offer för trafficking

Herr talman! Tina Acketoft har frågat mig vilka åtgärder jag avser vidta för att Sverige bättre ska leva upp till FN:s konvention om de mänskliga rättighe- terna och vilka åtgärder jag avser vidta för att konkret förbättra situationen för offer för människohandel. Till att börja med vill jag understryka att reger- ingen delar frågeställarens engagemang i kampen mot människohandel och för att hjälpa och stödja dess offer. Det krävs ett multidisciplinärt synsätt i detta arbete. Regeringen arbetar mycket aktivt inom flera olika politikområden, däribland inom dem som jag ansvarar för, migration och utvecklingssamarbete. Människohandel är en av vår tids grövsta kränk- ningar av den mänskliga värdigheten. Sverige driver mycket aktivt frågan om människohandel, framför allt handel med kvinnor och barn, både nationellt och regionalt liksom på global nivå. Frågan var bland annat prioriterad under Sveriges ordförandeskap i Europeiska unionens ministerråd. Medlemsstaterna enades då bland annat om definitionerna av straffbar människohandel för sexuell exploatering och arbets- kraftsexploatering. Sverige har även inom ramen för EU:s regionala samarbete med Asien och Afrika tagit initiativ till gemensamma åtgärder mot människohandel. Det handlar om förebyggande åtgärder, effektiv lagstift- ning och stöd till offren för människohandel. Sveriges utvecklingssamarbete fyller en viktig roll i arbetet med att förebygga och bekämpa människo- handel. Regeringen har färdigställt en strategi för hur utvecklingssamarbetet kan användas i detta avseende. Under de senaste åren har Sverige bara i Central- och Östeuropa, inklusive västra Balkan och före detta Sovjetunionen, satsat mer än en halv miljard kronor i projekt för att förbättra situationen för utsatta barn, ungdomar och familjer samt för att bekämpa männi- skohandel. Drygt 100 miljoner kronor avser direkt människohandelsrelaterade insatser. Här finns många projekt som syftar till att förbättra situationen för både offer och potentiella offer för människohandel. Sverige är också drivande i arbetet runt Östersjön. Under 2002 pågick en gemensam informationskam- panj mot handel med kvinnor i de nordiska och bal- tiska länderna. Som ett resultat av denna kampanj har länderna beslutat undersöka möjligheterna att stödja utvecklandet och genomförandet av ett multilateralt samarbetsprojekt mellan de nordiska och baltiska länderna rörande bistånd och skydd för offer för människohandel i destinationsländerna samt säker och planerad reintegration för offer för människohan- del som återvänder till sina hemländer. Dessutom har Sverige initierat en kartläggning och insats mot han- del med kvinnor i Barentsregionen som kommer att inledas under hösten 2003. I det sammanhanget skulle jag speciellt vilja näm- na en konferens mot handel med barn i Helsingfors i juni, organiserad av bland andra svenska ambassaden i Helsingfors, där frågan om stöd till offren kommer att tas upp. Sverige stöder också aktivt arbetet som pågår i Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE) med att ta fram en handlingsplan mot männi- skohandel. Herr talman! Som Tina Acketoft själv påpekar går det inte att med ord beskriva vidrigheterna bakom människohandeln. De som cyniskt och hänsynslöst utnyttjar dessa utsatta personer ska bestraffas med kännbara påföljder. Offren för människohandel ska ha rätt till upprättelse. För att detta ska vara möjligt förutsätts att offren har möjlighet att medverka i brottsutredningar och rättegångar. Det krävs mod och styrka att ännu en gång konfronteras med de gärningsmän som så hän- synslöst förnedrat och hotat dessa människor, främst kvinnor och barn. Det är därför av stor vikt att offer för människohandel får rätt till skydd och stöd så att de vågar vittna i en rättegång. Tina Acketoft har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att konkret förbättra dessa kvinnors situation. Regeringen gav redan i november 2000 Anhörig- kommittén i uppdrag att utreda hur vi kan ge offren för människohandel rättsligt och annat stöd så att de kan bistå i utredningar. Anhörigkommitténs betän- kande har remissbehandlats och är för närvarande under beredning i Regeringskansliet. Kommittén föreslår bland annat att offer för människohandel ska kunna ges tidsbegränsade uppehållstillstånd för att närvara vid brottsutredning och rättegång och då ha rätt till hälso- och sjukvård och annat socialt bistånd. Detta gäller naturligtvis alla offer för människohan- del, såväl kvinnor och flickor som män och pojkar. Det är också viktigt att påpeka att offer för männi- skohandel redan i dag kan ansöka om asyl och har rätt till en individuell bedömning av skyddsbehov eller humanitära skäl. Min ambition är att så snart som möjligt kunna lägga fram ett lagförslag som stärker skyddet för offren. Det kommer att förbättra möjligheterna att lagföra den här typen av brott. De som utsatts för brott ska ha rätt till nödvändigt socialt och psykolo- giskt stöd förutom det rättsliga stöd som kan ges under rättsprocessen i form av målsägandebiträde och stödpersoner.

