Matchningsproblematiken på arbetsmarknaden

Fru talman! Gunilla Svantorp har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att motverka i dag rådande matchningsproblematik inom vuxenutbildningsområdet och arbetsmarknaden. Ylva Johansson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att säkerställa att näringslivet kan få tag i den kompetens som efterfrågas för att undvika flaskhalsar i ekonomin och för att arbetslösa med svag utbildningsbakgrund ska ges möjlighet till ny kompetens som kan leda till arbete. Slutligen har Maria Stenberg frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att öka utbildningen inom bristyrken och för att höja kompetensen hos den svenska arbetskraften. Kompetensförsörjning rör flera olika politikområden, bland annat arbetsmarknads-, utbildnings- och näringspolitiken. Jag svarar i dag huvudsakligen utifrån de delar som ryms inom arbetsmarknadspolitikens område. En god kompetensförsörjning innebär att den arbetskraft och den kompetens som behövs inom olika sektorer finns och är anställningsbar. Behoven varierar såväl över tid som mellan olika branscher och olika delar av landet. Att kompetensförsörjningen fungerar är av grundläggande betydelse för vår välfärd. Det har framkommit bland annat i undersökningar presenterade av Företagarna och Arbetsförmedlingen att det trots en starkt ökande efterfrågan på arbetskraft saknas personer med rätt kompetens inom vissa områden. Vi känner igen detta mönster från tidigare konjunkturvändningar. Regeringen har under de gångna åren, vilka präglats av svag efterfrågan på arbetskraft, gjort stora satsningar inom utbildningspolitiken för att stärka kompetensen hos arbetskraften, bland annat genom en kvalitetsförstärkning av yrkesutbildningen. Antalet platser på universitet och högskolor samt inom den yrkesinriktade gymnasiala vuxenutbildningen (yrkesvux) har tillfälligt förstärkts under 2009-2011. Vidare har den nya yrkeshögskolan inrättats och antalet utbildningsplatser ökats. En försöksverksamhet med lärlingsutbildning inom gymnasieskolan pågår och kommer att permanentas i den nya gymnasieskolan från hösten 2011. Regeringen fortsätter med kvalitetsförstärkningar av yrkesutbildningen genom att bland annat införa en ny lärlingsutbildning inom den kommunala vuxenutbildningen från och med hösten 2011. Det är inte görligt att via kortsiktiga politiska beslut ändra kompetensen hos befolkningen. Vad vi däremot kan göra inom arbetsmarknadspolitiken är att förbättra matchningen och tillvaratagandet av den kompetens som finns. Arbetsgivare som upplever sig sakna rätt typ av arbetskraft bör kontakta Arbetsförmedlingen. Det finns i många fall kompetens bland de arbetssökande, men det kan krävas ett bredare, fördjupat sökande och en bättre matchning. Detta kan Arbetsförmedlingen bistå med. Matchningen är Arbetsförmedlingens huvuduppgift och omfattar platsförmedling och arbetsgivarkontakter. Kundundersökningar som genomförts de senaste åren visar att närmare 90 procent av de arbetsgivare som vänt sig till Arbetsförmedlingen för rekryteringshjälp varit nöjda med den hjälp de fått och att de fått tillräckligt med lämpliga sökande för att kunna anställa. När det gäller de arbetssökande fokuserar Arbetsförmedlingen på att sökaktiviteten ska vara hög och att de sökande bör vara yrkesmässigt och geografiskt rörliga. För den som saknar tydliga formella kvalifikationer ska Arbetsförmedlingen kartlägga och vid behov validera den kompetens och kunskap som den sökande besitter. Arbetsförmedlingen kan också, när så bedöms lämpligt, besluta om kortare arbetsmarknadsutbildningar inom bristyrken med inriktning mot till exempel tillverkning, transport, bygg och anläggning, vård och omsorg med mera. Det allvarliga är att det fortfarande, trots en växande efterfrågan på arbetskraft, är svårt för personer med utländsk bakgrund samt för personer med en funktionsnedsättning som innebär nedsatt arbetsförmåga att finna ett jobb. Regeringen följer därför noga utvecklingen och Arbetsförmedlingens arbete inom detta område. Jag vill betona att detta är en fråga som endast kan lösas i samverkan med arbetsgivare och andra aktörer. Det handlar i grunden om hur vi ser på kompetens när den arbetssökande i något avseende skiljer sig från normen. En annan viktig grupp att fokusera arbetsmarknadspolitiska insatser på är ungdomar, särskilt de som saknar fullständiga betyg. Ungdomar är ofta attraktiva på arbetsmarknaden och finner vanligen en anställning förhållandevis snabbt. Däremot är utsikterna för ungdomar med ofullständig utbildning mindre goda. Regeringen har därför beslutat om särskilda insatser för att stödja dessa ungdomars återgång till utbildningssystemet och sett till att Arbetsförmedlingen har möjlighet att göra tidiga insatser när så bedöms lämpligt. Rent generellt gäller att arbetsmarknaden i allt högre grad efterfrågar personer med högre utbildningsnivå i form av en teoretisk utbildning eller yrkesutbildning utöver grundskola. Ökade krav i arbetslivet bekräftar vikten av utbildning. Regeringen lägger därför även fortsättningsvis stor vikt vid utvecklingen inom det ordinarie utbildningsområdet, inte bara vad gäller volymer utan även när det gäller samverkan mellan arbetslivet och utbildningsvärlden, för att därigenom långsiktigt förbättra och säkra vår kompetensförsörjning.

