Omröstningen om Unescoresolution nr 30

Interpellationsdebatt 31 augusti 2017

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 21 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Herr talman! Karin Enström har frågat mig vad jag gjorde för att nå EU-enighet inför omröstningen om Unescoresolution nr 30, om Sverige gjorde några eftergifter för att nå en sådan, om jag kan förklara varför Sverige var det enda land i EU som röstade för samt vilka konsekvenser jag bedömer att detta får för EU:s gemensamma röst i utrikespolitiken.

Unescos syfte, först och främst, och dess roll är att stärka internationellt samarbete inom utbildning, vetenskap, kultur och kommunikation. Huvudskälet till Sveriges ställningstagande var att resolution nr 30 är viktig för att skydda och bevara kulturarv av högt historiskt, religiöst och politiskt värde för såväl kristendom och judendom som islam. Dessa tre monoteistiska religioner har alla starka band till Jerusalem och de heliga platserna, och det framgår uttryckligen i resolutionen. Sverige stöder tvåstatslösningens genomförande och motverkar beslut som föregriper eller underminerar Jerusalems status som framtida huvudstad för två stater, i enlighet med EU:s ministerråds slutsatser från den 8 december 2009.

Sverige verkade aktivt och konsekvent för en gemensam EU-linje i EU:s samordningsmöten om Mellanösternresolutionerna i Unescos styrelse. EU-enighet nåddes tidigt om ett antal budskap till Palestina och Jordanien, som förhandlade den här resolutionen på förslagsställarnas vägnar. Budskapen handlade främst om att EU ville se en kortare och mer fokuserad resolution inom Unescos mandat samt att vissa formuleringar, inklusive benämningen av de heliga platserna, var problematiska. EU-delegationen, som företrädde unionen i förhandlingarna, var internt tydlig med att medlemsstaterna skulle framföra eventuella invändningar mot texten, och det gjorde också flera medlemsstater under förhandlingarnas gång.

I förhandlingarna visade sedan Jordanien och Palestina stor beredvillighet att gå EU:s medlemsstater till mötes. Resolutionen kortades från 41 till 16 paragrafer och blev mer fokuserad enligt EU:s önskemål. Texten ändrades i flera av de kvarvarande paragraferna som eftergift till EU i förhandlingarna. I den text som lades fram till omröstningen hade EU fått gehör för samtliga synpunkter.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

När det slutgiltiga resolutionsutkastet lagts fram meddelade en av EU:s medlemsstater i ett sent skede att man avsåg att bryta EU-konsensus och rösta nej. Ytterligare medlemsstater meddelade då sin avsikt att rösta nej, och därmed meddelade vissa att de skulle avstå. Först därefter, när det stod helt klart att EU inte lyckades bevara enigheten, beslutade Sverige att rösta för resolutionen.

I förhandlingarna gick Sverige med på en rad skrivningar i syfte att bevara EU-enigheten. Flera europeiska länder, inklusive EU-delegationen, har uttryckt uppskattning för Sveriges flexibla och konsensussökande hållning i förhandlingarna.

Regeringen ser EU som vår viktigaste utrikespolitiska arena, och därför kommer vi att fortsätta sträva efter EU-enighet i såväl Unesco som i andra multilaterala sammanhang.


Anf. 22 Karin Enström (M)

Herr talman! Tack, utrikesministern, för svaret! Den interpellation som vi debatterar nu har inte bara dagar utan några månader på nacken, vilket skulle ha kunnat innebära att den var inaktuell. Men sommarens händelser i regionen visar att de frågor jag ställer är högst relevanta. EU måste visa enighet i arbetet för fred i en av världens mest komplicerade konflikter.

Jag välkomnar att Sverige och utrikesministern i svaret stöder tvåstatslösningen och att utrikesministern säger att Sverige aktivt och konsekvent verkat för en gemensam EU-linje i samordningsmötena om Mellanösternresolutionerna i Unescos styrelse.

Detta understryks av det som utrikesministern sa i utrikesdeklarationen i februari i år. Då sa Margot Wallström:

"För att navigera bland dagens utmaningar måste vi se till hur fred, frihet och försoning kan åstadkommas i vår del av världen. Därför förblir Europeiska unionen så viktig för oss, och regeringen ska med kraft bidra till ett EU som är sammanhållet och principfast."

Men, herr talman, när det gäller Israel och Palestina är det inte första gången som Sverige under Margot Wallström och den rödgröna regeringen väljer att gå sin egen väg i stället för att samordna med EU:s övriga medlemsländer. Det svenska beslutet att erkänna Palestina bröt enigheten inom EU för en gemensam röst och linje i fredsprocessen.

