Öppen process vi nominering av EU-kommissionär

Fru talman! Sven-Erik Österberg har frågat mig vilka initiativ jag avser att ta för att processen kring att utse en EU-kommissionär ska bli öppen och tillgänglig samt om jag och regeringen kommer att föra en dialog med den politiska oppositionen kring utnämningen av en ny kommissionär. Sven-Erik Österberg har också frågat mig hur jag kommer att agera för att säkerställa att den mest kvalificerade kandidaten får uppdraget. Det är för närvarande oklart enligt vilket fördrag tillsättningen av nästa kommission kommer att ske. En ny folkomröstning på Irland om Lissabonfördraget kommer sannolikt att hållas först i höst. Processen med att utse en svensk kommissionsledamot kommer att påbörjas i samband med att förutsättningarna för tillsättningen av den nya kommissionen klarnar. Den svenska ledamoten kommer att utses i samråd med kommissionens nominerade ordförande, på brukligt sätt och i enlighet med fördragets föreskrifter. I diskussioner med den nominerade ordföranden kommer det att vara viktigt att verka för att Sverige får en central portfölj. Det pussel som måste läggas mellan olika portföljer blir också viktigt för beslutet om vem som ska utses från svensk sida. Det är regeringen som ansvarar för nominering av svensk ledamot i kommissionen. Regeringen arbetar för att processen inför en nominering blir öppen och avser att föra samtal med företrädare för riksdagspartierna när förutsättningarna för den nya kommissionens tillsättning har klarnat.

Fru talman! Tack statsrådet Malmström för svaret! Skälet till att jag ställer denna interpellation nu har egentligen sin grund i att vi hade en interpellationsdebatt den 16 december i precis den här frågan. Jag tycker att det var ett mycket bra interpellationssvar. Statsrådet gav mycket klara och raka besked om hur processen kring det här skulle se ut. Jag kände mig ganska nöjd efter den debatten. Statsrådet var väldigt öppen om det här och sade att man skulle ha en diskussion med oppositionen i själva beredningsprocessen. Skälet till att jag tar upp den diskussionen återigen är att jag sedan först i Svenska Dagbladet den 16 februari 2009 läste att EU-minister Cecilia Malmström har klargjort att nästa kommissionär ska hämtas ur det borgerliga lägret. Stalltipset har hittills varit att det blir utrikesminister Carl Bildt. Det senare kan vi bortse från. Det var tidningen som kanske spekulerade. Jag läste också i Sydsvenskan den 1 mars att Cecilia Malmström säger att det nu är dags för en borgerlig EU-kommissionär. Jag har full respekt för det. Det är regeringen som gör detta. Men det harmoniserar ganska illa med interpellationsdebatten. Har det varit statsrådets tydliga inriktning att det skulle vara så där hade jag förutsatt att det hade sagts den 16 december också. Det är inte bara mig som statsrådet svarar utan det är ju Sveriges riksdag och även svenska folket som får veta hur processen ska se ut. Har statsrådet en inställning tycker jag att det hade varit bra om hon hade sagt det vid det här tillfället den 16 december. Jag skulle vilja få ett klarläggande av vad som gäller. Är det vad som står i Sydsvenskan som gäller fullt ut så säg då det så vet vi hur regeringen tänker agera. Men står statsrådet Malmström för den öppna hållning som gällde den 16 december och som jag även kan skönja i svaret i dag vill jag ha också det klarlagt. Då är vi ju i ett läge där man också tänker föra en dialog om vilka kvalifikationer nästa EU-kommissionär ska ha och ytterst kanske också vilken person det skulle kunna handla om bland dem som kan stå till förfogande. När det gäller oklarheten med processen skulle jag vilja ha lite ytterligare klarläggande. Beroende på vilket fördrag det är som ska gälla och så vidare kan vi ju se att vi inte kommer att vara särskilt mycket klokare, för det kommer att dröja ganska länge. Vad jag förstår kommer inte Irland att folkomrösta förrän någon gång i höst. Det är ju det som antyds i svaret också. Det betyder att när processen för att tillsätta en EU-kommissionär dras i gång är detta oklart. Processen måste väl hanteras ändå. Kommissionen ska vara på plats den 1 november eller någonting sådant, om jag är rätt informerad. Men det är klart att hela nomineringsprocessen och diskussionen måste föras i ett läge där man inte vet vad Irland kommer att säga och hur hanteringen ska gå till. Det skulle jag vara tacksam för om statsrådet ville klarlägga lite grann. När jag läser svaret noterar jag att det är ganska allmänt hållet. Det är klart att det här är en process som måste hanteras på ett ganska praktiskt sätt i förhållande till den situation som råder. Det där har det väl funderats och tänkts på, kan jag tänka mig. Det är ingen ny fråga att Irland har varit tveksamt till Lissabonfördraget. Man sade till och med nej i folkomröstningen. Efter diskussioner ska det så småningom bli en ny folkomröstning. I dagsläget är det väl synnerligen oklart hur en sådan folkomröstning går, även om jag tror att statsrådet och jag delar uppfattning att vi hoppas att Irland säger ja och att vi får Lissabonfördraget på plats. Men detta är en annan historia.

