Ny lag om fastställande av könstillhörighet

Herr talman! LiseLotte Olsson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att minska transfobin i samhället samt vilka åtgärder jag avser att vidta för att modernisera lagen om fastställande av könstillhörighet. Självklart ska personer som är transsexuella inte drabbas av diskriminering, trakasserier eller våld till följd av sin läggning. Vad det handlar om är att hitta lösningar som faktiskt underlättar och förbättrar. När det gäller frågan om åtgärder för att minska transfobin i samhället vill jag erinra om att Socialstyrelsen har gett en extern utredare i uppdrag att se på samhällets resurser i form av vård och stöd till transsexuella och intersexuella personer. I uppdraget ligger att lämna konkreta förslag på hur samhället ska kunna förbättra sina insatser till de berörda grupperna. Särskilt ska insatser inom hälso- och sjukvården samt socialtjänsten belysas. Uppdraget ska redovisas till Socialstyrelsen senast den 15 juni 2010. Därutöver har regeringen givit ett uppdrag till Ungdomsstyrelsen att bland annat genomföra en fördjupad analys av hälsosituationen för bland annat unga transpersoner. Detta uppdrag redovisades i förra veckan och bereds för närvarande inom Regeringskansliet. En annan viktig åtgärd som regeringen vidtagit är att könsöverskridande identitet eller uttryck sedan den 1 januari 2009 utgör en diskrimineringsgrund i diskrimineringslagen (2008:567). När det gäller frågan om modernisering av lagen om fastställande av könstillhörighet är mitt svar, liksom tidigare, att lagen inbegriper en rad komplexa frågeställningar där konsekvenser av olika slag behöver analyseras och belysas. Som jag lämnat besked om i ett frågesvar nyligen fortsätter beredningsarbetet. Några ytterligare uppgifter om tidsplanen för arbetet har jag emellertid inte.

Herr talman! Naturligtvis vill jag börja med att tacka för svaret. Interpellationen skrev jag som en fortsättning på den fråga som ministern nämnde. Jag var nämligen inte nöjd med det svaret, som var väldigt tunt, och tyckte att vi kunde debattera detta i kammaren lite mer. I interpellationen ställer jag två frågor som jag menar hör ihop. Så länge vi som lagstiftare inte förmår förbättra och förändra livsvillkoren för transpersoner sänder vi signaler om att den här frågan inte är speciellt viktig. I snitt har det varit mellan 45 och 50 personer de senaste åren som har ansökt om könsbyte. Det är alltså inga mängder. Men för de personerna är det direkt avgörande att få tillgång till detta för att kunna få ett bra liv. Jag gör vad jag kan när jag gång på gång tar upp frågan med socialminister Hägglund, som är ansvarig. Jag önskar att ministern tar sitt ansvar och gör det han kan. Men jag tycker att det verkar som att ministern har svårt att föra frågan framåt. Jag ska ge ett exempel på vad jag menar. I svaret hänvisar Göran Hägglund till ett uppdrag till Ungdomsstyrelsen att göra en analys av hälsosituationen för unga transpersoner. Men för drygt ett år sedan kom en rapport som Statens folkhälsoinstitut gjorde. Varför ska man göra en ny när all kunskap redan finns? Den rapporten täcker väldigt mycket och säger väldigt mycket. Är det ett sätt att förhala frågan för att slippa ta i den? All forskning som finns visar att fobin mot transpersoner är utbredd i samhället. I gruppen transsexuella är psykisk ohälsa, som självmordstankar och negativa känsloupplevelser, väldigt vanligt förekommande. Särskilt hos yngre personer är det vanligt med depressioner, missbruk och självmord. Det är alltså vanligare hos dem än hos resten av befolkningen. Den psykosociala hälsan för unga personer inom HBT-gruppen är kopplad till det sociala stigma, den isolering och det främlingskap som finns i samhället för de här personerna. Efter att individen fått möjlighet att genomgå könsbyte brukar problemen minska. Som sagt vet vi allt det här. Men varför händer ingenting? Den lag som nu gäller för fastställande av könsidentitet har varit i princip oförändrad sedan 1972. Var och en kan förstå att mycket har hänt sedan dess. Synsätt, värderingar och medicinska möjligheter har förändrats. Det har hänt mycket på 38 år. Men fortfarande är det så att transpersoner tvingas söka hjälp och vård utomlands. Man åker till exempel till USA och Thailand. Det betyder att det är bara de som har ekonomiska möjligheter som kan göra det. De andra får vara kvar och får kanske vänta väldigt länge. Visst är det väl socialministerns ansvar att även personer i den här gruppen ska få den vård de behöver för att må bra? Jag menar att det finns väldigt mycket gjort i den utredning som kom för tre år sedan. Det var inte allt som var bra i den. Det är helt klart. Men det finns mycket att ta där, och det är en väldigt bra början till att få en ändring i den nu gällande lagen. Man skulle kunna skynda på detta. Det är svåra och komplexa frågor. Vill man kan man också nå fram i dessa frågor och våga ta i dem. Jag har i flera tidigare frågor och interpellationsdebatter efterlyst en modernisering av könstillhörighetslagen. Jag får alltid samma svar: Beredningsarbetet fortsätter. I svaret i dag får jag också veta det, men jag får inte veta någon tidsplan. Vet ministern vad beredningsarbetet består av, och kommer någonting att hända under den här mandatperioden?