Fru talman! Jag vill börja med att tacka för svaret, men jag är inte särskilt nöjd med det. Senast i går kunde vi läsa en rapport från OECD som säger att långtidsarbetslösheten stiger oroväckande mycket och att arbetslösheten ligger på skyhöga nivåer samtidigt som det anmäls allt fler lediga arbeten. Någonting är helt fel. En del i det som är fel handlar just om det som jag ställde frågan om: matchningen mellan den kompetens som finns i form av arbetslösa människor och den kompetens som arbetsgivarna efterfrågar. Ett populärt ord hos statsministern i dessa dagar, och särskilt i partiledardebatten i onsdags, är ordet anställningsbar. Människor måste bli anställningsbara, upprepade han flera gånger. Ja, det kan vi väl alla hålla med om, men frågan är bara hur. I våra frågor till statsrådet har vi hänvisat till flera olika rapporter som visar att problemet med matchning är stort. Ändå säger statsrådet märkligt nog i sitt svar att 90 procent av de arbetsgivare som vänt sig till Arbetsförmedlingen är nöjda med den hjälp de har fått. Det står i skarp kontrast till den rapport som Svenskt Näringsliv tagit fram, deras årliga rekryteringsenkät, där den del som heter "Att söka men inte finna" visar att vart femte rekryteringsförslag misslyckats både i år och det jämförande året 2007. Att så många som var femte misslyckats även i år med så mycket högre arbetslöshet menar man i rapporten beror på att matchningen inte fungerar. Ändå påstår statsrådet i sitt svar att 90 procent är nöjda med den hjälp de har fått. Det är väldigt märkligt. Många av åtgärderna i dag syftar till att snabbt få ut de arbetslösa i korta åtgärder. Men rapporter från Arbetsförmedlingen visar att de som sätts i korta åtgärder oftast återvänder till arbetslöshet, eftersom man inte har fått den hjälp som hade behövts för att skapa en egen, varaktig försörjning. Jag upplever att det i dag finns en stor avgrund mellan arbetsmarknadspolitiken och utbildningspolitiken, trots att de borde vara grenar på samma träd. Fru talman! Mycket av statsrådets svar på våra interpellationer handlar om regelrätt utbildning, och det är också viktigt. Men svaret andas mycket att det mesta av ansvaret läggs över på individen: Man får själv se till att välja rätt väg i livet om man vill lyckas. Arbetsmarknadspolitik är i högsta grad fördelningspolitisk, då den vänder sig i första hand till de arbetslösa och resurssvaga, som kanske inte i första hand ser studielån som den första åtgärden för att förbättra sin ställning på arbetsmarknaden. För att verkligen satsa på dem som behöver åtgärderna bäst behöver man gå från den låga nivån på dagens 3 procent arbetsmarknadsutbildningar och se till att matcha betydligt bättre än vad som görs i dag. Men tyvärr pratar statsrådet inte alls om arbetsmarknadspolitik i sitt svar utan bara om reguljär utbildningspolitik. Och med de åtgärderna har vi många som riskerar att fastna utanför arbetsmarknaden för lång tid framöver, kanske i hela sina liv. Vi behöver både bra utbildningar och möjligheter till kvalitativt bra arbetsmarknadsutbildningar. Fru talman! Eftersom jag inte har fått svar på min fråga ställer jag den en gång till: Vilka åtgärder kommer statsrådet att vidta för att säkerställa att företagen har tillgång till personal med den kompetens som de efterfrågar?

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret, även om det inte var mycket till svar på de angelägna frågor som vi har ställt! Vi har just nu en väldigt oroande situation på arbetsmarknaden. Trots en uppåtgående konjunktur har vi en kvardröjande stor arbetslöshet och en långtidsarbetslöshet som inte minskar. Samtidigt uppger allt fler branscher och arbetsgivare att man inte får tag i kompetent personal. Nordeas chefsekonom gick i går ut och varnade för överhettning på arbetsmarknaden - redan. Med en arbetslöshet på över 8 procent varnar hon för att Riksbanken måste höja räntan onödigt snabbt för att klara av överhettningsproblemen. Gunilla Svantorp tog tidigare upp att det redan i våras kom signaler från svenskt näringsliv om att många arbetsgivare har problem att klara sina rekryteringar och därför inte kan växa i den takt som de skulle vilja. Frågan är alltså i högsta grad aktuell. Men regeringen och arbetsmarknadsministern avstår från att svara på frågan om vad man tänker göra utan hänvisar till vad man har gjort tidigare, och det är inte mycket. Vi socialdemokrater har varit tydliga med vad man bör göra, och det är tre prioriteringar. Det är utbildning, utbildning och utbildning. Det handlar om en kvalitetshöjning i skolan, så att vi vänder den trend som vi nu har med ett fritt fall när det gäller kunskaperna i skolan. Det är allt fler som lämnar grundskolan och gymnasieskolan med otillräckliga kunskaper, vilket är ett oerhört stort problem på arbetsmarknaden. Det andra handlar om utbildning för omställning. Vi vill ha stora satsningar på vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning. Det handlar om möjligheten att byta spår i livet, att söka sig till en annan bransch och att skaffa sig den kompetens som krävs för att man ska kunna få jobb. Det tredje handlar om högskoleutbildning, spetsutbildning och forskningssamarbete med näringslivet, så att vi också kan utveckla nya och varaktiga jobb i vårt land. Arbetsmarknadsministern påstår att den borgerliga regeringen har gjort stora satsningar på utbildningen. Det är inte sant. Tvärtom har vi en situation där vi har färre platser i arbetsmarknadsutbildningen än vad vi hade innan lågkonjunkturen slog till. Detta är en av de punkter där regeringen har fått allra mest kritik. Också när det gäller regeringens eget expertorgan, Finanspolitiska rådet, är en av huvudpunkterna i kritiken mot regeringens sätt att hantera krisen att man så hårdnackat väljer bort att satsa på kvalificerade insatser och arbetsmarknadsutbildning. Det är en av de åtgärder som man vet fungerar väl. När det gäller vuxenutbildningen är det en radikal minskning av platserna jämfört med vad som gällde före lågkonjunkturen. Och jämför man med vad den socialdemokratiska regeringen gjorde under förra krisen, på 90-talet, är det här bara en droppe i havet när det gäller satsningar på vuxenutbildning. När det gäller högskoleplatserna är det i förhållande till ungdomskullarnas storlek en minskning. Det är alltså svårare för ungdomar att komma in på högskolan, eftersom ungdomskullarna faktiskt har blivit större. Det är alltså inte sant att regeringen har gjort stora satsningar på utbildningen. Det är regeringen som bär hela ansvaret för den situation som vi nu har och som jag tyvärr tror snabbt kommer att förvärras med risk för överhettning och bristproblem på arbetsmarknaden. Det är allvarligt att arbetsmarknadsministern här i riksdagen inte har några förslag om hur hon ska hantera den situationen. Det enda som ministern säger, som det är värt att fästa någon vikt vid, är att det är viktigt att ungdomar som inte har gymnasieutbildning ska få den kompetensen. Ja, där delar jag regeringens uppfattning. Och jag skulle vilja avsluta med att ställa en fråga. TCO presenterade före jul en rapport med förslag om en särskild utbildningsgaranti för ungdomar under 25. Hur ser arbetsmarknadsministern på det förslaget?

