Museers krisplaner

Fru talman! Lawen Redar har frågat mig vad jag och regeringen avser att göra för att fler museer ska etablera en krisplan för att skydda kulturarvet i händelse av kris eller krig.

Kulturarvets stora betydelse har på ett brutalt sätt visat sig under Rysslands storskaliga invasion av Ukraina. Vi har bevittnat inte bara tusentals släckta människoliv utan också en avsiktlig förstörelse av historiska monument och av museer i syfte att utplåna den ukrainska identiteten och kulturen.

Detta har kraftfullt satt fokus på behovet av beredskapsplanering för att skydda kulturarvet i Sverige för kommande generationer. För att skydda kulturarvet behöver vi ha ökad kunskap om hotbilder, kraft att stå emot angrepp samt en effektiv beredskapsplanering med samordning av aktörer.

Regeringen har därför gett i uppdrag åt Riksantikvarieämbetet, Riksarkivet, Kungl. biblioteket, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Statens fastighetsverk samt länsstyrelserna att bilda ett råd för skydd av kulturarv. Även de centralmuseer som är myndigheter och stiftelser, länsmuseerna och Svenska kyrkan ska erbjudas plats i rådet.

Jag och regeringen bedömer att ett råd för skydd av kulturarv ger förutsättningar för samordnade och kostnadseffektiva beredskapsinsatser men också för ett stärkt kunskaps- och erfarenhetsutbyte i fråga om museernas planer för att skydda kulturarvet vid höjd beredskap eller krig.

Fru talman! Jag tackar kulturministern för svaret.

I söndags avslutades låtsasvalet i Ryssland. Kreml hade gjort en beställning på att över 70 procent av befolkningen skulle till valurnorna. För att säkerställa beställningens genomförande har polis och militär bussat befolkningen från hus och arbetsplatser och gps-övervakat röstandet. Grön vätska har hällts över valtalonger, våldsamma ingripanden har skett mot dem som vägrat och protesten har slagits ned av militär. Journalister liksom internationella valobservatörer har förvägrats bevakning.

Att under dessa omständigheter deklarera sig som valvinnare säger egentligen allt om det ofria skräckvälde Ryssland är under envåldshärskaren Vladimir Putin.

Det har nu gått över två år sedan Rysslands invasion av Ukraina började. Ett fritt och fredligt land beskjuts med upp till 30 000 granater varje dag. Vi kulturpolitiker bevakar särskilt den ukrainska kulturens bevarande, för det som sker nu kan likställas med cultural genocide, ett kulturellt folkmord. Det är i vart fall så den ukrainska författaren Vachtang Kebuladze beskriver det som pågår.

Med precision och ideologisk drivkraft försöker envåldshärskaren Vladimir Putin inte bara att vinna kriget utan också att utplåna den ukrainska kulturen för att radera Ukrainas historia, dess språk och dess identitet. Kreml hävdar att Ukraina inte har någon egen kultur eller eget språk eller ens utgör en egen nation.

Fru talman! Genom historien har kulturarv som symbol för historia, identitet och minne förstörts, plundrats eller missbrukats i politiska syften. Vid förstörelse av kulturarv möjliggörs en historieskrivning som gynnar den auktoritära ideologiska viljan. Detta effektiva grepp försvårar för den fria forskningen att förankra historieskrivningen i empiri, men främst förstör det möjligheten för ett framtidsbygge.

I Ukraina har Rysslands systematiska förstörelse av kulturarvet syftat till att avsiktligt eliminera Ukrainas identitet och historia. Över 600 bibliotek har förstörts, och över 90 museer och närmare 30 teatrar och konserthus har lagts i ruiner. Därför måste vårt lands samverkan med Ukrainas kulturinstitutioner stärkas och hållas intakt. Därtill kräver den nya säkerhetssituationen insikter om oss själva. Även vi behöver stärka vår beredskap i händelse av kris och eventuellt krig.

