara nödvändiga. En viktig ut- gångspunkt måste då vara att sätta in resurser där de bäst behövs. Även här måste dock utgångspunkten vara den enskildes behov. Arbetsplatsintroduktion är inte tänkt som en generell åtgärd för invandrare utan ska erbjudas till personer som saknar arbetslivsrelate- rade nätverk och referensramar och har bristande kunskaper i mer yrkesinriktad svenska. Arbetsför- medlingens insatser ska inriktas mot de arbetssökande som står längst från arbetsmarknaden. Bland dessa är arbetssökande med invandrarbakgrund överrepresen- terade. Ana Maria Narti menar att regeringens förslag till högre ersättning till arbetsgivare som anställer perso- ner som varit länge i aktivitetsgarantin tränger undan riktiga jobb. Det är riktigt att de arbetsmarknadspoli- tiska program som mest liknar vanliga jobb också har störst undanträngningseffekter. Men det är bara den ena sidan av saken. Dessa program är också de som har störst positiva effekter på individens framtida sysselsättning. Så länge den här typen av program är förbehållna personer med stora svårigheter att på annat sätt få ett arbete så är faktiskt undanträngnings- effekterna i enlighet med vad man vill uppnå. Jobben går ju till de arbetssökande som står längst från ar- betsmarknaden. Inom Regeringskansliet pågår för närvarande en översyn av anställningsstöden. Syftet är att öka effektiviteten så att stöden verkligen an- vänds för arbetssökande som har svårt att få arbete. För att återknyta till de två frågor Ana Maria Narti ställt till mig så hoppas jag att regeringen ska kunna införa den föreslagna arbetsplatsintroduktionen för vissa invandrare den 1 september i år. Den närmare utformningen har AMS fått i uppdrag att lämna för- slag till. När det gäller frågan om åtgärder för att förstärka de arbetslösas ansvarstagande gör jag sam- ma bedömning som Ana Maria Narti: Sådana åtgär- der är mycket viktiga för minska arbetslösheten. Ar- betsförmedlingens arbete behöver dock utvecklas ytterligare i detta avseende.

Herr talman! Tack, arbetslivsministern! På papper ser väldigt många planer vackra ut. Men i verklighe- ten upprepar de redan mycket kända metoder. Ibland har jag en obehaglig känsla av att vi talar helt olika språk. När jag talar om ansvar och möjlighet att agera själv från den arbetslösas sida tänker jag absolut inte på personliga handlingsplaner. Dessa personliga handlingsplaner har funnits, och man har sett väldigt få effekter av deras närvaro på arbetsförmedlingarna. Däremot i kontakt med arbetslösa har jag träffat väl- digt många som är mycket missnöjda med det sätt som de bemöts på. Man tvingar dem att göra helt andra saker än vad de vill göra. Till och med när man hittar en mycket bra praktikplats för dessa människor, nära det yrkesområde som de själva en gång har till- hört i sina hemländer, har arbetsförmedlaren total makt att säga nej, vilket också inträffar. Det finns fortfarande högt specialiserad vårdper- sonal i det här landet som inte får tillgång till kurser i sjukvårdssvenska. Hur kan det hända om detta med personliga handlingsplaner fungerar? Min erfarenhet, som är en vardagserfarenhet av vardagskontakt med människor i denna svåra situa- tion, är att personliga handlingsplaner oftast blir korta anteckningar på skärmen hos arbetsförmedlaren men har ingenting med verkligheten att göra. Det finns också en tradition hos AMS att inte se yrkesbakgrunden hos invandrare, framför allt när det är fråga om akademiker. Jag har själv två väninnor som var lärarinnor i sina länder. En av dem tvingades att gå en kurs för att utbilda sig till köksbiträde. Men hon fick allergi och kunde inte ens bli köksbiträde. Den andra tvingades bli fritidsassistent på den tiden när fritidsgårdarna stängdes och man avskedade mas- sor med personal, så det blev ingenting av det. Men båda fick senare jobb på annat sätt i olika arbetsgrup- per genom våra egna ansträngningar. Så jag tror inte på den här lösningen. När det gäller undanträngningseffekter är det sant att det rätt så ofta händer att människor kommer in på arbetsmarknaden genom till exempel rekryterings- stöd. Men dessa människor är redan stämplade som andra eller tredje klassens arbetskraft. Det finns väl- digt intressanta erfarenheter av detta på en specialise- rad arbetsförmedling för internationella ingenjörer som tyvärr inte längre finns. Vad händer med de människor som kom in på arbetsmarknaden med jättemycket stöd från arbetsförmedlingen? Jo, de var de första som åkte ut så fort det blev lågkonjunktur. Så det verkar inte vara någon lösning.