Fru talman! Även jag ska för artighetens skull tacka ministern för svaret på min interpellation, även om jag kanske inte riktigt tycker att innehåll, vinklar och regionala skillnader kommer till sin rätt när debatter slås ihop på det här sättet. Nåja, valet att göra så här var i alla fall inte mitt, och ämnet är allt för viktigt för att jag ska ägna mig åt formalia. Min ingång i debatten handlar om det tudelade Sverige. Det är ett tudelat Sverige på alltför många områden i dag och för alltför många människor. Den här debatten handlar om hur den arbetskraft som finns ska bli kompetent och hur människor ska kunna rustas för att bli anställningsbara. Det är det som den borgerliga regeringen, med statsrådet Hillevi Engström, har ansvaret för, att rusta och se till att människor blir anställningsbara och kan ta de nya jobben och få chanser i utbildningssystemet. Jag bor som jag bor, i Norrbottens inland. Internationaliseringen och globaliseringen och även den lokala tillväxten präglar Sverige och Norrbotten och även min lilla hemkommun Arjeplog, men bara under halva delen av året. Hos oss är nämligen vintermånaderna väldigt hektiska. Mycket kompetens ska sökas och kanske finnas. Vi söker erfarna och kunniga testförare, ingenjörer, servicepersonal, väktare, förare av tunga fordon, serveringspersonal, hotellpersonal och så vidare. Det är ett litet samhälle i Norrlands inland som ska ställa om, byta inriktning och ändra sin kompetens. Omställningsförmågan har för många Arjeplogsbor satts på prov om och om igen, år ut och år in. Men trots alla människors goda vilja - för det är vad det handlar om, att människor har en god vilja och insikt om att skaffa sig kunskap och kompetens - skiner bristerna igenom och mynnar ut i svårigheter för arbetsgivaren att rekrytera och faktiskt för människor att kunna planera sina liv. Bland annat har de hårdare och mer stelbenta reglerna i a-kassan, som den borgerliga regeringen infört, inneburit större osäkerhet och större otrygghet. I dag talar den borgerliga regeringens politik om för människor att de dag ett i sin arbetslöshet ska packa ihop och flytta, oavsett var de bor. Följden blir att människor flygs in, jobbar hårt under några få månader och sedan flygs ut igen. Det är inte mycket till regional utveckling eller till samhällsutveckling, i alla fall inte där jag bor. Det finns ju alltid goda lokala förmågor som tänker större, bredare och bättre än den borgerliga regeringen för att faktiskt råda lite bot på kompetensförsörjningen, bland annat i min hemkommun. Där startade man ett gymnasieprogram med ett riksintag, allt med sikte på framtiden. Och det var höga ambitioner om att förse arbetsmarknaden med den kompetens som krävs för att man ska kunna bidra till tillväxten och se till att det finns jobb för de unga. Det handlar om utbildning för jobb, så att säga, som den borgerliga regeringen brukar prata om. Men nej, nu har Skolverket med den borgerliga regeringens goda minne tagit bort riksintaget. Det innebär att det blir svårare i framtiden att rekrytera och se till att man får kompetens och arbetskraft i inlandet. Med det här lilla lokala exemplet på hur svårt det kan vara att hitta kompetent personal undrar jag: Vart tog den borgerliga regeringens höga svansföring vägen när det gäller arbetslinjen och kompetensförsörjningen i bland annat den här branschen och kanske framför allt i Norrbottens inland där jag bor?

Fru talman! Interpellanterna har väckt viktiga frågor om kompetensförsörjning och matchning. Det här är tveklöst framtidsfrågor för Sverige. I en alltmer globaliserad värld kommer det att vara viktigt att man har en bra utbildning och att vi har en fungerande matchning på arbetsmarknaden. Sedan kan man ändå inte, fru talman, låta bli att kommentera några av inläggen från interpellanterna. Det lyfts bland annat fram att den svenska regeringen bär det fulla ansvaret för de problem vi kan ha med skolresultat och annat. Det är möjligt att interpellanten Ylva Johansson kanske skulle visa lite större ödmjukhet. Ylva Johansson var tidigare skolminister, mellan 1994 och 1998. Det var på den tiden då man lade grunden för den flumskola som så kapitalt har misslyckats. Nu ser vi mycket av resultaten och problemen i den svenska skolan. Där har Alliansen varit tydlig med att nu sätter vi fokus på kunskap igen. Nu sätter vi fokus på mer satsningar på den svenska skolan, och vi kommer på lite längre sikt att kunna bedöma om den politiken har varit lyckad eller inte. Lite större ödmjukhet tror jag att man kan visa än att säga det är regeringen som bär det fulla ansvaret för de svenska skolresultaten. Vidare lyfts fram att det är viktigt med högskolor och universitet. Det håller jag med om, och aldrig tidigare har så många människor i Sverige gått i högskola och på universitet. Det är fantastiskt bra, men var ärlig och erkänn det också! Det låter också som att det inte finns några Amsutbildningar för arbetslösa. Låt mig bara påpeka en sak: Vi fyller inte ens i dag upp den kvot av Amsutbildningar som regeringen har avsatt. Vidare lyfts Svenskt Näringslivs rekryteringsenkät upp som ett bevis för att regeringens politik inte fungerar och att vi måste ha fler åtgärder. Det är en intressant enkät som visar att vi konstant måste arbeta med matchningen på arbetsmarknaden. Men en av slutsatserna från Svensk Näringsliv när det gäller enkäten är att det behövs fler privata matchningsaktörer. Man tycker att regeringen inte går fram tillräckligt när det gäller detta. Det skulle vara intressant om interpellanterna kunde återkomma och ge besked om det är det man menar. Saknas det privata aktörer på matchningsområdet? Fru talman! Vi står nu i en situation med 46 000 jobb, rapporterar Arbetsförmedlingen under december månad. Det är rekord. Inte på flera decennier har vi haft ett sådant bra läge. Nu är det alltså oerhört viktigt att vi har en bra matchning, och då är jag väldigt glad över att vi har ett bra stöd med många coacher som kan hjälpa människor att hitta dessa jobb, vilket är oerhört centralt. Det intressanta är att oppositionen fortfarande står fast vid att dessa coacher inte behövs. De ska bort, för de är onödiga. Det har jag väldigt svårt att förstå. Det kanske kan vara ett område som skulle kräva lite politikförnyelse. Jag har en fråga till arbetsmarknadsministern. I det läge vi har nu, då vi ser att så pass många nya jobb är på framväxt, att vi har ordning och reda i de svenska statsfinanserna och att våra tillväxttal placerar oss i tätklungan i världen, på vilket sätt kommer arbetsmarknadsministern att fortsätta säkerställa att människor kan få mer hjälp av olika aktörer? Arbetsförmedlingen ska vara ett stöd, men hur kan arbetsmarknadsministern fortsätta se till att man kan få stöd från olika aktörer? Jag tror nämligen att vi nu behöver vara många som hjälper till och letar upp alla de jobb som finns och som arbetslösa behöver.

