Postens service

Fru talman! Maud Björnemalm och Elver Jonsson har ställt flera frågor till näringsministern om Posten AB:s service. Ansvarsfördelningen är sådan att det är jag som ska svara på interpellationen. Maud Björnemalm frågar om statsrådet avser att verka för att alla invånare i glesbygd erbjuds en ac- ceptabel postservice. Elver Jonsson frågar vilka åt- gärder som statsrådet avser vidta för att säkra en god postservice och kassaservice för alla medborgare. Mitt svar är att det är regeringens bedömning att invånare i såväl glesbygd som tätort ska erbjudas en samhällsomfattande posttjänst och en grundläggande kassaservice av god kvalitet. Denna bedömning, har som bekant, regeringen även lämnat till riksdagen i budgetpropositionen. Underlag för regeringens be- dömning är bl.a. Post- och telestyrelsens rapport om utvecklingen på postmarknaden. Statens ansvar för den samhällsomfattande posttjänsten framgår av postlagen. Genom tillstånds- villkor åligger det Posten att tillhandahålla den sam- hällsomfattande posttjänsten. Detta innebär bl.a. att tjänsten ska erbjudas i hela landet fem dagar i veckan utom under omständigheter eller geografiska förhål- landen som Post- och telestyrelsen bedömer utgör skäl för undantag. Fr.o.m. den 1 januari 2002 regleras den grundläg- gande kassaservicen i en särskild lag. Kravet på att det ska finnas en kassaservice i hela landet som inne- bär att alla har möjlighet att verkställa och ta emot betalningar till enhetliga priser kvarstår. Den praktiska utformningen av hur tjänsterna ska tillhandahållas är det Postens ansvar att besluta om inom ramen för de ställda kraven. Post- och telesty- relsen kommer även i fortsättningen att bevaka att kassaservicen motsvarar samhällets behov. Vidare frågar Maud Björnemalm om det åligger kommunerna att se till att äldre och handikappade i glesbygd får sin post utdelad till bostadens belägenhet och om de i så fall kommer att få ersättning för dessa uppgifter. Kommunen har inte någon skyldighet att tillhan- dahålla denna service. Posten utformar postservicen på lokal nivå i samråd med kunderna och med beak- tande av den etablerade utdelningspolicy som gäller. Post- och telestyrelsen upphandlar den särskilda posttjänsten från Posten som därigenom får ersättning från staten för att tillhandahålla bl.a. den utsträckta lantbrevbärarservicen. Detta kan innebära att äldre och handikappade är berättigade till utsträckt lant- brevbärarservice. Regeringen anser det vara självklart att postservi- cen i hela landet ska upprätthållas och vara tillgänglig för alla. Post- och telestyrelsen har därför i uppdrag att tillse att Posten AB fullgör sina åligganden när det gäller tillhandahållandet av samhällsomfattande posttjänster. Om dessa inte skulle uppfyllas rapporte- rar Post- och telestyrelsen till regeringen som då bedömer om det finns anledning att vidta åtgärder. Beträffande den översyn av lantbrevbärarlinjerna som genomförs av Posten AB har Postens ledning meddelat att förändringarna av lantbrevbärarlinjerna skjuts framåt i tiden och att rutinerna kommer att ses över i samråd med Post- och telestyrelsen. Maud Björnemalm ställer till sist frågan om stats- rådet kommer att verka för samordning av post- och tidningsdistributionen i glesbygd. Post- och tidningsdistribution samordnas i dag av marknadens aktörer och Posten erbjuder tidningsdist- ribution, i konkurrens med andra distributionsföretag, via dotterbolaget Tidningstjänst AB. Enligt nu gällande regler fastställer Postkoncernen själv sina priser för denna typ av befordran. När tid- ningsföretagen väljer att anlita Tidningstjänst AB som distributör i glesbygd sker vanligtvis den fysiska utdelningen av Postens lantbrevbärare. Sammanfattningsvis anser jag att Postens service är en mycket viktig samhällsfråga. Regeringen följer vad som sker på detta område mycket noggrant.

Fru talman! Tack för svaret. Det är bra att statsrå- det säger att invånare i såväl glesbygd som tätort ska erbjudas en samhällsomfattande posttjänst och en grundläggande kassaservice av god kvalitet. Ute i landet har vi sett konsekvenserna av Postens reformarbete. I glesbygds- och landsbygdsområden innebär det en försämring av servicen. Enligt Postens företrädare krävs ett visst antal hushåll per kilometer för att berättiga till lantbrevbäring. Det är inte rimligt att, som i ett fall, en man på 92 år ska behöva gå åtta kilometer för att hämta sin post medan hans dagliga tidning kommer i brevlådan bredvid huset. Egna företagare i området har också förlorat sin postser- vice. Postens informationsansvariga påstår sedan att det är kommunens sak att se till att gamla får sin post till bostaden. I så fall läggs nya uppgifter på kommu- nerna. Det är bra att statsrådet slår fast att kommunen inte har någon skyldighet att svara för den servicen. Det är bara att gratulera om Posten nu har tagit sitt förnuft till fånga och ser över sina rutiner. Om lands- bygden ska vara ett bra alternativ för bosättning och arbete måste också servicen fungera. Det är bra att statsrådet kommer att följa vad som sker på området. Men är statsrådet också beredd att handla, och inte bara följa frågan, om ingenting sker?