Herr talman! Jag vill tacka migrationsminister Jan O Karlsson för att vi har möjlighet att ha den här debatten i kväll. I går var jag i Simrishamn i Skåne och pratade bland annat om människohandel med ungdomar på en gymnasieskola. Simrishamn ligger väldigt nära Ystad, i Ystad går färjorna till Polen, så de här ung- domarna har kanske lite mer kunskap än andra ung- domar i Sverige om just människohandel och prosti- tution. Jag berättade naturligtvis att jag skulle ha en debatt här i kammaren i dag och fick då frågan hur jag trodde att migrationsministern skulle svara och hur han skulle agera. Det är ganska märkligt, men trots att detta är min första debatt med migrationsmi- nistern svarade jag att jag trodde att han skulle vara utsökt charmig och förstående och försäkra mig att han och regeringen insåg problemet och vikten av frågan och redan hade vidtagit kraftfulla åtgärder. Allt är gott och väl, och Sverige agerar ansvarskän- nande, starkt och övertygande med humanismen i fokus. Min interpellation föregicks av en skriftlig fråga till fyra ministrar för att få ansvarsfördelningen för de offer för människohandeln som finns i Sverige ut- redd. Det var jämställdhetsministern, justitieminis- tern, socialministern och migrationsminister Jan O Karlsson. Han var också den som kände sig mest manad att svara, varpå jag riktade min interpellation till Jan O Karlsson och fick så gott som ordagrant samma svar som på den skriftliga frågan. Först en lång och detaljerad redogörelse för att man inser det fruktansvärda brott som de här kvinnorna och även barn utsätts för och sedan hur Sverige agerar i frågan i utlandet. Om agerandet i Sverige säger han: "Regeringen gav redan i november 2000 Anhörigkommittén i uppdrag att utreda". Ordet "redan" kan man naturligt- vis se som att det var en dygd att man insåg proble- met redan då, för år 2000 var detta ett helt nytt pro- blem. Ingen visste egentligen vad trafficking var för någonting. Men man kan också se detta "redan" som att vi fortfarande i dag inte har sett vad som har kommit ut av Anhörigkommitténs uppdrag. Jag börjar förstå att tålamod är den bästa dygden i det här huset, men har inte tiden ändå på något sätt gått så långt att vi borde kunna få ett aktivt agerande? Han säger vidare: "Min ambition är att så snart som möjligt kunna lägga fram ett lagförslag som stärker skyddet för offren." Detta "så snart som möj- ligt" gör mig lite rädd, om man ser på att vi redan i november 2000 tillsatte en kommitté. Det är möjligt att min fråga var otydlig. Jag tyckte att jag genom att redogöra för offrens situation i Sve- rige och fråga ministern vilka åtgärder han avsåg att vidta för att konkret förbättra dessa kvinnors situation skulle få ett svar om just vad han avsåg att göra här hemma i Sverige för dessa kvinnor. Jag tror nämligen att vi är tämligen överens om den internationella bilden och orsakerna bakom människohandeln. Det är ett fattigdoms- och ett jämställdhetsproblem i både avsändar- och mottagarländerna. Det såg jag tydligt framför allt när jag var i Moldavien i våras för att bättre kunna skapa mig en bild av hur den här han- deln fungerar och hur den ska förebyggas. Är det så att ministern har missförstått min fråga och därför inte svarar på vad han och regeringen avser att göra för att förbättra offrens situation här hemma i Sverige? Det är egentligen min enda fråga just nu.

