Otillgänglighet som diskrimineringsgrund

Herr talman! Ronny Olander har frågat mig om jag avser att låta allmänheten och handikapprörelsen få ta del av innehållet i Hans Ytterbergs tillgänglighetsutredning. Ronny Olander har även frågat mig om regeringen avser att presentera ett lagförslag som klassar otillgänglighet som diskriminering och om förslaget kommer före höstens val. Lars U Granberg har frågat mig vilka initiativ jag tagit för att bristande tillgänglighet ska betraktas som diskriminering och när jag avser att en komplettering av diskrimineringslagen kan göras. Lars U Granberg har även frågat mig vilka fakta och omständigheter som ligger bakom att handikapprörelsen har svårt att få tillgång till utredningen och om jag avser att vidta några åtgärder för att göra den tillgänglig. Jan Lindholm har frågat mig om jag har för avsikt att snarast på lämpligt sätt offentliggöra både Hans Ytterbergs utredning och de remissvar som den genererar och om jag har någon plan för hur utredningsmaterialet ska kommuniceras med berörda intressegrupper. Jan Lindholm har även frågat mig om jag har för avsikt att ta nya initiativ för full tillgänglighet för personer med funktionshinder och ta initiativ för att brister i tillgängligheten ska utgöra en grund för diskriminering i svensk lag. Jag väljer att besvara alla tre interpellationerna i ett sammanhang. Låt mig börja med att säga att frågan om bristande tillgänglighet är mycket angelägen. Därför lät jag utreda frågan direkt efter det att den nya diskrimineringslagen (2008:567) trädde i kraft. Frågan är dock ytterst komplicerad och berör många samhällsområden. Det har därför tagit tid att ta fram det omfattande underlag som nu är färdigt. Förslaget i departementspromemorian innebär att bristande tillgänglighet ska ses som en form av diskriminering och att förbudet föreslås gälla för diskrimineringslagens alla samhällsområden. Det är viktigt att inhämta handikapprörelsens, myndigheters och andra berördas synpunkter på förslaget, och därför kommer nu förslaget att remitteras inom en snar framtid. I samband med remitteringen av förslaget får även Statskontoret i uppdrag att analysera de samhällsekonomiska effekterna av förslaget, vilket bland annat innefattar att belysa de kostnader som kan uppstå för privata och offentliga aktörer. Det vore inte ansvarsfullt att ta ställning för att genomföra förslaget innan konsekvenserna, inte minst på de offentliga finanserna, är ordentligt analyserade. Före höstens val är det dock inte möjligt, på grund av tidsaspekten, att för riksdagen presentera ett förslag. Samtidigt vill jag nu understryka att vi har ett underlag som vi tidigare saknade och som gör att processen kan föras vidare. Då Jan Lindholm, som framställt en av interpellationerna, anmält att han var förhindrad att närvara vid sammanträdet medgav talmannen att Gunvor G Ericson i stället fick delta i överläggningen.