Jag oroas när rapport efter rapport påtalar det akuta behovet av att vidta åtgärder för att säkra det svenska kulturarvet i händelse av kris och krig. Jag välkomnar det som kulturministern har vidtagit i termer av åtgärder, men Totalförsvarets forskningsinstitut och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har anmärkt på brister avseende organisation och handlingsplan för att sätta föremål i säkerhet.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga kulturministern om hon bedömer insatserna vara tillräckliga och hur många museer som har etablerat en krisplan för att skydda kulturarvet i händelse av kris eller krig. De strukturella åtgärder som har vidtagits hittills är som sagt välkomna. Men ännu är det rätt många av Sveriges museer som saknar en handlingsplan och en plats där föremålen kan få finnas i händelse av kris.

Hur bedömer kulturministern läget vara på våra museer i Sverige?

Fru talman! Jag delar interpellantens brinnande engagemang för dessa viktiga frågor. Det är glädjande att det sträcker sig över många partifärger i vår riksdag. Men det är lite sent som syndaren vaknar, kan jag tycka.

Det är högst anmärkningsvärt att Lawen Redar som representerar Socialdemokraterna, ett stort parti som haft stort inflytande på politiken under lång tid och dessutom haft regeringsmakten i åtta år, lite yrvaket tar upp de här frågorna just nu. Frågan om kulturarv i händelse av krig är aktuell, men frågor om kultur vid kris, miljökatastrofer eller andra typer av kriser har varit aktuella länge.

Jag instämmer i det som kulturminister Parisa Liljestrand precis har redogjort för, det vill säga att den nuvarande regeringen tar frågan om skydd av det gemensamma kulturarvet på mycket stort allvar. Vi har redan gett i uppdrag åt relevanta myndigheter att inrätta ett råd för att bevaka frågan om skydd av kulturarv. Det innebär, och kommer att innebära och möjliggöra, goda förutsättningar för en effektiv beredningsplanering av kulturhistoriskt värdefulla samlingar och att kulturfastigheter och kulturmiljöer kan bevaras framöver.

Regeringen ser utmaningen och har redan rivstartat detta viktiga arbete.

Fru talman! När det gäller ledamotens första fråga om hur många av museerna som redan har den här typen av beredskapsplaner har Riksantikvarieämbetet uppgett att det är ungefär en tredjedel. Då talar vi om museer på central nivå men också på kommunal och regional nivå. En tredjedel av museerna har alltså gjort olika typer av beredskapsplaner. Det är såklart inte tillräckligt.

Att ha en plan för hur kulturarvet ska skyddas vid kris eller i värsta fall vid krig är naturligtvis av högsta vikt. Det är också därför som det är viktigt att jobba med just samordningen. Fler ska kunna dra lärdom av varandra, utbyta erfarenheter, samverka och också ge stöd i arbetet för de museer som inte har påbörjat detta arbete eller som har kommit olika långt. En lärdom som vi har dragit när vi har talat med olika museer på olika nivåer är nämligen att de är olika långt framme i detta arbete.

Jag skulle vilja säga att det som jag tydligast har fått med mig från våra centrala museer är att de ändå har en god beredskap när det gäller krishantering, det vill säga att det finns en väl upparbetad planering för hantering av bränder, översvämningar och den typen av kriser som man kan ställas inför som samhälle. Att däremot bygga upp beredskapen och tänka utifrån ett totalförsvarsperspektiv i händelse av krig har vi inte behövt lägga speciellt mycket vikt på. De stora museerna har just nu kommit olika långt i sitt arbete. Vi behöver även se till att både de regionala och de kommunala museerna jackar i detta arbete så att alla kan arbeta tillsammans.

Detta har Riksantikvarieämbetet arbetat med under många år. I den senaste tidens rådande omvärldsläge och säkerhetsläge har vi dock sett Rysslands fullskaliga krig mot Ukraina, som ledamoten tog upp, och hur man väljer ut kulturarv som destinationer för militära operationer. Det är inte längre bara så att kulturarv hamnar i vägen, utan man ger sig på dem. Detta gör naturligtvis att vi behöver aktualisera frågan ytterligare och raska på arbetet här på hemmaplan.