Fru talman! När jag nu ska tacka för svaret, som man helst bör göra, slås jag av att sista sidan måste ha fallit bort. Statsrådet har valt att besvara två interpel- lationer samtidigt. Den ena handlar om brevbäring i landsbygd. Där får vi beskedet att regeringen har backat, såtillvida att man nu vill se över brister i den delen. Den andra handlar om kassaservicen. Det kan väl inte vara så att det uteblivna svaret på de frågor jag har rest är ett signifikant uttryck för regeringens bristande intresse, i synnerhet för kassaservice till landets medborgare och postkunder. Det är en ful tanke, så jag får stryka den. Jag påstår att Postens splittring av verksamheten i kombination med oklara besked om vad förändringen innebär har ställt till både oreda och oro. Reformen, eller kanske snarare förändringen, var dåligt förberedd. Framför allt var konsekvenserna inte genomlysta. När den situationen uppdagades fick näringsministern resa ut med "lugnande tal" både här i riksdagen och på möten och pensionärskongresser. "Allt ska bli bättre", var Björn Rosengrens fältrop. Det ska vara minst ett postkontor i varje kommun. Min fråga är: Vad är, med regeringens terminolo- gi, ett postkontor? När Postens koncept införs och under detta år slutgiltigt införs för kassaservicen är det några grup- per som känner av det mer än andra: pensionärer, småföretagare och glesbygdsboende. Den penning- förmedling som förutsätts ske i allt större utsträck- ning via elektronisk överföring är ju inte aktuell för de flesta pensionärer. De har ett traditionellt sätt att hantera sin hushållsekonomi, och för flertalet i denna grupp är IT eller datorköp inte aktuellt för att klara ett fåtal hushållsräkningar. När det gäller småföretagarna har man utöver dramatiska höjningar av t.ex. postboxavgifterna också blivit varse att man inte kan uträtta sina ärenden samlat. Man får privata paket på ett ställe och företa- gets brev och paket på ett annat serviceställe. Flertalet ekonomiska transaktioner får ske på banken. Dess- utom har man fått saldobesked på Postgirot fördröjda med en eller flera dagar. Glesbygdsboende, som i regel har en god lant- brevbärarservice, får nu finna sig i att bli avkrävda stora årliga belopp för att få posten utdelad, och i dagarna har Posten aviserat dramatiska höjningar av t.ex. tidningstaxan. Som jag sagt ser det ut som att regeringen försöker korrigera på just den punkten. Det koncept, fru statsråd, som tonar fram är inte att grunden för postal service har breddats. I stället har den smalnat av och selekterats. Den kundvänlig- het som Postens ledning och Näringsdepartementet talat om är inte bara begränsad, utan framför allt är den också dyrare. Om detta har regeringen genom statsrådet Mona Sahlin inget att säga. Ovissheten kring kassaservicen och dess, som det synes, försämring har gett utslag i den allmänna de- batten med stora reportage i svensk press. Dagens Nyheter har haft en jättelik artikel över två helsidor, och Aftonbladet har haft en serie på temat "Slakten av Posten" med löpsedlar som ropat ut: "Nu monteras Posten ned". En känd journalist på samma tidning skrev i en krönika att nu går "Posten in i dimman och blir osynlig". Inom facket är man bekymrad. Personalen, som i regel nästan undantagslöst är kvinnor, har kommit i kläm. Det offensiva Postverket riskerar att bli ett blödande förlustföretag. Redan talas det om minus i miljardklassen. Jag beklagar att Postens enda guldklimp, Postgi- rot, sålts ut. Med sunt bondförnuft kan det väl hävdas att man ska vårda sig om sin bästa mjölkko. Fru talman! Talartiden är slut, men jag återkom- mer.

Fru talman! Posten är en överlevnadsfaktor för landsbygd och glesbygd. Kanske är det just därför som vi är så pass många som deltar i den här debat- ten. Vi anser att det är oerhört viktigt att slå vakt om Postens funktion. Om det finns bara en användare kvar på en lant- brevbärarlinje kan man dra in den postlådan. Kunden erbjuds då att i stället sluta ett närserviceavtal. Det baseras på en årlig kostnad, som i sin tur baseras på arbetstid och det antal mil som brevbäraren behöver köra. Detta kan leda till att en enskild postkund på landet får betala upp till 5 000 kr. Det är ett exempel som jag själv har stött på. Jag tycker att det är orim- ligt att en enskild person ska erlägga en så hög avgift för att få sin post hem till lådan. Vad tycker statsrådet om detta? Det finns också exempel på att kunden protesterar och inte sluter ett sådant här närserviceavtal utan säger nej. Då kan beslutet omprövas. För de här när- serviceavtalen är ingen förteckning gjord. Det finns inget centralt register. Inte heller på lokal eller regio- nal nivå kan man se hur avtalen ser ut, utan de är en sak enbart mellan Posten och kunden. Jag tycker inte att rättstrygghet garanteras för den enskilde postkun- den om det inte går att jämföra och se om han fått en riktig, en relevant, prisuppgift eller vilka kriterier som legat till grund för andra beslut. Jag tycker att detta är ohållbart i ett företag som har det uppdrag som Pos- ten har. Vidare kan kostnaden bli hur hög som helst därför att den baseras på ett självkostnadspris. Bor man då avlägset kan det generera en väldigt hög kostnad. Rättstrygghet och ingen risk för godtycke är vad jag efterlyser för de landsbygdsboende som råkar ut för den här typen av avtal samt att det ska finnas en form av taknivå så att det inte kan bli hur dyrt som helst därför att man råkat bosätta sig ute på landet. Post- och telestyrelsen anser inte att Postverket på något sätt har hanterat de här frågorna felaktigt. Jag har haft en brevväxling med Postens vd Lennart Gra- be om detta. Han hävdar att Post- och telestyrelsen tycker att sättet att sköta detta är fullt okej. Vad är ministerns uppfattning i de här frågorna?

