Otrygga visstidsanställningar

Herr talman! Josefin Brink har frågat mig om jag kommer att agera för att begränsa de otrygga visstidsanställningarna. Min utgångspunkt är, som jag också nyligen svarat i ett frågesvar till Maria Stenberg, att grunden för trygga levnadsförhållanden är att man har ett arbete. Alla som kan arbeta ska också kunna få ett jobb. Det är därför glädjande att sysselsättningen nu ökar. I januari 2011 uppgick antalet sysselsatta mellan 15 och 74 år till 4 546 000 personer i Sverige, vilket är en ökning med 136 000 personer jämfört med januari 2010. Regeringen har under föregående mandatperiod genomfört förändringar i arbetsrätten för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden samtidigt som en rimlig balans mellan arbetsmarknadens parter upprätthållits, med god trygghet för den anställde. Jag tar de problem som kan vara förknippade med att inte ha en fast anställning på största allvar. Samtidigt kan en tidsbegränsad anställning vara en väg in på arbetsmarknaden. Som också har anförts i andra sammanhang ser regeringen inte skäl till någon större förändring av arbetsrätten. Vissa grupper, som unga och utrikes födda, kan dock till följd av utformningen av vissa delar av arbetsrätten möta svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden. Det finns därför skäl att genomföra mindre justeringar av gällande regler för att minska dessa problem. Tillsvidareanställning ska dock även fortsättningsvis vara huvudregeln på arbetsmarknaden. Som tidsbegränsat anställd är man inte utan skydd. Det finns i den arbetsrättsliga lagstiftningen olika regler som syftar till att skydda arbetstagarna, bland annat krav på objektiva skäl, olika tidsgränser, regler om automatisk övergång i tillsvidareanställning och företrädesrätt till återanställning. Reglerna är sanktionerade genom möjligheter för arbetstagaren att få skadestånd och en domstolsförklaring om att en lagstridig visstidsanställning ska gälla tills vidare. När det gäller lönenivåerna är det en fråga som hanteras av arbetsmarknadens parter, och det är naturligtvis viktigt att de också tar sitt ansvar. Även på detta område finns det dock skyddsregler. Det är enligt lag förbjudet att diskriminera deltidsarbetande arbetstagare och arbetstagare med tidsbegränsad anställning i förhållande till heltids- respektive tillsvidareanställda när det gäller löne- och andra anställningsvillkor. Lagen omfattar både direkt och indirekt diskriminering. Slutligen stämmer det att EU-kommissionen givit Sverige en formell underrättelse om huruvida reglerna i LAS om tidsbegränsade anställningar är förenliga med visstidsdirektivet. Regeringen delar inte kommissionens uppfattning. För det fall EU-kommissionen skulle gå vidare med ett motiverat yttrande kommer vi noga att överväga vad kommissionen anför. Regeringens utgångspunkt är självfallet att vår lagstiftning ska vara förenlig med våra internationella åtaganden.

Herr talman! Jag tackar så mycket för svaret. Hillevi Engström säger i svaret att hon tar de problem som kan vara förknippade med att inte ha en fast anställning på största allvar. Det är åtminstone ett litet erkännande av att det finns sådana problem. Däremot har jag lite svårt att se på vilket sätt ministern tar de här problemen på allvar. Det är ju Hillevi Engströms regering som har underlättat för företagarna att erbjuda otrygga visstidsanställningar genom att införa den allmänna visstidsanställningen i LAS. Till skillnad mot vad ministern säger i sitt svar är det faktiskt så att det inte krävs några objektiva skäl för att erbjuda den anställningsformen. Det är ju det som är ett av de stora problemen med allmän visstidsanställning. Den kan helt fritt användas för att täcka permanenta personalbehov med tillfälliga anställningar. Det blir också ännu lättare eftersom Hillevi Engströms regering har sträckt ut tidsgränserna för när man kvalificerar sig till ett fast jobb så att man i dag i praktiken kan vara visstidsanställd nästan hur länge som helst utan att kvalificera sig till ett fast jobb. Det är precis denna utveckling vi nu ser - på delar av arbetsmarknaden. Det ser nämligen inte likadant ut överallt, utan vi håller på att få en större tudelning. Det är framför allt unga människor utan högskoleutbildning som nu hänvisas till denna typ av otrygga anställningar. Mer än hälften av alla under 25 år har en otrygg anställning i dag. Tittar man på alla upp till 30 är det en av fyra som har en otrygg anställning. Framför allt