När det gäller inrättandet av rådet för skydd av kulturarv är jag mycket glad att rådet har välkomnats av aktörerna och att de ser behovet av att jobba på det här sättet. Detta är ett steg, men det är långt ifrån tillräckligt. Vi kommer att behöva göra mer, och vi ska göra mer. Det är också därför denna regering gör en stor satsning på försvaret för att bygga upp vårt militära försvar, höja vår civila beredskap och bygga vårt totala försvar. I detta ingår naturligtvis skyddet av vår kultur och vårt kulturarv och att bygga upp en beredskap för detta.

Detta är ett arbete som kommer att behöva ske skyndsamt, men vi måste också ta det steg för steg. Inrättandet av rådet är ett steg, och vi vet att fler steg kommer. Tanken med rådet är dels att måla upp bilden av nuläget och att kunna dra lärdom av varandra, dels att titta på hur behovet kommer att se ut framöver för att vi ska kunna prissätta det och effektuera det i form av planer.

Fru talman! Jag delar uppfattningen att det är ett viktigt initiativ som regeringen har tagit i och med att man har tillsatt ett råd som särskilt ska bevaka de behov som våra kulturarvsinstitutioner har vad gäller de brådskande insatser i fråga om föremål, platser och byggnadsrelaterade delar som måste till för att säkerställa att vi har ett kulturarv som klarar sig i händelse av kris och eventuellt krig.

Regleringen av skydd och undanförsel av kulturarvsföremål framgår bland annat av kulturmiljölagen, arkivlagen, museilagen och krisberedskapsförordningen. I alla dessa regleringar anges vilka aktörer som ansvarar för beredskapsförberedelser och för vård, underhåll, skydd och undanförsel av kulturarvet. Trots det framgår det rätt tydligt i mina samtal med centralmuseerna och länsmuseerna att det är en stor utmaning att hantera föremålsplaceringen när det råder brist på skyddslokaler och att detta även leder till merkostnader.

För att man effektivt ska kunna tillämpa lagstiftning och förordningar behövs den nationella handlingsplanen, så den är välkommen. Därutöver behövs dock skyddslokaler, magasin och andra utrymmen för att säkra kulturarvsföremål. Vilka lokaler som helst kan inte vara skyddslokaler, utan de ska klara rätt påtagliga påfrestningar. De kan inte vara magasin ovan mark. De kan heller inte vara placerade i befolkningstäta områden, för detta innebär i sig en risk för angrepp.

Avsaknaden av ändamålsenliga magasin för museer och arkiv måste därför bli en högprioriterad fråga för kulturministern och Kulturdepartementet. I detta ingår också bevarandet och skyddet av våra nationella byggnadsminnen. Därför undrar jag vad kulturministern avser att göra för att bistå museerna i deras kritiska arbete med att möta behoven av skyddslokaler, magasin och andra utrymmen. Finns det budgeterade insatser för detta?

Min andra fråga handlar om det digitaliserade arbetet, som framför allt har fått en pott pengar i höstbudgeten riktad mot centralmuseerna. Länsmuseerna uppfattar sig vara lågt prioriterade i detta hänseende eftersom det inte finns några särskilda aviserade belopp för deras arbete med digitaliseringen av föremålen.

Jag vill också säga till ledamoten Ahlström Köster att jag verkligen inte håller med om det hon sa om senfärdighet. Det är just totalförsvarsaspekten, mot bakgrund av krigets utveckling, som gör att frågan blir alarmerande. Därför behöver vi skyndsamt jobba med dessa frågor också blocköverskridande.

Jag är tacksam för de insatser kulturministern hitintills har gjort. Jag uppfattar dock att en del av frågorna är mer brådskande än den leverans som kulturministern och Kulturdepartementet just har genomfört. Jag hoppas att det finns förståelse för att stöd för fortsatta åtgärder i detta arbete finns att hämta hos oss socialdemokrater.