Fru talman! Precis som Maria Larsson sade enga- gerar denna fråga många människor ute i landet och därmed många av oss riksdagsledamöter. Vi får många samtal från och kontaktas av allmänheten. Man är orolig för vad som händer på vitala områden. De regionala obalanserna i Sverige har ökat dra- matiskt i Sverige under de senaste åren. Storstadsom- rådena växer, med regeringens goda minne, medan främst skogslänen och men även mindre och medel- stora städer minskar. Att många människor ser sig nödsakade att flytta kan delvis förklaras med att många upplever att samhällsservice av olika slag successivt försämras, framför allt på landsbygden och på mindre orter. Posten har genomfört, och håller på att genomfö- ra, mycket stora förändringar. Man har sagt upp av- talet med Nordbanken, och man gör sig av med Post- girot. Nu håller man på att avveckla kassa- och betal- service i traditionell mening. I stället inrättar man serviceställen. Dessa kan vara ett bra alternativ, men det blir svårt för allmänheten att hålla sig ajour med snabbheten i förändringen. På andra ställen, på mind- re tätorter, samlar man ihop brevlådor så att postkun- derna, som Maud Björnemalm sade, får gå långa sträckor för att hämta sin post. Lantbrevbärarlinjer läggs om och avgiftsbeläggs i många fall. Många av de här förändringarna upplevs, med rätta, som försämringar och fördyringar för de männi- skor som berörs. Som Elver Jonsson sade har detta i medierna beskrivits med rubriker om nedmontering, slakt osv. Möjligen är det lite överdrivet, men det är den bild som man kan få av de förändringar som görs. Jag har själv träffat postledningen och fått infor- mation om de förändringar som genomförs. I trafikut- skottet har vi också fått information. Jag är övertygad om att man gör vad man kan, men informationen om vad som händer och om varför det händer är många gånger bristfällig. För mig som centerpartist är det väldigt viktigt att slå vakt om servicen runtom i landet. Dessutom ska den här servicen vara likvärdig för alla människor överallt i landet. I det sammanhanget skulle jag vilja komplettera de frågor som rests av de andra i den här interpellationsdebatten med någon fråga till statsrå- det. Hur blir det med lantbrevbäringens kassaservice i den förändring som nu sker? Tidigare fanns det ut- redningsförslag om att kassaservicen skulle minskas från att omfatta fem dagar i veckan till att bara om- fatta en dag i veckan. Detta vållade en storm av pro- tester. Vid det tillfället lades det hela till handlingar- na, men frågan tycks leva vidare i vissa sammanhang. I dag är det 2 500 brevbärare som upprätthåller den här viktiga servicen, som 700 000 hushåll runtom i landet har nytta av. Naturligtvis är därför varje för- ändring dramatisk. En annan sak som jag tror gör väldigt många människor konfunderade är den fråga som Elver Jonsson var inne på: Vad är egentligen ett postkon- tor? Varhelst i världen man reser vänder man sig ju till postkontoret när det gäller brev, försändelser, vykort och frimärken. Om några månader ska vi i Sverige inte kunna gå till det som kallas för postkon- tor för att ens köpa frimärken. Hur förklarar statsrådet detta för en allmänhet som inte förstår att det är för- bättrad service att inte ens kunna köpa frimärken på det som kallas för Posten? Jag vill balansera den bild som har getts här. Det finns inslag i de förändringar som genomförs som faktiskt innebär bättre service. Posten har i sitt eget dokument en vision om att man ska bli världens bästa post. De serviceställen som inrättas innebär längre öppethållandetider och bättre service på sina håll. Därför är det olyckligt att det sprids en bild av Posten som ett företag som inte riktigt vet vad man gör när man - som det har beskrivits i medierna - plötsligt aviserar stora förändringar för lantbrevbärarlinjerna och sedan fryser det hela och säger att man ska funde- ra ytterligare. Det vore bra om statsrådet kunde räta ut en del av de frågetecken som här har förts fram från olika håll.