Herr talman! Tina Acketoft har belyst en del pro- blem som finns kring trafficking på ett bra sätt. Jag vill också påpeka att Anhörigkommittén har arbetat ganska lång tid. Vi hade förväntat oss en proposition på riksdagens bord under våren. Jag ställer också frågan: Varför har man inte kunnat bryta loss just frågan om brottsoffren och vad som ska hända med dem lite tidigare? Jag har gjort besök i både Lettland och Litauen, och jag har förstått att det är väldigt svårt för kvinnor att återvända särskilt till de här länderna efter att de har vittnat om så här grova brott. Människohandel är efter narkotika- och vapenbrott den typ av grov gränsöverskridande kriminalitet som omsätter allra mest pengar. De som håller på med det här är alltså grova kriminella personer. I de baltiska länderna är polisen ofta korrumperad, och det finns också förgre- ningar inom polisen där man håller på med traffick- ing. Därför är inte polisen någon som kvinnorna med speciellt gott förtroende kan vända sig till när de tvingas tillbaka. De frivilligorganisationer som finns har också väldigt lite stöd, så de kan inte erbjuda något skyddat boende eller så mycket annat för kvinnor som åter- vänder till dessa länder. Ett av sätten att få bukt med den här kriminalite- ten är att kvinnorna förmås vittna i rättegångar mot gärningsmännen. Det är alltså på grund av kvinnornas vittnesmål som personer kan bli lagförda och dömda till fängelse och senare utvisade. Det finns sällan teknisk bevisning, och därför är det så oerhört ange- läget att kvinnorna stöds i den rättsliga processen. Ett annat problem här i Sverige för dessa kvinnor är problematiken med allas ansvar-ingens ansvar. Det är någonting som särskilt brottsoffer drabbas dubbelt av. Först har de varit inblandade och blivit offer för den här grymma människohandeln, prostitutionen, det grova våldet och hoten. Sedan börjar den rättsliga processen, och de möter poliser, åklagare, domstols- personal och domare. De har en försvarsadvokat och målsägarbiträde. De får kontakt med socialtjänstens ekonomihandläggare för att få pengar för att kunna vara kvar i Sverige en tid. De har kontakt med sjuk- vård, rättsläkare, Migrationsverket med flera. Men vem är det egentligen som ansvarar för kvin- nan? Jag menar att det måste vara en person som blir kvinnans kontaktperson gentemot alla dessa myndig- hetspersoner. Det kan inte vara så att kvinnan, förut- om att vara traumatiserad, ska behöva ha alla dessa kontakter. Det verkar inte professionellt. Jag menar att det behövs en individuell plan för att se till kvinnans egna behov. Det finns kanske hos en del ett önskemål om att komma tillbaka till sitt hemland, om hon då kan tillförsäkras skydd, stöd och hjälp i form av ett skyddat boende och studier som kan leda till egen försörjning och så vidare. Det behöver byggas upp ett samarbete mellan de frivilligorganisationer som finns i dessa länder. Det behövs framför allt ett ekonomiskt stöd på hemma- plan så att de inte tvingas tillbaka i prostitution. Ris- ken är också stor att de utsätts för repressalier och blir tvångsåterrekryterade till den kriminella verksamhe- ten. Men i de fall kvinnan själv ser det som den enda möjligheten, och det bedöms som den enda utvägen, måste hon kunna få permanent uppehållstillstånd i Sverige. Det är den frågan som jag skulle vilja få belyst lite mer av ministern.