Fru talman! Jag vill återigen understryka att detta är viktiga frågor och att denna debatt är mycket aktuell.

Ledamoten Lawen Redar var inne på att vi i dag inte har ändamålsenliga magasin, och det är helt korrekt. Detta är ett resultat av att vi i Sverige under lång tid har monterat ned de förvar som vi haft, det vill säga olika skyddslokaler och den typ av försvarslokaler där det finns möjlighet att förvara både människor och ägodelar i tider av krig eller kris. Det får vi betala för nu. Många års nedmontering har ett pris, och det kommer att ta tid att bygga upp detta. Det betyder dock inte att vi inte ska påbörja detta arbete, och arbetet är också påbörjat.

Ministern understryker att detta arbete brådskar, och jag instämmer i det. Det brådskar dock inte så mycket att vi ska hasta fram och göra fel, utan vi ska göra detta i rask takt tillsammans med de myndigheter som kan det bäst. Vi ska också använda oss av lärdomar från andra länder som har gjort liknande upprustningar alldeles nyligen.

Ministern sa att inrättandet av rådet är ett steg, och jag instämmer i detta. Ministern sa också att det är långt ifrån tillräckligt, och så är det. Vi är dock på väg. Vi ser frågorna, och vi ser helheten. Försvarsfrågorna - totalt sett - måste gå hand i hand med detta. Den civila beredskapen är också en viktig del av det här, liksom infrastrukturen.

Jag ser fram emot att både följa och vara en aktiv del i detta arbete.

Fru talman! Jag måste säga att det känns gott att vi är rörande överens om att detta måste vara en prioriterad fråga både här och nu och framöver.

Totalförsvarsuppbyggnaden sker ju inte av sig själv. Vi vet också att det alltid är mycket svårare att bygga upp någonting när vi i stor utsträckning har monterat ned de strukturer som tidigare fanns. Därför kommer det att krävas stora insatser och pengar för att bygga upp totalförsvaret på nytt. Jag är medveten om detta. Regeringen är också medveten om det.

Jag har ett gott samarbete med min kollega Carl-Oskar Bohlin, som är minister för civilt försvar. Vi samarbetar i dessa frågor och dryftar sådant som rör de konkreta frågor som beredskapsarbetet medför när det gäller skydd av kulturarv, det vill säga undanförsel av kulturföremål, säkra magasinslösningar i fortifierade utrymmen samt transporter och annan logistik. Allt detta är praktiska, logistiska och konkreta frågor som behöver lösningar. Det är någonting som vi tittar på och jobbar med på daglig basis. Det är högt prioriterat för regeringen och för mig att arbeta med detta.

Det är dock också så att var och en har ett mycket stort ansvar när det gäller att bygga upp beredskap och vara en kugge i det civila försvaret och i totalförsvarsuppbyggnaden. För våra myndigheter och för våra museer på kulturområdet innebär detta att var och en inom sitt ansvarsområde ska planera för hur man ska förhålla sig till exempelvis arkivhandlingar, böcker, konstverk och kulturhistoriska föremål och hur man ska arbeta med till exempel undanförsel.

Myndigheterna har ett ansvar att jobba med detta och att också kontinuerligt stämma av med Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, som de behöver ha ett samarbete med för att detta ska kunna göras på ett ändamålsenligt sätt.

När vi har pratat med våra motsvarigheter i Ukraina och tittat på hur det har fungerat där, bland annat på deras motsvarighet till Nationalmuseum, har vi sett saker som de inte hade tänkt på. Ukrainas beredskapsarbete har legat betydligt längre fram än vad Sveriges beredskapsarbete har gjort och gör, men ändå har de ställts inför problem som de inte tänkt ut lösningar på.