Herr talman! Det är inte alldeles enkelt, Ana Ma- ria Narti, att i detalj diskutera enskilda personers erfarenheter, även om det självfallet är de enskilda personernas sammanlagda erfarenheter som utgör innehållet i slutsatser och resultat. Jag har ställt mig två frågor. Den första frågan är om genomslaget är tillräckligt stort för de individu- ella handlingsplanerna. Är det tillräckligt många handlingsplaner som upprättas? Svaret på den frågan är att det inte upprättas handlingsplaner för alla, även om man borde göra det. Men läget förbättras hela tiden. I dag är det 76 % av de arbetssökande som säger att de har en handlingsplan. Det är ungefär 10 % mera än för bara ett år sedan. Så det går stadigt i rätt riktning. Den andra frågan som jag ställer mig som ansva- rig för det här området är naturligtvis: Har handlings- planerna tillräckligt hög kvalitet? Är de till hjälp för människor? Vad är de arbetssökandes mera samlade uppfattning om detta? Svaret är att de handlingspla- ner som upprättas utgör ett bra stöd för de arbetssö- kande. De tycker att de har nytta av sina handlings- planer. Därför är jag inte särskilt bekymrad, eftersom jag kan se att utvecklingen går i rätt riktning. Vi vill nu göra en satsning på ett antal nya sär- skilda förmedlare som ska utgöra ett stöd till intro- duktion för de invandrare som vi nu föreslår ska få del av detta. När man kommer till ett nytt land saknar man det naturliga nätverk som varje infödd i ett land har när det gäller kunskap om arbetsmarknaden, var jobben finns, var företag och arbetsgivare finns. En infödd har personliga nätverk och kontakter med vänner och bekanta, med släktingar och grannar. Det gör att man kan lägga pussel för hur man ska hitta sitt jobb i samhället. Avsaknaden av ett sådant nätverk vill regeringen kompensera genom att särskilda resurser avsätts för att hjälpa människor som saknar den typen av nät- verk. Det är i allra högsta grad min förhoppning att detta kommer att utgöra ett stöd för dessa personer. Stödet är kombinerat med ett annat förslag som vi har förelagt riksdagen, nämligen att de - både invandrare och andra - som har en anställning, men som inte kan använda hela sin yrkeskunskap i jobbet ska få hjälp med bristyrkesutbildning för att utbilda sig till den nivå som de i själva verket har kompetens för. De har kanske inte formella betyg eller också kanske det fattas delar i deras utbildning, och då kan detta kom- pletteras med bristyrkesutbildning.

