Lissabonfördraget

Fru talman! Ärade ledamöter! Jag ber tusen gånger om ursäkt. Jag hade missat att kammarens sammanträde startade tidigt i morse och hade ställt in mig på att komma hit vid åttatiden i kväll. Jag är verkligen ledsen över detta. Fru talman! Anne-Marie Pålsson har frågat mig på vilket sätt jag anser att Lissabonfördraget stärker och fördjupar demokratin i EU och i dess medlemsländer och om jag avser att ta något initiativ i sammanhanget. Jag är tacksam för att Anne-Marie Pålsson ställer denna fråga. Ett av de viktigaste skälen till att se över EU:s fördrag, var just att försöka minska klyftan mellan medborgarna och det europeiska samarbetet. Jag är därför tacksam för den här möjligheten att förklara hur jag ser att Lissabonfördraget förstärker demokratin inom EU. Som Anne-Marie Pålsson själv framhåller blir det nu huvudregel att beslut i rådet fattas med kvalificerad majoritet, samtidigt som Europaparlamentet får en större roll. Det är viktigt att se dessa båda delar av beslutsprocessen i ett sammanhang. Genom att det nationella vetot begränsas i rådet skapas förutsättningar för effektivt agerande i en union med 27 medlemsländer. Samtidigt bevaras en garanti för legitimitet genom att Europaparlamentet, som är den enda direktvalda institutionen på EU-nivå, får ett stärkt inflytande. Men Lissabonfördraget går betydligt längre i att bredda EU:s beslutsprocesser i syfte att släppa in fler samhällsaktörer, öka insynen och därmed göra unionen mer demokratisk. Lissabonfördraget ger riksdagen och andra nationella parlament i EU-länderna bättre möjligheter att delta i EU:s beslutsprocesser på ett tidigt stadium. Alla nya lagförslag från kommissionen ska skickas ut till de nationella parlamenten samtidigt som de går till medlemsländernas regeringar och till Europaparlamentet. Riksdagen får därmed en chans att reagera tidigt, innan förhandlingarna mellan regeringarna har kommit så långt att det blir svårt att lämna in synpunkter. De nationella parlamenten får dessutom möjlighet att kräva att ett EU-lagförslag omprövas. EU ska redan nu följa subsidiaritetsprincipen, det vill säga inte ta beslut om saker som sköts bättre på nationell, lokal eller regional nivå. I Lissabonfördraget höjs kraven på EU-institutionerna att hålla sig till den principen genom att ge de nationella parlamenten rätt att kontrollera om principen verkligen efterlevs. Skulle en tredjedel av de nationella parlamenten anmäla att de motsätter sig ett förslag utifrån subsidiaritetsprincipen ska EU-kommissionen ompröva sitt förslag. Lissabonfördraget skapar också mer utrymme för lokala aktörer och organisationer i det civila samhället. Fördraget kräver att EU respekterar kommunal och regional självstyrelse. Fördraget anger dessutom uttryckligen att EU-institutionerna ska föra en regelbunden dialog med det civila samhället och att kommissionen ska hålla formella samråd med alla berörda parter. EU-kommissionen ska kort sagt genomföra breda remissrundor innan man föreslår ny lagstiftning. En särskild nyhet är medborgarinitiativet, som innebär att en miljon EU-medborgare tillsammans kan uppmana EU-kommissionen att lägga fram ett lagförslag. Reformen lägger inget tvång på EU-kommissionen, men det blir politiskt svårt att bortse från ett förslag från så många medborgare. Slutligen stärker fördraget öppenheten, vilket är en förutsättning för alla medborgares faktiska möjlighet att delta i den demokratiska processen. Principen om handlingars offentlighet utvidgas till att gälla alla EU:s institutioner, organ och byråer och en ny regel införs om öppna möten när rådet diskuterar och antar lagstiftning. Regeringen har drivit på aktivt för att Lissabonfördraget ska innehålla skrivningar som främjar demokrati, öppenhet, insyn och delaktighet. Denna linje har haft brett stöd i riksdagen, och jag hoppas att regeringen och riksdagen kan fortsätta att samarbeta för att göra det bästa av Lissabonfördraget. Inför och under Sveriges ordförandeskap i EU kommer fördragets reformer förhoppningsvis att omsättas i praktiken. Jag kommer i den processen att aktivt verka för att reformerna får stort genomslag och att de möjligheter som Lissabonfördraget innebär förs ut i den svenska debatten.