Fru talman! Tack, Sven-Erik Österberg, för möjligheten att få diskutera frågan! Det är tråkigt att det är så få personer i kammaren, även om jag såg att en ledamot precis kom in. Det här är en viktig och intressant fråga. Jag minns också en mycket trevlig interpellationsdebatt precis före jul. Jag vill minnas att jag kom precis från det toppmöte som hade ordnats och som var lite turbulent. Det var mycket som var oklart då. Det finns fortfarande en hel del oklarheter. Irland håller på att diskutera internt och med rådssekretariatet hur man ska utverka juridiska garantier runt tre områden i fördraget. Det är ännu långt ifrån klart när detta ska bli färdigt och vad de ska innehålla. Dessutom fick Irland ett löfte om att varje land skulle få behålla en kommissionär om Lissabonfördraget träder i kraft. Det mesta tyder nu på att Irland sannolikt kommer att rösta i oktober. Vi har ännu inget datum, och vi tror att vi inte kommer att få ett datum för detta förrän kanske på toppmötet i juni. Det är lite olyckligt på det sättet att det blir en turbulent process. Precis som Sven-Erik Österberg säger brukar traditionen vara så att efter Europaparlamentsvalet i juni nominerar Europeiska rådet en ordförande till kommissionen, som sedan godkänns. Sedan påbörjas omedelbart tillsättandet av en ny kommission - de överlappar varandra - och parlamentet börjar utfråga de olika kandidaterna i slutet av augusti och i början av september. Jag tror inte att detta kan ske enligt den tidtabellen i år. Kommissionen måste nog sitta kvar under en längre tid. Även om vi hoppas från inkommande svenskt ordförandeskap att man kanske skulle kunna enas om ordförande i kommissionen i juni-juli efter Europaparlamentsvalet kan en ny kommission inte utses förrän efter en irländsk folkomröstning. Det innebär att man förvisso kan föra samtal med den nytillträdde ordföranden i kommissionen under sommaren, men det blir i princip den gamla kommissionen som sitter kvar. Utfrågningarna i Europaparlamentet kan inte påbörjas förrän efter den irländska folkomröstningen. Det finns också en beredskap för att göra detta antingen i oktober eller i november i parlamentet. Detta försenar processen något, vilket gör att det är lite tidigt nu att börja samtala om personer. När den tiden närmar sig står jag absolut fast vid det som vi har sagt tidigare, nämligen att vi avser att föra samtal med företrädare för oppositionen om både vilken post som skulle kunna vara lämplig och olika personer - även om Sven-Erik Österberg förstås är medveten om att det här är ett pussel som ska läggas. Jag har varit angelägen om och noga med att inte spekulera i några namn i pressen, även om jag ofta får frågan. Jag har vid två tillfällen, som Sven-Erik Österberg har tagit upp, fått frågan om det är tid för en borgerlig kommissionär. Jag har sagt att det nog är tid för en borgerlig kommissionär. Det är ganska rimligt att dessa poster alternerar. När man för första gången utsåg en kommissionär blev det Anita Gradin. Jag har samtalat med många människor från olika läger som var med vid den tidpunkten. Det fanns nog ändå ett slags uppfattning om att man skulle ha en viss rotation på den posten. Vid tre tillfällen har Sverige fått utse en kommissionär, och vid alla tre tillfällen har det varit en socialdemokrat. Det är inte orimligt att det blir en från det borgerliga lägret den här gången. Om det vore Sven-Erik Österberg som stod här i stället för mig, och det hade varit tre borgerliga kommissionärer, hade han nog också tyckt att det var dags för en socialdemokratisk kommissionär i det fallet. Det är väl inte orimligt? Vi har inga namn, och vi har inte påbörjat processen internt i Regeringskansliet - just därför att det finns en sådan osäkerhet om både tidtabellen och innehållet. Om det skulle bli nej på Irland tillsätts kommissionen enligt Nicefördraget, och det är den mindre kommissionen. Då har inte Sverige eller något land en garanterad plats eftersom det då ska vara högst 26 ledamöter, vilket ytterligare komplicerar frågan.