Fru talman! Jag ska försöka att efter bästa förmå- ga svara på de frågor som har ställts. Jag utgår ifrån att ledamöterna är väl medvetna om att mitt ansvar- sområde handlar om lagstiftning och reglering. Precis som alla länder som inte helt och fullt äger Posten måste vi skilja på detta ansvar inom regeringen. Ägarfrågor ligger hos Björn Rosengren, men ansvaret för det som jag tycker är det centrala i den här diskus- sionen, nämligen hur lagstiftningen och regelverket ska garantera likhet för alla, ligger på mig. Jag vill återigen understryka det som alla har varit inne på, att post- och kassaservicen är viktig och central för möjligheterna att bo och arbeta i hela lan- det. Jag har all förståelse för många av de frågeställ- ningar och mycket av den oro som uttryckts i dag. Framför allt Sven Bergström och Maud Björne- malm var inne på att vi står inför stora förändringar. Det vore att ljuga att inte säga det. Dessa förändringar beror på många saker. Tekniken har förändrat och kommer i framtiden att förändra beteenden, och det är på gott och ont. Alla förändringar innebär inte för- sämringar för konsumenterna. Därför är det oerhört viktigt att se att lagstiftningen om kassaservicen har kommit till just därför att regeringen har känt ett behov av att fastställa det som måste vara grundläg- gande för hela landet. Till Maud Björnemalm vill jag säga att jag förstår den oro som hon uttryckte över diskussionen om lantbrevbärarna och den servicen. Jag lovar verkligen att regeringen - och det gäller många ministrar - följer detta mycket noga. För att uttrycka mig milt tycker jag att det är mycket bra att det nu förs samtal mellan Posten och PTS - dvs. Post- och telestyrelsen - eftersom det är den myndighet som ska tillse att Posten uppfyller de uppdrag som har ålagts dem. Vi följer alltså de diskussioner som förs där mycket noga. Jag tycker att Maria Larsson rör ihop begreppen lite. En hel del av de exempel som hon nämnde handlar om tilläggstjänsterna och inte om det som vi nu i första hand diskuterar, nämligen det som är den grundläggande post- och kassaservicen som ska fin- nas tillgänglig för alla. Till Elver Jonsson vill jag säga att jag verkligen har svarat på frågorna om kassaservicen. Det är detta som är det grundläggande i interpellationssvaret. Elver Jonsson anför långa citat om hur massmedierna beskriver saker och ting. Jag hör till dem som tycker att man ibland ska hysa en viss försiktighet med att utgå från att allt som står i massmedierna är sant och riktigt och framför allt har de rätta proportionerna. Jag vill upprepa några saker som Sven Bergström i ärlighetens namn var mycket tydlig om. Det sker förändringar nu i servicen. Det är i dag för tidigt att säga om detta som helhet kommer att vara på gott eller på ont. Det vore löjligt att påstå att det inte kommer att ske några förändringar av Postens ser- vice. Det gäller dock inte det som alla ska ha rätt till när det gäller kassaservice. Vi vet också att antalet serviceställen i landet kommer att öka från ca 1 008 till 3 100. Precis som Sven Bergström var inne på kommer det sannolikt för en del att betyda en större tillgänglighet och längre öppettider. Samhället bevakar oerhört noga att de krav som vi har ställt i samband med lagen också uppfylls av Posten. För det första ska man tillhandahålla kassaservice. För det andra ska förändringar i kontorsnätet ske varsamt och innebära en förbättrad service. För det tredje ska de anställda som berörs erbjudas hjälp till annat arbete eller utbildning. För det fjärde ska lant- brevbärarlinjerna med nuvarande service bibehållas. För det femte ska Posten inte stänga postkontor förrän bättre alternativ till dagens service finns på plats. Med dessa utgångspunkter fortsätter jag att följa denna fråga mycket noga.