Fru talman! Tack till interpellanterna för angelägna frågor! Kompetensförsörjningen är otroligt viktig för Sverige och Sveriges framtid. Jag skulle vilja ta upp några frågor när det gäller just arbetsmarknadsutbildning, för det är ju mycket det som oppositionen fokuserar på. Jag har tittat närmare på hur många som faktiskt deltar i arbetsmarknadsutbildning. Det tycks som att oppositionen inte har riktigt koll på de siffrorna. När man tittar på dem som är inom jobb- och utvecklingsgarantin ser man att där finns 13 900 personer som skrevs in i arbetsmarknadsutbildning förra året. Utanför garantierna var det ännu fler - 16 660 personer. Totalt skrevs alltså 30 000 personer in i arbetsmarknadsutbildningen. När det gäller den förberedande utbildningen skrevs 11 300 personer in som var i garantierna. Utanför garantierna var det så många som nästan 30 000 personer. Den totala omfattningen av förberedande utbildning och arbetsmarknadsutbildning är alltså 70 800 personer. Det är inte särskilt lite. Bland annat Småföretagarna har angett rekryteringsbehov som ett stort problem. 20 procent av arbetsgivarna menar att det finns en brist på kvalificerad arbetskraft inom byggsektorn, tekniska konsultbolag och finansbolag. Tittar man på Arbetsförmedlingens prognos över områden där det finns brist handlar det om ingenjörer, tekniker, byggsektorn, datakonsulter och kvalificerade yrkesarbetare. Då är det enligt min uppfattning viktigt att det finns utbildningsplatser inom den reguljära skolutbildningen. De här bristyrkena löser vi inte genom kortare arbetsmarknadsutbildningar. Därför är det oerhört angeläget att det finns stöd för vuxna som vill komma tillbaka och få en utbildning för att kunna växla spår. Därför har vi förstärkt studiebidraget för vuxna som går tillbaka till den reguljära utbildningen. Det är också viktigt att arbetsmarknadsutbildningen finns kvar inom de yrken där den är lämplig och bra. Vi ska komma ihåg en sak, och det är att de som är bäst på utbildning och kan validera utbildningen är våra reguljära utbildningssystem. När vi pratar om kompetensbrist är det en fråga till som är oerhört angelägen, och det rör de många utlandsfödda personer som kommer till Sverige och som i dag har en etableringstid på mellan sju och nio år innan de får fotfäste på arbetsmarknaden. Det har gjorts alldeles för lite för att ta till vara de många högskoleutbildade eller yrkeskunniga personer som kommer till Sverige, och där byter vi nu spår. Dessa personer kommer att möta Arbetsförmedlingen och få hjälp att validera sina kunskaper och få en bättre grund att stå på för att påskynda etableringen i samhället och på arbetsmarknaden. Jag tror att den reformen är helt avgörande och också en nyckel bland flera till att lösa kompetensförsörjningsbristen. Det handlar också om att parterna måste jobba med att minska fördomar mot personer som är från andra länder och kulturer eller som har funktionshinder. Vi har en väldigt stor outnyttjad resurs i form av kompetenta människor som kommer att kunna bidra till att hjälpa upp den kompetensförsörjningsbrist som vi ser nu kommer när jobben strömmar till. Som svar på Tomas Tobés relevanta fråga om olika aktörer kan jag säga att jag håller med Tomas Tobé. Det är inte okej att det bara finns en enda stor arbetsförmedling, och det är också därför som vi har gett i uppdrag att utveckla lagen om valfrihetssystem. Det finns en lagstiftning på plats som riksdagen antog i våras, och det är nu upp till Arbetsförmedlingen att utveckla hur den ska kunna komma till användning. Det är en viktig fråga som jag för en dialog om, för jag tror att vi behöver arbetsförmedlingar som facken eller andra organisationer inom specialistområden gärna kan driva för att hjälpa varje arbetssökande att matchas mot de lediga jobben. Det finns nämligen en mängd kompetenta personer i Sverige. Låt oss aldrig glömma bort det. Men mer utbildning behövs, och där tycker jag att Ylva Johansson har en poäng. Vi satsar också otroligt mycket mer på utbildningssystemet än någonsin tidigare.

Fru talman! Det är många intressanta synpunkter. Tomas Tobé pratade om Ylva Johanssons tid som skolminister. Jag skulle vilja lyfta fram det som Ylva Johansson kanske gjorde allra bäst under sin tid som skolminister, nämligen Kunskapslyftet som gav hur många människor som helst en ny chans till en ny inriktning i livet. Det skulle också ha varit med när Tomas Tobé pratade om Ylva Johanssons tid som skolminister. Fru talman! Regeringen går in på sitt femte år, och man kan inte hålla på och skylla på hur det såg ut före 2006 när det gäller utbildningspolitiken. Man får börja ta lite ansvar för det man har gjort under den här tiden. Det gläder mig att statsrådet i slutet av sitt svar säger att det är viktigt att fokusera arbetsmarknadspolitiska åtgärder på just ungdomarna, men frågan är vad statsrådet lägger i begreppet "arbetsmarknadspolitiska åtgärder". Det tycker jag inte riktigt att vi har fått svar på under den här debatten. Är det coachningen som helt avses är vi i så fall många som inte har samma syn på begreppen. För mig och många med mig är arbetsmarknadspolitiska åtgärder i första hand något som utvecklar individen i fråga och som ger kunskap som gör att man lättare får jobb. Då är kanske inte coachningen det som har visat sig vara mest effektivt, även om Tomas Tobé tog upp det som ett väldigt bra stöd. Jag undrar hur många Tomas Tobé har varit ute och träffat som har haft stöd av coachning. Jag har varit ute och träffat jättemånga, och den berättelse jag hela tiden får höra är att man träffas var fjortonde dag, man filar på sitt cv, men några jobb eller åtgärder som leder vidare till jobb får man inte. Jag skulle vilja höra om de goda exempel som Tomas Tobé påstår att han har träffat, för att vara ung, och för all del också äldre, arbetslös i dag och vara hänvisad till en coach som man träffar så kort tid och där den huvudsakliga sysselsättningen är att fila på ett cv leder inte till någonting över huvud taget. Statsrådet tar också upp yrkesvux i sitt svar. Det är en jätteviktig åtgärd, men senast i går kom rapporter från Skolinspektionen om att de som går på yrkesvux inte får tillräckligt med praktikplatser. Då måste vi ändå ställa oss frågan hur man egentligen följer upp de åtgärder som finns. Man kan inte bara tillsätta och sedan inte vidta åtgärder när det inte fungerar. Jag var häromveckan på ett lärcenter i Säffle, apropå utlandsföddas problem, som statsrådet tog upp alldeles nyss. På lärcentret i Säffle har man fått pengar från Migrationsverket för att utveckla metoder för att snabbare få ut utlandsfödda i arbete. Man har skapat ett omvårdnadsprogram, SAS, för dem som har svenska som andra språk. Det har fallit väldigt väl ut. Det vore lite spännande att få veta hur statsrådet egentligen gör för att följa upp sådana goda exempel och om man kommer att lägga mer pengar på att följa upp hur man kan sprida sådana goda exempel vidare ut i Sverige. Jag vill ändå slutligen, fru talman, fråga statsrådet om hon avser att arbeta för att fördela arbetsmarknadsresurserna i riktning mot mer av kompetenshöjande åtgärder i stället för mot coachning.