Herr talman! Jag vill börja med att tacka ministern för det svar som vi har fått på våra mycket viktiga frågor som handlar om hur man ska kunna skapa ett samhälle där alla ska få plats, alla ska kunna förflytta sig utifrån sina egna förutsättningar och skapa ett samhälle designat för alla, som är ett viktigt begrepp som används inte minst i den nordiska handikapprörelsen och det nordiska handikappolitiska rådet, där jag själv sitter med. Jag förstår att ministern vill fråga handikapprörelsen. Det är fullt rimligt, och de borde kanske redan ha fått möjligheten att svara. På något sätt känns det som att vi nu är på väg mot ytterligare en ny utredning, och vi har haft lång tid på oss totalt sett att försöka hantera de här frågorna på ett bra, riktigt och inte minst framåtsyftande sätt. Fråga myndigheter ska man också göra. En stor del av interpellationssvaret handlar om kostnadsaspekten. Då kan man alltid fundera på vad det innebär om det blir stora kostnader, om vi då ska göra halt och säga: Nej, att göra samhället designat för alla får ske på ännu längre sikt. Det som behövs är ett strategiskt och systematiskt arbete med uppföljning, utvärdering och så vidare. Man måste också ställa sig frågan, och det tycker jag att ministern ska fundera på när hon just tar upp kostnadsaspekten, vad det kostar att stänga människor ute, att inte se otillgängligheten som en diskrimineringsgrund. Vad kostar det för alla de förtidspensionärer som får svårt att återkomma till arbetsplatserna, därför att de är otillgängliga, vad kostar det att allmänna kommunikationer är otillgängliga så att många tvingas åka färdtjänst, som är dyrt både för samhället och för den som är brukare, vad kostar det till exempel i bostadsanpassning och så vidare? En annan viktig sak, herr talman, är att se framtiden an. Vi går mot en befolkningsutveckling där vi inom ett par årtionden kommer att ha en miljon människor som är 80 år eller äldre. 25 procent av befolkningen kommer att vara folkpensionärer över 65 år. Därmed inte sagt att man i och med en viss åldersgräns har speciella behov. Men vi är alla presumtiva brukare av ett samhälle som just är tillgängligt. En del hotellkedjor har sett fördelarna med att satsa på just tillgängligheten som en tillväxtfaktor. Matvaruaffärer och -kedjor har sett det som en tillväxtmöjlighet att satsa på etnisk mat, etniska högtider och så vidare. Vi som turistland skulle kunna ha ett samhälle som verkligen är öppet för alla och där alla har möjlighet att utifrån sin egen förmåga delta i detta. Förvärvsfrekvensen är 77 procent för män, 75 procent för kvinnor, 60 procent för människor som inte har bott så länge i landet, men för människor med funktionshinder är den 50 procent. Det är en stor grupp människor vi pratar om som bor i det här landet, och för dem behövs en mer progressiv syn på de här frågorna. Nu känns det, ministern, som att nu blir det en ny utredning, åren går och vi hamnar på efterkälken.

Herr talman! Jag får börja med att tacka för svaret på interpellationen. Det är intressant att regeringen gör ställningstagandet att göra en remissrunda. Som sägs i svaret ska utredningen nu skickas ut till handikapprörelsen. Det har tagit sex månader. Hans Ytterberg levererade sin utredning någon gång vid årsskiftet, och sex månader senare har vi ett ställningstagande från regeringen om att göra en remissrunda. Det är väl lite grann här vi får uppehålla oss i debatten. Varför ska det behöva ta så lång tid för en regering att komma fram till att nu ska den dryga miljonen i vårt land som har en funktionsnedsättning få en möjlighet att tycka till om att vårt samhälle de facto diskriminerar eller gör människor funktionshindrade i stället för funktionsnedsatta? Man kan vara lite småelak och säga att om regeringen hade krympt de sex månaderna till fyra månader hade vi kunnat hantera frågan. Så lite grann måste jag ändå uppehålla mig vid frågan om viljan fanns från regeringen att de facto göra någonting. Man kan ju alltid spekulera. Om Folkpartiet hade stått för den socialliberala syn de har haft förut i handikappolitiken kanske fyra månader hade räckt. I stället har vi i dag ett läge där vi har fått beskedet att utredningen ska skickas till Statskontoret för en ekonomisk analys. Svaret andas en ganska självklar bild. Om vi efter det att Diskrimineringskommittén var klar med sin utredning hade följt majoriteten i Diskrimineringskommittén, som var enig om att nu skulle vi köra, hade gången varit densamma som den som svaret nu ger. Statskontoret hade med all säkerhet fått uppdraget att räkna på konsekvenserna för det offentliga. Man kan säga att vi har tappat fyra år. Och vi hade kunnat ha samma svar på frågeställningen direkt när mandatperioden började. Nyamko Sabuni har ansvaret för frågan. Regeringen är ju ett tvärsektoriellt beslutsorgan. Maria Larsson har ansvaret för handikappolitiken och ska ha greppet om den. Nyamko Sabuni har ansvaret för diskrimineringsfrågorna och ska ha greppet om dem. En miljon människor fick för någon vecka sedan ett besked om att en av de viktigaste lagstiftningarna nu bara har tagit några små steg framåt, och då pratar jag om LSS. Den miljonen människor som har väntat på svaret på den andra stora frågan för handikapprörelsen får nu svaret att frågan ska utredas vidare. Det tvärsektoriella beslutsorganet, regeringen, verkar på något sätt välja att säga till de funktionsnedsatta människorna i Sverige: Era frågor är inte av den karaktären att vi lägger stor vikt vid dem. Det tycker jag är synd, det är synd utifrån att vi har haft en ganska stark sammanhållning på den socialliberala sidan om den socialdemokratiska synen på de funktionsnedsattas situation i vårt samhälle. Vi har ratificerat en FN-konvention som är ganska tydlig när det gäller människors rätt till ett tillgängligt samhälle. Jag hoppas att vi får se nya och starkare ambitioner hos regeringen, och vi har dem garanterat. Jag vill bara tillägga en sak, att handikapprörelsens miljontals människor hade en modest begäran, och det var att alla i vårt land skulle ha samma möjligheter till ett tillgängligt samhälle som man har i de länder som har fattat beslut. Det var deras önskemål när kommittén var klar med sitt arbete. Nu ligger vi fyra år efter.

