Översyn av förordningen om förvaltning av statliga fastigheter

Herr talman! Ingela Nylund Watz har frågat mig om jag anser att det finns anledning att göra en översyn av förordningen (1993:527) om förvaltning av statliga fastigheter, m.m. för att motverka riskerna för att liknande situationer som den avseende Södertälje tingsrätt uppkommer i framtiden.

Inledningsvis vill jag säga att det är viktigt att statens medel används på ett effektivt sätt och att det är tydligt hur medlen fördelas. Regeringens inriktning för den statliga fastighetsförvaltningen är att den ska vara kostnadseffektiv samt ge likvärdig avkastning och service i jämförelse med andra alternativ.

I början av 1990-talet infördes en ny form av styrning i statsförvaltningen, där en detaljerad budgetstyrning ersattes av mål- och resultatstyrning. Ansvar och befogenheter delegerades till myndigheterna. Parallellt genomfördes förändringar av organisationen av statens förvaltning av fastigheter och lokaler. Förändringarna syftade till ett effektivare resursutnyttjande hos myndigheterna och en effektivare fastighets- och förmögenhetsförvaltning för staten som helhet. Riksdagen beslutade om ett antal riktlinjer som låg till grund för förändringarna, bland annat att fastighetsförvaltningen ska skiljas från brukandet av lokaler. Dessa riktlinjer är utgångspunkten för regeringens mål för området.

Statens fastighetsförvaltning sker dels i ett antal myndigheter, dels i ett antal helägda aktiebolag. Regeringen beslutar vilka myndigheter som ska förvalta fastigheter och fastställer förvaltningsuppdragets omfattning för varje fastighetsförvaltande myndighet.

Inom ramen för de resurser som en myndighet förfogar över får myndigheten ingå de hyres- och arrendeavtal den behöver för sin verksamhet. Det innebär att en myndighet ansvarar för sin lokalförsörjning och kan välja att ingå avtal med både statliga och icke-statliga hyresvärdar. Självklart ska en samhällsviktig verksamhet inte hamna i hyresförhållanden som kan innebära risker för verksamheten. Myndighetens ledning ansvarar inför regeringen för verksamheten och ska bland annat se till att den bedrivs effektivt och enligt gällande rätt och att myndigheten hushållar med statens medel.

Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret.

Bakgrunden till min interpellation är att Dagens Nyheter den 29 januari presenterade en artikel om ägarförhållandena i Södertälje tingsrätt, som tidigare ägdes av ett ganska stort börsnoterat företag men såldes vidare till ett betydligt mindre, lokalt företag som visade sig ha speciella kopplingar till en bolagskoncern. Tidningen kunde också redovisa att denna bolagskoncern hade en direkt koppling till en person som pekas ut som en nyckelperson i det så kallade Södertäljenätverket. Personen det handlar om utreds just nu för omfattande ekonomisk brottslighet.

DN-artikeln beskriver också vilka typer av mål tingsrätterna numera allt oftare får handlägga. Det är grövre brott, människorov, utpressning, välfärdsbrott och alla möjliga typer av tung brottslighet som tingsrätterna numera hanterar. I Södertälje tingsrätts fall gör man detta i vetskap om att fastighetsägaren har tillgång till fakta om lokalernas beskaffenhet, planritningar, tekniska installationer och så vidare. Det är djupt otillfredsställande.

Domstolsverket, som har tecknat hyresavtal med den privata fastighetsägaren, har försökt komma ur detta men inte lyckats. Hittills har företaget fått 45 miljoner kronor i hyra. Förra året gjorde bolaget ett vinstuttag på 12 miljoner.

Det är mot den bakgrunden som Södertälje kommun bland annat hårt driver frågan om att återinföra kommunal förköpsrätt. Men låt mig lämna det därhän. Det är inte det som interpellationen handlar om.