Fru talman! När jag lyssnar på arbetsmarknadsministern hör jag att hon är nöjd med situationen. Det som behöver göras är redan gjort. Vi har väl inga problem på arbetsmarknaden. Är det kanske så att de problem med rekrytering, matchning eller flaskhalsar som finns på arbetsmarknaden kommer att lösa sig själva? Är arbetsmarknadsministern nöjd med att det, trots en så pass stark uppgång på arbetsmarknaden, rinner ut 5 000 nya långtidsarbetslösa personer varje månad i jobb- och utvecklingsgarantin? Är det en situation där det inte krävs några nya åtgärder? Arbetsmarknadsministern räknar upp hur många personer som deltar i utbildning, och det är ju många. Dess värre är arbetslösheten rekordstor. Över 400 000 människor är arbetslösa, 8,6 procent av arbetskraften. Tyvärr, trots att många människor deltar i utbildning, är det bara en liten bråkdel av dem som är arbetslösa som får en chans att bygga en brygga över till ett annat arbete. I sitt skriftliga svar säger arbetsmarknadsministern så här: "Det är inte görligt att via kortsiktiga politiska beslut ändra kompetensen hos befolkningen." Det är också ett sätt att uttrycka det. Det är klart det inte är det med kortsiktiga beslut. Men det är möjligt och görligt med långsiktiga beslut. De kompetensproblem som vi nu bara börjar se på arbetsmarknaden kommer att förvärras. Vi har en demografisk utveckling som kommer att göra att färre personer ska försörja fler. Vi kommer att ha brister inom allt fler områden. EU-kommissionen räknar med att 16 miljoner nya jobb för högkompetenta kommer att behövas och att 12 miljoner för lågkompetenta kommer att försvinna. Jag tror inte att prognosen är så mycket annorlunda i Sverige. De demografiska utmaningarna är ju inte kortsiktiga. Dem kan man förutse väldigt långt innan. Trots det väljer regeringen att inte agera. Det är ett ganska fegt svar att säga att det inte är görligt med kortsiktiga beslut. Jag har noterat att arbetsmarknadsministern inte svarade på min fråga om ungdomarna och TCO:s förslag om en utbildningsgaranti för ungdomar så att de ska få en ny chans. Jag tänkte ägna min sista minut åt att ge några kommentarer till Tomas Tobé. Tomas Tobé, som är ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott, är här en strålande företrädare för "nånannanismen". Det är tydligen inte regeringen eller regeringspartierna som är ansvariga för att göra någonting åt den situation och de problem vi har på arbetsmarknaden. Det är oppositionen. Vi tar gärna det ansvaret och vi har konkreta förslag på hur man bör göra, men jag tror att det vore lugnande för alla de arbetsgivare och alla de arbetslösa som faktiskt känner en stor oro över utvecklingen om också Tomas Tobé, som ordförande i riksdagens arbetsmarknadsutskott, kunde ta på sig lite ansvar för att göra någonting åt situationen. Jag vill också säga något om kvaliteten i skolan och min tid som skolminister, eftersom Tomas Tobé säger att vi lade grunden för flumskolan. Det jag gjorde som skolminister var att föra över förskolan från Socialdepartementet och socialtjänstlagen in i Utbildningsdepartementet, in i skollagen, och att ta fram en egen läroplan för förskolan. Jag införde kunskapsrelaterade betyg i stället för de relativa. Vi gjorde storsatsningar på kompetensutveckling av alla lärare. Vi gjorde stora satsningar på matematik och naturvetenskap och vi genomförde en unikt stor satsning på vuxenutbildning i form av Kunskapslyftet - flumskola! Tänk på vad du säger!