Herr talman! Tack, arbetslivsministern! Det finns ett löfte som man kan ta på allvar, och det är detta att de människor med hög utbildning som i dag har låg- statusjobb ska få någon form av ekonomiskt stöd för att studera för att kunna arbeta inom sitt yrkesområde. Om man i dag är taxiförare eller stämplar biljetter på tunnelbanan fast man är jurist, läkare eller lärare måste man hoppa av jobbet om man vill studera, men då kanske man är för gammal för att få studielån och så vidare. Det finns enormt många byråkratiska hin- der i vägen för människor som redan arbetar. Det är bra att man äntligen gör något åt detta, och det var också ett ofta upprepat krav från invandrarbefolk- ningen. Frågan är bara hur det kommer att utformas. Jag har ofta talat och skrivit om behovet av ansva- righet. Människor har initiativförmåga och hand- lingskraft, men det finns ingen plattform för dem att agera på. Det fanns en liten öppning på området när pengar från de europeiska socialfonderna kom in i Sverige. Det fanns äntligen en möjlighet att organise- ra sig, ansöka om pengar och lägga fram förslag. Men det har blivit mindre och mindre pengar för invand- rarorganisationerna. Arbetsförmedlingar och kommu- ner har tagit över detta mer och mer. Det här är en rent principiell fråga. Dessa pengar som var destinerade till de fattigaste och mest makt- lösa i samhället har gått till den mycket starka offent- liga sektorn. Var det verkligen meningen? Det tror jag inte. Det måste någonstans finnas en möjlighet att representera och arbeta för sin egen grupp, om vi menar allvar med alla vackra ord om deltagande som vi brukar använda oss av i retoriken. Det är också en annan sak som jag skulle vilja diskutera mera på djupet än vad vi kan göra i dag. Det är detta att väldigt många rapporter och undersök- ningar från Institutet för arbetsmarknadspolitisk ut- värdering, från Statskontoret och från Riksdagens revisorer har gång på gång pekat på den mycket kän- da företeelsen, nämligen missnöjda invandrare i rela- tion till arbetsförmedlingar. Det finns mycket att säga om detta. Tror arbetsmarknadsministern verkligen att denna negativa tradition inom AMS-systemet plöts- ligt kommer att upphöra om man anställer nya arbets- förmedlare och behåller dem för att arbeta med ar- betslösa invandrare? Jag har väldigt många frågeteck- en i huvudet angående detta.

Herr talman! Ana Maria Narti, jag grunnar på om vi inte i själva verket har väldigt olika utgångspunkter och därmed väldigt olika förväntningar på arbets- marknadspolitiken och på Arbetsmarknadsverkets uppdrag och uppgift i detta. Det känns emellanåt som att vi kan mötas när det gäller insatser för invandrare och för människor som behöver särskilt stöd för att komma in på arbetsmark- naden. Men emellanåt känns det också som att vi egentligen inte tycker lika om behovet av en arbets- marknadspolitik som den som den socialdemokratis- ka regeringen företräder och behovet av ett arbets- marknadsverk som administrerar och sköter den poli- tiken. För min del känner jag mig emellertid väldigt trygg i den socialdemokratiska arbetsmarknadspoliti- ken. Den bygger på en idé och en teori, Ana Maria Narti, som har sin grund i en människosyn och en samhällssyn som tar sikte på att vi genom att organi- sera verksamheten i samhället ska hjälpas åt att klara av att hitta jobb till människor som blir utan, att leve- rera arbetskraft, för att uttrycka sig krasst, när det uppstår brist på det. Det är en arbetsmarknadspolitik som i grunden, menar jag, är verkligt lyckad. Man kan lite filosofiskt säga så här, Ana Maria Narti: Är det inte konstigt att människor nästan dagligen i det här landet sitter och förhandlar bort sina egna jobb? De sitter i förhandlingar i stället för att ockupera fabriker och ställa sig utanför grindarna för att pro- testera mot att jobben försvinner. I själva verket är de med på strukturrationaliseringar som behövs för att det inte finns tillräcklig efterfrågan på de produkter de tillverkar eller de tjänster de levererar. Jag är övertygad om att människor känner en väl- dig tillit till att när man blir arbetslös eller riskerar att förlora sitt jobb på den arbetsplats man befinner sig på har man två tryggheter. Den ena är att man vet att man inte blir uppsagda godtyckligt. Det finns ett regelverk med turordnings- regler för i vilken ordning man sägs upp. Det är förut- sägbart. Man kan vara trygg i att det inte är dagsfor- men hos arbetsgivaren som avgör. Den andra är att man är trygg i att om man nu förlorar jobbet kommer man att få kvalificerad hjälp med att med samhällets samlade resurser hitta nästa jobb. Det, Ana Maria Narti, leder mig till att tro på att det är ett skälen till att vi ligger långt framme i ut- vecklingen, i förmåga till strukturrationalisering, i förmåga att växla från arbeten som inte är lönsamma till arbeten som har framtiden för sig. Vi förmår att strukturrationalisera därför att vi har en anordning som förmår att smörja det maskineriet. Den anordningen, den arbetsmarknadspolitiken och Arbetsmarknadsverket, kan man hela tiden förfina. Detta är inte fulländat. Det är stort och mycket, och det kräver en noggrann uppföljning, och det kräver att man hela tiden förbättrar verksamheten. Men i grun- den menar jag att vi i allt väsentligt ska vårda, bygga vidare på och förbättra detta. Jag undrar om Ana Maria Narti håller med mig på den punkten eller om min farhåga stämmer, att vi i grunden har olika syn på detta fundamentala.