Herr talman! Jag tackar ministern för svaret. Men vad vill egentligen regeringen? Det undrar jag när jag läser svaret. Svaret upprepar på hela första sidan frågorna som står i interpellationerna. Svaret fortsätter sedan: Det är viktigt att inhämta handikapprörelsen med fleras synpunkter på förslaget. Ja, det är viktigt. Men det här är ju inte direkt någon ny fråga. Och som mina rödgröna kolleger här har frågat: Varför tog det så lång tid innan man bestämde sig för att skicka ut utredningen på remiss? Handikapprörelsen är med fog, anser jag, orolig för en tandlös lagstiftning enligt svensk handikapptradition. Tillgänglighet innebär att ha tillgång till, att det är öppet, nåbart och möjligt att ta del av samhället. En miljö som inte är tillgänglig utesluter funktionsnedsatta på samma sätt som otillgänglig information utesluter andra. Att bli utestängd eller utesluten utan laglig grund är att bli diskriminerad. Att inte få tillgång till eller inte kunna tillgodogöra sig blir konsekvensen av diskrimineringen. Delar ministern uppfattningen att brist på tillgänglighet är diskriminering och att detta borde lagfästas? Varför ett varv till? Är det på grund av ideologisk övertygelse om att otillgänglighet är diskriminering eller att otillgänglighet är diskriminering under förutsättning att det inte kostar för mycket? Affärslokaler tillämpar marknadshyror; det gör statliga fastighetsverk och kommunala fastighetsbolag också. Lagstiftning gör det nödvändigt att investera för att försvara marknadens hyresnivåer, så det är inte synd om dem. I denna fråga kanske det handlar om attityd och politisk vilja. Att vi har en arbetsmarknad som har gjort att människor med funktionsnedsättning inte släpps in är jag allvarligt oroad över. I stället borde man se till varje individs möjligheter och förmågor så att man kan få komma in. Att det ska vara lönebidrag och andra former av incitament är olyckligt. I stället borde man se att det kan finnas en poäng. Jag var i Danmark för några år sedan och upptäckte att man där har något som heter flexjobb. Det har gjort att människor med funktionsnedsättning har lättare att komma in på arbetsmarknaden där än i Sverige. Att skapa delaktighet och gemenskap är en friskfaktor för alla. Det är en del av möjligheterna i samhället. Då är det också viktigt att vi ser till att det finns lagregler som hjälper till. Har ministern för avsikt att ta nya initiativ för full tillgänglighet för personer som har nedsatt funktionsförmåga? Det var en av de frågor som Jan Lindholm ställde i interpellationen, men jag hittar inget svar på den frågan i interpellationssvaret.