Herr talman! Det är egentligen sorgligt att vi ska behöva stå här och debattera denna fråga. Vi kommer säkert i kammaren att ha anledning att diskutera diskriminering och trakassering av transpersoner. Det är en utsatt grupp, och det har bevisats tidigare. Varför man nu igen har tillsatt en utredning har jag lite svårt att förstå. Det kanske ministern kan ge svar på. Folkhälsoinstitutet har tidigare tittat på detta. RFSL:s ungdomsförbund har gjort en kartläggning bland sina medlemmar där man kan se att transpersoner var den grupp som mådde absolut sämst av alla grupper. Därmed inte sagt att andra hbt-personer mådde så mycket bättre. Men det var ingen tvekan om att det var den grupp som hade det allra jobbigast. Det tror jag att vi kommer att kunna diskutera här i många år framöver. En av de politiska åtgärder som man borde kunna kräva av parlamentet för att underlätta är en modernisering av lagen om fastställande av könstillhörighet och reglerna. När kan man börja behandlingen? Hur lång ska den vara? Hur ska utredningen gå till? Det är sådana praktiska saker som man behöver lösa. Jag håller med LiseLotte Olsson, och det gör säkert också socialministern, att det finns svåra bitar i utredningen som man behöver reda ut. Det gäller inte minst kastreringen, som är en svår fråga. Också jag inser att den är komplex. Det innebär inte att utredningen börjar bli lite väl gammal, nästan hamnat i en skrivbordslåda och inte kommer att tas upp. Den var praktiskt taget klar i samband med att socialministern tillträdde. Den lades i varje fall fram en kort tid därefter. Remisstiden har för länge sedan gått ut. Det finns förstås övriga överväganden att göra, men de kan inte vara så svåra. Socialministern är chef för ett departement som varje dag har väldigt komplicerade frågor att hantera. Därför är det för mig en gåta varför detta arbete ska ta så extremt lång tid. Det är inte mer komplicerat än många andra svåra frågor som avgörs i Regeringskansliet varje dag. Det är väl bra att inte transpersoner ska trakasseras. Men den här regeringen har inte underlättat när man har tagit bort brottsofferjouren som man tidigare hade ett litet men dock ett anslag till. Den arbetade med att försöka hjälpa inte minst transpersoner som råkade illa ut. Det är en väldigt skör grupp. Den finns oftast inte i de små städerna på grund av att människor flyr till storstaden. De är flyktingar i sitt eget land. Man kan inte vidta de förhållandevis enkla politiska åtgärderna. Det är en sorgens dag i det svenska parlamentet när vi åter måste fråga: Varför händer det ingenting? Lagstiftningen är från 70-talet. Jag tror inte att det finns mycket lagstiftning på sjukvårdens område som har så gamla anor att vi kan titta på dem 30-35 år tillbaka i tiden. Det skulle vara välgörande om socialministern kunde säga åtminstone något så när i tiden när han avser att lägga fram en proposition.