Fru talman! Jag delar statsrådets uppfattning om att man ska vara skeptisk till det som massmedierna säger. Men här var det ett stort uppbåd enskilda per- soner som hade uttryckt sin mening. Jag förutsätter att de var rätt citerade. Sedan tycker jag att det är märkligt att Mona Sah- lin säger att hon inte kan svara på allt, eftersom an- svaret är uppdelat. Men jag förutsätter att man inom departementet resonerar om det här. Det gäller ju det samlade ansvaret för Postens service. Jag sade att statsrådet hade glömt att svara mig på mina frågor. Det är klart att en handfull rader kan anses vara ett svar, men de innehöll inte något besked. Den centrala frågan som jag reste var: Vad är enligt regeringens terminologi ett postkontor? Åter till Postgirot. Det var den enda vinstdrivande verksamhet som man hade. Den sålde man två gång- er. Först sade Konsumentverket nej när man ville slänga Postgirot i halsen på några glupande storban- ker som skulle genomföra en monopolisering. Det var också ett märkligt sätt att hantera denna förnämliga verksamhet. Nu kan man inte ens öppna postgiro- konto på Posten, än mindre få ett saldobesked. Postservicens kostnader för kunden ökar, och det gäller särskilt kostnaderna för penningförmedlingen. Numera får man betala en rejäl slant för att få ut pengar på en postanvisning, utbetalningskort eller för att få ut sin skatteåterbäring. Har man varit så oför- siktig att man gick på propagandan för ett par decen- nier sedan och skaffade sig checkkonto får man nu- mera betala två gånger, först när man ställer ut check- en och sedan när man använder den som betalnings- medel. När det gäller penningförmedling av affärers och småföretags dagskassor får kunden numera en lång lista över vad man får betala extra för. Man får betala extra om sedlarna inte står på parad, om kassan inne- håller för mycket mynt osv. Avgifterna för postbox- arna höjdes med 400 % över en natt. Samtidigt skick- ades det ut ett brev där det stod att på grund av för- ändringar delas posten numera ut några timmar sena- re. Tala om bekymmer för småföretagare som kanske bygger sin verksamhet på morgonposten! Brevportot har också höjts. Fru talman! En fungerande kassaservice är en medborgerlig service som alla bör få del av. Det är viktigt att betala sina räkningar och skatter i rätt tid, både av samhällsekonomiska skäl och med hänsyn till den allmänna samhällsmoralen. Men då måste pen- ningförmedlingen fungera. Annars drabbas kunderna, inte minst småföretagare och affärsidkare som råkar ut för straffavgifter även när de har betalat i rätt tid och Posten eller banken har missat i förmedlingen. Det här är inte acceptabelt, fru talman. Sedan var det olyckligt att korsbandet avskaffa- des. När det fanns kunde man skicka en bok till goda vänner och stimulera läsandet, vilket statsmakten säger är viktigt. Jag sade i en debatt här i kammaren att det var lite makabert när det var billigare att skicka en bok som korsband till Rio i Sydamerika än till Rimbo i Uppland. Det är klart att man kan skylla på marknaden och på att alla förändringar inte alltid leder till det bättre. Men här saknas en tankegång om hur det skulle kunna fungera. En annan fråga till statsrådet gäller enhetsportot i Norden. Är statsrådet beredd att verka för att en- hetsportot införs igen? Det var en möjlighet som var att ett brett kulturpolitiskt värde och som hjälpte oss nordbor att läsa varandras böcker.

Fru talman! Statsrådet viftar undan min fråga om närserviceavtalen som någonting som handlar om tilläggstjänster. Jag vet inte om det är statsrådet som har missuppfattat frågan, för detta handlar om någon- ting som tillhör grundservicen. Det gäller om man ska få hem posten i sin brevlåda varje dag eller om man ska behöva att hämta den fyra kilometer hemifrån. Om man nu ska behöva hämta den, hur mycket ska man då betala för det? Är den kostnadsuppgift som jag får från Posten relevant? Det var precis detta som min fråga handlade om. Den dagliga servicen är i dag för många människor i glesbygden en tilläggstjänst som de får betala för. Precis så illa är det, Mona Sahlin. Jag vet inte om statsrådet inte inser att det är gles- bygdsförhållanden, men det finns många som kan vittna om att precis den dagliga servicen fattas dem och blir en betald tilläggstjänst. Posten skriver på baksidan av tidningen Ungt val: Postens roll i det öppna samhället är viktig. Vi ska se till att alla människor i Sverige har möjlighet att nå och nås av alla andra var du än bor. Det är precis detta som jag efterfrågar ska bli en verklighet. Då hävdar jag att kostnaden är för hög för många glesbygdsbor i dag när de sluter sina närservi- ceavtal och att de inte har någon rättstrygghet i detta, därför att de har inte en chans att kontrollera sitt eget avtal gentemot någon annans. Detta undrar jag om statsrådet skulle vilja titta på. Post- och telestyrelsen har nämligen sagt nej till att göra det, därför att också Postens vd negligerar det här. Det är alltså inget förstahandsmoment för mig att begära något minis- terintrång. Men jag ser att frågan är låst i dag. Det finns väldigt många människor som inte får precis det som vi diskuterar här, den dagliga servicen på ett tillfredsställande sätt. Jag hoppas att statsrådet är beredd att göra någon- ting mer än att följa frågan.

Fru talman! Jag kan haka på där Maria Larsson slutade, att vi är många här som begär mer av rege- ringen än att bara följa frågorna när människor i så stor omfattning som nu är oroliga och upprörda och tycker att servicen inte blir bättre. Björn Rosengren lovade ju pensionärerna i kongresstal och Posten själv säger i sin ambitionsförklaring att det ska bli bättre service, men människor upplever att den blir sämre. Då är det något som inte stämmer. Som jag sade tidigare är det för oss i Centerpartiet en hjärtefråga att vi har en väl fungerande grundläg- gande samhällsservice över hela vårt land. Menar man allvar med sloganer som att hela Sverige ska ha chans att leva och utvecklas är just den postala in- frastrukturen, som det heter, en av de allra viktigaste delarna, precis som teleförbindelser med möjlighet att koppla upp sig på IT-förbindelser med snabbhet och kapacitet, liksom vägar, järnvägar och kollektiva kommunikationer. Därför är det för oss av central betydelse att, sam- tidigt som vi bejakar och ställer oss positiva till mångfald, konkurrens och marknad, betona hela lan- dets rätt till en god och grundläggande samhällsser- vice. Det måste vara ett samhälleligt ansvar att se till att den fungerar. Jag skulle gärna vilja upprepa några av de frågor som jag tog upp och som jag inte fick något svar på av statsrådet Sahlin, nämligen detta med kassaservi- cen längs lantbrevbärarlinjerna, som alltså betjänar 700 000 hushåll i dag. Det har tidigare i utrednings- sammanhang talats om att den servicen skulle dras ned. Kan vi få ett tydligt besked av statsrådet i dag att den här servicen ska finnas kvar alla dagar i veckan, alltså de fem dagar som posten bärs ut? Och hur blir det med frimärkena? Ska vi verkligen få situationen att Sverige är det enda land i världen där man inte kan gå in på ett postkontor och köpa frimärken? Så illa kan det väl ändå inte vara.