Herr talman! Efter att ha lyssnat på alla tre interpellanter vill jag bekräfta att min utgångspunkt när jag jobbar med diskrimineringsfrågor och tillgänglighetsfrågor är precis densamma som deras utgångspunkt. Det är oacceptabelt att ett samhälle handikappar människor. Att ha ett funktionshinder innebär inte att man inte ska vara delaktig i samhället. Vi måste därför börja planera vårt samhälle så att det också anpassas till personer med funktionshinder. I det betänkande som den nya diskrimineringslagen bygger på fanns inte färdigt underlag att gå vidare med. Därför saknas i dag lag mot diskriminering på grund av brist på tillgänglighet. Men eftersom lagen i dag är bredare än den var tidigare och vi ser över hur vi kan göra bristen på tillgänglighet till en diskrimineringsgrund som ska gälla på samtliga samhällsområden, precis som andra diskrimineringsgrunder, är det ett mycket mer omfattande jobb än tidigare. Hans Ytterberg har som tjänsteman på departementet arbetat internt med denna utredning. Han har producerat 850 sidor. Efter Hans Ytterbergs enskilda arbete har hela Regeringskansliet tittat på produkten innan den skickas ut. Det har alltså aldrig varit en extern utredning, utan för att påskynda processen valde vi att göra det inom departementet. Vi har fått en produkt som regeringen har tittat på och som man kan ta del av på hemsidan. Nu skickas den ut på remiss, precis som man gör med alla andra utredningar. Det vore oansvarigt att säga att man för just denna fråga och lagstiftning inte ska ha kostnadsanalyser. Det har vi för all lagstiftning som vi genomför i vårt land. Men eftersom det var ett tjänstemannauppdrag inom Regeringskansliet vill vi att en myndighet ska titta på de kostnadsanalyser som finns i utredningen och bekräfta dem eller redigera dem om det behövs. Det handlar inte om att säga ja eller nej utifrån kostnaderna. Det handlar om att man måste veta kostnadskonsekvenserna av den lag man stiftar. Det är en självklarhet i alla sammanhang. Vi får ta del av såväl remisserna som kommer in som kostnaderna innan vi vet exakt vad det är för produkt vi ska presentera för riksdagen. Handikapprörelsen ska självklart vara remissinstans. Jag vill dock säga att handikapprörelsen har varit delaktig i utredningsarbetet. Hans Ytterberg har haft hearings och seminarier med handikapprörelsen, och den har påverkat de resultat som finns i det betänkande som ska skickas ut. Vi har alltså följt vår vanliga ordning att i alla våra produkter inkludera de berörda. Hans Ytterberg har här jobbat på precis det sätt vi tycker att man ska jobba så att de som berörs är med från början och påverkar politiken och inte bara är med i slutändan som remissinstans. Varför tog det sådan tid att få ut produkten på remissrunda efter att Hans Ytterberg var klar? Jo, just för att Hans Ytterberg var tjänsteman på departementet och det inte var en extern utredning måste regeringen titta igenom den innan den kan gå ut på remiss. Min utgångspunkt är att vi snart ska ha en lag, men med ett sådant stort arbete kan vi inte återkomma till riksdagen innan mandatperioden är slut. Det är bara några månader kvar, och remisstiden behöver vara lång eftersom det trots allt är 850 sidor som remissinstanserna ska läsa. Det går inte att ha kortare remisstid än den föreslagna. Jag hoppas att vi kan återkomma under nästa mandatperiod om hur lagstiftningen på detta område ska se ut.

Herr talman! Det var intressant att höra att ministern är beredd att gå ett steg längre. Kan man betrakta ministerns ord om regeringens utgångspunkt som en utfästelse om att otillgänglighet kommer att bli en diskrimineringsgrund inom rimlig tid efter det att utredningen är klar? Jag kan förstå att det inte hinns med före valet. Själva målet är att det ska stå klart för alla och envar att alla boende i Sverige ska vara välkomna i det svenska samhället, att det ska finnas design för alla och att det är en prioriterad fråga i regeringen. Om det sedan blir gigantiska kostnader och vem som ska bära dem är en annan sak. Efter ett antal år i riksdagen har jag förstått att man som minister kläms mellan statsministern och finansministern. Regeringen har ju gjort vissa prioriteringar vad gäller att sänka skatter. Jag tänker inte ge mig in i en skattedebatt, men tar man bort skatteunderlag och nästan tävlar om att sänka skatter på alla områden och inte försiktigt höja någon skatt tar man bort underlaget för kommuner och landsting, även om de är självbeskattande. Regeringen skulle i stället kunna vara en stimulansgivare till landsting, kommuner och den privata sfären i syfte att få ett samhälle för alla. Jag utgår från att hela regeringen står bakom denna fråga. Vad talar vi om för tidsperspektiv, ministern? Det är också en viktig signal. Det förvånar mig många gånger att handikapprörelsen med sina 50 olika organisationer är så tålig som den är, även om den självfallet ligger på. Det känns nämligen väldigt orättvist att man inte kan ha detta begrepp. Är uppdraget till Statskontoret när det gäller kostnadsanalysen också att väga in utanförskapets kostnader med tanke på att förvärvsfrekvensen i dessa grupper är ca 50 procent? Jag har stor respekt för att man kanske inte kan väga in höga tal som för andra som råkar vara friska utan att man ska utgå från arbetsförmåga. En fråga som vi kanske har diskuterat för lite är varför det dröjer så länge. Varför anges det inget tidsperspektiv? Eller är det gjort nu för Statskontoret? Är det sagt att det ska vara klart då och då? Talar vi om ett halvår, åtta månader eller vad?

