Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

Omvänd bevisbörda vid omprövning av arbetsskada

Interpellationsdebatt 26 november 2013
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Ulf Kristersson (M)

Anf. 72 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Hillevi Larsson har frågat mig om jag avser att gå vidare med förslaget om omvänd bevisbörda vid omprövningar av arbetsskador så att det ligger på Försäkringskassan att bevisa att det finns "icke arbetsrelaterade orsaker" till skadan för att den inte längre ska klassas som en arbetsskada. En arbetsskadelivränta beviljas antingen tills vidare eller, om det inte är styrkt att nedsättningen på grund av arbetsskada är varaktig, för viss tid. Arbetsskadekommissionen har, som ett av många förslag, ansett att då en person som haft livränta under en tid ansöker för en ytterligare period med arbetsskadelivränta bör en annan bevisbörda gälla än då arbetsskadelivränta först beslutades. Arbetsskadekommissionen har lämnat sin slutrapport med ett antal förslag till den parlamentariska socialförsäkringsutredningen. Denna slutrapport ingår således i det underlag som den parlamentariska kommittén har att överväga. Först sedan denna kommitté lämnat sitt betänkande är jag beredd att ta ställning till vilka förändringar som jag anser bör göras i arbetsskadeförsäkringen.
Hillevi Larsson (S)

Anf. 73 Hillevi Larsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Det finns ett konkret exempel på hur detta kan slå så som regelverket ser ut i dag. Exemplet är en levande människa som har råkat väldigt illa ut. Han heter Johnny. När han var 35 år gammal knäckte det plötsligt till i ryggen när han var på sin arbetsplats - han är betongarbetare. Han funderade inte så mycket på det, men han började få väldigt ont och kände att han tappade muskelstyrka, vilket påverkade honom på jobbet. Den kroniska smärtan var med honom hela tiden. Efter att under fyra månader ha kämpat med smärtan blev han till slut tvungen att sjukskriva sig. Efter det fick han också en magnetröntgen gjord. Då visade det sig att han hade drabbats av diskbråck. Han fick denna skada klassad som en arbetsskada. Tre år senare kom besked från Försäkringskassan om att arbetsskadan skulle omprövas. Den utredning som då gjordes visade att han hade en skada på precis samma ställe som tre år tidigare - det var den skada han fick klassad som arbetsskada. Det visade sig också att hans arbetsförmåga var kraftigt nedsatt till följd av den här skadan. Han hade bara 25 procents arbetsförmåga, vilket innebar att han på företaget där han jobbade bara utförde en begränsad andel av arbetsuppgifterna. Han kunde inte utföra alla arbetsuppgifter på grund av sin skada. Det var bara 25 procent av arbetsuppgifterna han kunde göra. Andra på arbetsplatsen, som hade full arbetsförmåga, hade också högre löner. Men trots att skadan var på samma ställe och trots att arbetsförmågan var kraftigt nedsatt var beskedet från Försäkringskassan att detta inte längre var en arbetsskada. Nu menade man att det var en degenerativ förändring av ryggraden till följd av ålder. Då var han inte ens 40 år fyllda. Men de menade detta, och därmed förlorade han sin livränta på 4 000 kronor. Livräntan fick han eftersom hans arbetsförmåga och hans förmåga att få inkomst var reducerad. Man kan få livränta till följd av en arbetsskada om man räknar med att man får en försämrad inkomst till exempel på grund av att man måste byta jobb eller bara kan utföra begränsade arbetsuppgifter. Han förlorade alltså de här 4 000 kronorna. Eftersom han hade och fortfarande har lägre lön till följd av att han bara kan utföra begränsade arbetsuppgifter i företaget blir det mycket svårt för honom ekonomiskt att förlora de här 4 000 kronorna. Påståendet från Försäkringskassan, att det skulle vara en åldersrelaterad förändring som ledde till den här skadan, motsägs från flera håll. Till exempel frågar professor Bengt Järvholm, som är en av de ledande experterna på området: Hur kan man veta det? Hur kan man veta att det är på grund av ålder som han har fått den här skadan när han tre år tidigare hade en arbetsskada på precis samma ställe? Även Örebros arbets- och miljömedicinska klinik ifrågasätter detta. Jag har förståelse för att ministern avvaktar arbetet, men det får inte dröja för länge. Denna fråga är alldeles för viktig för det.
Ulf Kristersson (M)