Fru talman! Jag vill börja med att understryka det som alla, men framför allt Sven Bergström, var inne på, att det är viktigt att regeringen gör mer än att bara följa frågan. Och jag har försökt, uppenbarligen med bristande förmåga, att visa att vi inte bara sitter och följer frågan utan också har gått längre för att mycket tydligt försöka att klarlägga vilken typ av service som alla invånare ska ha rätt till och vad Posten, nu också i en lag, har sig ålagt att göra. Vi är ännu väldigt tidigt inne i denna process. Det går inte i dag att svara exakt på hur det blir ute, för det är ingen tvekan om att likvärdig service inte kommer att vara samma sak som exakt likadan service som den som var tidigare. Jag är fortfarande övertygad om att en del av den oro som finns handlar om att det blir någonting nytt och att man ännu har svårt att se på vilket sätt det kommer att motsvara den service man har, för den kommer inte att bli likadan. Men jag betonar verkli- gen de krav som jag läste upp i svaret om att föränd- ringarna ska ske varsamt. Servicen ska bli bättre, man ska ge besked om vilken service man ska tillhanda- hålla och Postens lantbrevbärarlinje med nuvarande kassaservice - jag ber om ursäkt för att jag inte be- svarade frågan, som jag hade tänkt - ska bibehållas. En del av den oro som Maria Larsson har gett ut- tryck för handlar om lantbrevbärarlinjen, som hon vill ska bibehållas med nuvarande service. Just de exem- pel som hon bl.a. här redogjorde för är bakgrunden till de samtal som Posten nu för med PTS. De är ock- så bakgrunden till att man har skjutit upp de föränd- ringar som har skapat en sådan oro hos många. Rege- ringen följer mycket noga innebörden i dessa samtal därför att vi har uttryckt en sak, att nuvarande service ska bibehållas. Till Elver Jonsson vill jag en gång till säga att det inte är något försök att skyla över något att säga att vi har olika ansvar i regeringen. Det har vi av ett, som jag tycker, väldigt självklart skäl. På många områden när det gäller Postens verksamhet har vi nämligen konkurrens. Vi har inte bara Posten AB. Därför kan det inte vara samma minister som ansvarar för lag- stiftningen, som ska gälla alla, och som sedan utövar ägarskapet som minister gentemot just Posten AB. Det är bakgrunden till att vi självklart ska sära på dessa roller i regeringen. Det är viktigt också när det gäller telefrågorna, där vi också har gått från en mo- nopolsituation till ett helt annat konkurrensläge. Däremot ska regeringen som helhet ha en mycket samlad tydlighet i att postservicen ska vara på en viss nivå, och det är detta vi diskuterar nu. Jag har så tydligt jag kan redogjort för de krav som regeringen har ställt på Posten AB och för vilka förutsättningar som finns för att ingripa om Posten inte svarar upp mot dessa. Jag vill avsluta med att säga att när det gäller de här stora förändringarna får man i alla fall i början räkna med att det uppstår problem, att det kan göras misstag och missbedömningar, men dessa måste rättas till efter hand. Det ansvaret ligger tungt på regeringen, och det försöker jag också ta. Det är också av avgörande betydelse att Posten gör betydande ansträngningar för att hålla både kun- derna och de anställda informerade om de föränd- ringar som sker. Där finns det också mycket att göra för Posten AB.