Fru talman! Eftersom vi nu skulle ägna tid åt att referera till vad som skedde på 90-talet och kanske något år framåt eller bakåt skulle jag kunna påminna statsrådet om vilka stora nedskärningar den borgerliga regeringen gjorde i vuxenutbildningen och arbetsmarknadsutbildningen i början av förra mandatperioden. Jag skulle kunna ägna tid åt att påminna statsrådet om de otaliga debatter som vi har haft i kammaren där vi har påtalat faran i att inte rusta och ge människor nya och fler chanser i de olika utbildningssystemen. Ändå tror jag faktiskt att bevisen talar sitt eget språk i dag. Massarbetslösheten har spritt ut sig och långtidsarbetslösheten biter sig fast. Unga människor far ut och in i tillfälliga jobb och allt fler människor fullständigt rasar in i fas 3. Där hamnar människor i ett näst intill permanent utanförskap. Samtidigt ropar arbetsgivare och företag efter kompetent arbetskraft. Man vill ju anställa. Jag undrar liksom var logiken finns i allt detta och hur statsrådet Engström tänker agera för att bryta den kompetensbrist som breder ut sig och faktiskt också ge människor som rasat in i fas 3 nya chanser till jobb. Eftersom vi nu också ägnar oss åt lite sifferexercis kan jag påminna statsrådet om att arbetslösheten faktiskt är 8,6 procent i dag. Men eftersom jag är från Norrbottens inland kan jag säga att siffrorna blir lite lägre. Det finns en basindustri i det här landet som levererar in pengar till välfärden, bland annat gruvorna och malmen. Under en lång tid har det varit diskussion om att det ska starta en ny gruvbrytning i Pajala. Pajala har en befolkning på 6 000 människor. 6 000 människor bor i Pajala, och här ska vi starta en ny gruva som förhoppningsvis ska ge nya intäkter till välfärdssamhället. I Pajala, som består av 6 000 invånare, finns det 168 arbetslösa. Endast 9 av de 168 får en arbetsmarknadsutbildning. 125 Pajalabor finns i jobb- och utvecklingsgarantin och 46 personer har rasat in i fas 3. Här ska det nu startas en helt ny gren i basindustrin som är själva ryggraden i vår exportindustri, som ser till att vi har pengar till att bygga upp välfärden. Var finns logiken i det? Var finns den borgerliga regeringens ambitioner att faktiskt se till att basindustrin, som står för så mycket av tillväxten, har kompetent arbetskraft? Det är det jag menar, det finns otroliga regionala skillnader och även lokala. Jag är fullständigt övertygad om att ministern förstår att utmaningarna är stora, men jag menar att det borde finnas ett nationellt intresse. Det borde finnas ett intresse från statsrådet Engström att se till att det till båda de branscher som jag har pratat om, biltestbranschen under halva året i min hemkommun och gruvindustrin, som är en stor del av basindustrin, finns arbetskraft som faktiskt kan ta de jobben när de kommer, så att det inte blir så att man flyger in människor och flyger ut dem igen. Det är ingen god utveckling vare sig för samhället eller för Norrbotten i dess helhet. Det är klart att statsrådet och den borgerliga regeringen har ansvar för att det finns stora brister i kompetensen bland arbetskraften. Man kan inte säga att man är nöjd när arbetslösheten ändå är 8,6 procent - det är ju massarbetslöshet - och människor rasar in i fas 3. De fastnar där och får inte nya chanser, nya möjligheter och möjligheter till utbildning så att de kan komma igen på arbetsmarknaden. Hur man än vrider och vänder på sig, arbetsmarknadsutskottets ordförande, är det den borgerliga regeringen och den borgerliga politiken som har ansvar för det som sker på svensk arbetsmarknad i dag. Som oppositionspolitiker har jag förslag, men jag är fortfarande i opposition. Det är faktiskt ni som bestämmer. Varsågod och gör något!

Fru talman! Nog kan vi gärna ta ansvar för den situation Sverige i dag befinner sig i. Vi skäms inte över att Sverige ligger i topp i världen när det gäller tillväxt. Vi skäms inte över att det finns 46 000 lediga jobb - man talar om rekord - i Sverige. Det är inte siffror vi skäms över, och det är resultatet av ett ansvarstagande för svensk ekonomi och en tydlig arbetslinje. Det jag däremot pekade på var att det är svårt att få kortsiktiga effekter i skolpolitiken. Det vore förmätet av mig att säga att så fort ett nytt betygssystem är infört senare i år får vi se en temporär höjning av skolresultaten och det är bara Alliansens förtjänst. Sanningen är att skolpolitiken är lite mer långsiktig. Man går nio år i grundskola och tre år i gymnasium. Det kommer att ta tid att utvärdera. Vi kan däremot se att den tidigare skolpolitiken - den som grunden lades för under 90-talet - har misslyckats. Flera företrädare inom socialdemokratin har erkänt det. Jag fick en fråga från Gunilla Svantorp om stödet från coacher. Det är en relevant fråga. Fungerar kompletterande coacher? Känner sig deltagarna nöjda? Där har vi fått ta del av undersökningar i arbetsmarknadsutskottet. Det har visat sig att ungefär fyra av fem av dem som får ett coachstöd är nöjda eller tycker att coachen har gjort ett bra arbete. Ungefär 20 000 personer har tack vare en coach snabbt kommit in i arbete. Det är ett bra resultat. Sedan ska man vara ärlig och säga att det kan finnas ytterligare bekymmer inom coachsystemet, och det ska vi noga följa upp. Men låt mig vara tydlig med att om det är någon gång vi behöver mycket coachstöd är det nu när 46 000 jobb väntar på arbetslösa människor som vill komma in i en arbetsgemenskap.

Fru talman! Jag begärde ordet när arbetsmarknadsminister Hillevi Engström sade att det förmodligen är facken som kommer att bli arbetsförmedlare i framtiden. Det är kanske sant. Det är kanske facken som ska ta ansvar. Jag tänkte ge kammaren några exempel från Skellefteå där vi har jobbat med praktikringar. I Västerbotten finns två IF Metall-avdelningar - Norra och Södra Västerbotten. Totalt sett har över 5 000 av våra IF Metall-medlemmar blivit arbetslösa under krisen. Vi lärde oss att det fanns inga som helst åtgärder att få från samhället för de arbetslösa. Många arbetslösa har funnits i framför allt tillväxtindustrin. De har jobbat kanske 20-30 år med bristande kompetensförsörjning under de sista åren. De har stått vid i stort sett samma maskin utan att få förändrade arbetsuppgifter, och de kommer ut på en arbetsmarknad som de inte är förberedda för. Tillsammans med Teknikarbetsgivarna i Skellefteå gjorde IF Metall upp om att starta praktikringar där arbetslösa, med bibehållen a-kassa, fick komma ut på de företag som faktiskt fortfarande fungerade och fick lära sig nya arbetsuppgifter. Hillevi Engström har nog en poäng med att det på sikt kanske är fackföreningsrörelsen som får ta över arbetsmarknadspolitiken eftersom det verkar som att regeringen inte klarar av den. Lite grann är det samma sak i fråga om coacher. Det hjälper inte med en coach om du inte har rätt förarbevis, körkort eller licens eller om du inte kan engelska - som förmodligen arbetsgivaren på din nya arbetsplats kommer att kräva och som förmodligen reglerna på arbetsmarknaden kräver, det vill säga du är tvungen att ha ett visst körkort eller förarbevis. Då hjälper det inte med hur många coacher vi än tillsätter. Då är det bättre med Socialdemokraternas förslag, nämligen att använda pengarna till arbetsmarknadsutbildningar.

