misshandlade kvinnor som vågar polisanmäla

Fru talman! Anne-Katrine Dunker har frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att minska tiden mellan anmälan och domstolsprövning. Hon har vida- re frågat mig vilka åtgärder jag ämnar vidta för att misshandlade kvinnor under pågående utredning inte ska behöva leva under hot och fortsatta trakasserier av den åtalade mannen. Både kortare handläggningstider inom rättsväsen- det och ökat skydd för dem som riskerar att utsättas för våld av närstående eller tidigare närstående är högt prioriterade frågor inom Justitiedepartementet. Redan för drygt ett år sedan tillsatte regeringen en särskild beredning, Beredningen för rättsväsendets utveckling. En av beredningens viktigaste uppgifter är just att lämna förslag på hur handläggningstiderna inom rättsväsendet kan kortas. I somras lämnade beredningen sitt första delbe- tänkande (SOU 2001:59). Förslagen i betänkandet är avsedda att utgöra ett huvudalternativ för hur ett nytt snabbförfarande i brottmål kan se ut. Det föreslås bl.a. att åklagarens möjlighet att utfärda stämning och kalla till huvudförhandling ska utvidgas. Det föreslås också att åklagaren ska ges behörighet att fatta beslut - och det redan under förundersökningen - om att inhämta viss personutredning. Beredningen har dessutom strax före jul lämnat ytterligare ett delbetänkande (SOU 2001:93). Där lämnas förslag som ska göra det möjligt att i avsevärt större utsträckning än för närvarande utreda brott på ett förenklat sätt. Enligt beredningens bedömning ska även detta förslag kunna medverka till att förkorta de totala handläggningstiderna inom rättsväsendet. Båda betänkandena bereds inom departementet och kommer att utgöra en grund för det fortsatta re- formarbetet. Redan nu pågår på flera orter försöksprojekt som syftar till att, inom ramen för gällande regelverk, förkorta de totala genomströmningstiderna från brottsanmälan till dom. För de flesta projekt finns en målsättning om att tiden mellan brottsanmälan och dom ska vara cirka fyra veckor. De första projekten startade för cirka två år sedan i Handen, SL-projektet, och i Jönköping, KLÖS-projektet. Dessa är nu avslu- tade, men arbetet på dessa orter drivs vidare på det sätt som utvecklades under försöken. SL-projektet i Handen var inriktat på våld mot kvinnor. Där be- stämdes tiden för brottsutredningsförfarandet till fyra dagar från anmälan om brott till beslut i åtalsfrågan. Redan veckan efter det att åtalsbeslut fattats skulle huvudförhandling äga rum. När det gäller Handen- projektet har det konstaterats att det - sedan projektet pågått en tid - skett en minskning inom domkretsen av antalet anmälda fall av misshandel mot kvinnor. Bland dem som deltagit i projektet finns uppfattning- en att detta har sin grund i att samhällets reaktion på brottet kommit snabbare. När det gäller den andra frågan - vilka åtgärder jag ämnar vidta för att misshandlade kvinnor under pågående utredning inte ska behöva leva under hot och fortsatta trakasserier av den åtalade mannen - kan jag också här komma med positiva besked. Justitiedepartementet har nyligen remitterat en departementspromemoria med förslag till lagändring- ar som syftar till att förbättra skyddet för dem som utsätts för våld och trakasserier av någon närstående eller tidigare närstående. I promemorian föreslås bl.a. att ett besöksförbud ska kunna avse den egna bostaden om det på grund av särskilda omständigheter finns en påtaglig risk för att den person förbudet avses gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid. Polisen föreslås även få befogenhet att meddela interimistiska beslut om besöksförbud, s.k. tillfälligt besöksförbud. Vidare föreslås att ett besöksförbud ska kunna utvidgas till större områden än i dag. Remisstiden går ut i mitten av mars och jag hop- pas kunna komma tillbaka till riksdagen i höst med förslag till lagändringar. Fru talman! Jag vill i detta sammanhang också understryka att försök att sabotera brottsutredningar eller rättegångar genom att påverka bevispersoner genom våld eller hot inte bara är ett angrepp mot den utsatta personen. Det är ett angrepp mot oss alla och mot Sverige som rättsstat. Att vittnen och målsägande kan känna sig trygga och därigenom vågar berätta vad de har iakttagit är en förutsättning för att brottsbe- kämpningen ska kunna bedrivas effektivt. Regeringen har därför, nyligen, tillkallat en sär- skild utredare med uppgift att utforma ramen för ett program till skydd för bevispersoner m.fl. och föreslå den lagstiftning som behövs (dir. 2001:107). En av de frågor utredaren särskilt ska överväga är vilka åtgär- der som behövs för att förhindra att bevisperson, på grund av rädsla, vid huvudförhandling ändrar en tidigare lämnad uppgift eller avstår från att lämna en sådan. Uppdraget ska slutredovisas senast hösten 2003. Avslutningsvis en kort kommentar till Anne- Katrine Dunkers påstående om att merparten av de tillskott som polisen tillförts går åt till att minska polismyndigheternas underskott. För 2001 utökades polisens anslag med nästan 1,2 miljarder kronor ex- klusive pris- och löneomräkningen. Vid ingången av 2001 uppgick polisens underskott till ca 300 miljoner kronor. Det innebär att anslagsökningarna både kan finansiera tidigare underskott och bidra till höjd kva- litet i utredningsarbetet samt ökad lagföring.