Herr talman! Ibland rinner tiden i väg. Jag ska upprepa det jag sade; det blev lite tidsbrist i mitt förra inlägg. Det handlade om det modesta krav som handikapprörelsen hade i samband med Diskrimineringskommittén, nämligen att vi som land ska ha samma tillgänglighet som de länder som de facto har stiftat lag. Nu har vi i ungefär fyra år diskuterat om vi ska ha en diskrimineringslag, så vi har tappat fart. Jag vill göra ett litet påpekande. Ministern använder uttrycket funktionshindrade. Det är länge sedan handikapprörelsen i Sverige valde att använda ett annat uttryck, nämligen funktionsnedsättning. Hinder är något som samhället skapar för människor som är funktionsnedsatta. När ett samhälle inte är tillgängligt blir människor som är funktionsnedsatta just hindrade - det uttryck som ministern använder. Vi ser fram mot ett samhälle där vi kan säga att människor är funktionsnedsatta och inte funktionshindrade. Det finns många slags diskriminering. Vi har i fyra år väntat på en diskrimineringsgrund för tillgänglighet. Samtidigt bör man ha tvärsektoriella diskussioner och beslutsfattande i regeringen. Det är många områden på tillgänglighetssidan som vi behöver ta oss an och föra in i diskussionen om vad som är diskriminerande eller brister i tillgänglighet. Regering och riksdag använder begreppen god levnadsstandard och skälig levnadsstandard. Med god levnadsstandard menar vi inom LSS nog det vi säger. Men det är en ganska stor grupp LSS-berättigade som får gå till socialkontoret för att kvittera ut ersättning för att klara den hyra man ska betala för det boende som man är hänvisad till som LSS-berättigad. En sådan ekonomisk situation gör att man har svårt att se samhället som ett tillgängligt samhälle. Vi har inte börjat diskutera det, men det hoppas jag att vi kommer att göra. Då krävs att vi har perspektivet att brist på tillgänglighet är diskriminerande. Något annat som också är diskriminerande handlar om tillgången till arbetsmarknaden och att man inte får exkluderas på grund av sin funktionsnedsättning. Där finns redan en lagstiftning. I LSS har vi personkretsar. I dag har inte alla personkretsar tillgång till daglig verksamhet. Om man inte har daglig verksamhet får man ingen hjälp av Arbetsförmedlingen eftersom man inte står till arbetsmarknadens förfogande. I LSS-lagstiftningen har vi en diskriminering av människor som innebär att de inte har rätt att stå till arbetsmarknadens förfogande, och de får inte stöd av samhället. Detta trots att vi har en lagstiftning som säger att man inte ska bli diskriminerad på grund av en funktionsnedsättning. Vi har mycket att diskutera. Jag ska tro väl om minister Nyamko Sabuni. Handikapprörelsens en miljon människor har väntat på beslut efter Diskrimineringskommittén. Handikapprörelsen får nu beskedet att man efter nästa val får veta om vi ska ha en diskrimineringslag, efter en ny genomgång av Statskontoret och en ekonomisk analys. De är jätteoroliga.