Fru talman! Det var ett bra besked. Jag kan inte säga så mycket om det, och det var precis därför jag ställde den andra interpellationen. Statsrådet klargjorde tydligt här att man lutar starkt åt att det ska vara en kommissionär ur det borgerliga lägret. Det är det svar jag har noterat här. Så lät det inte riktigt när vi hade diskussionen den 16 december. Då var öppenheten total. Nu har jag fått ett klarläggande av det som har sagts i medierna, det vill säga fått bekräftat från statsrådet att det är åt det hållet det lutar. Det är inte det jag har varit kritisk mot på något sätt. Det kan jag begripa. Men däremot kan jag säga att om det samtidigt ska vara den som är mest lämpad har man sagt att man söker den som är mest lämpad ur det borgerliga lägret. Det är ungefär så i det här fallet. Då har sökområdet begränsats något. Jag är inte kritisk mot detta. I dag har vi fått ett klart besked i vilken riktning som regeringen söker. Vi är naturligtvis intresserade av att föra en dialog från den horisonten eftersom det ska vara en kommissionär från Sverige under den kommande femårsperioden, vilket naturligtvis inte är oviktigt på något sätt. Vi får väl se hur det blir med tillsättningen och oklarheten med Irland, om det blir som statsrådet säger att man avvaktar detta för att veta att man hamnar rätt. Då är man inne i en senare process. Jag kan ha viss förståelse för att man gör så - om det är möjligt, och det förmodar jag att det är eftersom statsrådet lägger fram saken så. Det är totalt omöjligt att veta hur Irland kommer att ställa sig i en folkomröstning just nu. Det är inte bara fråga om vad som finns med från förra gången, utan det är också omöjligt att veta hur oron för finanskrisen och jobbkrisen som också råder på Irland påverkar det hela. Det kan bli två utslag. Det ena är att man blir ännu mer avståndstagande till EU och Lissabonfördraget. Men det kan bli precis den motsatta effekten också, nämligen att man söker sig till EU därför att det är oroligt i det egna landet och man behöver en större gemenskap. Det kan gynna ett ja i det här fallet. Men att gissa om detta är ungefär som att sätta fifty-fifty på vilket spel och dobbel som helst. Det kan knappast ligga till grund för en säker process vid tillsättandet av en kommissionär. Det är viktigt att det får ta tid och verka på bästa sätt, så att en kommissionär kommer på plats utifrån de förutsättningar som gäller.

Fru talman! Oavsett vad som händer ska vi ha en kommission. Det är naturligtvis Sveriges absoluta mål att en svensk kommissionär ska ingå där. Oavsett partifärg är ambitionen att det ska vara en person som - även om man formellt inte representerar sitt land utan representerar hela Europa - många svenskar ska känna sig nöjda med. Vi är många från det borgerliga lägret som har känt en stolthet över Margot Wallströms arbete. Det är förstås ambitionen. Vi ska ha en kommission, och det är vårt allra yttersta mål att det ska finnas en svensk ledamot och naturligtvis på en så central post som möjligt. Det är dock alla länders ambitioner. Det här är inte ett helt enkelt pussel att lägga. Jag har sett opinionsundersökningar från Irland som tyder på att trots en mycket bekymmersam ekonomisk situation och trots ett sviktande stöd för regeringen ökar stödet för Lissabonfördraget. Jag kan bara sälla mig till de spekulationer som Sven-Erik Österberg framför, nämligen att man ser att vi i Europa behöver hålla ihop, att man tyr sig till Europeiska unionen i svåra tider. Vi kan båda förenas i att vi hoppas att det blir ett ja. Även om det inte blir det ska vi ha en kommission. Men processen blir då med mycket stor sannolikhet försenad, och det gör att man inte kan börja spekulera öppet om namn förrän lite senare. I normala fall hade varit i juni-juli, men det här kommer att bli en bit in på hösten. Jag har försökt att vara så öppen som möjligt om procedurerna i Lissabonfördraget och vad som händer på Irland vid både frågor i kammaren, i debatter och inför EU-nämnden. Riksdagen ska känna sig involverad i detta. Vi kommer att se till att vi kommer att redogöra för förutsättningarna för processen så öppet som möjligt, och när processen klarnar kommer vi - som vi har sagt hela tiden och som jag vet också är statsministerns uppfattning - att föra samtal med företrädare för oppositionen. Det ska gälla både vilken post det ska bli och vem som kan vara lämpad. Det är inte en post som annonseras, utan brukligt är att det är fråga om en politiker med viss erfarenhet. Det är så som det har lösts i de allra flesta länder.