Fru talman! Svaren om färdriktningen har jag inga invändningar mot. Statsrådet säger att servicen ska vara på en viss nivå och att ansvaret ligger tungt på regeringens axlar, och det är också riktigt. Problemet är lite grann att det inte finns en genomtänkt linje för hur man vill hantera det. Näringsministern har ju gett beskedet att allt ska bli bättre, men ingen har uppfat- tat att det blir det. Och återigen, för tredje gången, fru statsråd: Vad är ett postkontor med den terminologi som regeringen håller sig med? Facket säger att det är oklart. Man säger: Vad är ett postkontor numera? Merparten av landets befolkning vet vad det är, att det är där pos- tens tjänster hanteras i en och samma lokal etc. Men nu finns inte längre begreppet postkontor. Som lag- stiftningsansvarig skulle väl ändå Mona Sahlin kunna tala om hur hon tänker sig lagstiftningen. Varför mönstras postkontorsnamnet ut och får inte längre användas? Mitt omdöme blir, fru talman, även om jag tycker att det har getts en del öppningar av statsrådet här, att man inte hanterar postservicen med det engagemang som man borde har gjort med tanke på att vi nu har diskuterat de här frågorna i ett par års tid. Näringsmi- nistern har ju sagt att Elver Jonsson kan lugna sig för det här löser sig, att jag är alldeles för orolig osv. Eftersom personalfrågorna nämndes vill jag säga att jag tycker att udden har varit riktad också mot personalen genom att det har rått oklarheter. Nä- ringsministern sade för ett år sedan att postledningen skulle bli tydligare när det gäller att informera de olika personalkategorierna, men det har tydligen inte skett eftersom oron finns kvar. Det finns också en udd mot dem som bäst behöver servicen: pensionärerna, småföretagarna och de gles- bygdsboende. Jag tycker att det nu finns anledning att sätta hög fart. Vi måste också i den här frågan se till att vi har ett medborgarperspektiv. Postens verksam- het, helt statsägd, kan aldrig bli något eget. Det hela måste syfta till att vara i medborgarnas tjänst.

Fru talman! Jag vill mycket kort ändå uttrycka några saker som jag verkligen vill betona. En sak är att postservicen ska ha en viss nivå som staten ska avgöra, som Posten AB ska utföra och som bl.a. Post- och telestyrelsen ska bevaka. Det är väldigt tidigt i den stora förändringsprocess som Posten nu går ige- nom. Vare sig jag eller Elver Jonsson kan säga exakt hur detta blivit. Mitt uppdrag är dock att följa att Posten inte försämrar servicen - inte att de inte för- ändrar servicen. För många, kanske också bland de äldre, är alltid en förändring en källa till oro oavsett om det också är en försämring. Därför är jag inte så intresserad av att gå in på att definiera exakt vad som är ett postkontor. Däremot vill jag kunna definiera vad som är postser- vice. Om jag kan hämta ut mitt paket i en affär som har öppet till klockan tio på kvällen i stället för på postkontoret, som alltid stänger klockan sex, så är det en förbättring. Om det däremot blir färre ställen där jag kan få denna service, om det blir allt längre ifrån där jag bor, då kommer jag som minister att följa detta mycket noga. Då tycker jag inte att man har fullföljt de åtaganden som vi nu har ställt upp. Det är alltså väl tidigt att göra den här totala ana- lysen. Jag vill bara betona att förändringarna blir stora. Om det uppstår misstag eller missförstånd ska de rättas till efter hand. Det ligger ett stort ansvar både på oss i regeringen och på Posten att göra mer för att både kunder och anställda ska ha större kun- skap om och medinflytande i de förändringar som sker.

Fru talman! Ulf Nilsson har frågat mig hur jag av- ser att framgent agera för att i EU-kretsen värna prin- cipen om fri forskning inom den nya europeiska forskningspolitiken och i det kommande sjätte ram- programmet för forskning. Yvonne Andersson har frågat mig vad jag avser att göra för att bättre tillva- rata svenska företags- och högskoleföreträdares åsik- ter om EU:s ramprogramsarbete om forskning. Frå- gorna har nära samband med varandra och jag besva- rar dem därför samtidigt. Forskning är en verksamhet som har en lång tra- dition av internationellt utbyte, och kunskapsutbyte mellan olika länder bidrar till ökat välstånd. Det är därför naturligt att forskning har kommit att spela en viktig roll inom Europeiska unionens arbete med att främja tillväxt och välfärd i Europa. Ramprogrammet för forskning och utveckling är, näst efter stödet till den gemensamma jordbrukspolitiken och till regional utveckling, den största utgiftsposten i EU:s budget. Genom slutsatserna från Europeiska rådets möte i Lissabon i mars 2000, där EU:s stats- och regerings- chefer satte upp målet att göra Europa till världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomi, har forskningen under senare år fått en ännu mer fram- skjuten plats i EU-samarbetet. Arbetet med det sjätte ramprogrammet för forsk- ning och utveckling befinner sig nu i sin slutfas. Dis- kussionen fram till nu kan sägas ha gått genom tre olika faser, var och en med utgångspunkt från skilda förslag från kommissionen. I februari år 2000 lade kommissionen fram sina grundläggande idéer om ett "europeiskt forskningsområde" och om det blivande sjätte ramprogrammet. Under hösten 2000 presente- rade kommissionen för diskussion ett förslag till mer utarbetade riktlinjer för programarbetet. I månads- skiftet februari/mars förra året kom det formella, fullt utarbetade förslaget från kommissionen. Parallellt med detta arbete