Precis som statsrådet beskriver infördes reglerna för statens fastighetsförvaltning i början av 90-talet, under regeringen Bildt. Den stora, bärande huvudprincipen i de förändringarna var att man skulle skilja på ägandet av statliga fastigheter och bruket av fastigheter, lokaler och mark. I praktiken är det nu bara ett fåtal utpekade myndigheter som får äga statliga fastigheter. Det betyder att ganska mycket statlig verksamhet bedrivs i lokaler som är förhyrda på den kommersiella, privata fastighetsmarknaden.

Jag säger inte att det alltid är fel. Däremot visar den senaste tidens händelseutveckling att den ekonomiska brottsligheten försöker ta ett allt tydligare grepp om en lång rad verksamheter som är vitala för samhällets funktioner. Mot bakgrund av det tycker jag att det finns anledning att fundera över ifall det finns anledning att också titta på till exempel hur staten förvaltar sina fastigheter.

Jag har ingen lust att ha någon särskilt het eller uppslitande diskussion om detta här och nu, men jag tycker att det finns anledning att fundera över om inte staten kan göra någonting här. Vi kan se över vårt eget ansvar för hur vi förvaltar våra fastigheter.

Jag blir lite konfunderad. Jag lyssnade på justitieministern samma dag som artikeln i DN kom. Då tyckte jag ändå att justitieministern var ganska öppen för att till exempel återinföra någon typ av begränsad kommunal förköpsrätt för att minska bland annat riskerna för organiserad brottslighet. Om regeringen har det som ambition föreställer jag mig att det också kommer att få effekter på hur man ser på förvaltandet av de statliga fastigheterna.

Jag vill gärna få ett förtydligande här. Vill regeringen göra någonting åt det här fältet? Finns det någon plan för hur vi ska kunna motverka att den ekonomiska brottsligheten tar sig in också på den lokala fastighetsmarknaden runt om i vårt land?

Herr talman! Tack, Ingela Nylund Watz, för interpellationen!

Detta är såklart angeläget. Jag tror att alla som inte själva är kriminella är av uppfattningen att kriminaliteten har bitit sig alldeles för långt in i den svenska samhällskroppen.

Jag ska inte kommentera enskilda fall och avser inte att göra det heller. Men det är klart att frågan väcks hos de flesta av oss; hur kunde det bli så här? Ingela Nylund Watz pekar själv ut att något hände 2016. Det blev en affär, och de lokala myndigheterna hyr in sig. Det byttes ägare. Vilka frågor ställde dåvarande regering angående det? Hur reagerade man på den typen av information? Ställde man till exempel frågor till myndigheten? Hände någonting?

Eller var det som med så mycket annat, att det liksom inte blev särskilt stor reaktion? Vi har fått väldigt mycket problem i Sverige, till exempel med folkbokföringen och samordningsnumren. Det påtalades gång på gång att det höll på att hända saker i Sverige som gjorde Sverige illa. Men så lite hände generellt.

Nu har det tvärtom hänt alltmer hela tiden. Vi behöver pressa tillbaka brottsligheten i Sverige. Utredning om lokal förköpsrätt är en sak man kan överväga. Det kanske inte löser det. Det är egentligen inte det Ingela Nylund Watz har frågat om heller, utan det gällde specifikt förvaltning av statliga fastigheter. Om man ska reda lite i det är jag inte helt säker på att man, om man satt ned och pratade en stund, skulle komma fram till att det var nyckeln. Det handlar nämligen om lite olika saker.

Det finns många statliga aktörer som tillhandahåller fastigheter. Det finns bolag. Som vi har pratat om är Specialfastigheter ett sådant exempel. Det finns även andra. Det finns också statliga myndigheter som har som huvuduppdrag att tillhandahålla fastigheter. Statens fastighetsverk är det uppenbara exemplet. Och Fortifikationsverket finns vid andra typer av behov.