Herr talman! I mitt förra inlägg frågade jag om ministern anser att otillgänglighet ska anses vara diskriminerande enligt lag. Jag uppfattade inte att jag fick något svar på den frågan. Det var intressant att höra ministern berätta att det har varit ett internt arbete. Det var alltså inte öppet från början. Man valde en annan modell för utredningen. Varför tillsatte inte regeringen en utredning på vanligt sätt? Varför valde man den här omvägen? Vad händer med Ytterbergs material? Regeringen ska gå igenom det igen innan det släpps ut, sade ministern. Det är inte så vanligt att man utreder och sedan utreder igen. Handlar det om insynen i materialet? Varför valde man den här vägen? I Sverige brukar vi ju ha offentliga utredningar eller en särskild utredare som går igenom ett material och tar in expertsynpunkter från handikapprörelsen och andra myndigheter. Det brukar ta tid, men det brukar i slutändan leda till ett väl genomarbetat förslag som kan läggas fram. Det är en fördel. Sedan kan förslaget gå ut på remiss och regeringen kan skriva en proposition ganska snabbt. Jag undrar fortfarande hur det blev just den här varianten. Hur högt prioriterad är frågan hos regeringen, att lagstifta att otillgänglighet är diskriminering? I slutet av svaret skriver ministern: Samtidigt vill jag nu understryka att vi har ett underlag som vi tidigare saknade och som gör att processen kan föras vidare. Jag hoppas att ministern menar Ytterbergs underlag och inte bara det som Regeringskansliet har gått igenom. Hur ser ministern på processen ur en tidsaspekt? Handlar det om ett halvår eller fyra månader? Vad ser ministern framför sig? Vilken tid hoppas ministern att det ska handla om? Är det möjligt, med ministerns synsätt, att genomföra en lagstiftning till exempel från den 1 januari?

Herr talman! Jag ska försöka vara tydlig. Min utgångspunkt är att bristen på tillgänglighet ska utgöra grund för diskriminering. Det är min utgångspunkt. Det är därför denna utredning har tillsatts. I vanlig ordning kommer regeringen som myndighet, och regeringen i sin helhet, att vara överens om hur vi ska gå vidare. Jag är inte den enda i regeringen. Vi är flera partier, departement och statsråd. I vanlig ordning kommer hela regeringen att vara involverad i det fortsatta arbetet på området. Ronny Olander pratar om att skattesänkningar skulle vara ett hinder för detta. Regeringen har valt att sänka skatter för att skapa fler jobb. Det är jobbskapande skatter som har sänkts. Ronny Olanders eget parti slår rekord genom att både behålla regeringens skattesänkningar för lönearbete och arbetsgivare och höja ersättningar. Hur den matematiken ska gå ihop förstår jag inte. Det återstår att se när ni presenterar ert eget förslag på genomförandet av lagstiftningen på detta område. Det finns länder som har lagstiftat om bristen på tillgänglighet som diskrimineringsgrund. De kommer att vara förebilder. Vi studerar de länderna. Vi vet att det finns ett facit. Det är bra. Det underlättar ju vårt arbete. Om handikapprörelsen är orolig för processen beklagar jag det väldigt starkt. Vi måste jobba med denna fråga på samma sätt som vi alltid jobbar och bereder när det gäller lagstiftning. Regeringen har gjort sitt arbete. Riksdagen får göra sitt arbete så småningom. Vi kan inte ha ett annat sätt att arbeta bara för att det rör handikappfrågor och diskriminering på grund av bristande tillgänglighet. Processen måste genomföras på samma sätt som alltid. Till Gunvor G Ericson vill jag säga att det inte är ovanligt med departementspromemorior. Jag gjorde bedömningen att det går snabbare att låta Hans Ytterberg som fanns på mitt departement som tjänsteman jobba med detta än att lägga ut en utredning utanför regeringen. Jag hoppas att det här är den snabbare vägen. Det är inte säkert. Den bedömningen gjorde vi och nu finns det på plats. Det är Hans Ytterbergs utredning som regeringen tittar på och ska lämna ut till remissbehandling. Det är ingen annan produkt. Vi vill att myndigheten Statskontoret ser över kostnadsanalyserna för att få dem bekräftade eller komplettera om det visar sig att något saknas. Sedan får vi återkomma med remissvaren och kostnadsanalyserna. Då får vi se var vi landar och vilken typ av förslag som kan tänkas presenteras för riksdagen. Gunvor G Ericson frågar om det kommer att ske inom denna mandatperiod, det vill säga redan nästa år. Det är inte möjligt. Remisstiden kommer att behöva vara relativt lång - fyra, fem månader. Det är trots allt 580 sidor. Det rör ideella organisationer som inte har hur mycket resurser som helst. De måste ha tid för att ta sig igenom utredningen och kunna lämna relevanta kommentarer om den. Jag kan bara säga att vi återkommer nästa mandatperiod. Jag hoppas verkligen att vi kan fortsätta jobba med denna fråga nästa mandatperiod och därmed också se hur lagstiftningen på området eventuellt kan komma att se ut. Men processen har ingen annan eller annorlunda gång än annat lagstiftningsarbete som genomförs i regeringen.