Hur gör man med undanförsel när det inte finns tillgång till fordon eller bensin och när det inte finns packhjälp inne på museet eftersom man har skeppat iväg alla män till fronten? Vilka är det då som är kvar? Hur gör man prioriteringar? Hur arbetar man i ett fredligt läge med att göra de prioriteringar som kommer att krävas? Det kommer att vara tuffa prioriteringar, och vi måste ställa oss frågor som är obekväma om vad som är värt att skydda.

Detta måste vi ha svar på innan vi befinner oss i - gud förbjude - en kris eller, ännu värre, ett krig. Arbetet är påbörjat, och vi kommer att behöva bedriva det under lång tid framöver. Min förhoppning är att vi aldrig mer ska hamna i ett läge där vi måste börja om från noll. Min och regeringens uppgift är att ta oss en bra bit på vägen, och det tänker jag ta ansvar för. Det gläder mig att jag kan göra det tillsammans med Socialdemokraterna.

Fru talman! Jag tackar för en viktig debatt. Frågan engagerar sannerligen och måste ligga högt på allas dagordning när det kommer till kulturrelaterade frågor i vår samtid.

Låt mig redogöra för den nedmontering som den moderata ledamoten och kulturministern beskrev. Det handlar faktiskt delvis om att en moderat regering avskaffade värnplikten och monterade ned skyddslokaler, magasin och krigsrum. Under åtta år nedmonterades fundamentala delar av samhällets totalförsvar. Kollektivt måste vi nu göra en stor insats för att återuppbygga totalförsvaret, och det krävs insatser i alla samhällets delar. På kulturens område är det kanske specifikt kulturarvet och public service som har betydande roller i totalförsvaret.

Jag kommer att fortsätta att debattera detta med kulturministern, för jag anser att vårt gemensamma mål måste vara att alla Sveriges museer, oavsett om de är centrala eller länsmuseer, har en handlingsplan i händelse av kris eller krig. En tredjedel är otillräckligt, så här måste vi verkligen kämpa på och peka med hela handen på vad det är som gäller. Ändamålsenliga magasin och skydd av nationella byggnadsminnen måste också komma på plats, och Kulturdepartementet och kulturministern kan bistå museerna i detta arbete. Därtill behöver vi analysera om man inte i höstbudgeten eller eventuellt i en vårändringsbudget ska stötta länsmuseerna i digitaliseringen av kulturarvet, för detta arbete måste ske mycket snabbare än i dag. Det primära hindret här är faktiskt budgeten.

Jag tackar för dagens debatt och för de slutsatser kulturministern drar, men jag anser att vi behöver vidta betydligt fler åtgärder.

Fru talman! Ja, beredskap för kris och krig är en stor utmaning för hela samhället. Utvecklingen i vår omvärld har kraftfullt satt fokus också på behovet av beredskapsplanering för att skydda Sverige och svenskt kulturarv till kommande generationer. Kulturarvssektorn har på kort tid tagit stora steg i beredskapsarbetet, och det råd för skydd av kulturarv som regeringen nyligen beslutat om ger också förutsättningar för samordning, kostnadseffektiva beredskapsinsatser och museernas arbete med planer för skydd av kulturarvet.

Ledamoten nämnde särskilt public service och kulturarv som viktigt i beredskapsarbetet, och rådet för skydd av kulturarv är just inriktat på kulturarvet. Låt mig dock understryka att hela kultursektorn har en otroligt viktig roll att spela i att stärka motståndskraften och försvarsviljan i beredskapsarbetet. Det fria kulturlivet och våra institutioner med scener och uttryck erbjuder sammanhang och sammanhållning samt utrymme för reflektion. De ger också människor möjlighet att tänka på något annat en stund och inger hopp och visioner om framtiden, och det är nog så viktigt i tuffa tider.

Kulturen har liksom kulturarvet en avgörande betydelse för att stärka försvarsvilja, motståndskraft, välbefinnande och uthållighet i oroliga tider. Vi ser ju vad kulturen betyder för folket i Ukraina. Vi har ett arbete att göra på hemmaplan, och i detta arbete ingår givetvis kultursektorn.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.