Det är den enskilda myndigheten som avgör vilken lokal man väljer att hyra. Precis som Ingela Nylund Watz påpekar får vissa myndigheter äga sina egna lokaler, och andra ska hyra sina lokaler. Det är dock inte samma sak som att dessa inte får vara statliga, kommunala eller regionala eller på annat sätt ägas av det gemensamma. Det får de mycket väl göra.

Givet den samhällsutveckling vi har haft kan det såklart hända att flera myndigheter skulle tycka att staten vore en bra part för detta. Man skulle också kunna tycka att andra privata aktörer på olika sätt vore bättre. Det betyder däremot inte att man ska gå från det till att dra slutsatsen att det vore bäst att de ägde sina egna lokaler.

Det är två lite olika frågor. Det finns två olika förordningar här. Det är både 1993:527 och 1993:528 - det blir lite tekniskt. Ingela Nylund Watz kommer troligtvis till slutsatsen att lite fler myndigheter kanske borde ha lite fler statliga lokaler. Jag tolkar interpellantens intention på det sättet. Jag är övertygad om att man kan komma till den slutsatsen utan att komma till slutsatsen att just den här förordningen ska förändras.

Man kan fortfarande vara av uppfattningen att det kanske är bättre att Statens fastighetsverk, Specialfastigheter eller någon form av statligt organ som är specialiserat på fastigheter driftar fastigheten medan man hyr in sig där. Den slutsatsen kan man komma till utan att vilja ändra förordningen.

Herr talman! Tack, statsrådet, för kommentarerna till mina frågor!

Vi kan ha en annan diskussion om orsak och verkan i fråga om att vi har fått en utbredd ekonomisk, organiserad brottslighet i Sverige. Det är en annan debatt.

Det jag försöker göra här är att lyfta upp ett perspektiv där staten har ett särskilt ansvar i kraft av att vara den som har ansvar för förvaltningen av de statliga fastigheterna. En möjlig ingång för regeringen är att titta på ifall det finns anledning att se över hur vi förvaltar våra fastigheter, ifall någonting där gör att vi, utifrån en administrativ åtgärd eller förändring i ett regelverk, kan förhindra och förbättra motståndskraften mot att sådant här kan hända igen.

Statsrådet får tolka mig hur han vill. Jag har ingen bestämd uppfattning här. Jag har bara noterat att vi har ett regelverk för de statliga fastigheterna som har funnits sedan början av 90-talet. Det har vi varit helt överens om. De senaste 30 åren har vi också varit överens om de fåtal förändringar som gjorts av det regelverket.

Jag vill inte lasta någon specifik regering för det ena eller det andra. Jag konstaterar bara att när ett sådant här läge uppkommer visar det flagrant att det finns sårbarheter i hur våra verksamheter, till exempel genom ett hyreskontrakt med en privat, kommersiell fastighetsägare, kan råka illa ut. Då känner jag att vi som lagstiftare, som ansvariga för regelverken, har en skyldighet att se över om det är en ingång där vi kan skruva i systemet för att öka vår motståndskraft.

Efter att det med tingsrätten i Södertälje hände och det blev publikt har det höjts en del ögonbryn om att vi inte haft bättre utvärdering av både de ekonomiska och säkerhetsmässiga aspekterna av hur staten förvaltar sina fastigheter. Det finns anledning att ta den kritiken eller de funderingarna på allvar.

Vi kan fundera över ifall tidigare regeringar borde ha gjort på ett bättre sätt. Men jag tycker att det allra helst, när exemplet nu uppdagats, finns all anledning för regeringen att fundera över ifall inte också detta är en ingång som man bör ta vara på. Finns det någonting vi kan göra här?

Jag har ingen bestämd uppfattning om ifall staten ska äga fler eller färre fastigheter. Jag vill bara att vi tittar över om det finns någonting mer vi kan göra. Vi är ju helt överens om att den här typen av brottslighet inte bara är obehaglig, ställer till en massa bekymmer och dränerar välfärdssystem och andra system på pengar utan också är systemhotande. Av det skälet tycker jag att det finns anledning att ta det här på allra största allvar.

