piratkopierade programkort för betal-TV

Herr talman! Först vill jag tacka för svaret. Jag kan inte säga att jag är helt nöjd med svaret, men det hade väl ministern inte väntat sig heller. Skälet till att jag har engagerat mig i frågan är att här finns både rättsliga och ekonomiska frågor som känns obesvarade eller snarare otillräckligt lösta - rättsligt genom att försäljning av en vara är otillåten, medan innehavet är tillåtet. Jag tycker inte att det är logiskt. Det förhållandet är eller var uppenbarligen regeringen medveten om redan när lagen stiftades, men man tyckte inte att skadeverkningarna var till- räckligt allvarliga. Här skiljer sig våra bedömningar tydligt. Jag anser att det bör finnas en logik i rättstill- ämpningen, och sunt förnuft borde säga att om det är förbjudet att yrkesmässigt sälja en vara, tillverka den, importera, distribuera, installera varan med mera borde det också vara så att det inte är tillåtet att an- vända varan, inte ens för privat bruk. Jag är inte jurist, men jag tar mig friheten att jäm- föra detta med till exempel hembränning. Det är för- bjudet att tillverka sprit hemma. Det är förbjudet att sälja hembränt. Det är också förbjudet att inneha apparater som möjliggör hembränning. Jag nämnde i början att ärendet också har ett eko- nomiskt innehåll. Det handlar om de distributionsbo- lag som förlorar mängder med pengar på att det finns människor som tillverkar privatprogramkoder, illegalt säljer dem till privatpersoner som sedan tar del av det TV-utbud som de inte har rätt till genom att de inte har betalat för det. Här finns också de problem som kulturministern själv anför, det vill säga upphovs- rättsfrågorna. Distributionsbolagen värderar sina förluster till hundratals miljoner kronor per år, och jag kan inte låta bli att fundera över ministerns reaktion om det hade varit ett offentligt ägt bolag som hade mist så mycket pengar. Låt oss jämföra med TV-licensen. Åtgärderna för att få in TV-avgiften kostar en del. Det kan vara nog så kännbart om man underlåter att betala den. Hur skulle man då reagera om någon TV- innehavare presenterade ett förfalskat kvitto som bevis för TV-avgiften? Han innehar ju kvittot, men det är falskt. Det är för mig ungefär samma sak som innehav av ett privattillverkat kodkort. Ministern säger också att det är svårt att kontrolle- ra innehav i praktiken. Jag uppfattar den kommenta- ren som ett skäl till att underlåta att förbjuda inneha- vet. Med anledning av det kan man konstatera att våra skandinaviska grannar inte gör samma bedömning. I Danmark har man gjort nedslag hos tillverkare och där hittat försäljningslistor med namn och adresser på kunder och därigenom fått fatt på piratkortskonsu- menter. En del har också dömts till böter för inneha- vet. Bara förbudet mot innehav har en preventiv in- verkan, anser man i våra skandinaviska grannländer. Jag har fått rapporter om att införandet av den strängare lagstiftningen i Danmark och i Norge har haft en god effekt. Problemet med piratprogramkor- ten i Danmark är nu ca 80 % mindre än innan lagen trädde i kraft. Man ska inte heller underskatta signa- lerna från riksdagen och oss politiker. Skillnaden i lagstiftning har medfört att Sverige är det land i Skandinavien som har det absolut största utbudet av piratprogramkort. Jag undrar givetvis om detta inte oroar ministern. Man räknar med att antalet sådana kort är fyra till fem gånger större i Sverige än i Danmark och Norge. Finns det slutligen inte också ett värde i nordisk samordning på det här området?