Enligt min och vår mening kom erkännandet för tidigt och stred mot Sveriges principer när det gäller erkännande av stater. Vi sa då, herr talman, att vi inte trodde att detta skulle påverka eller få igång fredsprocessen och att det hade fått bättre effekt att verka för ett gemensamt agerande från samtliga EU:s medlemsstater. Det säger vi fortfarande, för vi kan inte se att regeringens agerande har påverkat fredsprocessen på ett positivt sätt.

Sverige var under alliansregeringen drivande och lyckades då också skapa enighet inom EU för en gemensam röst och linje i fredsprocessen mellan Israel och Palestina. Den linjen har den nuvarande regeringen både hållit sig till och också, enligt min mening, till del avvikit ifrån, och man driver delvis, framför allt när det gäller erkännandet, en egen agenda.

Nu kommer vi till poängen: I den omröstning som vi nu talar om och som interpellationen handlar om röstade alltså Sverige som enda EU-land för att godkänna den här resolutionen. Om man ska vara trogen strävan efter EU-enighet och EU ska kunna vara en positiv kraft i utrikespolitiska frågor, vilket jag är övertygad om att även regeringen anser, så var ju EU inte enigt i det här fallet.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Därför, herr talman, vill jag återigen fråga utrikesministern: Om utrikesministern nu värnar EU-enigheten så starkt, visste Sverige, när man väl röstade, att man som enda EU-land skulle rösta för? Skulle Sverige ha varit berett att avstå eller rösta nej om EU hade varit enigt om ett sådant ställningstagande mot den här resolutionen?


Anf. 23 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Herr talman! Ärade ledamöter! Jag är väldigt ledsen över att jag nu måste ta ifrån Karin Enström en illusion, nämligen att EU skulle bli enigt i Mellanösternfrågan. Det har EU inte varit, det är det inte och det kommer det inte att bli.

Nu är frågan vad som är rätt väg framåt. Karin Enström säger att hon tycker att det var för tidigt att erkänna Palestina. Jag säger att jag tror att det kanske var för sent.

Det här är viktigt. Det är viktigt därför att det kan bidra till att göra de två parterna lite mindre ojämlika. Det bidrar till att skapa lite hopp för alla dem som fortfarande har drömmar om en tvåstatslösning och att det ska finnas ett Palestina som de kan kalla sitt land. Vi menar även att man måste få en ny dynamik och en diskussion om hur vi ska ta oss framåt mot en tvåstatslösning.

Vi fortsätter att bidra på vårt sätt genom att också arbeta till exempel under det franska initiativet med kontakter med civilsamhällesorganisationer både från Israel och från Palestina. Vi fortsätter att argumentera för att EU ska genomföra sina egna beslut från 2009.

Tyvärr utsätts länder för påtryckningar, och det tror jag kanske har hänt också här även om jag inte vet det.

Unesco är en medlemsstatsstyrd och normativ FN-organisation med en styrelse bestående av 58 länder, och vi sitter där på ett fyraårigt mandat. Vi fäster stor vikt vid Unescos insatser för kulturell mångfald, att man bevarar kultur- och världsarv, och det ingår i Unescos mandat att skydda och bevara Jerusalems särskilda karaktär som en del av världsarven. Sverige och flera EU-medlemsstater står fortsatt bakom Unescos styrelse och dess konsensusbeslut om att sända en Unescomission till världsarvet Jerusalems gamla stad och dess murar och också att man vill ha en permanent Unescorepresentant i östra Jerusalem.

Detta har vi ännu inte fått igenom, men det är viktigt om den här missionen ska kunna genomföra sitt uppdrag. Det kom parterna överens om redan 2013. Om vi får mer fakta minskar det polariseringen och risken att konflikten tar sig religiösa uttryck, för det finns ju krafter som vill göra Israel-Palestina-konflikten till en religiös konflikt - mycket farligt. Detta måste undvikas, och Unesco bidrar till att minska den risken. Därför tycker jag att vi gemensamt ska fortsätta att verka för att Unesco kan spela den här rollen.

Omröstningen om resolutionen ägde rum den 3 maj med 22 röster för resolutionen, vilket är dubbelt så många som röstade nej. Ungefär lika många - 23 länder - valde att avstå.

Sverige stödde resolutionen för att den var och är viktig, och saken var den att vi förhandlade som EU. Vi fick igenom allting som vi krävde, och sedan är det ett land - inte Sverige - som går ut och säger att de ändå inte kommer att rösta för.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi måste ju ha någon konsekvens i en sådan förhandling, och någonting annat än att då rösta för en resolution där vi hade fått igenom allt det som vi begärde hade varit mycket anmärkningsvärt och fel. Vi blir inte pålitliga eller trovärdiga i sådana förhandlingar om resolutioner. En sådan situation var det som uppstod här, och då var vi tvungna att vara konsekventa.