Fru talman! Tack för svaret. Det svar jag har fått är ett svar men det är inte övertygande i alla delar. Jag kan hålla med statsrådet Malmström om att den juridiska personen EU kan bli mer demokratisk genom Lissabonfördraget. Men min fråga gällde inte den juridiska personen EU. Den gällde EU-familjen som består både av den juridiska personen EU med sina institutioner och av de 27 medlemsstaterna. När man pratar om demokrati gäller det att höja blicken och se hur det totala demokratiinslaget i hela denna familj att påverkas av Lissabonfördraget. Det är här vi inte är eniga. Jag menar att för att kunna göra en riktig analys av detta måste man se hur makt, beslutande och inflytande påverkas av Lissabonfördraget. Det råder ganska bred enighet om att Lissabonfördraget innebär att de nationella parlamenten urholkas på inflytande. Lagrådet har formulerat det så här: De nu nämnda överlåtelserna om normgivningskompetens och traktatmakt är så omfattande och betydelsefulla att riksdagens ställning reellt sett urholkas i väsentlig grad. Det är i och för sig en bedömning som man gjorde av den förra fördragstexten, men eftersom innehållet i Lissabonfördraget i allt väsentligt är detsamma som tidigare kan man använda Lagrådets kommentar även för att beskriva Lissabonfördraget. Även andra bedömare gör samma observation, nämligen att Lissabonfördraget innebär en överföring av makt från nationella parlament till EU-parlamentet främst. Vad händer då? Detta är intressant. De nationella parlamenten präglas ju av en hög grad av demokratisk legitimitet. Det är normalt sett ett högt valdeltagande, och det finns ett tydligt inslag av ansvarsutkrävande. Medborgarna kan, om de inte gillar det som deras valda representanter åstadkommer, rösta bort dem. Detta gäller inte EU-parlamentet, och det är här som det är problematiskt. Om EU-medborgarna inte är nöjda med vad EU-parlamentet har åstadkommit under den femåriga mandatperioden kan EU-medborgarna inte utkräva ansvar av EU-parlamentet. Röstningen i EU-parlamentet sker nämligen inte på ett sådant sätt att det leder till en regeringsombildning om man är missnöjd. Därtill är det ungefär hälften så många som röstar i valet till EU-parlamentet som till de nationella parlamenten. I det här avseendet kan man säga att vi överför makt från nationella parlament med hög demokratisk legitimitet till EU-parlamentet med en mycket låg demokratisk legitimitet. Det är ur det perspektivet som jag säger att det totala demokratiinnehållet i hela EU-familjen försvagas och minskar genom Lissabonfördraget. Till detta kan man foga att också den omständigheten att man ska fatta beslut med kvalificerad majoritet leder till att ansvarsutkrävandet kommer att begränsas. Det kan ju vara så att svensk riksdag och svensk regering benhårt driver en linje men ändå kommer att bli nedröstade i rådet av en annan majoritet. Lagrådet har formulerat i sin skrivning att förekomsten av majoritetsbeslut leder till att varken de svenska väljarna eller riksdagen kan ställa någon till ansvar i det fall då den svenske representanten blivit nedröstad i ministerrådet. Detta innebär att vad som är en fundamental princip för det svenska statsstyret inte får genomslag inom området överlåtelse av beslutsrätt.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka Ann-Marie Pålsson för att hon har ställt denna interpellation som jag ser som väldigt viktig, det vill säga om demokrati och hur demokrati ska skötas, inte bara på nationell nivå utan nu också på europeisk nivå. Jag kan hålla med om mycket av det som Ann-Marie Pålsson förde fram om att det inte är optimalt som det ser ut i dag. Och det kommer inte att bli mer optimalt med Lissabonfördraget, därför att det ändrar inte på grundprincipen. Man brukar säga att EU lider av ett demokratiskt underskott, och det kommer att öka med Lissabonfördraget, som jag ser det. Det som man ofta hör från enskilda väljare i EU-debatten är: De gör som de vill, och jag kan inte påverka. På ett sätt är det sant, därför att om jag är missnöjd med ett EU-beslut, vem ska jag då utkräva ansvar av? Är det av Cecilia Malmström, som sitter i regeringen, i riksdagsvalet 2010? Det är inte säkert. Cecilia Malmström kan ha varit väldigt duktig och röstat rätt i ministerrådet men blivit överkörd av de andra ministrarna. Ska jag då vända sig till EU-parlamentarikerna? Vi har 18 stycken i dag, och samtliga svenskar har röstat på samma linje för eller emot ett lagförslag men har blivit överkörda av den stora majoriteten i EU-parlamentet. Eller är det av riksdagsledamoten Holm, som har suttit i EU-nämnden och vid regeringens