Herr talman! Även vi moderater ser naturligtvis faror i de piratkopierade programkorten. Upphovs- rätten är viktig för att kunskapssamhället ska kunna utvecklas. Men upphovsrätt är inte något absolut. Man kan och ska till exempel inte inskränka männi- skors rätt att använda sina egna exemplar av böcker eller cd-skivor för att göra en kopia för eget privat bruk. Det menar naturligtvis inte heller Lennart Kollmats. Det är den kopiering som skadar rättig- hetsinnehavaren som ska vara straffbar. Genom kabelkanalerna sänds nya spelfilmer och dyra sportevenemang, ett utbud som ofta går långt utöver vad statstelevisionen kan erbjuda. Betal-TV- företagen har kostnader genom att pengarna ska gå tillbaka till de ursprungliga rättighetsinnehavarna till filmerna och evenemangen. Naturligtvis är många av företagen angelägna om att man skärper reglerna. De hävdar, säkert helt korrekt, att lagen om förbud mot viss avkodningsutrustning inte fungerar särskilt bra. För att ha ett privat kort till betal-TV är inte, som Lennart Kollmats påpekade, kriminellt. Kortkoderna knäcks och säljs via nätet, och betydande ekonomiska belopp hamnar utanför systemet. Så ett förbud mot innehav av piratkort vore förmodligen en viktig poli- tisk signal att piratkopiering, som faktiskt är ett slags stöld, inte ska tillåtas. I dag är den allmänna inställningen - åtminstone bland väldigt många, inte minst hos mina barn och ungdomar i tonåren och något äldre - att det är okej att inneha piratkort, och detta bäddar givetvis för en marknad. Men frågan är inte särskilt enkel, det har jag märkt när jag har försökt att sätta mig in i den. I Norge är innehav av piratkort kriminaliserat. Det kan bli böter eller fängelse i upp till ett år. I fjol an- mäldes 1 000 personer för bruk av privatkort och ett hundratal för försäljning. Jag har varit i kontakt med riksdagens utrednings- tjänst där man konstaterade att det är svårt att få reda på hur många åtal som har väckts och hur många personer som har fällts. Det hittills strängaste straffet uppgår till åtta månaders fängelse, vilket ändå är rätt kännbart, och ett antal brukare har dömts till böter. Det kan ju inte ligga i någons intresse - inte heller i vårt - att göra fler till brottslingar. Det kan inte heller tillhöra polisens mest angelägna uppgifter att gå in i privata hem för att leta efter avkodningsutrust- ning. Däremot är det viktigt att värna upphovsrätten - eller om man så vill den privata äganderätten - även på det här området. Men vi tror att man riskerar att hamna fel om man kriminaliserar privat innehav. Då är det bättre att rikta in sig på den affärsmässiga verk- samheten, det vill säga de stora aktörerna, snarare än enskilda piratkortsinnehavare. Herr talman! Det finns bolag - Stjärn-TV lär vara ett - som har en teknik som skiljer sig från andra företag. Problemet med piratkort går kanske att lösa, men det måste i första hand vara aktörerna på mark- naden, produktions- och TV-bolagen, som ska agera och göra vad de kan för att förhindra illegalt utnytt- jande av sådana här kort. Inom Moderaterna ser vi klara problem med en kriminalisering av att inneha piratkort, även om jag förstår det goda syftet bakom. Hur ska man se till att lagen följs? I Norge finns som bekant en tuff lagstift- ning, men problemet existerar likafullt. I förlängning- en ser vi också andra faror. Den här frågan gränsar ju till yttrandefrihet och tillgång till fri information. Jag är nyfiken på att höra när departementspro- memorian kan tänkas komma.

Herr talman! Tack, Marita Ulvskog! Jag lämnade också in en skriftlig fråga i våras om detta, och då pekade jag på hur öppet piratkorten säljs över Inter- net. Jag har här en Internetsida som visar hur det kan se ut. Den är färggrann och budskapet är inte alls dolt. Det är uppenbart mycket enkelt att få tag i piratkort. I en ruta på sidan står det: Obs! Det är inte olagligt att som privatperson köpa och inneha ett piratkort eller annan avkodnings- utrustning. Det finns ju människor som struntar i lagstiftning- en, men det finns också de som starkt tvekar inför att bryta mot lagen om de vet att det är olagligt att inne- ha piratkort. De nordiska grannländernas lagstiftning visar att de delar denna uppfattning. Den text som jag läste upp här är ju rena marknadsföringen. I tidningen Vi på TV fanns det artikel i somras om att det i Spanien utdöms fängelse för innehav av pi- ratkort. Man kan få fängelse i upp till 6-24 månader, och detta sprider sig kanske. Lagen har faktiskt varit gällande ett tag. Den träd- de i kraft för tre år sedan, den 1 maj 2000. Det är en väldigt liten förändring som behöver göras. I 5 § står det: "Avkodningsutrustning får inte yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte tillverkas, importeras, distribueras, säljas, hyras ut, innehas, installeras, underhållas eller bytas ut i syfta att göra en tjänst som omfattas av lagen tillgänglig i tolkningsbar form utan tjänsteleverantörens godkännande." Om man styrker de fem orden "yrkesmässigt eller annars i förvärvssyfte" är det hela klart. Kommer ministern med ett sådant förslag kan jag lova att Folkpartiet, men uppenbarligen inte Moderaterna, stöder det. Jag förstår inte varför kulturministern är så för- siktig i den här frågan. Det kan väl ändå inte vara något principiellt eller ideologiskt. Regeringen är ju själv indirekt med i sammanhanget genom marknätet. Nog skulle vi väl tillsammans kunna göra något bra för hela den här branschen. Denna åtgärd skulle dess- utom inte på något sätt drabba laglydiga medborgare negativt, tvärtom. Jag inser att ministern inte har för avsikt att i dag meddela någon förändrad syn. Men jag hoppas ändå att debatten och mitt engagemang i den här frågan har skapat ett tankekorn som med tiden växer till sig så att det kan komma ett förslag till lagändring genom att man tar bort fem små ord.

Herr talman! Jag har inte mer att tillägga i sak, utan jag avvaktar departementspromemorian som jag förstod skulle komma före sommaren. Det blir säkert anledning till debatt i höst igen.

Herr talman! Jag kan inte se att det är någon jätte- lik ideologisk skiljelinje i den här frågan. Den är intressant och viktig, och det handlar också bland annat om att vi ska kunna se till att folk som ägnar sig åt lagbrott upptäcks och blir lagförda. Här ser vi pro- blem med att använda rättssystemets resurser för den här typen av insatser. Det finns också en del integri- tetsproblem som kan uppstå. Men med en fortsatt debatt utan några ideologiska låsningar av något slag tror jag att vi kommer att finna att samsynen går att översätta också i politiska beslut.