Anf. 74 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Låt mig först säga att jag håller helt med om att det här är en viktig fråga som rymmer ganska många komplicerade aspekter. Jag har också respekt för det enskilda fall som Hillevi Larsson känner till och engagerar sig i. Jag tror att Hillevi Larsson vet att varken hon eller jag, allra minst jag, kan försöka agera domare när det gäller vad som har hänt i ett enskilt fall. Det var det första jag ville säga. Det andra jag vill säga är att det finns ett antal bekymmer i dagens arbetsskadeförsäkring som är orsaken till att den parlamentariska kommittén, enligt direktiven, ska titta på den och göra överväganden. Jag ska bara nämna några som är rätt uppenbara. En sak gäller sjukdomsbegreppen. Olika länder har valt olika system för detta. En del har ganska distinkta listor som beskriver vilka sjukdomar och skador som kan komma i fråga. Andra har, som i den svenska varianten, en mer öppen prövning. Det upplevs, tror jag, rätt ofta som att det leder till ett mått av orättvisa och godtycklighet. Det är ett problem. Ett annat problem är att väsentligt fler män beviljas arbetsskadelivränta än kvinnor. Det kan finnas en del naturliga förklaringar som har med yrkestillhörigheten att göra. Men det kan också upplevas som att det är betydande jämställdhetsbrister i själva försäkringen. Det är också ett problem som man tittar på. Sedan finns det naturligtvis något som alltid har varit inbyggt i detta. Hur starka ska incitamenten för arbetsplatsen, arbetsgivaren och organisationen vara att förebygga arbetsskador? Att vi har lagstiftning är en sak, men det handlar också om att se till att det finns ett levande förebyggande arbete. I dagens försäkring är det ganska svaga sådana incitament, eftersom det inte påverkar avgiften. Det är en tredje sak jag vill säga, herr talman. Den parlamentariska kommittén ska komma tillbaka med förslag. Vi kan kanske i bästa fall dra nytta av deras analyser och andra analyser, till exempel från Arbetsskadekommissionen, och landa i väsentliga förändringar av denna över 100 år gamla försäkring. Jag tror ändå att vi ska vara ödmjuka och inse att det alltid kommer att finnas olika meningar i enskilda avgöranden, där en enskild person anser att en skada är, ska klassas och erkännas som en arbetsskada men där försäkringen inte tycker att det är klarlagt. Jag vill bara säga det för att vi ska vara medvetna om att det kommer att uppstå sådana konflikter även fortsättningsvis. Inte ens det bästa regelverk och den bästa välvilja i världen kommer att undanta behovet av en sådan prövning, som ytterst kan fastställas av domstol. Utan att lägga sordin på stämningen vill jag säga att behovet av att pröva saker rättsligt och utrymmet att tycka olika kommer att finnas även i fortsättningen.
Hillevi Larsson (S)

Anf. 75 Hillevi Larsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Ja, så är det naturligtvis. Det kommer alltid att finnas delade meningar. Det här löses ju som en tvist där det ofta finns olika parter. Men jag tycker ändå att det finns särskilda skäl, just när det gäller omprövning av arbetsskador, att ändra reglerna. Först får man en skada klassad som arbetsskada. Beviskraven är väldigt högt ställda för att man ska få skadan klassad som arbetsskada. Det känns orimligt att det vid omprövningar i ett senare skede ska vara lika höga beviskrav. Om man fortfarande har en skada och fortfarande har nedsatt arbetsförmåga är sannolikheten att det är samma skada som man hade ett par år tidigare ganska hög. Har man fått skadan klassad som en arbetsskada en gång borde det krävas mycket för att det plötsligt ska kunna ändras. Det handlar om konsekvenser för den enskilde i form av till exempel livränta. Man förlorar inkomst som kan påverka ens ekonomi. Men det handlar också om upprättelse när man har drabbats av en arbetsskada. Man får då upprättelse i första skedet. Sedan förlorar man den i ett senare skede, då man helt plötsligt inte längre har en arbetsskada. Jag hoppas att man verkligen tittar specifikt på denna fråga framöver. Detta är bara ett exempel. Men det visar ändå problemet som kan uppstå. Just när det gäller fallet med Johnny har Örebros arbets- och miljömedicinska klinik tittat på hans arbetsplats och på exakt vilka arbetsuppgifter han utför och har utfört. De har undersökt de arbetsuppgifter som han har utfört 20 år tillbaka. De har kommit fram till att de här arbetsuppgifterna innebär allvarliga skaderisker, det vill säga att det var helt rätt att klassa hans skada som han fick tre år tidigare som en arbetsskada. Då hade han jobbat med de här farliga arbetsuppgifterna i många år - 20 år. Sannolikheten att den skada som han nu har, tre år senare, inte skulle vara kopplad till hans arbetsplats, arbetsmiljön och den tidigare skadan är väldigt låg. Därför kan jag verkligen förstå Johnnys förtvivlan. Först fick han skadan klassad som arbetsskada, vilket är väldigt svårt. Sedan är det helt plötsligt inte längre en arbetsskada. Jag hoppas verkligen att den här frågan inte glöms bort. Jag tycker att det är väldigt positivt att Arbetsskadekommissionen kom med förslaget om omvänd bevisbörda. Det innebär att det inte blir den enskilde som har beviskraven på sig när man omprövar en arbetsskada, utan det blir Försäkringskassan. Vill Försäkringskassan då upphäva arbetsskadan eller inte längre räkna skadan som en arbetsskada måste Försäkringskassan bevisa att det är en icke arbetsrelaterad skada, till exempel att den är kopplad till ålder, alltså att skadan ändå skulle ha kommit med åldern. Jag tror att det skulle innebära en enorm konsekvens för den enskilde att slippa den här bevisbördan. Det är nästan omöjligt att bevisa att skadan inte har uppstått på grund av ålder. Även om det är extremt liten risk att det skulle vara så är det väldigt svårt när man har bevisbördan på sig. Jag hoppas att man går vidare med det konkreta förslaget, som är ett steg i rätt riktning. Det är helt riktigt att man behöver se över andra aspekter av arbetsskadeförsäkringen, inte minst jämställdhetsaspekter. Många kvinnor har svårt att få en skada klassad som arbetsskada från början.
Ulf Kristersson (M)