Fru talman! Välkommen till debatten, Isak From! Det du nämner är bra exempel på samarbete och samverkan. Det är det som är grunden i vår svenska modell. Jag syftade på att det ska finnas en valfrihet inom arbetsmarknadssystemet. Det ska inte finnas bara en statlig arbetsförmedling. Där kan vi se en mängd aktörer som kommer att växa fram i en framtid. Det här är ett lysande exempel. Det behövs fler goda lokala exempel. Nej, Ylva Johansson, i fråga om arbetslöshet är jag långt ifrån nöjd. Regeringen är långt ifrån nöjd med arbetslösheten, som enligt arbetskraftsundersökningen i november var 7,1 procent. Vi är långt ifrån nöjda. Det här är en av de största utmaningarna. Men jag är nöjd och stolt över det vi har åstadkommit i fråga om att vi faktiskt har resurser och möjlighet att satsa på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Vi satsar nästan 70 miljarder kronor under det här budgetåret på en aktiv arbetsmarknadspolitik. Två tredjedelar av den satsningen går till aktiva åtgärder, till skillnad mot i många andra länder - inte minst inom OECD - där man brukar satsa betydligt mindre på aktiva åtgärder. Låt mig komma in på vad vi satsar på. Coachning är en liten del i hela sammanhanget. Det finns en palett av åtgärder, men det finns ingen quick fix. Det finns inte heller, som Maria Stenberg tycks tro, en möjlighet att skifta personer som kommer in i arbetskraften från långa sjukskrivningar och utanförskap. Det är inte enkelt att säga att någon kan passa bra i gruvindustrin eller på biltestanläggningen. Det är viktigt att se till varje individs förmåga och ta till vara det personen vill och kan utveckla. Det går inte att skifta fem arbetslösa ingenjörer till att göra något helt annat. Det är ingen enkel procedur. Vi måste se till individens förutsättningar, hur den lokala arbetsmarknaden ser ut och vilka möjligheter som finns att röra sig geografiskt i landet. Vi satsar på rehabilitering, arbetspraktik, arbetsträning, arbetsmarknadsutbildning, coachning och matchning. Coachens uppgift är viktig. Alla de som någon gång i livet har haft det lite tufft har haft behov av och känt ett enormt stöd av att ha någon att bolla frågor med. Vad är jag bra på? Vilka är mina förmågor? Vad har jag för möjligheter? Har man varit arbetslös eller sjuk under lång tid tappar man självförtroendet och tron på att man kan och vill. Jag mötte en person från Piteå som hade fått jobb på Max Hamburgerrestauranger. Han hade fått sitt första jobb vid 32 års ålder. Han sade att det var bättre än att vinna högsta vinsten på Lotto. De frågade efter vad han kunde och fokuserade inte på vad han inte kunde på grund av hans funktionshinder. Det var en solskenshistoria som visar att vi måste ändra fokus och se till varje individ. Coachning innebär att coacha personer till olika former av verksamheter, till exempel praktik, och att inspirera och motivera personer att utbilda sig. Det är aldrig för sent att söka en kurs, att lära sig mer engelska, att skifta fokus, att komma in på yrkesvux och utbilda sig till ett bristyrke, rörmokare eller snickare eller något annat man är intresserad av. Allt som skedde under 90-talet var inte helt lysande, inte minst att arbetslösheten bet sig fast. Det försöker vi undvika nu genom våra reformer. Det var en enorm tillväxt i Sverige, men det var också det som kallas jobless growth, det vill säga att det inte skapades några jobb. Sysselsättningsnivån är nu bättre. Nu är 100 000 fler är sysselsatta. Ekonomin vänder stadigt uppåt. OECD säger att den är stark som Pippi Långstrump. Vi är inte nöjda, och alla våra reformer är inte perfekta. Vi måste ständigt förbättra och utveckla oss, men vi är på rätt väg. Det behövs flera delar i arbetsmarknadspolitiken.

Fru talman! Det hjälper inte, Tomas Tobé, att ha 46 000 lediga jobb om det inte samtidigt finns kompetenta att anställa till de lediga jobben. Det är om detta vi har ställt frågor i dag och ännu inte fått några svar på. Tomas Tobé och statsrådet sade att många är nöjda med coachningen. Det är bra. Men Isak From frågade också: Vad gör man om man under coachningen upptäcker att det behövs kompetenshöjande åtgärder, det vill säga när mycket av pengarna till åtgärderna går till coachningen och inte till kompetenshöjande åtgärder? Jag blir väldigt trött på debatter som handlar om vem som har gjort vad eller inte gjort vad. Jag skulle önska att vi i stället talade om vad vi vill framöver. Jag har flera personer i min närhet där jag kan se konkreta resultat av en tidigare mycket lyckad arbetsmarknadspolitik. Jag bor i en gränskommun, Årjäng i Värmland. Där vi har en mycket stor befolkning, nästan 1 000 personer av 10 000 invånare, som jobbar i Norge där arbetsmarknaden är betydligt bättre. Tyvärr är det en kommun med låg utbildningsnivå. Men vi har ändå haft en väldigt låg arbetslöshet. Det har berott på att många har gått färdigt sin skola och sedan haft ganska lätt att få jobb. De har varit i väg och haft ett jobb och sedan kommit tillbaka och varit arbetslösa. De har då upptäckt: Jag behöver en spetsutbildning inom något område. Det kan till exempel vara inom något elprogram, VA eller vad det nu kan vara. Byggsektorn är väldigt vanlig hos oss. De har gått till Arbetsförmedlingen under sin tid som arbetslösa och har fått den påbyggnadsutbildningen. Så har det varit, men så är det inte just nu. Nu fungerar det inte så. Nu får alla som kommer till Arbetsförmedlingen beskedet: Det finns inga pengar. Det finns pengar till coachning. Men för det de i coachningen kommer på att de behöver finns inga mer pengar. Det är märkligt. Fru talman! Jag måste ställa min sista fråga till statsrådet. Hur kommer statsrådet att verka för att alla dem som tyvärr har valt fel väg i skolan kommer att bli anställningsbara?

Fru talman! Det är bra att regeringen inte är nöjd med att vi har en arbetslöshet på 8,6 procent och problem med kompetensbrist, arbetsmarknadsministern. Då måste regeringen också agera. Nu har arbetsmarknadsministern bara haft sin roll i några månader och har kanske lite tid på sig. Men det börjar bli hög tid att agera för att ta hand om de problem som finns på arbetsmarknaden och som såvitt jag förstår kommer att förvärras om vi, som vi hoppas, kommer att ha en fortsatt uppåtgående konjunktur. Dessutom kommer ovanpå det demografiska utmaningar som kommer att ställa oss inför svåra kompetensförsörjningsutmaningar. Gunilla Svantorp tog mycket riktigt upp att det är vackert och bra att vi ska se till de individuella behoven hos varje arbetslös. På den punkten är vi överens. Det vi inte är överens om är att det inte finns tillräckliga resurser i dag för att kunna möta de individuella behoven och kunna rusta människor så att de har möjlighet att ta de nya jobb som kommer. Jag vill avsluta med att för tredje gången ställa en fråga. TCO tog fram en rapport som var mycket intressant om problemet med ungdomar som inte har tillräcklig kompetens. De har inte bara svårigheter på arbetsmarknaden, som jag tror att arbetsmarknadsministern sade i sitt svar, utan de har en utomordentligt dålig prognos på arbetsmarknaden när de saknar gymnasiekompetens. Med ett helt liv framför sig är det inte bara ett arbetslöshetsproblem utan i allra högsta grad ett utbildningsproblem. Jag vill återkomma till arbetsmarknadsministern med frågan: Är hon beredd att genomföra en utbildningsgaranti för ungdomar som är under 25 år?