Herr talman! Också jag hoppas på det. När det gäller rättssamhället och hur man använ- der dess resurser har danskarna gjort tillslag hos dem som producerar. Då har man också hittat namnlistor som har underlättat lagföring, och det har inte tagit så mycket av resurserna i anspråk. Däremot har man minskat användandet av piratkort i en utsträckning som jag tror att de själva var rätt så imponerade av. Jag tycker inte att frågan är så stor att jag ska jaga kulturministern med blåslampa i framtiden, men jag lovar att inte släppa debatten. Jag tycker också att den är viktig, och det är möjligt att vi får tillfälle att åter- komma till den. Jag tackar så mycket för debatten här i dag.

Herr talman! Cecilia Wikström har frågat mig om jag avser att vidta åtgärder för att se över hur de olika avgifterna i kultur- och musikskolor påverkar upp- fyllelsen av FN:s konvention om barnens rättigheter. Frågan föranleds av en rapport från Rädda Barnen som nyligen har kartlagt kommunernas avgifter för den kommunala musikskolan och som konstaterar att avgiften varierar avsevärt från kommun till kommun. FN:s barnkonvention lyfter bland annat fram bar- nens rätt till deltagande i det kulturella och konstnär- liga livet och konventionsstaterna uppmanas att verka för detta. I Sveriges tredje rapport till FN:s kommitté för barnets rättigheter från 2002 beskrivs hur barns och ungdomars rätt till kultur beaktas i vårt land. När riksdagen hösten 1996 beslutade om en ny in- riktning på den nationella kulturpolitiken var mål- gruppen för flera av de statliga reformer som då initi- erades just barn och ungdomar. Bland de reformer som tillkommit under de senaste åren vill jag bland annat nämna det statliga stödet för inköp av litteratur till barn och unga som kommuner har möjlighet att ansöka om och som har haft stor betydelse för att stärka den läsfrämjande verksamheten på folk- och skolbibliotek. De nationella uppdragen inom område- na barn- och ungdomsteater, ungdomskultur respekti- ve musik, länskonstnärsverksamheten och inrättandet av regionala resurscentrum för film och video är andra exempel på framgångsrika statliga åtgärder på kulturområdet. Listan skulle kunna göras betydligt längre, men jag vill här hänvisa till redogörelsen i den nämnda rapporten till FN:s kommitté för barnens rättigheter. Ansvaret för musik- och kulturskolorna vilar, som Cecilia Wikström konstaterar, på kommunerna. Det är i kommunerna som mycket av förutsättningarna för barns och ungdomars kulturverksamhet skapas, med folkbiblioteken samt musik- och kulturskolorna som de i särklass viktigaste verktygen. Musiken är för många barn och unga den viktigaste kulturformen både genom eget utövande och lyssnande. Nästan alla kommuner har också kommunalt anordnad frivillig musikundervisning, och ett stort antal kommuner har även kulturskolor med undervisning i såväl musik som dans, teater och bild. Detta innebär naturligtvis stora möjligheter att nå ut med kultur till barn och unga. Det är naturligtvis angeläget att musik- och kul- turskolorna uppnår en så bred rekrytering som möjligt och att barn inte lämnas utanför på grund av höga avgifter. Den senaste statistiken visar att alltfler barn och ungdomar deltar i musik- och kulturskolornas verksamhet. De kommunala anslagen för verksam- heten har också ökat under de senaste åren. Jag är övertygad om att avgiftsfria musik- och kulturskolor skulle öka deltagandet ytterligare och därmed ge ännu fler barns fritid mening och djup, men beslut om nivån på avgifter fattas av kommunerna. Regeringen har ändå på olika sätt markerat sitt stöd för musik- och kulturskolorna. Ett exempel är det nationella uppdraget inom området musik till Sveriges Musik- och Kulturskoleråd (SMOK) under perioden 2000-2002. SMOK har till uppgift att främja en god utveckling av de kommunala musik- och kulturskolorna och är pådrivande när det gäller att utveckla nya former av samverkan med såväl den obligatoriska skolan som det allmänna kulturlivet. Regeringen har därefter även gett den nyligen inrätta- de Myndigheten för skolutveckling i uppdrag att samarbeta med SMOK. I den dagordning för kultur 2003-2006 som Kul- turdepartementet presenterade i början på året är barnkulturen också starkt prioriterad. Jag vill bland annat verka för att ytterligare förbättra verksamheten i den kommunala musik- och kulturskolan och stimule- ra en bredare rekrytering av elever. Genom en dialog med ett antal kommuner avser jag att inleda ett sam- arbete för att pröva olika modeller för samordning av kultur och skola. Flera kommuner har anmält intresse av att ingå i ett sådant samarbete. Jag utesluter inte att det då också kan komma att föras diskussioner om kommunernas avgiftspolitik i förhållande till musik- och kulturskolan. Avslutningsvis: Barnkulturen har en central roll i svensk kulturpolitik.