Herr talman! Tack för möjligheten till en diskussion om en fråga som rör, precis som LiseLotte Olsson sade, en grupp som sannolikt inte är särskilt stor. Men för de personerna spelar våra göranden och låtanden en väldigt stor roll. Det har diskussionen här visat på två plan. Det handlar om hur vi bemöter dessa personer och att det finns en attityd som är positiv och i varje fall inte direkt negativ. Väldigt mycket av den psykiska ohälsa som är utbredd hos dessa personer är resultatet av omgivningens attityder och syn. Det gör att de känner en väldig osäkerhet och ibland drabbas av psykisk ohälsa. Det drabbar inte minst unga formbara personer i ett väldigt känsligt läge. Jag har fått två frågor i LiseLotte Olssons interpellation. Den ena handlar om attityder och vad vi kan göra i samhället för att minska fobier som möter dessa personer. Jag har försökt att belysa en del av det vi gör. Det handlar om att skaffa ett bättre kunskapsunderlag men också sådant som rör den direkta lagstiftningen. Diskrimineringslagen innehåller, som jag nämnde, att könsöverskridande identitet eller uttryck sedan den 1 januari 2009 är en diskrimineringsgrund. Det är ett betydelsefullt steg. Det löser verkligen inte alla problem, men det är ett bra verktyg i arbetet med de attityder som är negativa gentemot de berörda personerna. Vi har också genom ungdomsmottagningen på Internet, umo.se, skapat en plats som gör att många som funderar kring sin sexualitet, sin hälsa och sina relationer har en plats att ställa frågor och diskutera med andra. Den webbplatsen tilldelades för övrigt RFSL:s ungdomspris 2008 för att den bidrar till information om unga hbt-personers rättigheter. Det tycker jag är bra och verksamt. Men detta löser återigen inte alla problem, utan det fordras mer. Som är bekant för den här kammaren har vi tillskjutit väldigt mycket mer medel till psykiatrin för att vi ska bli bättre på att möta allas och inte minst unga personers, som det förefaller, ökande psykiska ohälsa. Vi har också gett ett uppdrag till Skolverket att genomföra insatser som främjar, stärker och sprider kunskap om skolans värdegrund, som också är sådant som berör attityderna. Som jag sade i mitt inledande svar fick Ungdomsstyrelsen i uppdrag att göra en fördjupad analys av situationen för homosexuella, bisexuella och unga transpersoner. Den kom förra veckan. Analysen bekräftar den tidigare bild som fanns av unga hbt-personers utsatthet. Men den visar också på faktorer som kan stärka hälsan i den här gruppen. Den är naturligtvis ett viktigt underlag. Jag ska återkomma till Socialstyrelsens uppdrag, som är en viktig pusselbit i sammanhanget, och också till frågan om lagstiftning, som är en väldigt svår fråga. Jag ber att få återkomma i nästa inlägg.