Jag måste återkomma till det statsrådet Strömmer sa i samband med att den här artikeln publicerades. Jag är väl medveten om att det delvis är olika ingångar till den här frågan och delar statsrådets uppfattning där. Men det hänger väl ändå ihop? Hur ser statsrådet på detta? Om regeringen går fram med begränsad förköpsrätt för staten eller kommunerna, eller både och, påverkar inte det också behovet av att se över förvaltningen av statens fastigheter?

Herr talman! Jag är glad över och välkomnar Ingela Nylund Watz inställning att mer borde ha gjorts tidigare. Jag är övertygad om att det är en känsla som Ingela Nylund Watz och jag delar med stora delar av den svenska befolkningen. Någonting hände i det svenska samhället, det politiska systemet eller med den föregående regeringen - var man nu vill lägga ansvaret. Man vaknade inte upp kring detta, utan det fick fortgå alldeles för länge innan man började ta tag i det.

Nu tar vi tag i detta. Det är väldigt stor skillnad mot hur det var för ett antal år sedan. Då försökte man spela ned problemen och ville inte kännas vid bekymmer. Nu är det tvärtom; man vill sätta strålkastarljuset på de bekymmer och problem som finns för att sedan lösa dem. Det betyder inte att alla problem kommer att kunna lösas på en gång. Vår senfärdighet i Sverige har gjort att en del av de här problemen tillåtits att växa sig riktigt stora och gå djupt in i samhället. Det kommer att ta tid att åtgärda dem.

Vad gäller Ingela Nylund Watz fråga som jag hänvisade till justitieministerns tidigare uttalanden är min bedömning att den hänför sig till den utredning som vi har tillsatt om förköpsmöjligheter för kommuner. I den ingår ett uppdrag att se över detta mot bakgrund av den organiserade brottsligheten. Det är en del i detta som man kan arbeta med.

Jag försökte svara på Ingela Nylund Watz konkreta fråga om fler myndigheter ska få möjlighet att äga sina lokaler och om det är lösningen på detta. Min preliminära bedömning skulle kunna vara att det möjligtvis är att gå en omväg, för vi har ju redan många statliga aktörer - både bolag och myndigheter - som förvaltar fastigheter. Det finns ingenting som hindrar myndigheter i dag att vara hyresgäster hos dem. Det är en möjlighet, och det skulle inte kräva någon sådan typ av förändring.

Man ska inte ägna sig åt myndighetsstyrning, så det avser jag såklart inte att göra, men brett i samhället är vi nog många som till vardags behöver fundera mer över vad vi gör och hur vi agerar. Det ser vi ju till exempel när det gäller bedrägerier som inte minst drabbar äldre. Det behövs en annan, ny, typ av vaksamhet - tyvärr. Det är beklagligt och ledsamt.

Om det här sedan föranleder att man behöver minska myndigheternas handlingsfrihet eller om man kan betro dem med att bedöma och analysera det nya samhällsklimat som vi trots allt tyvärr har och fatta självständiga beslut även i fortsättningen är det i så fall min huvudbedömning att man kan göra det sistnämnda.

Det finns inte bara en reglering som styr allt detta. Vi har budgetlagen kring effektivitet, myndighetsförordningen som styr hur saker och ting ska skötas och förordningarna om förvaltning av statliga fastigheter och om myndigheters lokalförsörjning. De handlar just om hur myndigheter ska agera. Vi har också säkerhetsskyddslagen, som anger hur man behöver bete sig i vissa situationer, och säkerhetsskyddsförordningen. Det finns säkert ett antal fler lagar och regleringar. Det finns rätt mycket här.

Om det som hände 2016 hade hänt nu kanske det hade kommit någon respons i form av att man börjat fundera eller ställa kontrollfrågor på myndigheten eller från regeringens sida, men av någon anledning gjorde man inte det där och då. Den här insikten behövs alltså brett i hela samhället - det kan vi vara överens om. Men om lösningen på de här problemen är någon form av regeländring eller om det ens skulle vara nödvändigt är inte uppenbart.

