Ökad rätt till ledsagning

Interpellationsdebatt 13 januari 2022

Protokoll från debatten

Anföranden: 9

Anf. 8 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru ålderspresident! har frågat mig vilka initiativ jag är beredd att ta för att utvecklingen rörande möjligheten att få ledsagning som synnedsatt i vårt land ska gå åt rätt håll. Bengt Eliasson ställer också frågan om jag är beredd att söka samsyn med fler partier än de som nu ingår i regeringsunderlaget för att förbättra situationen för dem som i dag står i behov av ledsagning.

Tillgänglighet och universell utformning är själva grunden för ett inkluderande samhälle där alla kan vara delaktiga i samhällslivet. För personer med funktionsnedsättning betyder detta att man ska kunna styra sin vardag och röra sig utanför hemmet utan särskilda anpassningar. Med ambitionen att öka individens självständighet behövs tills vidare också de individuella stöden, och det är ett av de fyra områden som genomförandet av funktionshinderspolitiken inriktas mot.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill noga understryka kommunernas ansvar i det arbetet eftersom de svarar för socialtjänsten och därmed har det yttersta ansvaret för att enskilda får det stöd och den hjälp som de behöver. Socialtjänstlagen är en ramlag, och kommunerna ska också verka för att människor som av fysiska, psykiska eller andra skäl möter betydande svårigheter i sin livsföring får möjlighet att delta i samhällets gemenskap och att leva som andra. Ledsagning är ett exempel på individuellt stöd och en betydelsefull insats för att inte minst blinda och synskadade ska kunna vara delaktiga i samhällslivet.

Socialstyrelsens statistik visar att personer som får insatsen ledsagarservice enligt socialtjänstlagen, till skillnad från motsvarande insats enligt LSS, har ökat något under flera år, men en minskning har skett under 2020, då den senaste mätningen gjordes. Det kan finnas flera skäl bakom denna minskning, till exempel den fortsatt pågående pandemin. Hur många personer som har en synskada eller är blinda och som får denna insats framgår dock inte av Socialstyrelsens statistik.

Socialstyrelsen har blivit kontaktad av Synskadades Riksförbund, som har beskrivit i vilka situationer deras medlemmar hamnar när de inte får den ledsagarservice av socialtjänsten som de anser sig behöva. Det är oroande om kommunerna inte tar det ansvar de har, och jag följer noga utvecklingen på området.

Regeringen har tidigare gett Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga insatsen ledsagarservice, och jag utesluter inte att ge nya uppdrag om behov finns för att få klarhet i hur lagens intentioner följs för att synskadade och blinda ska få det stöd som de behöver för att kunna delta i samhällets gemenskap och leva som andra.


Anf. 9 Bengt Eliasson (L)

Fru ålderspresident! Tack, statsrådet, för svaret! Ledsagning är en otroligt viktig fråga och just den pusselbit som blir den viktigaste delen för många människor för att de verkligen ska kunna åtnjuta frihet i sin egen vardag och sitt eget liv, efter sina egna förutsättningar.

Förra veckan träffade jag Birgitta, en kvinna i min egen ålder som är så gott som blind, har ett gott arbete och bor själv i sin egen lägenhet. Hon fick precis före jul en neddragning från ungefär 20 timmars ledsagning i månaden till 4 timmar, med motiveringen att hon kan gå alldeles själv - röra sina ben. Hon har ledarhund och är i övrigt en aktiv person som kan delta i samhällslivet.

Problemet är att hon inte kan hitta i till exempel det stora köpcentrum där hon handlar sin mat. Hon kan inte uppfatta den omgivande miljön på vägen dit eller på sjukhuset. Det är ett måste för att hon ska kunna ta sig fram, inte minst då kvarteret där hon bor just nu är en enda stor byggrop, en byggarbetsplats, där miljön förändras i stort sett dagligen.

Nu hotas även hennes färdtjänst för både arbets- och fritidsresor. Det är förstås en annan debatt än denna, men det är något som påverkar Birgitta oerhört mycket.

Det här är tyvärr inte ett unikt fall. Det har blivit vardag.