Anf. 24 Karin Enström (M)

Herr talman! Den här resolutionen, ska vi komma ihåg, är återkommande och har omarbetats, och man har vid upprepade tillfällen i olika versioner och olika utföranden tagit ställning till den i Unescos styrelse.

Jag hör vad utrikesministern säger och hur hon beskriver att det gick till, hur man förhandlade som EU och sedan, som utrikesministern beskriver, hamnar i en svår situation. Därför vill jag upprepa frågan ifall Sverige, när man lade sin röst, visste att det skulle bli som enda EU-land. Det är betydelsefullt, eftersom vi har diskuterat hur viktigt det är att ändå söka EU-enighet i så många frågor som möjligt.

Vi vet att det här är en av de allra svåraste frågorna i hela Israel-Palestina-konflikten och i Mellanösternpolitiken. Likväl: Visste de som förhandlade när man tog ställning och väl lade sin röst att man som enda EU-land skulle rösta för? Jag tycker att det har stor betydelse, för det kopplar till den andra frågan. Om man visste detta, gjorde man det så att säga med berått mod? Om man hade förstått att man hade kunnat få ett enigt ställningstagande från EU antingen genom att alla avstod eller att alla röstade nej, hade Sverige då varit berett att göra det? Det är också en principfråga.

När det gäller läget i regionen och den här frågan har sommaren tyvärr varit mycket våldsam och mycket konfliktfylld just kring Tempelberget. Många har dödats, och det har varit stor oro. Vi ser alltså att frågan är i allra högsta grad aktuell, och därför måste det naturligtvis hela tiden göras ansträngningar för att få ned konfliktnivån och för att arbeta för att EU ska komma överens, vilket man ändå lyckades med, som Margot Wallström beskriver. Sverige hade, skulle jag vilja säga, en stor del i det.

Sedan finns det när det gäller det som inte står i de här riktlinjerna naturligtvis olika uppfattningar och olika intressen. Det var uppenbarligen så att man inte kunde få enighet kring ett ja, men skulle Sverige, om man hade vetat att man kunde få enighet kring något annat, i sådana fall kunnat följa det?


Anf. 25 Utrikesminister Margot Wallström (S)

Herr talman! Tack, Karin Enström! Det är riktigt att den här sommaren har visat hur farligt det kan bli och hur viktigt det är att undvika att detta utvecklas till också en religiös konflikt. Det har visats hur försiktig och varsam man måste vara om en plats som är helig för tre världsreligioner och också hur nära det är att det här går oss helt ur händerna när det gäller våldsutvecklingen, och vi såg också hur man satte upp alla möjliga säkerhetskontroller och annat. Tack och lov lyckades det deeskalera senare, och det var väldigt bra.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

I textförhandlingarna mellan EU, Jordanien och Palestina fick EU gehör för samtliga synpunkter. Får man gehör och får igenom sina krav är det kutym att man röstar för. Det är så det går till i FN, för annars minskar incitamenten från tredjeland att förhandla med EU:s medlemsstater såväl i Unesco som i andra sammanhang.

Genom vårt agerande underminerade vissa av EU:s medlemsländer EU:s trovärdighet som förhandlingspart i multilaterala forum och minskade också EU:s framtida påverkansmöjligheter. Det var viktigt att vara konsekvent och följa gängse regler.

EU-länderna delade upp sig i tre grupper. Och det är kanske viktigare att fråga det land som faktiskt bröt enigheten hur det kom sig. Utsattes man för påverkan på något sätt, eller vad var det som hände?

Jag försvarar vårt beslut och vårt ställningstagande till hundra procent i det här ärendet, för vi skulle bli omöjliga att ha att göra med om vi inte hade kunnat agera konsekvent ens en sådan gång då vi faktiskt fick igenom alla våra krav.

Det är inte till mig som frågorna ska ställas. Det är till dem som bröt enigheten, som inte lyckades agera konsekvent. Det är en stor sorg för hela denna sakfråga.

Sedan är det tråkigt att vi ska behöva ha den här debatten varje år. Till sist undrar man om det leder framåt över huvud taget, att det bara blir strider om själva procedurerna. Jag är säker på att Karin Enström håller med mig om det. Det här behöver man diskutera så småningom. Men ett sätt att lösa det vore att genomföra kravet på att ha en undersökningskommission som kan titta på fakta på marken och som kan hjälpa oss att förstå exakt vad det är som händer. Det skulle vara det allra bästa.