samråd antingen bifallit eller anmält avvikande mening, som ansvar ska utkrävas? Det är alltså väldigt svårt att veta var och hur man ska utkräva ansvar för den förda EU-politiken. Detta sammelsurium ökar inte förståelsen eller den demokratiska legitimiteten av EU-beslut. Det är det man måste fundera på. Därför blir jag ganska häpen när statsrådet i sitt svar anför: "Genom att det nationella vetot begränsas i rådet skapas förutsättningar för effektivt agerande i en union med 27 länder." Då har man en väldigt snäv ministersyn på demokrati: Nu får jag vara med och besluta, och vi kan eventuellt köra över Spaniens minister i den här frågan därför att han inte tycker som vi. Det innebär samtidigt att makt flyttas från de nationella parlamenten till EU överstatligt, det vill säga att Sverige också kan bli överkört i flera frågor. Då blir det svårt att utkräva ansvar. Överstatlighet kan på vissa punkter vara jättebra, men det kan också vara en väldigt stor nackdel. Vad skulle vi ha gjort nu om det inte hade varit överstatlighet i frågan om äktenskapsval - den fråga som Beatrice Ask tog upp i EU-nämnden senast häromdagen? Där står Sverige i stort sett ensamt mot alla andra länder om var och hur äktenskap ska ske mellan parter från olika länder. Sverige stoppar nu förslaget, därför att vi har veto och har möjligheten att påverka andra länder att se över lagstiftningen så att alla länder kan bli överens. Det är någonting fint när alla länder kan bli överens, när ministrar i alla de 27 länderna kan försvara beslutet och stå upp för det, och det är bra för alla medborgare. Därför är inte mellanstatlighet någonting som man ska se ned på utan faktiskt en väldig styrka. Ett mellanstatligt beslut var det också när EU satte upp målen för att minska klimatutsläppen. Det var ett mellanstatligt beslut som alla länder nu måste försvara i sina hemländer. Det är en styrka. Det hade varit mycket värre om det hade varit ett överstatligt beslut och några länder hade blivit överkörda, därför att då skulle de inte ha stått upp för besluten. Lissabonfördraget innebär att det nu blir sämre demokratisk insyn i EU, därför att så många nya politikområden flyttas över till överstatlighet i stället för mellanstatlighet.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaren! Och tack även Ann-Marie Pålsson och Ulf Holm för att ni har tagit upp frågan till debatt! Det är ju alltid viktigt. Enligt en nyligen publicerad mätning är 69 procent av Moderata samlingspartiets väljare positivt inställda till vårt medlemskap. Det är till och med fler än i EU-ministerns eget parti. Jag tror och hoppas att det beror på att vi har en öppen, aldrig okritisk, djup, engagerad debatt om Europafrågor och attityd till Europasamarbetet. Vi gillar att använda Europasamarbetet till att lösa gemensamma problem och låta bli det som länder, regioner, familjer och individer klarar bättre själva. Jag tycker att Lissabonfördraget löser den balansen ganska väl. Jag anmälde mig till den här debatten för att det inte ska råda några missuppfattningar om att detta är en uppfattning som jag delar med de allra flesta av Moderata samlingspartiets både väljare och riksdagsledamöter. Det är ändå väldigt bra med den här debatten, därför att just demokratin är ett av de viktigaste skälen för att rösta ja till Lissabonfördraget när vi får det. Redan när det förra förslaget mejslades fram i det så kallade konventet för några år sedan hade man en period då man tog till sig kritik mot det som faktiskt var dåligt med EU som det såg ut då. Då fanns det kritik ur demokratisynpunkt och inflytandesynpunkt från nationella parlament. Demokrati och inflytande stärks med Lissabonfördraget. Det ger oss verktyg för att ta tag i viktiga framtidsfrågor. Det möjliggör utvidgning, och det möjliggör den ökade öppenhet och demokrati som statsrådet redan har berättat om. Det säger man nej till om man säger nej till fördraget. Jag tycker att lite av både Ann-Marie Pålssons och Ulf Holms frågeställningar utgår från den felaktiga synen att Sverige bestämmer allting självt om allting som berör svenska folket. Vi vet nämligen att till exempel miljöfrågor och sysselsättningsfrågor inte längre är något som vi här inne råder alldeles själva över. Då tycker jag att demokratin snarare ökar av att vi använder EU-medlemskapet aktivt. Det ger oss makt att kunna använda folkvalda politiker i ministerråd, i svenska parlamentet och i Europaparlamentet för att fatta beslut i frågor som alla svenska medborgare berörs av. Om vi sitter här och inte gör det frånhänder vi oss faktiskt makt som vi har. Lissabonfördraget reglerar