Jag instämmer i det statsrådet säger om att tillgänglighet och universell utformning är själva grunden för det inkluderande samhället. Men då har vi den där pusselbiten som inte riktigt räcker till - den som behövs för nästa steg. Vi vet ju att på drygt tio år har mer än hälften av dem som borde få stöd som personkrets 3 i LSS-lagstiftningen - många av dem är blinda eller väldigt synsvaga - förlorat sin ledsagning.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Ledsagning har närmast blivit vad man kan kalla en sällanköpsvara i kommunernas biståndsgivande, både via socialtjänstlagen och via LSS. Oavsett vilken lagstiftning man lutar sig mot behövs det en rejäl översyn av beslutspraxis.

Av statsrådets svar kan man få intrycket att det som sker i mångt och mycket är kommunernas fel och att det inte spelar så stor roll om det är socialtjänstlagen eller LSS som ligger till grund för de insatser som beviljas. Men för den enskilde betyder det väldigt mycket. Det är just här som en översyn behövs. LSS är ju den rättighetslag som de flesta som tillhör personkretsarna borde få sina insatser utifrån. Den innebär större frihet, och där är kostnadsfrågor inblandade med mera, liksom beslutens varaktighet.

Min fråga kvarstår: Avser statsrådet att gå från kartläggning och genomlysning till handling och lagöversyn för att stärka rätten till ledsagning?


Anf. 10 Lars Beckman (M)

Fru ålderspresident! Tack, Bengt Eliasson, för en väldigt viktig interpellation! Jag tycker att man ska se den här frågan i ett större sammanhang. Sedan 2014 har den socialdemokratiskt ledda regeringen, oavsett konstellation, skurit ned kraftigt på stödet till Sveriges funktionsnedsatta. Det är en systematik som saknar motstycke om man lägger ihop de sammanlagda effekterna.

Vi känner ju till LSS-upproret. Vi har själva i medierna sett hur människor har dött på toaletter i Malmö för att de har fått indragen assistans. Vi har sett förskräckliga exempel på att man till exempel inte har fått bilanpassning. Vi har sett hur unga funktionsnedsatta sparkas ut ur våra trygghetssystem och blir hänvisade till kommunernas försörjningsstöd.

Det här kommer inte ur tomma intet, fru ålderspresident, utan det är en ren signalpolitik och en effektfull politik. Det var ju Magdalena Andersson personligen som i en intervju i Dagens eko talade om att vi ska finansiera flyktingkrisen genom nedskärningar på LSS och funktionsnedsatta. Problemet var inte att Magdalena Andersson sa det, även om det var förskräckligt nog, utan att regeringen systematiskt har genomfört en politik som syftar till att ta bort delaktigheten och tillgängligheten för Sveriges funktionsnedsatta.

I det sammanhanget ska man även se den här interpellationen, som handlar om hur de blindas möjligheter att vara delaktiga i samhället också förstörs. Det är precis som Bengt Eliasson skriver i sin interpellation: På tio år har insatsen minskat med 22 procent. Det är en ren systematik.

Då hade man kunnat önska att statsrådet hade haft ett något mer offensivt svar än att bara säga att hon följer utvecklingen på området noga. Vad är det statsrådet behöver följa då?

På område efter område inom funktionshinderspolitiken kan vi se kraftfulla nedskärningar. Det är väldigt många människor som hamnar i kläm.

Synskadades Riksförbund lät oss prova på att gå några kvarter med ögonbindel. Jag har själv gjort det, och säkert också statsrådet i någon av sina olika roller. Då är det väldigt svårt att förstå hur man fortfarande kan sakna empati för de blinda som behöver den här insatsen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag tror att regeringen behöver återupprätta de individuella rättigheterna. Funktionsnedsatta måste ha rätt att vara delaktiga i det svenska samhället. Även om man är blind måste man få samhällets stöd. Det är ju därför vi betalar skatt.

Vi betalar inte skatt för att Socialdemokraterna ska använda pengarna till en familjevecka. Nu stoppade riksdagen det förslaget, tack och lov. Där föreslog regeringen att föräldrar till friska barn i friska familjer skulle få mer betald ledighet, samtidigt som man har skurit ned så här kraftigt på Sveriges funktionsnedsatta.

Så gör bara den politiker och den regering som har tappat kompassen fullständigt. Vi betalar skatt solidariskt i Sverige för att hjälpa de människor som verkligen behöver samhällets stöd. Jag tycker att statsrådet ska prova att svara på Bengt Eliassons berättigade fråga.


Anf. 11 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru ålderspresident! Ja, vi betalar skatt solidariskt. Men de som har funktionsnedsättning ska betala lite mer. Det har ju Lars Beckman och oppositionen sett till genom att förändra i budgeten.