Jag tror nog att du har kunnat höra att de som vi har arbetat med tycker att vi agerade konstruktivt. Vi söker alltid EU-enighet, men det har i ökande grad blivit svårt. EU-länderna spretar i alla möjliga riktningar. Tyvärr är det också så att när vi diskuterar i EU:s ministerråd kommer allting som sägs där omedelbart ut, och de som sitter där utsätts för påtryckningar. Det är inte acceptabelt. Här agerade vi konsekvent.


Anf. 26 Karin Enström (M)

Herr talman! Utifrån det som utrikesministern precis sa och det som hände ställde jag i min interpellation just frågan vad detta, tillsammans med allt annat som händer, får för konsekvenser för EU:s förmåga att ha en gemensam röst i utrikespolitiken. När EU agerar samfällt med samtliga sina instrument är det ju en verkningsfull global aktör och bör kunna vara så.

Jag skulle vilja få ett svar på hur utrikesministern bedömer denna enskilda händelse och vad Sverige har gjort sedan dess. Utrikesministern ställde frågan: Hur kom det sig? Ja, vad gör då Sverige för att undvika framför allt den här typen av väldigt överraskande händelseförlopp, som jag förstår är svåra att hantera under ett väldigt kort tidsförlopp? Vad har det fått för konsekvenser - det är nu flera månader sedan - för EU:s möjlighet att nå en gemensam röst, som man uppenbarligen inte har i den här frågan? Vad har då Sverige och utrikesministern gjort för att minska riskerna för att det här ska kunna hända igen?


Anf. 27 Utrikesminister Margot Wallström (S)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Herr talman! Vad gäller den aktuella Unescoresolutionen verkade Sverige för EU-enighet. Vi beklagar att andra medlemsländer i EU bröt denna enighet och röstade emot eller avstod från att rösta, trots att samtliga framförda EU-synpunkter fick gehör.

Om EU får igenom sina krav och forumet är det rätta bör EU rösta för - det gjorde Sverige, och många har tackat oss för det - annars slår EU undan benen på sig själv som trovärdig förhandlingspart och minskar sina påverkansmöjligheter.

Regeringen ser fortsatt EU som vår viktigaste utrikespolitiska arena. Vi kommer att fortsätta sträva efter EU-enighet i såväl Unesco som andra multilaterala sammanhang.

Den här gången måste frågan ställas till någon annan. Vi gjorde faktiskt allt som föll på oss och kommer att fortsätta agera för enighet, för samförstånd och för en konstruktiv debatt, också om Mellanösternpolitiken.

Överläggningen var härmed avslutad.

Interpellation 2016/17:500 Omröstningen om Unescoresolution nr 30

av Karin Enström (M)

till Utrikesminister Margot Wallström (S)

 

Tisdagen den 2 maj, samma dag som Israel firade 69 år av självständighet, röstade Unescos styrelse om resolution nr 30 ”Occupied Palestine” som lagts fram av Algeriet, Egypten, Libanon, Marocko, Oman, Qatar och Sudan.

Resolutionen behandlar situationen och statusen på de heliga platserna i Jerusalem och Betlehem samt det ockuperade Gaza.

Resolutionen röstades igenom utan att en majoritet röstade för. Av de 58 medlemmarna röstade 22 för, 10 mot, 23 avstod och 3 var frånvarande. Unescos styrelse röstar regelbundet om frågan. Stödet för resolutionen har minskat från 32 ja-röster för ett år sedan, 26 för ett halvår sedan och nu 22. Detta har flera länder förklarat med att resolutionen var för ensidig.

Sverige röstade som enda EU-land för resolutionen. I röstförklaringen går att läsa att Sverige ”eftersträvar EU-enighet och var beredda att göra eftergifter för att upprätthålla enighet men att EU inte lyckades bevara enigheten”. Av de 15 europeiska länderna röstade två länder för (Ryssland och Sverige) sju mot, fem avstod och ett var frånvarande. Tyskland, som initierade resolutionen och tillsammans med de arabiska medlemmarna arbetade hårt för att nå en kompromiss, röstade mot. Att inget annat EU-land röstade för resolutionen väcker frågor, och det måste finnas starka skäl till detta.

Sverige var under alliansregeringen drivande i och lyckades skapa enighet inom EU för en gemensam röst och linje i fredsprocessen. Den linjen har den nuvarande regeringen tyvärr övergett och driver en egen agenda.

Om Sverige ska ha stark röst i världen och vara trovärdig krävs fungerande diplomatiska kontakter med båda sidor i konflikten.

Med anledning av ovanstående vill jag fråga utrikesminister Margot Wallström:

 

1. Vad gjorde ministern för att nå EU-enighet, och gjordes några eftergifter för att nå en sådan?

2. Kan ministern förklara varför Sverige var det enda landet i EU som röstade för?

3. Vilka konsekvenser bedömer ministern att detta får för EU:s gemensamma röst i utrikespolitiken?