hur denna makt ska användas. Då är det väldigt positivt just att de nationella parlamentens inflytande ökar både positivt och negativt. Vi använder redan möjligheten, som kommer att stärkas, att yttra oss om förslag när de kommer. Vi har också börjat prova och kommer att kunna använda skarpt den 1 januari, givet att fördraget ratificerats förstås, möjligheten att också säga ifrån ibland när något kanske är på väg att hittas på på fel nivå. Det ökar den demokratiska kontrollen, det ökar insynen, det ökar demokratin, och jag tror att det också kan öka svenska folkets förståelse för hur vi använder EU och EU-verktygen. Det tar hem dem till oss, och det tycker jag är viktigt. Sammanfattningsvis ska jag nämna för er som inte var med, så att det framgår i debatten och protokollet, att vi i juni förra året hade en kammardebatt inför det toppmöte som lade fast större delen av Lissabonfördraget. Det var inför den midsommarhelg som flera av oss för övrigt tillbringade här inne med telefonsamtal med EU-ministern och andra. Sådant är viktigt för svenska riksdagsledamöter. I den omröstningen i kammaren var det 87 procent av ledamöterna som röstade ja till det så kallade detaljerade mandat som förelåg då och som sedan blev Lissabonfördraget. Det var jag stolt över att vara en del av, och det hoppas jag få vara igen i november. Lissabonfördraget ger oss makt som vi inte skulle ha annars, reglerar bättre hur vi använder EU till vardags och ökar öppenheten.

Fru talman! Tack för den här debatten! Jag tycker att det är väldigt viktigt att diskutera detta. Jag skulle gärna se att vi gjorde det ofta och i många forum, också utanför den här riksdagen, trots att det är riksdagen som ska ratificera fördraget. Det är en viktig fråga. Mycket av den kritik som kommer från både Ulf Holm och Anne-Marie Pålsson om hur EU fungerar i dag och svårigheterna att utkräva ansvar i vissa frågor är ju en generell kritik mot hur EU fungerar, och så är det ju även utan Lissabonfördraget så att säga. Det kan vi i och för sig återkomma till, men om vi stannar vid Lissabonfördraget så har ju hela ambitionen med det fördraget varit en lång resa. Konventet och diskussioner fram och tillbaka var verkligen ett försök att hitta en balansgång - det är det som vi politiker alltid brottas med - mellan effektivitet och demokrati. Det fanns en kritik mot att EU inte fungerade tillfredsställande ur ett medborgarperspektiv men också en frustration över att ett växande EU med 27 medlemsländer i dag, kanske 30 om några år, måste kunna fatta beslut i de frågor som faktiskt är bortanför Sveriges riksdag, därför att de berör oss på ett annat plan. Vi måste kunna fatta beslut tillsammans. Det här är en balansgång. Man kan diskutera om det är perfekt eller inte, men jag skulle ändå vilja hävda att Lissabonfördraget är det mest demokratiska fördrag EU hittills har presterat. Man flyttar en del makt, man effektiviserar och inför flera majoritetsbeslut, men man försöker kompensera det genom en väsentligt ökad öppenhet. Bara det att ministerrådet ska stifta lagar i offentlighet - en självklarhet egentligen, men det har inte varit på det sättet tidigare - genom att ge Europaparlamentet, som är det folkvalda organet, medbeslutanderätt gör att man balanserar inte minst känsliga beslut som handlar om migrationsfrågor och polissamarbete. De kommer ut i offentligheten på ett helt annat sätt. Genom att man slår fast att öppenheten är en viktig princip tycker jag att man stärker demokratin, insynen och ansvarsutkrävandet. Att majoritetsbeslut är bra är ingen ministeråsikt. Det har jag tyckt i hela mitt liv, Ulf Holm. Men det kanske är mer den ideologiska vision man har om EU-samarbetet. Det handlar om att vi i dag ser stora utmaningar när det gäller migrationspolitiken, när det gäller asylpolitiken och när det gäller polissamarbetet. Det har varit svårt att komma vidare när man inte har kunnat fatta beslut. Miljöpolitiken är ju överstatlig. Man strävar naturligtvis alltid vid stora, viktiga beslut efter att kunna komma överens. Det är ganska sällan vi röstar. Jag tror aldrig att jag har varit på ett möte där man har röstat. Man strävar efter att alla ska vara överens. Det är hela tanken med EU. Men det finns ändå ett majoritetsbeslut att ta till om det kniper. Hade vi inte haft överstatlighet på miljöområdet hade ju de långsammaste bestämt takten. Det hade inte blivit den progressiva miljöpolitik som nu också Miljöpartiet - i alla fall delar av det - välkomnar. Då hade jag beklagat att det inte var på det sättet. Så är det ju på alla områden. Vi måste kunna fatta beslut. Men det måste