med ett nytt rampro- gram pågår en bredare diskussion inom EU om hur forskningssamarbetet kan fördjupas mellan de 15 medlemsländerna. En given förutsättning för att Sve- rige ska delta i ett sådant samarbete är att det sker på en för varje land helt frivillig grund och i den ut- sträckning som varje medlemsland självt önskar. Det är en uppfattning som även övriga medlemsländer delar. Den nationella suveräniteten över den egna forskningspolitiken får inte naggas i kanten. Detta gjordes klart redan vid toppmötet i Lissabon våren 2000, där stats- och regeringscheferna uttalade sig för en samverkan "på frivillig grund kring fritt valda syften". Detta har även varit en grundläggande och klart uttalad linje från svensk sida i hela diskussionen om det kommande sjätte ramprogrammet för forsk- ning och utveckling, en linje som jag också vid olika tillfällen har redovisat inför riksdagens EU-nämnd. Så länge detta är helt klart - och jag tror alltså inte att något medlemsland skulle kunna gå med på något annat - ser jag enbart positivt på att det frivilliga samarbetet också kan stödjas och stimuleras genom ramprogrammet. Detta bör enligt min mening också gälla grundforskningen. En av de prioriteringar som Sverige drivit i diskussionerna om nästa ramprogram har just varit att öka utrymmet för grundforskning inom programmet. Vi har också givit vårt stöd till kommissionens förslag om att skapa ett särskilt bud- getutrymme för att snabbare kunna svara mot nya och oförutsedda utvecklingslinjer på grund av forskning- ens egen utveckling. Regeringen har hela tiden lagt stor vikt vid att in- hämta ett fullödigt underlag inför sina successiva ställningstaganden och för beredningen av frågan inför rådsarbetet inom EU. I samtliga tre faser som jag nämnt skickades därför kommissionens förslag ut på en bred remiss inom landet, till mellan 150 och 200 olika remissinstanser varje gång. Vidare anord- nade EU/FoU-rådet ett antal regionala konferenser om kommissionens första idédokument under våren 2000, samt under 2000 och 2001 sammanlagt tre större nationella konferenser om det pågående ram- programsarbetet. De forskningsstrategier som ett stort antal myn- digheter och organisationer lämnade in inför arbetet med 2000 års forskningspolitiska proposition gav också en värdefull komplettering för den allmänna bedömningen av aktuella forskningsbehov och prio- riteringar. Vid sidan av allt detta har givetvis också ett stort antal enskilda och direkta kontakter före- kommit mellan Utbildningsdepartementet och andra berörda departement å ena sidan och olika företrädare för såväl universitet och högskolor som företag och näringslivsorganisationer å den andra. De synpunkter som framförts har varit viktiga som underlag när regeringen utformat sina stånd- punkter beträffande det sjätte ramprogrammet. En av Sveriges främsta prioriteringar i diskussionerna om nästa ramprogram har alltså varit att öka utrymmet för grundforskning inom ramprogrammet. Likaså har vi varit starkt pådrivande för ett ökat inslag av forsk- ning inom bioteknik, humanistisk och samhällsveten- skaplig forskning samt skogs-, jordbruks- och energi- forskning. I övrigt stämmer de sju prioriterade områ- dena i sjätte ramprogrammet mycket väl överens med de nationellt prioriterade områdena i regeringens forskningspolitiska proposition Forskning och förny- else (2000/01:3). Andra viktiga frågor som Sverige lyft fram i dis- kussionerna är behovet av att öka forskarrörligheten, bibehålla det internationella forskningssamarbetet med länder utanför EU:s gränser samt förbättra jäm- ställdheten och forskningens genusaspekter i kom- mande ramprogram. Givetvis måste sedan kompro- misser ingås med de andra medlemsländerna. Det är dock mitt intryck att enigheten denna gång har varit ovanligt stor, både nationellt och inom gemenskapen, både om det grundläggande valet av tematiska områ- den för ramprogrammet och om budgeten för detta. Betydande osäkerhet har däremot rått hos många, inte minst hos våra egna universitet och högskolor, om de nya arbetsformer som kommissionen föresla- git, de s.k. nya instrumenten. Den klara majoritets- ståndpunkt, som vi lotsade fram i rådet under det svenska ordförandeskapet, innebar att dessa instru- ment inte blir den enda och uteslutande arbetsformen så som kommissionen föreslagit utan att möjligheten i stället behålls att också använda de gamla. Denna ståndpunkt svarade mot starka önskemål som förts fram i den svenska remissbehandlingen. Detta har nu också i december 2001 blivit rådets beslut. EU:s ramprogram för forskning och utveckling har länge haft en förhållandevis näringslivsanknuten karaktär. Jag skulle dock gärna se att grundforskning- en fick en ännu starkare ställning inom det europeiska forskningssamarbetet. Detta kräver dock ett långsik- tigt och målmedvetet arbete. Några viktiga steg har tagits i arbetet med det sjätte ramprogrammet och det är nu tid att fundera över hur vi ytterligare kan flytta fram grundforskningens positioner i det därpå följan- de, sjunde ramprogrammet. Jag menar att regeringen redan visat att vi söker ta väl vara på de uppfattningar och synpunkter som förts fram inom landet om EU:s ramprogramsarbete och regeringens ambition är gi- vetvis att göra så även i fortsättningen. Men jag är också övertygad om att inte minst forskarsamhället självt skulle kunna göra en viktig insats genom att runt om i alla medlemsländer skapa en stark opinion för ökade satsningar på forskarstyrd grundforskning.