Sedan är det också så att man svarar på de interpellationer man får. Nu är inte detta en allmän diskussion om allt som Lars Beckman kan komma på som har koppling till funkispolitik. Den debatten kan vi väl ta vid ett annat tillfälle. Då kan vi ha en mer seriös diskussion.

Däremot gör Bengt Eliasson en tjänst genom att faktiskt fokusera på det som är ledsagarservice. Om man blir lite allmänt svepande, som Lars Beckman nästan alltid är i talarstolen - ingen vill göra någonting, och det finns en uppfattning att man ska straffa människor med funktionsnedsättning - blir det ju en oseriös diskussion.

Det här är ju en fråga som förtjänar att vi talar om den lika seriöst som Bengt Eliasson och jag har talat om den under de år som vi har samarbetat med januariavtalet som grund. Jag vet inte vad Bengt Eliasson säger, men min bild är att vi gör enorma satsningar. Det fanns satsningar i vår budget, och även om inte Bengt Eliasson röstade på just den budgeten har vi tillsammans arbetat under ett antal år för att se till att successivt åtgärda det som har kommit att bli konsekvenser av domstolsprövningar.

Nu är vi ju där en gång till. Det är inte en politisk bedömning att någon som har behov av ledsagarservice inte ska ha det. Vi har ju en lagstiftning som säger att den som har omfattande behov av stöd för att det vardagliga livet ska fungera ska få det. Det är därför vi har LSS-lagstiftningen. Ingen ändring har gjorts där.

I mitt svar gjorde jag en åtskillnad mellan socialtjänstlagen och LSS. Det är uppenbart att minskningen inte har skett i den del som gäller socialtjänstlagen, utan den ligger på LSS-sidan.

Däremot är det lite problematiskt, och det är därför jag talar om att vi kanske behöver liksom ytterligare fördjupa vår kunskap. Vi kan väl gemensamt anta att den absoluta merparten av dem som får ledsagarservice är just personer som är synskadade, synsvaga eller blinda, men vi vet faktiskt inte att det är så. Den kunskapen behöver vi kanske ha för att vara helt säkra på vilken bedömning som görs.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med stor respekt för att detta är viktiga frågor är det också så att begreppet personkrets 3 inte definieras utifrån diagnos utan utifrån omfattningen av behoven.

Jag tror att vi är överens om att det är omfattande behov som ska vara grundläggande för att man ska få LSS-insatser. Hade det i dag varit en definition av diagnoser hade det varit enkelt att addera, och framför allt hade vi aldrig tagit bort dem därifrån. Men det är inte så det ser ut. Jag vet att både Bengt Eliasson och Lars Beckman vet det, men alla som lyssnar kanske inte vet hur hela LSS-lagstiftningen är uppbyggd. Den är till för dem som har omfattande behov.

Det är inte heller regeringen som tolkar lagen, men om jag ska säga vad jag själv tycker kan jag säga: Det är svårt att förstå hur en människa som inte ser navigerar i samhället. Man kan prova det själv någon gång under en liten stund. Om man lever med det länge är det klart att man på ett annat sätt lär sig att navigera, men det är klart att det skapar omfattande problem i vardagen. Jag har svårt att se hur bedömningarna att man inte skulle behöva ledsagarservice görs.

Jag vill också hinna säga något annat - jag kanske återkommer till det i min nästa replik. Vi hade en LSS-utredning som fick mycket kritik. Jag tycker att det delvis var mycket oförtjänt. Den försökte nämligen ta ett grepp om alla LSS-insatser. Vi har haft en viktig och väldigt bra debatt om personlig assistans, men ibland har det kanske varit till priset av att många andra insatser knappt har varit uppe till diskussion. Det är välkommet att vi diskuterar det. Jag återkommer till LSS-utredningens förslag i just denna fråga i min nästa replik, för jag hinner inte nu.


Anf. 12 Bengt Eliasson (L)

Fru ålderspresident! Flera av de delar som statsrådet tar upp är vi naturligtvis överens om. Statsrådet kom in på den så kallade LSS-utredningen. Jag misstänker att det är den utredning som ibland kallas den Malmborgska som statsrådet menar. När det gäller de bärande pelarna i den menar vi från Liberalernas sida att det skulle ha förödande konsekvenser att införa dem. Därför förordade vi att hela utredningen skulle stoppas. De små delar som var bra kunde man ta om hand på andra sätt.