naturligtvis kompenseras så att folkvalda och medborgare har möjlighet till insyn. Jag tycker att det här är en bra balans, därför att det är frågor som för länge sedan har flyttat från riksdagen, ett antal frågor där vi måste kunna fatta beslut tillsammans. Det är därför vi har konstruerat den här europeiska unionen. Trots allt finns det naturligtvis brister, men jag menar att Lissabonfördraget är det allra bästa fördraget hittills, för det försöker ändå att kompensera på alla de här områdena och göra det så bra som möjligt. Vi är från regeringens sida måna om att ha ett så stort stöd för det här arbetet som möjligt i Sveriges riksdag. Anna Kinberg berättade ju om procenten, 87 procent var det visst, och vi har ju försökt att förankra alla steg vi har tagit inför förhandlingarna i EU-nämnden. Vi har ett starkt, om än inte enhälligt, stöd för den här linjen i EU-nämnden, i kammaren och sedan när vi åker ned till Bryssel och förhandlar. Det ger oss en väldig styrka. Fru talman! Det här är ändå ett väsentligt framsteg när det gäller demokratin i EU-sammanhang.

Fru talman! Jag tycker att det är synd att varje ifrågasättande av EU uppfattas som EU-kritik. Jag är positiv till EU, och jag tycker att det är viktigt att EU utvecklas i rätt riktning så att EU även framgent kommer att uppfattas som en positiv och en framåtriktad institution bland EU:s medborgare. Men man måste även våga framföra saker som sker inom EU som man tycker är mindre lyckade. Det är i själva verket fundamentalt för en levande debatt att man kan vända på stenarna för att kunna driva processen framåt i rätt riktning. Det är synd i en för svenskarna viktig debatt att man fortfarande är så känslig för ett ifrågasättande av vissa inslag att man bums ska gå i någon form av försvarsställning och kalla detta för kritik mot EU. Det jag försöker peka på här är att när man pratar om demokratin i EU pratar man om den juridiska personen EU och demokratiinnehållet. Jag är överens med statsrådet och med många andra också om att det har blivit bättre i det avseendet med Lissabonfördraget. Men min poäng var inte det. Min poäng var att titta på vad som händer även i de enskilda länderna. Låt oss då leka med tanken att alla beslut hade fattats i EU, att vi hade överlåtit all makt till EU. Hade vi då bara suttit i den här kammaren som någon form av staffagefigurer och varit nöjda med det sätt som beslutsfattandet hade skett på? Hade svenska folket varit nöjt med att beslutsfattandet skötts av instanser och institutioner som man inte kan utkräva ansvar av? Jag är ganska säker på, fru talman, att svenska folket hade sagt blankt nej till detta. Man hade inte tolererat att beslut fattats på det sättet. Men vi kan tolerera att det sker på det här sättet om det sker på en ganska begränsad skala. Det är okej, kan vi tycka. Det kan inte vara perfekt överallt. Ingen får fatta beslut på det sättet, bara om det rör sig om ett begränsat område kan vi kanske tumma en smula på de krav på demokrati vi har i andra avseenden. Men nu är det så att EU har en växande aptit på makt. Det har vi sett. Man flyttar fram sina positioner och tar för sig. Därför har det införts en subsidiaritetsprincip och de nationella parlamentens roll har stärkts. Fine ! Mycket bra att man har gjort det. Kruxet är att det fortfarande är ganska trubbigt. Visst, nationella parlament har rätt att dra i nödbromsen och säga att det här strider mot subsidiaritetsprincipen. Men vad händer? Om en tredjedel av parlamenten säger på det viset, det vill säga att tio länder ska enas och att man har åtta veckor på sig - det är inte mycket tid man har att spela på för att forma den här alliansen - är kravet att man ska ompröva utkastet till lagförslag. Men kravet på omprövning, fru talman, innebär inte krav på att man ska ändra utkastet. Man kan mycket väl vidmakthålla det förslag som har lagts fram. Man kan ändra det också, om man har lust, och man kan också dra tillbaka det. Men det finns inga krav i Lissabonfördraget som tyder på att man ska dra tillbaka ett sådant förslag. Då menar jag att det är en ganska tandlös skrivning. Det hjälper inte att nationella parlament kan vara aldrig så aktiva, ena sig aldrig så mycket om det inte finns en ordentlig kraft i det man skriver som i så fall kan förmå EU-kommissionen eller vem det nu är som har lagt fram förslaget att dra tillbaka sitt förslag. Där tycker jag alltså att det är en mycket tydlig brist i Lissabonfördraget som gör att allt det man har kommit fram till kan bli bara någon form av fluffiga, lösryckta idéer och ett önsketänkande men inte ha den här kraften i skarpt läge.