Herr talman! Vi har fundamentalt olika syn på detta, och det är jätteroligt att kunna diskutera prak- tisk ideologi någon gång. Min bild av arbetslivet i Sverige är att allt det där som arbetslivsministern beskrev fungerar för dem som har fast anställning. Utanför den sfären, de med fast anställning, finns stora grupper i dag som har uppkommit därför att tekniken förändras väldigt fort, därför att ekonomin fungerar på ett helt annat sätt i dag än för 30-40 år sedan. Dessa grupper har väldigt lite att säga till om. De är inte med och förhandlar därför att de inte tillhör någon stark organisation, och det är egentligen ingen som bryr sig om dem. De glöms bort. Bland de mest bortglömda finns de svenska lång- tidsarbetslösa. Jag skrev den här interpellationen därför att jag per mejl hade fått ganska så bistra kommentarer till propositionen - detta därför att des- sa mycket långvarigt arbetslösa svenskar känner sig diskriminerade. Jag tror inte att vi löser problemet med diskriminering genom att vända på den. Jag skulle föreslå att vi tillsammans tittar på ett förslag som kan vara mycket intressant, och det är att tillåta de arbetslösa tillsammans att på entreprenad försöka att aktivera sig själva. Det skulle vara ett sätt att visa respekt, och det skulle skapa en plattform för eget ansvar och eget initiativ.

Herr talman! Jag ser att det är skillnad på dem som har en fast anställning och som tappar den och de grupper som inte har fått fotfäste på arbetsmarknaden eller har tillfälliga jobb. Men en grundläggande förut- sättning för att de som inte har fått fäste på arbets- marknaden är att det finns bra jobb att gå till, att vi har en tillväxt, att vi har investeringar, att vi har för- måga att strukturförändra så att vi får starka företag som kan ge jobb också till dem som har svårare att komma in på arbetsmarknaden. Och jag är alldeles övertygad om, Ana Maria Narti, att det också i det avseendet är en fundamental skillnad på den arbets- marknadspolitik som vi har här och den som finns i många andra länder. I marknadsekonomins förlovade hemland, USA, får visserligen grupper som har svårt att få fotfäste på arbetsmarknaden möjligen en anställning. Men de klarar sig inte bara med den anställningen, utan de behöver oftast ytterligare två tre fyra anställningar för att kunna försörja sig. Den typen av jobb har inte vi, därför att vi försöker åstadkomma friskare och bättre jobb där man kan ha ordentligt bra villkor och hygg- lig lön. Vi har inte hisspojkar, och vi har inte männi- skor som går på hotellen och stämplar hotelloggan i askfaten och som behöver ytterligare tre fyra sådana jobb. Vi försöker få fram bra jobb. Vi kämpar nu på med att möjliggöra för grupper som behöver stöd, inte minst invandrare, att få kvali- ficerad hjälp för att ta sig in på arbetsmarknaden, kunna få fotfäste där och behålla ett bra jobb som man kan försörja sig på. Vi kan göra mera och det kan gå fortare - jag håller med om det - men vår inriktning tänker vi fortsätta med. Jag ser fram emot att vi får mötas flera gånger. Nu är den här interpellationsdebatten slut.