Anf. 76 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag håller med om att det är bra att en kommission som Arbetsskadekommissionen, som gör detta arbete i en frivillig icke-offentlig form, tar ett sådant initiativ, bidrar till diskussionen och visar att det finns flera intressenter, inte enbart vi i politiken, som känner ansvar och vill bidra. Det är bra. Det skulle vi behöva mer av än mindre av. Att det dessutom råkar sammanfalla med en pågående stor parlamentarisk översyn av frågan gör saken bara än mer aktuell. Det är bra. Jag har inte direktiven framför mig just nu. Jag har inte läst dem precis nyligen, och därför är jag lite osäker på deras exakta formulering. Men jag minns att det är fråga om ett mycket brett uppdrag att se på hela arbetsskadeförsäkringen. Jag är inte säker på att just den problemställning som Hillevi Larsson tar upp är exakt formulerad så, men jag tycker att det är väl värt att diskutera en sådan fråga. Hur tuffa ska beviskraven vara vid en andra prövning - det är inte en formell omprövning - efter utgången av en tidsbegränsad arbetsskadelivränta? Det är en rimlig fråga att ta ställning till. Den parlamentariska kommittén ska vara färdig redan i början av 2015. Vi behöver inte vänta alltför länge.
Hillevi Larsson (S)

Anf. 77 Hillevi Larsson (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Man kan få en arbetsskada klassad som antingen tidsbegränsad eller varaktig. Rättare sagt handlar det om den livränta som ges till följd av nedsatt arbetsförmåga på grund av arbetsskada. Den kan ges under en begränsad period eller varaktigt. Problemet finns i de fall där livräntan ges tidsbegränsat. Det innebär inte per automatik att arbetsskadan försvinner efter den tidsperioden, utan den kan ju faktiskt finnas kvar. I det fall jag talade om - Johnny - finns det mycket som talar för att arbetsskadan är kvar. Det är låg sannolikhet för att den åldersmässiga förändringen skulle ske exakt på samma ställe där han tidigare fick en arbetsskada och att arbetsförmågan skulle fortsätta att vara nedsatt med 75 procent, precis som till följd av arbetsskadan. Det är ett problem. Om det går att komma till rätta med bevisbördan kan mycket lösas. Sedan vill jag säga allmänt något om arbetsskadeförsäkringen. Jag tror att det behöver göras konkreta förändringar i försäkringen för att förbättra villkoren, inte minst för kvinnor. En vanlig arbetsskada för män är att de faller ned från en byggnadsställning. Om de bryter benen i samband med fallet är det svårt att säga att skadan beror på något annat än att de har ramlat i jobbet. Kvinnors värk i axlar och rygg är ofta kopplat till jobbet men i regel svårt att bevisa. Där behöver mer göras. Man måste också titta mer på arbetsmiljön. Det går att skapa incitament för att förebygga skador. Om risken för inspektion ökar tror jag att arbetsgivarna kommer att skärpa sig och också skaffa sig mer kunskap om hur de ska förebygga dåliga arbetsmiljöer.
Ulf Kristersson (M)

Anf. 78 Statsrådet Ulf Kristersson (M)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag konstaterar bara att det finns flera goda skäl till att utredningen arbetar med dessa frågor. Vi är många som är intresserade av slutsatserna.