Herr talman! Då har vi fått ministerns klara uttalande, och det tackar vi för. Samtidigt har vi blivit på det klara med vilket ställningstagande som regeringen kommer att göra. Jag förstår utredningsväsendet. Jag kan den delen bra. Men det innebär också att varje gång som vi diskuterar mindre skatteunderlag, som tycks vara en högprioriterad fråga just för denna regering att diskutera, känns det precis som om det också finns minskade förutsättningar att skapa ett samhälle för alla. Jag vill passa på tillfället att nämna ett gott exempel. Jag har varit med i Nordiska Handikappolitiska Rådet sedan 2003. År 2004 och 2005 hade vi en stor diskussion. Vi gjorde också en genomgång av Sveriges riksdag. Jag vill framhålla det som ett gott exempel på hur man under flera mandatperioder - föregående mandatperiod, denna mandatperiod och förhoppningsvis också framöver - gjort mycket för att se till att alla, politiker, riksdagsledamöter, tjänstemän och allmänheten, ska ha möjlighet att få tillträde till Riksdagshuset. Det gäller både den fysiska tillgängligheten till själva parlamentet och tillgänglighet till information, tv-sändningar, skärmläsning, lättläst svenska, personliga assistenter och så vidare. Men det handlar också om att man har velat diskutera just bemötandefrågor, matfrågor, allergifrågor och astmafrågor som är så oerhört viktiga och komplexa. Men det finaste av allt är att vi alla går in genom samma ingång till Sveriges riksdag. Detta arbete bedrev man, utan att det var några diskrimineringsgrunder och det ena och det andra, med god vilja och med entusiasm, och man kunde till och med diskutera det över partigränserna. Men vi som politiker fick möjlighet att vara med och trycka på. Det är något av det finaste som vi kan se när det gäller Sveriges riksdag och som vi kan vara stolta över: Vi går alla in genom samma ingång. Hur det ser ut i Rosenbad och i olika myndigheter kan jag inte svara på.

Herr talman! Den rödgröna sidan kan ge ett svar eftersom vi har varit eniga sedan arbetet med Diskrimineringskommittén. Vi hade gärna sett att man hade gått framåt redan efter det. Vårt valbudskap till de en miljon människor i Sverige som har en funktionsnedsättning är att den rödgröna sidan är beredd att lagstifta om diskriminering när vi tillträder i Rosenbad. Så ser det ut. Nu handlar det om Hans Ytterbergs utredning och den internt framarbetade promemorian som kommer som ett arbete efter att man har fattat ett beslut. Då ska man anpassa och bearbeta förordningen i departementet. En hel del av det jobbet har gjorts. Det är bra. Jag ska uppehålla mig vid tidsaspekten och utredning av kostnader. Den stora rädslan i handikapprörelsens Sverige uppstod när frågan bröts ut. Den bröts ut av en enda anledning, och det var att detta var en stor kostnadsfråga för det offentliga. Det fanns en oro för det. Möjligtvis är det så. Statskontorets utvärdering får visa det. Men jag tror att vi kan avläsa denna oro i Handikappsverige i dag. Man är fruktansvärt orolig. Då är det ganska intressant att se att regeringen valde att placera budskapet om att man ska ha en remissrunda den 29 maj, den dag då tillgänglighetsmarschen genomfördes. Låt mig säga följande: Om detta gjordes av taktiska skäl tycker jag att det var ett opassande sätt att hantera människor som är fullständigt beroende av att samhället står vid deras sida, att taktisera i fråga om deras oro och använda deras dag den 29 maj. Det är den dag då de manifesterar mot politiken och oss som sitter i denna församling. Man måste se till att samhället står på deras sida. Jag hoppas att det inte var därför som regeringen gjorde det. Det vore opassande.