Med det sagt, fru ålderspresident, är det en oerhört stressande livssituation att få sin tillvaro inskränkt så som Birgitta och många av hennes medsystrar och medbröder har fått genom beslut om neddragning. Bara rädslan för att snart drabbas av dessa neddragningar och indragningar innebär en oerhört stressande livssituation. Detta är personer som faktiskt helt eller delvis är beroende av någon annans stöd eftersom de på något sätt har brister i sin kroppsfunktion som gör att de inte kan leva fullt ut.

När jag hör statsrådets svar förstår jag att kunskapen finns och att även, i stora delar, empatin finns. Men jag efterlyser fortfarande aktionen, att man faktiskt går vidare och gör något, att man går från kartläggning och genomlysning till handling och faktisk översyn av lagstiftning. Det är precis det som krävs.

Ja, praxis har rullat iväg. Ja, besluten är i ett sluttande plan och blir hårdare och hårdare. I dag tillämpar kommuner och domstolar lagen så snävt att bara personer som har en grav synnedsättning eller helt saknar syn anses ha betydande svårigheter i den dagliga livsföringen, som statsrådet beskriver. Det där med betydande svårigheter eller grava hinder är ju en definitionsfråga. Detta är också definitionsfrågor: Vad är det att delta fullt ut i samhällslivet? Vad är det att kunna leva som Svensson? Så kan man också tolka LSS: leva som Svensson.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det är en viktig tolkning. Det handlar om att kunna gå på toaletten själv, att kunna klara sin personliga hygien, att kunna röra sig, att kunna gå och handla, att kunna gå på gym eller till biblioteket eller att kunna hämta sina barn på förskolan eller vad det nu är för något.

Det är otroligt svårt att definiera vad som är betydande svårighet i den dagliga livsföringen, som inbegriper den här hjälpen. Jag menar att det är vår skyldighet som lagstiftare i denna församling och som regering som genomförare att faktiskt granska och se: Vad är det som har gått fel? Vad är det som ställer dessa människor åt sidan? Vad är det som gör att människor inte kan leva ett delaktigt liv? Det är den handlingen jag skulle vilja se i stället för kartläggning och genomlysning. Det är också nödvändigt, men det måste leda till handling.


Anf. 13 Lars Beckman (M)

Fru ålderspresident! Jag kan förstå att statsrådet blir upprörd när någon talar om hur den socialdemokratiskt ledda regeringen konsekvent har skurit ned stödet till Sveriges funktionsnedsatta. Det har inte gått funktionshindersrörelsen förbi. RBU och andra intresseorganisationer har inte suttit på händerna, utan de har larmat under många, många år.

Det är detta jag menar att man måste se även när det gäller den här interpellationen. Regeringen sitter på händerna och agerar inte när blinda inte får samhällets stöd i tillräcklig omfattning. Det låter precis som att statsrådet är något slags handlingsförlamad åskådare. Det är någon annan som gör saker och ting, och statsrådet kan inte göra något annat än att följa utvecklingen noga.

Fru ålderspresident! Då är det faktiskt bättre att statsrådet och regeringen avgår och låter någon annan regering och ett annat statsråd ta ansvar för Sverige. Är man handlingsförlamad och inte kan agera och inte kan leda Sverige är det bättre att man avgår. Vill man sitta på läktaren i stället för att vara på isen och spela hockey ska man sitta på läktaren.

Man måste faktiskt vara empatilös om man inte ser och förstår att blinda ska ha rätt till samhällets stöd. Vi betalar solidariskt skatt just för att ge samhällets stöd till dem som verkligen behöver det.

I en regerings uppgift ingår naturligtvis att prioritera. Det handlar om vad man vill i politiken och om att ge tydliga direktiv. Vad denna regering vill sa dåvarande finansminister Magdalena Andersson väldigt tydligt i en intervju i Ekot i Sveriges Radio - det är bara att gå in och lyssna: Vi måste skära ned på stödet till Sveriges funktionsnedsatta för att hantera invandringskrisen. Det är precis det regeringen har gjort, tyvärr.