Herr talman! Göran Hägglund och jag är överens om ganska mycket i verklighetsbeskrivningen, men det finns en stor skillnad mellan honom och mig. Jag är vanlig riksdagsledamot. Jag kan väcka frågan, jag kan debattera den och jag kan pusha på. Göran Hägglund är som socialminister den som sitter på makten och kan göra någonting. Det är just därför jag tycker att socialministern är väldigt undfallande i frågan. Jag tycker att det är dags att komma till skott. Precis som Börje och jag har sagt tidigare finns det en utredning som nu börjar bli gammal. Vi kanske måste göra om allt igen därför att det inte har hänt någonting. När man diskuterar lagar och utredningar kan det lätt bli lite abstrakt och svårt att uppbåda den riktiga förståelsen. Därför ska jag ta ett exempel från verkliga livet som belyser hur gammalmodig och felaktig den nu gällande lagen är. Det handlar om en kvinna som tidigare har varit man, och som man har gift sig med en kvinna. Mannen genomförde sitt könsbyte i USA - något som i sig innebar stora problem och kostade mycket pengar. När nu paret efter könsbytet vill fortsätta att leva som gifta fortsätter problemen. Den nu gällande lagen, alltså den från 1972, säger att paret för att få vara gifta först måste skilja sig eftersom könsbyte kan erkännas bara för den som är ogift. Sedan får de gifta sig igen. Paret menar att detta är förnedrande, för de är ju faktiskt gifta. Samtidigt vill de ha ett erkännande av samhället. Detta är en bakväg att gå för att nå fram till erkännandet, tycker de. Deras sätt att leva, deras kärlek, deras relation - alltihop ifrågasätts av en gammalmodig lag. Socialstyrelsens rättsliga råd är den som avgör det juridiska erkännandet av könsbytet. Rådet menar att lagen är otidsenlig och att det är konstigt att det inte har hänt något, men de är tvungna att följa den lag som gäller - och den är som sagt från 1972. Diskrimineringsombudsmannen och RFSL säger samma sak. Varför händer ingenting? Det är ju uppenbart att det någonstans är fel när människor hamnar i det här läget. I dag har vi två lagar som egentligen strider mot varandra, könstillhörighetslagen och den könsneutrala äktenskapsbalken. Den könsneutrala äktenskapsbalken är modern - vi antog den för ett år sedan - och den andra lagen är gammal. De har gått om varandra, så ingenting stämmer egentligen. Jag undrar om ministern i väntan på den nya könstillhörighetslagen, som nog inte kommer under den här mandatperioden, kan tänka sig att lagstifta om att man inte ska behöva vara ogift för att få ny juridisk identitet.

Herr talman! Låt mig hänga på det sista som LiseLotte Olsson sade om det orimliga i några saker i den nuvarande lagstiftningen som gör det hela så mycket svårare. Just kravet att man måste vara ogift är orimligt för många människor som har gått igenom en ganska svår period tillsammans i sitt äktenskap och kommit fram till att könsbyte nog är det enda sättet för att de ska kunna leva tillsammans på ett bra sätt i framtiden. Detta fortsätter år ut och år in. Det är en så påtaglig sak. Jag känner åtminstone tre fyra par som har skilt sig just av detta skäl. Jag tycker att det är dumt, och dessutom normativt från samhällets sida. Vi borde i stället säga: Vi slår vakt om att två människor som älskar varandra ska kunna leva tillsammans. Det tycker jag är en avgörande punkt, inte minst för er kristdemokrater. Den andra frågan kvarstår fortfarande. Även om det har varit mycket debatt om den nuvarande lagstiftningen när det gäller att man ska kastreras är detta ett faktum i den gamla lagstiftningen, som får fortsätta. Jag tror inte att jag har hört någon som inte har kritiserat utredningens förslag på grund av just detta. Kastreringen är väl något som så gott som alla i princip har kritiserat. Därför är detta så ofattbart. Jag tror att vi alla är överens om att på dessa två punkter är lagstiftningen felaktig i dag. Varför kan vi då inte lite snabbt fixa det som vi ser har blivit felaktigt? Det finns andra saker i lagstiftningen som är lite komplicerade, men jag är övertygad om att man kan lösa detta. Jag tycker att det är konstigt att vi inte kan få se någonting och att ministern inte kan presentera något. När kan vi få se ett lagförslag på området? Min tolkning är att det inte finns någon vilja i regeringen som det ser ut nu.