Herr talman! Tack, statsrådet, för ytterligare kommentarer! Vi ska väl vara ärliga mot varandra och säga att den socialdemokratiska regeringen tillsatte ett antal utredningar på det här området. En av dem handlar om den kommunala förköpsrätten. Där har den nya regeringen gett ett tilläggsdirektiv.

Den socialdemokratiska regeringen tillsatte också en utredning som handlar om att behandla hyresgäster på ett sjystare sätt vid fastighetsöverlåtelser. Vi tillsatte även en utredning om sekretessbestämmelser och annat. Statsrådet försöker måla upp en bild av att det inte har gjorts några insatser tidigare, men det stämmer inte. Låt oss vara ärliga och uppriktiga med det! Mycket som det har fattats beslut om på senare år är sådant som det funnits bred enighet om i den här kammaren.

Statsrådet har inte tagit min frågeställning i interpellationen på riktigt rätt sätt, tror jag. Den är ju väldigt specifik. Den handlar om förvaltningen av statliga fastigheter, och jag pekar på en viss förordning. Jag har respekt för att statsrådet säger att just den förordningen kanske inte är det viktigaste att titta på, men nu försöker jag bredda diskussionen till att handla om att det finns flera ingångar i frågan. Det hoppas jag att vi kan vara överens om.

Jag är helt säker på att oavsett om man vill göra förändringar i den här förordningen eller inte behövs en diskussion om att se över statens roll som fastighetsägare och om hur vi ska skapa resiliens mot den ekonomiska brottsligheten. Om det ska ske i ett sammanhang som det här eller i samband med något annat låter jag vara osagt - men jag tror inte att statsrådet kan komma undan frågan. Vi behöver se över hur verksamheterna mår och vilka risker det finns med fastigheterna som staten har ansvar för. Det tror jag inte att statsrådet kommer undan.

Herr talman! Sedan jag tillträdde som statsråd har jag försökt arbeta med statens fastighetsbestånd. Det finns ju fler exempel än detta där det finns, eller fanns, betydande frågetecken kring ett antal saker. Regementen är ett exempel där stora delar under tidigare regering kunde vara i kommersiella fastigheter eller hyrda lokaler. Jag tog snabbt initiativ till att statliga regementen ska ha statliga lokaler. Det är min bedömning att det är en självklarhet att man ska göra så i ett land. Andra regeringar kanske resonerade annorlunda på den punkten.

Jag håller med Ingela Nylund Watz när det gäller inriktningen på detta. I grunden tror jag att det finns stor samsyn om att man behöver göra något. Frågan är om det är ett arbete som behöver ske ute på myndigheterna på samma sätt som det behöver ske brett i samhället där man ser över sin säkerhet och sina rutiner givet samhällsklimatet eller om det finns någon begränsning i lagstiftningen.

Det Ingela Nylund Watz pekar på i sin fråga, som jag förstår den, är om fler statliga myndigheter ska få äga och driva sina egna lokaler. Det menar jag inte är en nödvändig förändring. Vi skulle mycket väl kunna ha ett robust ägande och tillhandahållande av lokaler via en statlig, professionell fastighetsförvaltning, som till exempel Statens fastighetsverk. Statliga myndigheter kan då hyra in sig, och man behåller samtidigt skiljelinjen mellan verksamhet och lokalägande och lokaldrift.

Det är inte säkert att lösningen är att alla statliga myndigheter också är fastighetsförvaltare. Det är min poäng med detta. Därutöver är jag helt övertygad om att vi kan nå en bred samsyn om hur detta ungefär ska se ut. Sedan kommer det säkert alltid att finnas undantag och avvikelser när man till exempel tillfälligt behöver större lokaler. Det kommer väl aldrig att vara en exakt vetenskap, men att vi ska arbeta i den riktningen tror jag vi är överens om, och det är jag glad för.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.