Dokument

den 13 november

Interpellation

2013/14:120 Omvänd bevisbörda vid omprövning av arbetsskada

av Hillevi Larsson (S)

till statsrådet Ulf Kristersson (M)

Livränta kan man få om man drabbas av en arbetsskada som leder till nedsatt arbetsförmåga under minst ett år eller varaktigt. Förutsättningen för att få livränta är att förmågan att skaffa inkomst genom arbete är nedsatt med minst en femtondel, till följd av arbetsskadan. Livräntan ska kompensera för den arbetsskadades inkomstförlust, när denne till exempel tvingas omskola sig eller byta jobb. Man kan antingen få tidsbegränsad livränta eller livränta tills man går i pension.

Första steget för att få livränta är att få sin skada klassad som arbetsskada. Det prövas från fall till fall och kraven är högt ställda, vilket leder till att många aldrig får sina skador erkända som arbetsskador.

Men även när någon fått en skada erkänd som arbetsskada och beviljats livränta, kan beslutet omprövas i ett senare skede. Det gäller även om skadan är bestående och påverkar arbetsförmågan och inkomsten negativt.

Som exempel kan nämnas betongarbetaren Johnny Blomqvist som vid 35 års ålder kände att det knäckte till i ryggen när han stod och balanserade och lutade sig fram medan han arbetade med vibrostaven. Efter det blev han bara sämre, muskelkraften försvann och han hade kronisk värk. Värken blev värre och värre och efter fyra månader tvingades han sjukskriva sig helt. Magnetröntgen visade att han hade drabbats av diskbråck. Han fick så småningom skadan erkänd som en arbetsskada.

Tre år senare kom besked från Försäkringskassan att arbetsskadan skulle omprövas.

Utredningen visade att skadan finns kvar på precis samma ställe och att arbetsförmågan är fortfarande kraftigt nedsatt. Han kan bara utföra 25 procent av de arbetsuppgifter han tidigare klarade av och har till följd av det betydligt lägre lön än övriga på företaget där han arbetar.

Trots det har Försäkringskassan beslutat att skadan inte längre ska klassas som arbetsskada, och därmed förlorar Johnny den livränta på 4 000 kronor per månad som han haft sedan han blev skadad.

Försäkringskassan hävdar att Johnny har degenerativa förändringar i ryggraden, som ändå skulle ha uppstått i hans ålder.

Detta ifrågasätts av professor Bengt Järvholm, en av Sveriges mest respekterade forskare inom yrkesmedicin. Han undrar hur Försäkringskassan kan veta att skadan ändå skulle ha uppstått några år senare, oavsett arbetsmiljö.

Detta underbyggs av experter från Örebros arbets- och miljömedicinska klinik som har studerat arbetsmomenten på Johnny Blomqvists arbetsplats. De har dessutom följt upp hur arbetet har utförts ända sedan 80-talet, under de 20 år Johnny har arbetat i betongbranschen. De konstaterar att de arbetsuppgifter han utfört under denna tid, innan sjukskrivningen, innebär allvarliga skaderisker.

Trots dessa expertutlåtanden räknas Johnnys skada inte längre som en arbetsskada. Han måste bevisa att förändringarna i hans ryggrad inte skulle ha uppstått i alla fall, av åldersskäl.

Arbetsskadekommissionen kom förra året med sin utredning. Ett av förslagen gäller omprövningar av arbetsskador, som enligt Arbetsskadekommissionen öppnar för rättsosäkerhet och godtycke. Kommissionens förslag till regeringen är att bevisbördan inte längre ska ligga på den skadade utan i stället på Försäkringskassan. Då blir det upp till Försäkringskassan att bevisa att det finns icke arbetsrelaterade orsaker till skadan.

Min fråga till statsrådet är:

Tänker statsrådet gå vidare med förslaget om omvänd bevisbörda vid omprövningar av arbetsskador, så att det ligger på Försäkringskassan att bevisa att det finns icke arbetsrelaterade orsaker till skadan för att den inte längre ska klassas som en arbetsskada?