Herr talman! Jag får tacka för det charmfulla. Jag vill återgälda detta. Jag ligger nog trea här. Jag får till att börja med säga att jag inom mycket kort tid, inom en månad, kommer att lägga fram ett lagförslag tillsammans med en del andra strategiska förslag när det gäller kampen i Sverige mot männi- skohandel. Jag har inte hunnit göra det till den här debatten, men vi kanske får tillfälle att återkomma när lagrådsremissen är lagd. Jag vågar lova, för riks- dagens protokoll, att allt ska vara framlagt inom en månad. Jag vill gärna redovisa ett synsätt som innebär att när vi nu gör detta ska vi se det i samband med den här brottslighetens gränsöverskridande karaktär. Det framgick inte minst av Hillevi Engströms inlägg att hela den här strategin måste ses som gränsöverskri- dande. Det kom också i den avslutande frågan om människor som kommer utifrån, nämligen hur vi ska handskas med deras skyddsbehov när det föreligger. Därför menar jag att det är svårt att angripa hela det här problemkomplexet utan att se att det har in- ternationella återverkningar. I vår strategi har vi gjort det. Det är därför som vi har lagt detta som en hel strategi i vår biståndspolitik. Det finns ingen anled- ning att se ned på den delen av vår verksamhet - den är oerhört viktig för att göra det möjligt för oss att agera också här i vårt land. Jag vill gärna understryka - det kan naturligtvis låta övermaga av mig att deklarera det - att jag har samma uppfattning om företeelsen som Tina Acke- toft. Varför har regeringen inte gjort mer? Vi ska vara klara över att denna brottsbeskrivning inte är ens ett år gammal. Det är egentligen ganska sent som det har uppstått ett tydligt och klart medvetande om räckvid- den av den här typen av brottslighet - slavhandeln eller vad vi nu ska kalla den. Jag kan inte låta bli att berätta om ett samtal jag hade med Anita Gradin när vi båda var nya i var sin EU-institution 1995 och hon tog upp den här frågan i kommissionen. De satt och viskade med varandra och fnissade och sade att hon väl såg i syne. Det var först Dutrouxskandalen i Belgien 1997 som gjorde att det här över huvud taget togs på allvar. Det är fråga om ett seende. Sedan är jag den förste att hålla med om att det krävs en utveckling av strategier på många olika områden. Det gäller ensamkommande barn, samar- betet runt Östersjön och polissamarbete. Frivilligor- ganisationerna nämndes. Frivilligorganisationerna i Baltikum är fruktansvärt svaga, och vi behöver säkert stärka dem. När vi nu arbetar vidare med frågan om ensamkommande barn, som väldigt mycket vetter mot det här problemet, inser vi - eftersom vi har tagit upp det samarbetet med frivilligorganisationerna här - att de är väldigt svaga på andra sidan Östersjön. Vi måste därför se till att hjälpa till även där. Jag åter- kommer gärna till det. Jag ska gärna i mitt nästa inlägg gå in på en mer inträngande analys av frågeställningen om permanent uppehållstillstånd. Grundinställningen är att det inte ska vara en automatik i det här. Vi kan få en kontra- produktiv effekt om vi säger att kvinnor som befinns vara offer av detta automatiskt ska ha uppehållstill- stånd. Det kan leda till att vi ger upphov till de pro- blem som vi försöker bidra till att lösa.

Herr talman! Tack för det förtydligandet. Det förs då till protokollet att vi inom detta riksdagsår ska ha ett förslag på bordet. Det ser vi fram mot. Det är naturligtvis en gränsöverskridande strategi. Jag påpekade också att jag tror att vi är överens om det. Detta är framför allt en bistånds- och utbildnings- fråga. Det kan också föras till protokollet att medan Folkpartiet vill höja biståndet vill Socialdemokraterna dra ned det. En av orsakerna till att vi vill höja bi- ståndet är just att vi ser att trafficking är en del av fördelningspolitiken, där den alltså har brustit. Jan O Karlsson säger att man inte per automatik vill bevilja dessa offer permanent uppehållstillstånd. Vi ser naturligtvis också risken i detta, om man helt plötsligt har en biljett in i landet, alltså inte kvinnorna utan brottslingarna. Men i dag är det per automatik så att de inte får stanna i landet. Man säger mycket vackert att de naturligtvis kan ansöka om asyl - redan i dag, till och med - och få det av humanitära skäl. Men vi vet också att praxis agerar emot detta uttalande. Vi vet att man inte får uppehållstillstånd av humanitära skäl om man har varit offer för trafficking. Migrationsverket säger klart att man har problem här. Senast för några månader sedan var det en flicka som utvisades från Malmö. Hon fick enkel biljett tillbaka till Polen. Dessutom vet de vid polska grän- sen inte ens att hon kommer, vilket innebär att de som vet att hon kommer är de som skickade ut henne till Sverige en gång i tiden. Sannolikheten är betydligt större att hon i dag är i deras klor än att hon sitter hemma och läser tidningen. Jag förstår naturligtvis problematiken - den är otroligt stor. Detta var någonting som helt plötsligt slog oss alla i ansiktet någon gång kring 2001. Det var ett problem som vi inte ville se innan dess - vi vet att det har existerat tidigare. Att det ska behöva ta så lång tid kan jag inte förstå, när vi i dag förmodligen har stöd i svensk lagstiftning för att se dessa kvinnor som en skyddsvärd grupp och ge dem tillfälligt uppe- hållstillstånd.