Fru talman! Det låter lite som om Cecilia Malmström för fram i debatten att EU-kommissionen och EU tycks lida av att de inte kan fatta en massa beslut därför att de inte har möjligheter. Jag vill påminna om att EU, jag tror att det var förra året, slog rekord i antal nya lagstiftningsärenden. Det är alltså ingen brist på beslut på EU-nivå, som det tycks låta: Allting kommer att gå mycket smidigare. Nu när vi är 27 länder i EU måste vi ha ett Lissabonfördrag. Det är helt felaktigt att påstå det. Det som däremot är rätt är att EU:s makt ökar betydligt. Om någon ökar sin makt måste någon annan rimligtvis få mindre makt. Och det är ju de nationella parlamenten. Då för statsrådet fram att det finns flera bra saker i det nya Lissabonfördraget som kommer att stärka de nationella parlamentens makt. Det första är prövningen av subsidiaritetsprincipen. Då är första frågan: Hur många gånger har den gamla principen använts hittills i EU? Det är lätträknat, statsrådet. Det är mycket lätträknat. Det går inte att använda som argument att en tredjedel av de nationella parlamenten inom åtta veckor kommer att uppmana kommissionen att ompröva. Det är inget särskilt starkt steg framåt för de nationella parlamenten. Det måste man säga. Det pratas vidare om medborgarinitiativ. Inte heller det är ett tvång. Det är ett förslag till EU-kommissionen. Man kan aldrig tvinga den till någonting. Vi är då tillbaka på ruta ett, nämligen att det medborgerliga inflytandet i EU kommer att minska med Lissabonfördraget. Det är lågt redan i dag, och det kommer att bli ännu lägre längre fram. Fru talman! Det är konstigt att föra fram att Lissabonfördraget har tagits fram för att vi ska öka människors deltagande i EU-frågor. Sedan förvägrar regeringen människor tillfälle att folkomrösta om det är rätt steg för EU eller inte. Det är beklagansvärt.

Fru talman! Av de lite mer kritiska inläggen kan man få intrycket att det sitter en liten djävul i Bryssel och vrider på några rattar i överstatlig riktning. Sedan kan vi diskutera kontroller och bromsar. Men då har man missuppfattat en fundamental sak i denna debatt, nämligen att EU är politik. Det kommer bort ibland. Vi pratar faktiskt om människor. Kommissionärer är politiker. Ministerrådet består av ministrar som är ansvariga inför sina hemparlament. Sveriges riksdag är mig veterligen demokratiskt folkvald. Det är politiker överallt. Nu har vi dessutom en majoritet som är engagerad politiskt och vill påverka EU på alla nivåer - och försöker göra det också. Det här kommer bort lite grann i debatten. Då kan vi diskutera hur vi gör det här bäst. Sveriges riksdag har bra förutsättningar för ett djupare och bättre engagemang. Visst är det så som Ulf Holm tar upp, nämligen att det är upp till politikerna i bland annat de nationella parlamenten vad vi gör av EU. Jag kan jämföra med första gången jag kom in i det här huset våren 2000. Jag hittade en intressant EU-fråga i arbetsmarknadsutskottet. Jag sade att vi borde göra något av den frågan. Men då fick jag veta att det är en EU-fråga som borde tas upp i EU-nämnden. Så är det inte längre. Den svenska riksdagsordningen förändrades för ett år sedan, och vi är nu nybörjare i detta. Nu är det ett betydligt djupare och bredare engagemang i det här huset än vad det har varit förut i EU-frågor. Det är en bra början. Jag träffar kolleger från andra länder. Nu finns det också en livlig debatt mellan de nationella parlamenten inom EU om hur vi bäst ska använda de skarpare möjligheterna till subsidiaritetskontroll. De har faktiskt inte fått tänder än men förhoppningsvis får de det den 1 januari. EU är politik, och det är upp till politikerna hur vi använder EU bäst. Där kan vi alltid bli bättre, men kom inte och säg att det inte är demokratiskt.