är det unga kvinnor som får ha dessa jobb. Det är unga kvinnor som är timvikarier, provanställda och extraanställda. Ofta jobbar de inom omsorgen, i vården, i handeln, på kaféer och restauranger och inom andra typer servicejobb. I dessa jobb är det faktiskt inte, som ofta hävdas, så att en otrygg visstidsanställning är en språngbräda vidare till en fast anställning, utan i dessa yrken utgör visstidsanställda en permanent och växande andel av personalstyrkan år ut och år in. För detta betalar de anställda ett väldigt högt pris. Det är en ständig osäkerhet om man får behålla jobbet. I många fall vet man inte ens hur mycket man kommer att få jobba vecka för vecka eller kanske ens dag för dag. Man ska hela tiden finnas till hands, och man ska till lags. Man ska vara beredd att rycka in när chefen ringer. Om man tackar nej eller klagar kan man plötsligt stå utan jobb utan egentligen någon som helst motivering. Att detta är en tillvaro av ständig stress och oro vet till exempel jag själv mycket väl. Jag har jobbat på detta sätt i många år och vet vad det innebär. Nu börjar också vetenskapen bekräfta den bild som alla som har upplevt eller upplever detta vet, nämligen att det är ett farligt sätt att leva. Den studie från Umeå universitet jag hänvisar till visar på ett tydligt samband mellan ohälsa och otrygga anställningar. Bilden bekräftas också om man tittar på statistik från Arbetsmiljöverket, Ungdomsstyrelsen, Statistiska centralbyrån, Socialstyrelsen med flera. Man kan väldigt tydligt se att unga människors psykiska ohälsa, stress och ekonomi har försämrats kraftigt. Framför allt är det unga kvinnor som har fått sina livsvillkor försämrade. Det är precis samma grupp som är överrepresenterad i de otrygga anställningarna och som återkommande är arbetslösa och lever i en otrygg situation. Jag tycker inte att arbetsmarknadsministern riktigt har svarat på om hon tar dessa samband på allvar och tänker göra någonting åt situationen när vi nu har så mycket fakta på bordet om vad det faktiskt orsakar i termer av stress och ohälsa för en väldigt stor och växande grupp unga människor.

Herr talman! Tack för frågan, Josefin Brink! Det är nämligen viktiga frågor du väcker i din interpellation. Jag delar uppfattningen att fler arbetsgivare, särskilt inom offentlig sektor, kommuner och landsting - arbetsgivare inom vård och omsorg där många kvinnor finns anställda - har ett väldigt stort ansvar att erbjuda bra villkor och fler heltidsanställningar. Det är hela målet med regeringens politik: att man ska kunna försörja sig själv, vara stolt över det och kunna jobba mer. Då är det självklart viktigt att man erbjuder anställningar med högre sysselsättningsgrad. Det finns också redan i dag regler i lagen om anställningsskydd som säger att en arbetsgivare ska pröva möjligheten till heltid innan man anställer fler. Denna lagstiftning används i väldigt liten utsträckning, vilket är förvånande. Jag tror att det finns ett rättsfall under senare år. Det var en skokedja som prövades enligt denna LAS-regel. Jag tycker alltså att det är viktigt. Jag tycker också att parterna har ett viktigt ansvar. I de kollektivavtal som slöts förra året finns frågan om just deltid och att man ska titta närmare på det med i många områden. Kvinnors arbetssituation är oerhört angelägen. Vi kan ju se hur många kvinnor som var förtidspensionerade och långtidssjukskrivna, kvinnor som ofta var sysselsatta i offentlig sektor - där vi från de olika partierna är arbetsgivare. Där tycker jag att det finns goda skäl att kräva mycket mer. Vi som är politiker och förtroendevalda ska vara föredömen som arbetsgivare. Jag vill dock ändå säga att den allra största orättvisan i samhället är mellan dem som har ett arbete och dem som står utanför. Eftersom varken regering eller riksdag anställer folk och ordnar jobb är det viktigt att arbetsgivarna vill anställa. Det är därför vi har gett arbetsgivarna möjlighet att sänka lönekostnaderna. Arbetsgivare ska få möjlighet att få in människor i något som kan leda till en tillsvidareanställning. Det ska vara billigt och enkelt att anställa, starta företag och få företag att växa. Det finns säkert flera åtgärder man kan vidta när det gäller näringspolitik och företagsamhet. Det finns många olika delar. I grunden delar jag dock uppfattningen att en tillsvidareanställning ska vara grunden på den svenska arbetsmarknaden. Det tror jag är något som de flesta strävar efter. Där har parterna en viktig roll att fylla.