Herr talman! Jag tackar ministern för det tydliga ställningstagandet och för att hon tydliggör sin ståndpunkt. Det tar naturligtvis tid när fyra partier i en regering ska enas. Naturligtvis är det så. Det har vi också sett under denna mandatperiod. Men det handlar också om prioriteringar. Det har gått ganska snabbt att genomföra skattesänkningar på 100 miljarder. Men investeringar i klimatomställning som så väl behövs och som skapar jobb lyser med sin frånvaro. Men det är också bra att vi nu får ett tydligt svar om tidsaspekten så att människor som lyssnar på detta vet vad de kan förvänta sig. Även vi rödgröna vill naturligtvis utforma en lagstiftning. Vi har en enighet kring hur vi ser på detta, och det tycker jag är bra. Jag vet inte om den enigheten finns på Alliansens sida. Det är inte så mycket av Alliansens politik inför nästa mandatperiod som vi har fått höra. Det är beklagligt att regeringen ännu inte har satt ned foten i denna fråga och inte från början tillsatte en utredning. Men nu har vi hört att ministern gjorde bedömningen att det skulle gå fortare med en departementsskrivelse. Men jag är inte säker på att det hade gjort det om man hade tagit steget från början. Men nu är det som det är. Vi rödgröna vill ha en lagstiftning, och vi kommer att fortsätta att jobba för det. Men vi är också medvetna om att denna remissprocedur kommer att ta tid. Jag hoppas att jag kan få svar från ministern vad som är er ambition. Om detta inte är klart till den 1 januari, vad är då ministerns ambition? Är det att det ska vara klart till den 1 juli 2011?

Herr talman! Lars U Granberg talar om taktiserande och hoppas att det inte var det när vi tillsatte utredningen med Hans Ytterberg. Det vore konstigt om vi taktiserade med att inte lagstifta med det underlag som fanns för att sedan tillsätta en utredning som består av 850 sidor. Om det fanns underlag behöver man inte 850 sidor med ytterligare information. Då hade vi kunnat lagstifta redan från början. Jag vill därför säga att det inte fanns något underlag i det befintliga material som ligger till grund för den diskrimineringslagstiftning som gäller i vårt land i dag. Jag ser verkligen fram mot handikapprörelsens samarbete på detta område. Nu finns det, som jag sade, ett underlag att gå vidare med. Vi skickar detta på remiss. Jag hoppas få tillbaka goda argument och kompletteringar i fråga om det förslag som föreligger. Sedan får vi återkomma med kostnadsanalysen under nästa mandatperiod för att se hur en lagstiftning kan se ut. I fråga om tiden kan jag bara säga att det är nästa mandatperiod som gäller. Jag kan i dag inte säga mer än så. Vi börjar med remissvaren. Det kommer att krävas en lång tid innan organisationerna har möjlighet att inlämna sina synpunkter på den utredning som finns. Återigen: Oppositionen beklagar sig över skattesänkningarna. De stora skattesänkningarna när det gäller jobbskatteavdrag behåller ni. Fastighetsskatten ska återinföras, men bara för vissa, bara för de rikaste. Hur många rika personer tror ni att vi har i Sverige? Jag tycker att det ska bli intressant att se hur era budgetmotioner går ihop. Det handlar om att ni ska behålla vissa skatter, höja ersättningar och så vidare. Men vi kommer att ta ansvar för ekonomin, och vi kommer att se till att också lagstiftningen på detta område utgår från kostnaderna, på samma sätt som man gör i fråga om all annan lagstiftning. Det vore oansvarigt att inte veta vad en lagstiftning innebär för kostnader. De som berörs, om det så är offentliga eller privata aktörer, måste ha ett svar innan lagen är på plats. Vi får återkomma under nästa mandatperiod.