Fru talman! Jag får börja med att tacka ministern för svaret. Våld mot kvinnor är ett allvarligt problem inte bara här i Sverige utan i hela världen. Det är en plåga som måste motarbetas på alla sätt. Det är därför glädjande att det pågår utredningar på Regerings- kansliet för att förbättra situationen för alla de kvin- nor som utsätts för våld. Mordmisstänkt exmake hade besöksförbud - det är en rubrik bland många i våra dagstidningar. Mer än 20 kvinnor mister varje år livet genom det våld de utsätts för. Det är minst 20 för mycket. I natt har ytterligare en flicka med invandrarbakgrund mördats på ett brutalt sätt av en nära anhörig. Hur många fler kvinnor med invandrarbakgrund ska mista livet i Sverige innan något görs? Vad gör ministern för att dessa bestialiska handlingar ska få ett slut? Flickan hade gjort en polisanmälan men kunde ändå inte skyddas. När får vi en lagstiftning och ett samhälle som kan hjälpa och skydda de kvinnor som i dag förtvivlat ser sina liv slagna i spillror, inte minst efter det att de har gjort en polisanmälan? För många kvinnor som ut- sätts för våld känns det tyvärr som om myndigheterna i dag står på fel sida, dvs. att de står på förövarens sida. Vi har en långtgående lagstiftning i Sverige som ska motverka misshandel och mäns våld mot kvinnor. Men tyvärr blir många kvinnor ofta misshandlade inte bara en gång utan en gång till och en gång till. Sam- hället står vid sidan om och kan lite eller ingenting göra. Inte undra på att kvinnor ibland tar saken i egna händer och t.o.m. tar till vapen för att skydda sig och barnen. Om en kvinna har anmält en man för misshandel ska samme man inte kunna misshandla henne igen. En annan rubrik är: För grannarna kom det inte som en överraskning att kvinnan blev misshandlad igen. I praktiska råd till kvinnor som misshandlats kan man bl.a. läsa att de ska ordna en reträttväg till kvinnojou- ren eller till någon nära vän eller släkting. Råd är bra, men tycker ministern att det här är råd som vi bör finna oss i? Borde inte alla som inte har begått något brott ha rätt till frihet? Många misshandlade kvinnor vågar inte av rädsla för att utsättas för våld lämna sina hem utan är dömda till ett fortsatt liv i ensamhet. Att först utsättas för brott, anmäla brottet och därefter känna att jag trots det inte får stöd av samhället är att straffas dubbelt. I ca 70 % av misshandelsfallen där det också finns barn med i bilden har också de utsatts för våld. För att motverka våld mot kvinnor och barn vilar det natur- ligtvis ett stort ansvar på familjerna, som måste fun- gera som goda förebilder för små pojkar. Därför måste alla familjer också få en rimlig chans att bygga upp en trygg tillvaro. Också skolan måste vara en god förebild och förmedla vad som är rätt och fel till alla elever. Män som slår sina kvinnor måste också få vård. Det är väsentligt att man t.ex. kombinerar besöksför- budet med tidiga insatser så att mannen inte blir bitter eller hamnar på gatan. Det måste vara bättre att upp- muntra honom till att göra något åt sin situation. Jag bor i Sandviken som är en av de kommuner som satsar mest på kvinnojourernas verksamhet, vilket naturligtvis känns bra. Men det skulle kännas ännu bättre om vi i stället kunde se en minskning av kvinnomisshandeln och därmed en minskning av kvinnojourernas verksamhet. I dagens tidning kunde jag tyvärr läsa att det är ett ökat tryck på kvinnojourerna. Så många behöver hjälp att man tvingas skicka kvinnor och barn tillbaka till hemmet och våldet. Det finns bra och tillförlitlig statistik. Det finns kunskap om problemen, och det finns lärdom från andra länder att ta till sig. Trots det händer det inte särskilt mycket vare sig här i Sverige eller i andra länder. Ministern och departementet har funderat på dessa frågor länge. När tror ministern att vi får en skärpning så att alla de kvinnor som i dag lever i rädsla och skräck kan börja leva ett normalt liv igen? Ministern har sagt det är en högt prioriterad fråga för regeringen att förkorta domstolarnas handlägg- ningstider. Hur högt prioriterad är den? När kan vi räkna med något förslag som gör att handläggningsti- derna minskas ordentligt? Handläggningstiderna har snarare ökat än minskat under de senaste åren. När går utredning och fundering över till hand- ling, ministern?