Herr talman! Hillevi Engström tar framför allt upp att dessa problem finns i offentlig sektor. Jag håller med; de finns i hög grad i offentlig sektor, och där har vi i Vänsterpartiet tagit strid bland annat mot Moderaterna i väldigt många år. Vi vill lägga mer resurser på personalen och skapa tryggare anställningsformer där. Det är jättebra om Moderaterna nu har ändrat sig och är med på detta. Där är vi helt överens. Problemet med otrygga visstidsanställningar är dock inte isolerat till den offentliga sektorn, utan det är minst lika stort i den privata sektorn. Jag tror att de senaste exempel som har diskuterats i medierna har handlat just om den privata sektorn. Nyligen var det The Phone House, där tämligen groteska missförhållanden avslöjades. Det har upprört väldigt många människor. Unga människor blev trakasserade och hetsade av sina chefer att sälja mer och mer, och de hotades med att bli av med jobbet. De var nämligen provanställda eller hade någon typ av otrygg visstidsanställning. I somras var det hamburgerkedjan McDonalds som var på tapeten, och de har kommit på tapeten igen. Det har visat sig att man systematiskt manipulerar tidrapporter, raster och löner, tvingar folk att skura toaletterna med tandborste och så vidare. Detta kan man göra därför att dessa personer är helt i händerna på arbetsgivarna. De vågar inte säga nej. De vågar inte sätta ned foten och protestera eftersom hotet om att de då kanske blir av med jobbet hela tiden finns där. Detta är bara två exempel. Det är inget som på något sätt är unikt. Det är bara att fråga vem som helst som jobbar som ombudsman eller förtroendevald inom Handels, Hotell- och Restaurangfacket eller Unionen så kan man få mängder av sådana här exempel. Sambandet mellan otrygga anställningar och den typ av behandling av människor som väldigt många unga utsätts för är solklart. Man är beroende av arbetsgivarens goda vilja för att jobba kvar. En provanställning kan avbrytas på dagen utan någon som helst motivering. Telefonen kan sluta ringa hos den som är timanställd - det behövs ingen motivering för det heller. Tidigare löften om förlängt vikariat eller förlängd visstid kan helt plötsligt bara dras tillbaka utan motivering. Jag tycker att man måste börja ta denna situation på allvar. Det är bra att Hillevi Engström säger att parterna har ett ansvar. Det är klart att de har det, men jag tycker faktiskt också att politiken har ett ansvar. Inte minst regeringen har ett ansvar. Hillevi Engström vill inte göra någonting när det gäller lagstiftningen trots att Sverige, som nämnts tidigare, har fått kritik av EU-kommissionen för att vi har en alldeles för generös och liberal lagstiftning när det gäller visstidsanställningar. I andra sammanhang, när EU-kommissionen har kritiserat Sverige i syfte att inskränka löntagarnas rättigheter, har regeringen varit väldigt pigg på att snabbt följa EU-kommissionens regler. När EU tycker att Sverige har för löntagarfientlig lagstiftning väljer man dock att ta strid och försvara den nationella lagstiftning vi har. Men det är inte nog med det: Regeringen har lovat att införa ytterligare en riktigt dålig och otrygg visstidsanställning. Man vill införa ytterligare en provanställningsform för ungdomar som ska gälla i upp till ett och ett halvt år. Jag har väldigt svårt att se hur arbetsmarknadsministern kan få ihop sitt värnande om dem som är utsatta för tråkigheter på sina arbetsplatser på grund av otrygga anställningar med att införa ytterligare en otrygg anställningsform, det vill säga en provanställning på ett och ett halvt år. På vilket sätt kommer det att hjälpa unga människor att slippa den typ av kränkningar de har drabbats av på till exempel The Phone House och McDonalds?