Anf. 14 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru ålderspresident! Jag vill understryka svaret på den andra frågan som Bengt Eliasson ställde, om regeringen har för avsikt att ha dialog med andra partier än de partier som ingår i regeringsunderlaget. Jag är faktiskt lite osäker på hur Bengt Eliasson definierar regeringsunderlag, för det är i dag inte ett januariavtal i någon form som styr. Det är alldeles självklart att vi behöver samarbeta med olika partier om den politik som regeringen vill se förverkligad.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag kan bara säga att om det finns en fortsatt god vilja hos Bengt Eliasson och Liberalerna, som det har funnits tidigare, är det alldeles självklart att vi ska fortsätta att ha dialog och samtal och att samarbeta om detta. Det bygger på att man i grund och botten är konstruktiv och vill nå fram. Jag upplever att Bengt Eliasson vill det.

Jag sa att jag skulle återkomma i nästa replik till LSS-utredningens förslag när det gäller ledsagningen. LSS-utredningen föreslog att man skulle ha en ny insats som skulle innebära ett regelbundet vardagsstöd för dem som bor i ordinärt boende. Det är ju en del i det som är ledsagarservice, men det skulle inte vara avgränsat till förflyttning. Man har i alla fall definierat detta. Man skulle kunna plocka den delen, för det är ett förslag som en utredning har tagit fram och som är remitterat. Men vår dialog med Sveriges synskadade visade att man inte ville ha det förslaget, så det förslaget är inte aktuellt. Det skulle annars kunna vara ett sätt att handla, så att säga.

Jag tror att det är viktigt att vi går vidare med kartläggning för att få veta mer. Det är klart att en kartläggning alltid syftar till att få bättre kunskap för att man ska kunna handla. Men, återigen, Synskadades Riksförbund är inte nöjda med detta förslag. Det skulle ändå ha kunnat vara ett förslag, men vi är förstås angelägna om att ha en god dialog där.

Jag lyssnar gärna på Bengt Eliasson. Jag vill bara understryka svårigheten också när det gäller att förändra formuleringar i personkretsarna. Skulle vi börja definiera diagnoser är det något helt annat; det är definitivt ingen liten sak. Men jag tror att det kan skapa väldigt stora problem när vi har en uppfattning om att någonting borde ändras. I så fall blir det inte heller en definition som knyter an till att man har omfattande och varaktiga behov.

Däremot vill jag förstå - jag menar det på riktigt - varför man gör en annan definition när ingenting i lagstiftningen har ändrats. Det har varit obegripligt hur område efter område på assistanssidan har kommit att definieras mycket snävare; det har samordnats, och det har fått ödesdigra konsekvenser.

Vi har under många år jobbat väldigt hårt för att hitta sätt att inte bara lösa ett problem och samtidigt skapa fem andra. Det är nämligen hela tiden oron när man går in i den här komplicerade lagstiftningen. Man tycker att man löser någonting, men man skapar nya problem.

Det är viktigt att titta vidare på kartläggningen, så att vi verkligen vet vad vi talar om och förstår vad problemet skulle vara. Jag har ingenting emot att vilja agera. Och jag lyssnar gärna på Bengt Eliasson om det finns ett mycket konkret förslag. Men att gå in och ändra i personkretsarna tror jag inte är en bra väg. Jag ser väldigt många nya avgränsningsproblem framför mig. Det hjälper oss inte.


Anf. 15 Bengt Eliasson (L)

Fru ålderspresident! Min andra fråga i interpellationen handlar egentligen om att söka stöd, diskussion och dialog för att få till förändringar i lagstiftningen. Jag känner mig precis lika osäker som statsrådet när det gäller regeringsunderlaget, men det är en annan sak. Jag tror dock, utan att veta, att om vi skulle föra upp till exempel diskussionen om rätten till ledsagning bredare mellan partierna i ett partiövergripande dialogmöte skulle vi kunna finna majoriteter för rätt betydande förändringar och förbättringar inom lagstiftningen. Det är min övertygelse när jag lyssnar med kollegor från andra partier.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Med det sagt tror jag att en väg framåt är att bredda den politiska diskussionen i de här viktiga sakfrågorna. Det är, precis som statsrådet säger, en bukett av områden inom funktionshinderspolitiken som behöver diskuteras och verkligen stärkas och förändras. Det gäller inte minst att återställa den ursprungliga intentionen när det gäller LSS.

Jag är inte säker på att det är personkretsarna som behöver förändras. Vi har sett att man inom socialtjänstlagstiftningen, socialförsäkringslagstiftningen och annat faktiskt kan gå in och peka på breda grupper för att fånga in dem när beslutspraxis och rättspraxis har definierat ut dem. Jag tror alltså att möjligheterna finns.