Fru talman! Jag tycker att det är självklart att man ska kunna kritisera EU. Det är en plikt att göra det. Det finns mycket som inte fungerar, och det finns mycket som vi vill förändra, utveckla eller till och med ta bort. Det är så vi bedriver politik, och det är så vi kan förändra inom EU. En del av den kritiken mot bristen på öppenhet och insyn menar jag - även om Anne-Marie Pålsson och jag inte är överens - tillfredsställs i Lissabonfördraget. Det är just därför att vi är många som har kritiserat bristen på öppenhet, till exempel att rådsmötena inte är offentliga. Nu blir de det. Det är bra. Det finns ett växande antal globala frågor som EU har möjlighet att hantera eftersom det går att fatta beslut. Frågorna har flyttats från Sveriges riksdag. Vi behöver fatta gemensamma beslut om klimat- och miljöproblemen, energifrågorna, de globala utmaningarna, den alltmer brutala gränsöverskridande brottsligheten, tillväxten, handelsfrågorna och så vidare. Vi behöver fatta beslut om dessa frågor gemensamt. Jag menar att Lissabonfördraget ger oss möjlighet att göra det. Visst lägger kommissionen fram förslag som det fattas beslut om. Men vilka beslut fattas? Det är kanske inte rätt beslut som fattas. Ibland fattas för många beslut. Men det har varit svårt att komma till skott när det gäller frågor om brottsoffers säkerhet, stadgan mot rasism och så vidare. De har blockerats. Vi har fortfarande ingen gemensam migrations- och asylpolitik eftersom besluten har blockerats. Jag menar att vi behöver ha en gemensam politik i EU i fråga om illegal och legal migration. Vi behöver ha gemensamma regler när det gäller asyl. Vi behöver ha gemensamma regler när det gäller arbetskraftsinvandring. Alla länder är inte överens. Det kommer att innebära att Sverige någon gång kommer att bli överkört, men det är ändå ett stort framsteg om vi lyckas komma överens. Sveriges regering kommer med stöd från Sveriges riksdag att förhoppningsvis arbeta så mycket som möjligt så att det blir i den anda som vi vill ha det. Subsidiaritetskontrollen har ännu inte fungerat tillfredsställande. Vi har ibland lyckats stoppa formuleringar i slutsatser eftersom vi har tyckt att de har varit för klåfingriga. Det här är en följd av att man förstärker principen på papperet i Lissabonfördraget. Sedan är det upp till oss - framför allt upp till er - att se till att det fungerar i praktiken. Det är en liten skillnad mellan det konstitutionella fördraget och Lissabonfördraget, men en av de små förändringarna är att det krävs bara en fjärdedel av parlamenten för att lyfta upp frågan om subsidiaritetskontroll i vissa frågor inom RIF-området, alltså inom området rättsliga och inrikes frågor. Det är upp till Sveriges riksdag att se till att det blir en realitet. Om man väl lyfter upp en sådan fråga och lyckas få med sig en fjärdedel av parlamenten i Europa kommer det att bli mycket debatt. Även om kommissionen formellt sett inte är tvingad att ta ställning kan ju Sveriges riksdag binda upp ministrarna i EU-nämnden och motsvarande länder kan binda upp sina ministrar. Det kommer att bli en himla debatt. Kommissionen är en politisk organisation med före detta politiker och ministrar, och kommissionen kommer troligtvis att tvingas ta hänsyn till detta. Dessutom förstärks också andra instansers möjligheter att komma med synpunkter genom det omfattande remissförfarandet. Vem som helst kan svara på kommissionens meddelande om till exempel EU:s gemensamma budget. Medborgare, organisationer och kommuner skickar in svar. De blir offentliga. Det är alldeles utmärkt. Slutligen var det frågan om det låga valdeltagandet i Europaparlamentsvalet. Precis som Anne-Marie Pålsson nämnde var det beklämmande lågt. Det är pinsamt att Sverige inte kan prestera bättre än 38,5 procent. Låt oss alla i riksdagen och i regeringen försöka göra vad vi kan för att mobilisera människor att rösta så att valdeltagandet höjs till nästa val i juni 2009. Parlamentet kommer med Lissabonfördraget att få mer makt än någonsin. Då är det viktigt att vi vet vilka som sitter där.