Fru talman! Jag vill tacka Josefin Brink för att hon ställt en väldigt bra och viktig interpellation. Jag reagerar lite på ministerns svar. I ministerns svar står det så här: "Jag tar de problem som kan vara förknippade med att inte ha en fast anställning på största allvar." Man ska vara försiktig med att använda starka ord, men det här är ju en lögn. Man tar ju inte problemen på största allvar. Om man inte agerar, om man inte reagerar men skriver att man tar problemen på största allvar ägnar man sig åt falsarier. Så här kan vi inte ha det. Om man lägger fram nya förslag med ännu mer försämringar, precis som Josefin Brink har redovisat, är man inte seriös i den här frågan. Min bild är att regeringen vill göra det möjligt för arbetsgivare att hantera människor som närmast ett trasproletariat som ska vara glada och tacksamma för att de får jobb. Vår inställning till jobb är att det är en rättighet. Men det är också viktigt att kunna försörja sig och inte bara leva för dagen. Att vara daglönare är inte ett bra sätt att leva. När ministern får frågan vad EU-kommissionen har sagt reagerar hon egentligen inte utan väntar på att EU-kommissionen eventuellt ska reagera starkare. Hon säger att hon tycker att det är viktigt att arbetsmarknadens parter tar sitt ansvar. Men när ska ministern ta sitt ansvar? Jag har en fråga till arbetsmarknadsministern: Vad menar ministern med att det ska bli billigare att anställa? Vad är syftet med att det ska bli billigare att anställa? Handlar det om lönenivåer vore jag tacksam om ministern kunde förtydliga det.

Fru talman! Det är svårt att sortera allt som oppositionen tar upp, men jag kan börja med att svara på Eva-Lena Janssons fråga. För oss i regeringen är det oerhört väsentligt, prioritet ett, att fler kommer in på arbetsmarknaden, att alla som vill arbeta kan få ett jobb, ett bra jobb, ett sjyst jobb. Under det senaste året har vi fått 123 000 fler sysselsatta på arbetsmarknaden. Den siffran har vi nämnt flera gånger i dag. Arbetslösheten sjunker, vilket är oerhört glädjande. När konjunkturen vänder, orderböckerna börjar fyllas och företagen andas framtidsoptimism är det ändå en viss startsträcka att gå till att anställa en person på en tillsvidareanställning direkt. Många företagare är osäkra på om läget kommer att hålla i sig, om personen kommer att kunna ha en sysselsättning på längre sikt. Man vet inte heller om personen kommer att passa för arbetet. Därför använder man sig ofta av provanställning, något som jag tror att också Socialdemokraterna förespråkar, för jag har inte sett något motförslag som säger att provanställning är något dåligt i grunden. Det kan ju gynna både arbetsgivaren och arbetstagaren att få pröva på om jobbet passar. Visstidsanställningar är ofta en brygga in till arbetsmarknaden, kanske på arbetsmarknaden generellt eller hos den specifika arbetsgivaren, på samma sätt som bemanningsföretag är en brygga in till arbetsmarknaden. Det är också något som ofta kritiseras från oppositionens sida. Tyvärr kan man inte lagstifta bort människor med dålig moral eller unkna värderingar eller dåliga arbetsledare och chefer. Man kan ha en stark arbetsrättslagstiftning, och det hävdar jag att vi har i Sverige. Vi har en arbetsdomstol, vi har en svensk modell där vi tillmäter parterna ett stort ansvar att teckna kollektivavtal. Vi har också gett parterna stridsmedel genom att både arbetsgivar- och arbetstagarsidan kan påkalla konflikt. Det fungerar bra. Parterna tar det ansvaret. Jag vill också säga att när lagen om visstidsanställning togs fram av den förra regeringen fanns det redan av den tidigare, socialdemokratiska regeringen ett förslag förberett om just tidsbegränsade anställningar. Då sades det vara någonting positivt från Socialdemokraterna när man själv satt i regeringsställning. För mig är grunden för att människor kommer in på arbetsmarknaden inte motsatsen. Därför måste vi ha en balans mellan trygghet och flexibilitet. Var den balanspunkten ska ligga kan man diskutera. Den prövning som nu sker inom EU-kommissionen är inte avgjord än. Vi avvaktar ett besked som kommer någon gång i mitten av april. Man har skjutit fram det flera gånger. Hela Europa tampas med problemet att balansera trygghet med flexibilitet. Jag delar också de beskrivningar som Josefin Brink gör av människor som far illa. Självklart är det ingenting som någonsin kan accepteras över huvud taget. Det är där parterna och också skyddsorganisationen har en roll. Arbetsmiljöverket har också en roll att utöva tillsyn över arbetsmiljölagen och arbetstidslagen. Det finns mycket mer man kan göra, men jag tar de här frågorna på allvar. Grunden i Sverige ska vara en tillsvidareanställning, men för att folk ska kunna komma in på arbetsmarknaden är det viktigt att det finns en flexibilitet så att arbetsgivarna vill och vågar anställa. Och med billigare att anställa menar vi att vi vill sänka arbetsgivarnas lönekostnader när det gäller skatter och avgifter. Regeringen har inte någon som helst önskan eller ambition att gå in i parternas fria roll att teckna kollektivavtal om löner.