Anf. 16 Socialminister Lena Hallengren (S)

Fru ålderspresident! När det gäller regeringsunderlaget tycker jag inte att man behöver skoja så mycket om det. Det är ett faktum att vi inte kommer att ha ett och samma underlag och samma stöd i alla frågor. Det är i alla fall inte vad jag tror. Om riksdagens majoriteter ska speglas ser det ju lite olika ut. Men det bygger förstås på en vilja till dialog och samtal, på att man vill komma överens och försöka se till att mötas.

Svårigheten i de här frågorna är när man talar om att återställa som att man kan göra det på ett visst sätt. Det är väldigt komplicerat. Bengt Eliasson är väl medveten om det. Jag vill inte förespegla det som att om vi bara har en dialog finns det en enkel lösning. Det är superkomplicerat. LSS och socialtjänstlagen samspelar också. De ska överlappa för att se till att om man inte omfattas av den ena lagen ska man fångas upp av den andra. Därför är det viktigt att veta vad som egentligen händer, hur någonting tolkas men också vad skälet är till att man faller emellan, om man gör det. Det är fråga om både LSS, självklart, och socialtjänstlagen.

Det här är en väldigt välkommen diskussion, och det är välkommet att vi fokuserar på andra och specifika LSS-insatser. Det har ibland glömts bort. Jag tror faktiskt att allmänheten ibland tror att LSS är samma sak som personlig assistans. Det är en viktig del av LSS. Men det finns andra delar. Om människor inte beviljas de här insatserna leder det till stora problem. Man blir inte hjälpt av att en annan insats kanske är tillgänglig, utan det vill till att man får rätt insats, att det individuella stödet verkligen blir rätt.

Jag ser fram emot fortsatt dialog, inte minst om olika LSS-insatser och ledsagarservice.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2021/22:212 Ökad rätt till ledsagning

av Bengt Eliasson (L)

till Socialminister Lena Hallengren (S)

 

Inom ramen för januariavtalet arbetade Liberalerna hårt för en återupprättad LSS. I många fall fick vi gehör för våra åsikter varför vi nu ser en återupprättad service på många håll, men samtidigt har möjligheten att leva ett gott liv inte tillkommit alla. Den som har en funktionsvariation kan bli hjälpt av enklare anpassningar i både hemmet och av den offentliga miljön, men när det inte är nog finns även en rätt till ledsagning. Sådana behov finns hos flera grupper, inte minst hos blinda och synnedsatta

Vi ser med oro på hur denna rättighet minskas och nedprioriteras. I fjol visade en rapport från Socialstyrelsen att beviljandet av ledsagarservice fortsätter att minska, den senaste tioårsperioden med 22 procent, i landets kommuner. Samtidigt vet vi att 80 procent av personer med synskador har uppenbara svårigheter att orientera sig i främmande miljöer och att 75 procent ser för dåligt för att ensamma använda kollektivtrafiken. För vissa av de sistnämnda är lösningen en större rätt till färdtjänst, och om detta har jag ställt en särskild interpellation, men för många av de andra behöver rätten till ledsagarservice återupprättas.

Ministern har tidigare svarat på min partikollega Arman Teimouris skriftliga fråga (2020/21:2545) angående kostnader för ledsagarservice. Då rörde frågan de minskade möjligheterna att få ledsagning via socialtjänstlagen, och ministern hänvisade till den utredning, Hållbar socialtjänst – En ny socialtjänstlag (SOU 2020:47), som nu bereds i Regeringskansliet. Ministern gav då dock inte uttryck för att vilja se över kostnadssituationen kopplad till ledsagning.

I såväl SoL som LSS finns stöd för att ge enskilda stöd i form av ledsagning; i det ena fallet rör det sig om en ramlag och i det andra en rättighetslag. Ute i våra kommuner är dock trenden oroande – allt färre beviljas ledsagning och tvingas därför till ofrihet i sina hem. För de individer som söker stöd i form av ledsagning spelar det förstås mindre roll på vilken grund stödet beviljas – ledsagningen gör livet lättare att leva i vilket fall.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga socialminister Lena Hallengren:

 

  1. Vilka initiativ är ministern beredd att ta, utifrån vad ministern anser om utvecklingen, för att utvecklingen rörande möjligheten att få ledsagning som synnedsatt i vårt land ska gå åt rätt håll?
  2. Är ministern beredd att söka samsyn med fler partier än de som nu ingår i regeringsunderlaget för att förbättra situationen för dem som i dag står i behov av ledsagning?