Fru talman! Vi har båda uttryckt en sorg över det som har hänt under gårdagen. Jag känner inte till alla detaljer. Men jag kan redan nu konstatera att det som har hänt är en tragedi även för samhället. Trots det som har skett är det dock fel att påstå att ingenting görs. Det görs faktiskt saker, även om de inte vid det här tillfället känns som de mest angelägna. Vi har sedan den 1 juli en ny brottsofferproposi- tion. Den är särskilt till för att öka förståelsen hos varje enskild polis, åklagare och domare för brottsoff- rets utsatta situation. Vi har förkortat handläggningen. Det finns utöver den utredning och de projekt jag nämnde även andra delar i Sverige där man väsentligt har förkortat handläggningen. Polis och åklagare har ett utvecklat samarbete på olika håll där man också lyckas med detta. Vi har så sent som för några veckor sedan tillsatt en särskild utredare för att kunna skydda inte bara vittnen i domstol utan också andra personer som riskerar att leva under hot. Vi har ökat polisresurserna på ett sätt som aldrig någon regering har gjort tidigare i Sverige. Vi har förslag på utvidgat besöksförbud. Vi har också förslag på kvarsittanderätt för sambor på samma sätt som för gifta. Det är fel att säga att vi ingenting gör. Däremot vill jag understryka att vi hela tiden kan göra fler saker och utveckla detta arbete.

Fru talman! Det är alldeles riktigt som ministern säger att det görs en hel del. Det påpekade jag också i mitt anförande. Det är glädjande att det finns bered- ningar och samverkansprojekt. Men det görs alldeles för lite, och det går alldeles för långsamt för alla de kvinnor som utsätts för våldet. Dessa kvinnor har först utsatts för våld. Sedan riskerar de i väntan på ett domstolsförfarande att behöva utsättas för ytterligare våld. För några veckor sedan talade jag med en kvinna som ända sedan hon var väldigt ung har utsatts för våld. Äntligen har hon lyckats komma ifrån den man som under de senaste 15-20 åren misshandlat henne. Nu förhalar han processen hela tiden. Med brev och psykisk påverkan försöker han att trakassera kvinnan. Hon är inte den enda kvinnan i den situationen utan en bland många. Jag menar att vi måste skynda på processen. Det är tragiskt. Vi har 20 000 anmälningar varje år från kvinnor som är utsatta för våld. Det finns säkert ett mörkertal. Om vi tar med invandrarkvinnorna är det säkert många som inte anmäler brotten eftersom det är skam och skuld över det. Det är många svenska kvinnor som vi vet inte anmäler därför att de är nära anhörig till eller är väl bekant med personen som utsätter dem för våld. Vi måste göra någonting skyndsamt. Det är vad jag menar. Nu finns en hel del samverkansprojekt. Men det saknas fortfarande en del. Man har gjort utredningar. De visar att även om polisen har till- räckliga resurser - och jag vidhåller att polisen inte har fått så mycket mer resurser - kan inte polisen göra allting. Det måste ske en samverkan mellan de olika or- gan som har ansvar i dessa frågor, åklagare, domstol, socialtjänst osv. Den samordningen är om än inte dålig på många håll bristfällig. Det finns bra projekt i Sverige, som ministern påpekade, och det finns plat- ser där man har fått ned handläggningstiderna och ökat samverkan. Men jag skulle vilja att ministern såg till att detta skedde överallt i Sverige. Jag sade tidigare i dag att det var en ökning av kvinnor som anmäler sig till kvinnojourerna. Det är en sådan stor ökning att man tvingas skicka hem kvinnorna. Man har inte plats för dem i sina jourlä- genheter. Man tvingas skicka hem dem till de män som utövar brott mot kvinnorna. Det är tragiskt. Jag vill höra om ministern kan säga att det kom- mer att ske något snart. Det måste ske något nu. Vi kan inte har fler funderingar och fler beredningar. Vi måste få ett snabbt agerande.