Fru talman! Jag ställde några frågor till statsrådet Malmström: Vad skulle svenska folket säga om alla beslut fattades i EU med den ordning vi har i dag? Skulle man godta beslutsformen? Skulle man anse att den vore demokratisk? Skulle man anse att den uppfyller ett minimum av de krav man kan ställa på demokratiska processer? Om vi svarar nej på frågorna kan vi säga att EU-familjen inte är så demokratisk som vi önskar. Men vi skulle kunna tillägga att för ett begränsat antal områden kan detta godtas, men inte för en större mängd frågor. Det är därför det är viktigt att fundera på demokratiinnehållet och framför allt att spärrarna sätts in så att inte för många beslut kan flyttas upp på EU-nivå där man vet att beslutsformerna lider allvarliga brister på demokrati. Jag blir orolig när jag läser i fördraget. Där framkommer följande om unionen. Unionen ska uppfylla alla krav vi har. Unionen ska främja fred, folkets välfärd, erbjuda sina medborgare ett område för frihet, säkerhet och rättvisa utan inre gränser, kontrollera den yttre gränsen med avseende på asyl, invandring, ägna sig åt förebyggande bekämpning av brottslighet, verka för en hållbar utveckling, verka för ekonomisk tillväxt, stabila priser, social marknadsekonomi med full sysselsättning, verka för sociala framsteg och bättre miljö, bekämpa social utestängning och diskriminering, främja social rättvisa, socialt skydd, jämställdhet, solidaritet mellan generationerna samt skydd av barns rättigheter. Det tillkommer fortfarande många saker. EU har ett mål som täcker in allt. Med det målet i ett fördrag av den här karaktären är det som att ha släppt ut anden ur flaskan. Spärrarna finns inte där. Kanske är det så att vi som sitter i den här kammaren får bli aktiva framöver i att se till att de få spärrar som finns - uddlösa till sin karaktär - används tydligare framöver.

Fru talman! Om alla beslut fattades av EU skulle Sveriges riksdag naturligtvis inte behövas. Det vore en fullkomligt orimlig ordning. Så är det inte. EU fattar beslut främst på de områden där medlemsländerna tillsammans har bestämt att EU ska fatta beslut. Det är inte så att det har suttit en liten jeppe och bestämt detta, utan detta har EU:s medlemsländer bestämt tillsammans. EU har inte kompetenskompetens. Man kan inte ge sig själv makt. Varje land kan lägga in sitt veto. Jag kan inte se varför Sveriges riksdag ensam ska besluta om de stora miljö- och klimatproblemen, om det är gränsöverskridande brottslighet. Det är gemensamma problem. Det står sedan en mängd olika fina, vackra saker, som Anne-Marie Pålsson läste upp. Ja, så står det i de flesta målsättningar i alla föreningars och organisationers stadgar, författningar och så vidare. Jämställdhet - det är väl bra att unionen ska verka för jämställdhet. Väldigt många av de beslut som handlar om jämställdhet fattas av Sveriges riksdag, men det är väl bra att unionen också har ett jämställdhetstänkande när man fattar beslut. Där finns det mycket mer att göra, skulle jag vilja säga. Mellanstatlighet är egentligen inte särskilt demokratiskt. Ett gäng ministrar stänger in sig i ett rum, och sedan kommer de ut och berättar vad kompromissen innebär. Ingen vet hur och varför eller vem som har röstat på det ena eller andra sättet. Så är det med jordbrukspolitiken, men nu öppnar vi upp den. EU:s jordbrukspolitik blir föremål för majoritetsbeslut. Den flyttar ut till Europaparlamentet, och den flyttar också till Sveriges riksdag. Det blir mer demokratiskt, mer öppenhet, mer insyn och fler personer som kan utkräva ansvar och bli delaktiga i detta. Mellanstatlighetens lov vill inte jag sjunga här, därför att den är inte särskilt demokratisk. De områden som vi har bestämt att vi ska lyfta upp till EU-nivå - vi kan diskutera om det är för många eller inte - ska beslutas i så demokratisk anda som möjligt. Ju fler som har insyn, ju fler som är involverade och ju bättre kontroll och möjligheter medborgarna har att följa de här besluten, desto bättre är det.