Herr talman! Jag tackar för inläggen. LiseLotte Olsson börjar med frågan om att det finns en skillnad mellan hennes roll som riksdagsledamot och min roll som regeringsföreträdare. Det håller jag med om. I riksdagsledamotens roll ingår som sagt att vara pådrivande och frågande: Varför händer det inget? Varför går det så långsamt? I min roll ingår det att ta hänsyn till att detta är en ganska krånglig process. Jag ska genomföra det här, och då blir saker och ting knepigare än för den som bara behöver vara blåslampa. Blåslampor är viktiga, men vi måste sköta det här på ett klokt och förnuftigt sätt. Här har genom de inlägg som har gjorts beskrivits ett par av de knepigheter som finns där utredaren kanske inte har hjälpt oss hela vägen fram. Det gör, som ni är väl medvetna om, att vi för att kunna göra en lagstiftning måste ha ett nytt arbete för att ha ett underlag för nya förslag. I de samtal som jag har fört med personer som är berörda av gällande lagstiftning och av en lagstiftning som den kommer att se ut i framtiden har det funnits en stor ångest och förtvivlan över en del av förslagen. Jag skulle kunna agera snabbt, och det snabbaste sättet är att ta utredningens förslag rätt upp och ned och lägga fram dem för riksdagen. Men då tror jag inte att vi skulle få en bra lagstiftning. Framför allt skulle berörda personer då uppleva att det finns minst sagt betydande problem med en sådan lagstiftning. Därför måste vi gå igenom detta och göra en helhet som kan fungera. Jag är i dag på ganska goda grunder ovillig att lämna ifrån mig någon tänkt tidsplan. Jag vill göra jobbet och vara så nära att jag ser att detta går att genomföra innan jag lägger fram någon tidsplan. Jag hoppas att ni respekterar det. Det finns inte någon ovilja från min sida att åstadkomma bästa möjliga lagstiftning för de här personerna. Jag inser - så gott man nu kan det som utanförstående - att detta är ett jättebekymmer för enskilda människor, och inte bara för just dem utan också för människor omkring dem, som anhöriga och andra. Därför gäller det att vi hittar en lagstiftning om vilken om inte alla så åtminstone tillräckligt många säger: Det här är precis vad vi behövde. Det här är den lagstiftning som vi tror kan hålla under många år och som fungerar för de personer som är de närmast berörda.

Herr talman! Utifrån våra olika roller kan vi ändå säga att vi båda har ett ansvar. Jag har mitt ansvar, och ministern har sitt ansvar. Jag tycker att det i det ansvaret ska ligga att man ska våga ta i de här svåra frågorna. De är komplexa och kanske inte så lätta att förstå för alla. Det fordras att man ska läsa in ganska mycket och träffa människor för att verkligen på djupet förstå hur viktig frågan är för det femtiotal personer den berör. Vi är överens om att den utredning som nu har legat i mer än tre år inte var riktigt bra. Men jag undrar: Vad har hänt? Har den bara legat stilla i tre år? Eller har ministern satt i gång med det arbete som han nu menar måste göras? Det kan jag hålla med om, trots att jag i och för sig tycker att det borde ha startat för flera år sedan. Finns det några tankar eller planer eller något hopp - eller hur jag nu ska uttrycka saken - om att vi kommer att få se någonting under ministerns tid? Hur långt borta i tiden är det, och vad händer på Regeringskansliet?

Herr talman! Nu har det nämnts här många gånger att detta är en lagstiftning som är gammal och omodern. Den blir allt äldre för varje dag som går; det ligger i sakens natur. Men jag vill bara påminna om att det har gått en tid från 1972 till 2006 när jag hade ett mycket begränsat inflytande över regeringens arbete. Jag kan överblicka den tid som jag själv har ansvarat för just de här frågorna. Efter det att utredningen kom in pågick som vanligt ett remissarbete som avslutades i slutet av 2007. Jag medger utan vidare att det har tagit lång tid sedan dess. Därefter fördes samtal med många berörda och experter av olika slag som ville ge sin synpunkt på det här. Det framgick ganska tydligt att det fanns betydande problem med det framlagda förslaget. Vi är fortfarande i det skedet att vi behöver skilja ut vad vi behöver ett bättre underlag om. Jag tror att det är värt att ta ytterligare en samtalsrunda med berörda personer i det här sammanhanget. Den här frågan finns inte - och det tror jag att ledamöterna har sett - i regeringens propositionsförteckning. Det innebär att vi inte kommer att lägga fram några förslag under våren. Därmed kommer det inte heller att kunna bli något riksdagsbeslut på den här sidan valet, utan det blir en fråga för den kommande regeringen som får ta över stafettpinnen och föra den här frågan i mål. Den är angelägen. Jag är angelägen om att vi ska få en lagstiftning som är uppdaterad, ligger i tiden och fungerar för de människor som är närmast berörda.