Fru talman! Jag tycker inte att det är bra nog när arbetsmarknadsministern står i riksdagens kammare och talar med mild röst om att de som rasat in i fas 3 inte kan gå från de ena jobbet till det andra och att man måste vara lite försiktig och att det måste finnas tid. Jag vet inte om statsrådet har glömt att ni har försämrat på många områden i a-kassan. Ni har också försämrat för människor att göra omställningar, utan dag ett när du är arbetslös ska du packa ihop och flytta. Det kanske inte statsrådet inte riktigt kommer ihåg. De som företräder den borgerliga politiken brukar länge och kärleksfullt beskriva marginaleffekter och inlåsningseffekter av skatter. Det brukar vara ett mycket kärt ämne för nästan alla borgerliga politiker. Men sällan eller aldrig får jag höra att de talar med känsla och beskriver inlåsningseffekterna för alla de människor som rasar in i fas 3 utan jobb och utbildningsmöjligheter i sikte. Den sortens bekännelse får vi från oppositionen klämma fram. Det finns människor som rasar in i fas 3 som är en arbetskraftsresurs. Man borde med känsla och ambition kunna hjälpa och se till att de rustas för de nya jobben. Men då måste man titta på hela kedjan. Man kan inte försämra ersättningarna i a-kassan och göra dem mer stelbenta och ha stelbenta regler i sjukförsäkringarna. Många av dessa människor har kanske också en skör hälsa. Fru talman! Vi har talat om kompetens och att människor behöver nya utbildningsmöjligheter. Men det behövs också ett politiskt krafttag för att höja, bredda och verkligen försäkra sig om att många människor kan få möjligheten att få sina kompetens- och utbildningsbehov fyllda. Precis som Ylva Johansson sade finns det en TCO-rapport att titta på när det gäller unga under 25 år. Där tror jag att det kommer att bli stora bekymmer i framtiden.

Fru talman! Ni har gjort ett stort nummer av att ni har ändrat skollagen, Tomas Tobé. Det var på tiden. Det var också ni som ändrade den förra gången, och det gick inte helt bra. Vi har varit överens om att de stora felen är att skillnaderna över landet är alltför stora. Enligt Lärarförbundets egen rankning hamnar de åtta bästa skolkommunerna i Norrbotten och Västerbotten. Det kan vi vara stolta över. Men vi är inte nöjda med vår egen skola. Då förstår vi att det är alltför mycket sämre på alltför många andra håll. För att lyfta upp någonting positivt i Västerbotten kan jag säga att väldigt många av våra entreprenörer har fått möjligheter att få jobb i Norrbotten tack vare att det uppe i Norrbotten går som tåget. Där går faktiskt tåget, om vi ska vara lite lustiga. Där finns väldigt stora möjligheter för dem som vill, kan och har förmågan. Som vi har hört här från Maria Stenberg fattas det just nu en hel del kompetenser. Det finns fortfarande en hel del arbetslösa i hela landet som skulle kunna ta dessa jobb i framför allt Norrbotten om de hade rätt kompetens. Jag ser ingen annan möjlighet i varje fall på kort sikt än att man ska ha en arbetsmarknadsutbildning för att ordna spetskompetensen. Vi har väldigt lång leveranstid i ett utbildningssystem. Om de som nu går i årskurs 9 ska gå tre år på gymnasiet och kanske någon tilläggsutbildning är vi fyra år framåt, och då vet vi inte hur det är. Då har vi tappat många möjligheter. Fundera på det.

Fru talman! Jag vill tacka för en intressant debatt. Jag ska svara på Ylva Johanssons fråga om TCO:s rapport. Det TCO vill, om jag minns rapporten rätt, är att bygga upp ett parallellt tredje utbildningssystem i landets alla drygt 290 kommuner. Vi tror att det är fel väg att gå. Vi ska bygga ut den reguljära skolan och göra den så mycket bättre. De hade flera olika förslag i rapporten som kanske delvis var inspirerade lite grann av Danmark. I Danmark har man tuffa tag mot föräldrar som inte stöttar sina barn. Man kan dra in barnbidrag och sådana saker. Man kan också tvinga människor till olika utbildningsinsatser. Jag tror att det är fel väg att gå. Man måste vara motiverad för att vilja utbilda sig. Ett av problemen inom skolans värld är att ungdomar inte är likadana. Vissa vill har mer av praktik, vissa vill ut och jobba och vissa vill plugga och plugga vidare på universitet och högskola. Vi måste bli mer individuellt inriktade på alla håll och kanter och inte minst inom skolans värld men också inom Arbetsförmedlingen och se till varje individs förmåga, vilja och möjligheter. Jag tror inte att TCO:s modell är rätt väg att gå. Man talar om garantin och att om människor inte går utbildningen skulle de inte få några ersättningar. Tvång är mindre bra för att motivera till att lära sig, tror jag generellt. Det som vi gör för ungdomar är att vi nu ger dem ett förhöjt studiebidrag. Har man lämnat grundskolan eller gymnasiet utan fullständiga betyg och blir motiverad, kanske med hjälp av föräldrar eller en coach, att gå tillbaka till utbildning får man det förhöjda studiebidraget som är 6 300 kronor var fjärde vecka. Det är ganska mycket pengar, och det tror jag är en bra drivkraft. Då är det viktigt att arbetsförmedlare, föräldrar och coacher motiverar och säger att det är jätteviktigt för dig, om du ska bli anställningsbar i framtiden, att gå tillbaka till skolan. Det här är en väg. Det finns väldigt många utmaningar inom arbetsmarknadspolitiken, och som jag nämnde är jag inte nöjd. Enligt AKU, som håller i den officiella statistiken, är arbetslösheten 7,1 procent, vilket är alldeles för högt. Jag vill också säga till Maria Stenberg, innan hon går, att det inte är så att man tvingas att packa ihop och flytta första dagen. Så fungerar det inte i praktiken, utan man ska ha möjlighet att söka och få insatser. Det är ingen som tvingas att packa och flytta första dagen man blir arbetslös, vill jag understryka.