Fru talman! Om man ska säga någonting om kriterierna är det väl att det bör vara någon politiker med mycket stor erfarenhet. Det är oerhört viktigt att den kommissionär man utser kan verka och ha auktoritet i den här kretsen, och då fordras det oftast en ordentlig erfarenhet med ett brett politiskt perspektiv. Jag tänkte också säga att jag håller med statsrådet Malmström, om det är rätt citerat i Sydsvenskan, om att kommissionen brukar ställa krav på att Sverige alltid ska skicka en kvinna. Jag har inte någonting emot att en kommissionär ska vara en kvinna, men vi får inte klistra på oss att för att vi har ett högt genustänkande i Sverige är det alltid vi som ska stå för den potten. På något sätt måste kravet vara att andra som har kommit långt också bör bidra. Man bör ha urvalsprocessen kring den som är mest lämpad. Eftersom Sverige har haft kvinnor vid två tillfällen skulle det inte vara märkvärdigt om det blev en man den här gången. Jag tror att vi är överens där. Jag tycker att det är bra att statsrådet Malmström har sagt det här. Ibland ställs kravet hårdare på Sverige än på andra länder som inte har kommit så långt, när det egentligen kanske skulle vara tvärtom i en sådan här process. Till sist ska jag också säga att vi får innerligt hoppas att det blir ett ja till Lissabonfördraget. Det handlar ju inte bara om att få en kommission - jag menar nu inte att statsrådet har sagt det. Det kanske är det lilla problemet, för det kan man alltid anpassa. Det handlar också om hela EU-samarbetet, statusen för EU och att EU ska kunna verka på ett bra sätt i framtiden. Inte minst i dessa orostider är det oerhört viktigt att man får ett fördrag som gäller hur EU ser ut i dag. Man bör nu fundera väldigt noga på hur man kan hantera det, så att man får med Irland i den här processen. Det är oerhört viktigt för det framtida EU-samarbetet.

Fru talman! Jag erinrar mig en anekdot om Madeleine Albright, före detta utrikesminister i USA. Hon berättade att ett av hennes barnbarn, en ung pojke, hade frågat: Är det möjligt, mormor, för pojkar att bli utrikesminister i USA? Detta med tanke på att man nu är inne på sin tredje kvinna. Jag delar Sven-Erik Österbergs uppfattning. Vi har väl en gemensam ambition att öka jämställdheten inom EU. När man ser familjefotona från Europeiska rådet är det en ganska beklämmande bild - det är bara karlar. Det finns mycket att göra här. Därmed är det inte sagt att det alltid är Sverige som ska ställa upp med detta. Vi har absolut inte bundit oss för att skicka vare sig en man eller en kvinna, utan vi ska verkligen försöka få den mest lämpade. Jag emotser naturligtvis gärna synpunkter och tips på det här området. Jag kan bara avsluta, fru talman, med att säga att jag är mycket glad över Socialdemokraternas och Sven-Erik Österbergs starka stöd för Lissabonfördraget. Det är precis så, som han säger, att det är ett viktigt fördrag för att EU ska fungera bättre. Inte minst i dessa kristider behöver vi det. Jag hoppas att vi kan återkomma till den här debatten och diskussionen, kanske med något större publik.