Herr talman och herr minister! Vi har nog i mångt och mycket exakt samma uppfattning om att det be- hövs göras saker. Det jag är angelägen om och orolig för är de kvinnor som redan i dag har skickats tillbaka som vi inte vet vart de har tagit vägen, om de lever eller om de över huvud taget har klarat sig i sina tidigare hemländer, och de som i dag är på väg att tvingas tillbaka. Jag menar att man i dag måste ändra rutinerna så att man har en kontakt på ett mycket bättre sätt innan hemvändandet sker med myndigheter, i det fall det fungerar, eller frivilligorganisationer. Det finns trots allt frivilligorganisationer som med ekonomiskt stöd i ökad omfattning kan ta emot kvinnorna, möta dem, hjälpa dem tillrätta och ge dem en fristad. Det ska inte behöva dröja ytterligare år förrän det sker. På något sätt glömmer vi bort att det är brottsoffer som varit utsatta för väldigt grova kränkningar. Det är inte samma problem för många andra som kommer till Sverige. Jag vågar påstå att dessa kvinnor, flickor och barn är från de allra sämsta förhållandena. Redan innan de har kommit till Sverige är de väldigt utsatta. Vi i Sverige har ett stort ansvar innan vi skickar till- baka dem, som sker i dag. Jag vill erinra om att det skyndar.

Herr talman! För att inte detta ska leda till en livslång fiendskap vill jag säga att jag inte har lovat någon proposition inom en månad utan en lagrådsre- miss. Vad beträffar biståndet ökar det innevarande år med 2 miljarder. Jag kan alltid få lite mer. Men under åtstramningstider när vi skär ned väganslagen i Norrland med 1 ½ miljard är jag ganska belåten med att man kallar det en minskning att biståndet ökar med 2 miljarder. Tack för allt stöd. Vi lägger inom kort fram en biståndsproposition där biståndet kom- mer att öka ytterligare. Jag är glad över att kunna stå med stöd för våra ambitioner där. Jag gläder mig åt att vi är överens om risken med en automatik, att vi får någon form av mekanisk eller automatisk mekanism. Jag medger det gärna å min sida. Vi har tidigare i dag diskuterat en helt annan fråga, nämligen hur praxis utvecklas, doktriner, vil- ken samhällssyn vi har och så vidare. Jag kan också ställa mig den fråga som både Tina Acketoft och Hillevi Engström ställt. Varför ska det behöva ta så lång tid? Man kan filosofera över detta. Det är fråga om ett seende på något sätt. Det handlar om att förstå det vi upptäcker och ser i samhället av våldsamma missförhållanden som vi tidigare inte har kunnat göra oss en föreställning om. När jag under en förhandsvisning i augusti såg Lukas Moodyssons film var det en av de mera fruk- tansvärda upplevelser jag har haft när det gäller något gestaltat verk. Det var alldeles fruktansvärt. Jag ska erkänna att jag är gammal och att jag tycker att jag är en rimligt erfaren person. Men jag blev så tagen: Tänk att detta förekommer. Jag tar frågan nästan som en suck och en betraktelse över tillvarons villkor. Utan att det ska uppfattas som något slags försvar vill jag säga att vi har satsat 500 miljoner i bi- ståndsinsatser varav 100 miljoner direkt för detta på västra Balkan och östra Europa. Vi har tillsammans med framför allt Rädda Barnen men också andra av våra egna frivilligorganisationer skaffat oss ett visst kunnande. Jag delar Hillevi Engströms synpunkter att vi har ett ansvar. Vi måste också i vår biståndsverksamhet arbeta in detta hur det ser ut när de kommer tillbaka. Vi har jobbat i Albanien och i andra länder i västra Balkan med kvinnor och människohandelns offer från Moldavien. En hel del av dessa pengar har också gått till att bygga upp något slags tillvaro i andra ändan. När vi nu arbetar med ensamkommande barn - det var ett regeringssamarbete - tog jag initiativet till att vi omedelbart måste koppla in frivilligorganisatio- nerna. Annars kommer vi ingenstans. Jag tycker inte att vi har varit overksamma. Vi har arbetat. Vi har satsat ganska mycket resurser, mer än de flesta andra. Jag kan ta ett exempel. När vi har konferenser med Afrika om människohandel är det egentligen bara ett europeiskt land som på allvar driver samma verksamhet som vi, och det är Italien. Det har direkt samarbete med till exempel Nigeria. Jag måste under- stryka att vi dessutom måste missionera om detta bland våra egna samarbetspartner i Europeiska unio- nen. Vi har oerhört stora uppgifter i detta. Jag medger gärna att vi befinner oss i ett tidigt skede. Men vi har ändå satsat ganska stora resurser. Vi skaffar oss bättre kunskaper om detta så att vi ser till att det blir en hel process där vi inte bara betraktar det som ett slags vittnesverksamhet. Det handlar om människor som måste kunna få vård och omsorg. Det är precis som Hillevi Engström säger. Det är brottsoffer som vi måste hjälpa. Men det är också fråga om en gränsöverskridande brottslighet och en internationell fråga.