Fru talman! Det enda som gör att det tar tid är den demokratiska processen, ingenting annat. Om vi inte hade den skulle alla förslag redan ha varit genomför- da. Vi måste visa stor respekt för den demokratiska processen. Det innebär utredningar, remissförfarande, lagrådsremisser och propositioner. Det är ingenting annat som tar tid. Det är inte så att jag eller regeringen sitter och funderar. Vi har påbörjat lagstiftningsarbeten där propositioner har lagts fram och där det nu finns nya utredningar. Det är ingenting annat än den demokratiska processen som tar tid. Den måste trots allt få ta den tid den tar. Det är ytterligare en sak som finns med i den de- partementspromemoria som för några veckor sedan gick ut för beredning. Det gäller häktning när det är en särskilt närstående som hotar. Det är oerhört vik- tigt. Det är en extra svår situation som en sådan per- son befinner sig i. På samma sätt är det med principen för det som diskuterats under hösten, nämligen tillfälligt besöks- förbud. Det gäller den oerhört svåra situationen som det är när man utsätts för våld eller hot om våld av en närstående och det t.o.m. sker i det egna hemmet. Det är alldeles riktigt att det finns ett mörkertal, även om det har minskat. Det finns fortfarande kvin- nor i Sverige som vi inte känner till blir misshandla- de. Det är just därför vi måste ge kvinnan möjlighet att få kontakt med kvinnojourer, med sociala myn- digheter och med polisen. Det behövs, och det är just det som är grunden och principerna för besöksförbu- det. Vad gäller samverkan är det precis detta som det förslag som kom i somras bygger på, nämligen att man ska kunna samverka mellan myndigheterna. Man ska inte behöva vänta på varje led i processen. Åkla- garen ska också kunna utföra saker som domstolen kanske tidigare gjorde. Det gäller t.ex. att åklagaren i förväg vet vilka vittnen som ska kallas osv. - helt enligt principen att man ska arbeta parallellt och till- sammans, och inte vänta på varandra. Där är vi också alldeles överens.

Fru talman! Jag håller helt med om att den demo- kratiska processen tar tid, ministern. Det brukar jag säga till alla de ungdomar som kommer hit på besök när de tycker att vi är soppiga som tar så lång tid på oss. Den processen måste få ta tid - det är jag den första att hålla med ministern om. Det pågår projekt runtom i Sverige, men på alltför få ställen. De projekten har visat sig fungera, och därför menar jag att man kan initiera fler projekt och påverka fler organ runtom i vårt land att samverka så att vi påskyndar denna process. Det kan vi göra under tiden fram till dess att den demokratiska processen i nya lagförslag och de förändringar som måste ske härifrån kommer till stånd. Detta är jag fullt medve- ten om. Men vi måste som sagt skynda på processen. Detta är allvarligt. Det är tragiskt när man möter rubriker i tidningar om detta och människor på gatan som är rädda just därför att de har anmält något och processen tar så onödigt lång tid eftersom de olika organen inte samarbetar, utan snarare sitter var och en på sin plats. Därför tycker jag att det vore bra om ministern kunde se till att påverka detta så att det kommer till fler projekt under tiden fram till dess att vi har förslaget färdigt.

Fru talman! Även på denna punkt synes vi vara överens. Vi kan på olika håll och tillsammans försöka förmå myndigheter i olika delar av landet att förstå detta och inse fördelarna av det. Jag har som målsättning att en gång i veckan resa någonstans i Sverige utanför Stockholmsområdet. Jag kan inte säga att det alltid fungerar eftersom det in- ternationella arbetet ibland hindrar det, men målsätt- ningen är att resa en gång i veckan. Jag skulle vilja påstå att jag vid samtliga dessa tillfällen diskuterar handläggningen och dessa problem. Det är också viktigt att vid sidan av det arbete som pågår här i riksdagen i det arbete som pågår inom regeringen också låta myndigheterna på de olika ställena i Sverige lokalt lösa de här uppgifterna, och inte styra alltför mycket. Däremot ska vi upp- muntra dem och tala om när det fungerar bra på andra områden för att man ska kunna bedriva detta arbete på så många platser som möjligt i Sverige.