Fru talman! Nu valde Hillevi Engström att mest svara på Eva-Lena Janssons frågor. Men jag kan väl säga några ord om hur Vänsterpartiet ser på visstidsanställningar. Det är klart att vi också tycker att det måste kunna finnas vissa typer av visstidsanställningar. Självklart ska man kunna ta in en vikarie om någon är tjänstledig eller sjuk. Självklart ska man också kunna ha provanställningar. Vi tycker till och med att man kan ha någon typ av visstidsanställning på grund av arbetstoppar eller av andra skäl. Det kan finnas många skäl till att man behöver den flexibiliteten och om alternativet är sämre. Problemet är om regelverket kring de här anställningarna är så brett och så yvigt att det är möjligt för arbetsgivare att år ut och år in använda visstidsanställningar, otrygga anställningar, i praktiken som ett sätt att slippa ha fast anställd personal med alla de rättigheter som det innebär för de anställda och alla de skyldigheter som det innebär för arbetsgivaren. Det skapar en pseudoarbetsmarknad som är sämre för en stor grupp anställda. Det är det som vi vill förhindra genom att skärpa bland annat lagstiftningen. Vi tycker att också unga människor, och här pratar vi om folk som är upp till 30 år gamla, ska kunna få en fast inkomst, ska kunna hävda sina rättigheter och inte minst sin värdighet på jobbet. Vi tycker att det är viktigt. Vi vill inte se utbrända 23-åriga timvikarier, som det nu börjar vittnas om inom handeln och hotell- och restaurangbranschen. Vi vill inte se människor som städar toaletter med tandborstar därför att de hotas med uppsägning om de inte ställer upp på det. Därför vill vi stärka skyddet för de visstidsanställda. Vi tycker att det ska vara en kortare väg till fast jobb och vill att det ska vara lönsamt för arbetsgivarna att så snabbt som möjligt erbjuda ett fast jobb. Därför har vi föreslagit differentierade arbetsgivaravgifter för visstidsanställning och fast anställning. Om regeringen har andra förslag är vi beredda att lyssna på dem, men hittills har vi inte hört någonting från regeringen, och det tycker jag är allvarligt.

Fru talman! Svaret som jag nu fick från ministern handlade om att det är en väldigt bra lagstiftning i Sverige, att lagen om anställningsskydd inte behöver förbättras. Samtidigt pekar ministern på att det finns en stark konflikträtt. Jag får väl då påtala för kammaren att den här ministern och den här regeringen faktiskt har försvagat konflikträtten. Man har också försämrat anställningsskyddet genom att man gjort det möjligt för arbetsgivarna att i dag stapla provanställningar och visstidsanställningar på varandra, precis som Josefin Brink har beskrivit. Min fråga till ministern blir: Måste arbetsgivarens möjlighet att anställa vara till priset av att alla andra på arbetsmarknaden ska bli otrygga? Det som ministern säger i sitt svar är egentligen att om arbetsgivaren ska våga anställa ska alla vara otrygga, att vi ska öppna för fler och fler otrygga anställningar. Det är nämligen det som händer i dag. Det är ju inte så att andelen med tillsvidareanställning ökar, utan många fler får visstidsanställningar. Det vi ser är att det påverkar hela samhället. Det finns mammor och pappor som har svårt att åka i väg på helgerna och följa med sina barn på fritidsintressen därför att de sitter och väntar på att bli inringda på jobb. De vet inte när de ska jobba. De har svårigheter att ta lån för att de inte har fast anställning och därmed inte fast lön. Det påverkar hela tillvaron. Skriver man som ministern gör i svaret att man tar frågan på allvar borde man göra något åt det, inte bara avvakta och följa utvecklingen. Då gör man ingenting. Fru talman! Jag är lite bekymrad över att vi har en minister och en regering som inte tar frågan på fullt allvar. Gjorde man det borde man reagera och se över lagstiftningen.