Herr talman! Italien är naturligtvis ett av före- gångsländerna. Men det är det också därför att det är det störst mottagarlandet av trafficking av kvinnor. Det har en industri som blomstrar, om jag får använda det uttrycket, när det gäller denna typ av verksamhet. Det är också intressant att veta att Italien har öpp- nat för arbetskraftsinvandring för denna grupp, som anses skyddsvärd. Man kommer att använda andra typer av regler för att ge dessa kvinnor möjlighet att arbeta legalt, och då inte som prostituerade utan med ett vettigt arbete. Vi talade tidigare om att ni omedelbart ville koppla in frivilligorganisationer. Det är då ganska intressant att veta att IOM, som är ett underorgan till FN som är specialiserade på detta, hittills inte haft någon kontakt. Det existerar ändå i 70 länder och har sitt nätverk uppbyggt där det tar emot kvinnor och försöker att återbörda dem till samhället igen. Ett första steg när man skickar tillbaka flickor som man vet har varit utsatta för trafficking - och det är faktiskt vad vi gör i dag, vi skickar tillbaka dem till avsändarländerna - hade varit att man åtminstone hade tagit kontakt med IOM så att det hade stått vid gränsen och plockat upp kvinnorna. Enligt IOM självt sker inte det utbytet av information. Tålamod är som sagt en dygd. Jag vill återigen säga något med risk för att vara tjatig, och det kom- mer jag att fortsätta att vara. Man anser att det finns stöd i svensk lagstiftning för att se dessa kvinnor som en skyddsvärd grupp. De borde få lov att stanna kvar i landet när de så önskar. Varför ska vi behöva vänta på utredningar för att se det som är ett faktum för många?

Herr talman! Jag ska inte polemisera i mitt sista inlägg utan tala lite om uppehållstillstånd. När det till att börja med gäller avvägningen tror jag att vi är överens om att permanent uppehållstill- stånd måste vara förknippat med skyddsskäl av den typ vi i allmänhet menar med det. När det sedan gäller de tillfälliga uppehållstill- stånden är jag lite handikappad av att det är några veckor kvar innan vi lägger fram ett förslag som jag tror kommer i hög grad tillgodose de synpunkter som Tina Acketoft och Hillevi Engström här har fört fram. När det gäller IOM måste jag kontrollera det lite mer noga. Det arbete som vi började med att bygga upp på västra Balkan om detta inom ramen för stabi- litetspakten skedde just tillsammans med IOM. Vi har ett samarbete med IOM som vi har bedrivit vid bland annat trafficking-frågor. Det vill jag kontrollera. Mitt intryck är att vi har haft det arbetet. Det har i hög grad bidragit till att förbättra våra kunskaper på området. De ganska hyfsade resultat för detta som vi har haft i vår biståndsverksamhet beror just på att vi har använt IOM som samarbetspartner i väldigt många stycken. Jag får återkomma till om det i ärendehanteringen i Migrationsverket på något sätt har brustit på den punkten. När det gäller den biståndsrelaterade verk- samheten har vi mycket goda erfarenheter av just samarbetet med IOM.