Privatiseringen av Apoteket och konsekvenser för äldre

Herr talman! Alf Eriksson har frågat mig hur jag avser att hantera den för många äldre viktiga frågan om att de inte längre kan få alla sina mediciner från ett apotek eller i närområdet. Lennart Axelsson har frågat mig hur jag avser att säkerställa att sjuka och äldre snabbt får sin medicin från ett enda utlämningsställe samt om jag avser att utvärdera hur splittringen av apoteksverksamheten styr sortimentet och därmed konsumtionen. Båda frågorna hänför sig till de äldres möjligheter att hämta ut läkemedel från ett apotek eller ett apotek i närområdet och besvaras därför i ett sammanhang. För att garantera att konsumenterna får tillgång till sina förskrivna läkemedel är alla öppenvårdsapotek skyldiga att tillhandahålla samtliga förordnade läkemedel. Om läkemedlet inte finns på apoteket ska det tillhandahållas så snart som möjligt, som regel inom 24 timmar. Detta motsvarar den praxis som Apoteket AB har haft. I vissa situationer ska öppenvårdsapoteken byta ut det förskrivna läkemedlet mot ett annat läkemedel som Läkemedelsverket har bedömt är utbytbart mot det förskrivna. Bestämmelser om sådana generiska utbyten har funnits sedan 2002. En naturlig följd av omregleringen av apoteksmarknaden är att det i stället för ett monopolföretag finns ett antal apotekskedjor och fristående apotek. Det kan förutsättas att apoteksaktörerna i denna konkurrenssituation vinnlägger sig om att ha en hög tillgänglighet till läkemedel och att erbjuda en god service. Det kan dock inte krävas att de alltid har alla läkemedel i lager. De olika aktörerna har inte tillgång till information om varandras lagersaldon. Jag har för avsikt att bjuda in företrädare för apoteksbranschen för att diskutera hur man på bästa sätt kan hantera de fall där kunden vill förhöra sig om huruvida ett läkemedel är tillgängligt på ett näraliggande apotek. Det ligger i allas intresse att på ett enkelt och billigt sätt kunna få tag i de läkemedel som efterfrågas. Regeringen har aviserat att reformen kommer att följas upp och utvärderas efter tre år, bland annat avseende konsumenternas tillgänglighet till läkemedel och apotekens bidrag till en förbättrad läkemedelsanvändning. Sortimentets ändamålsenlighet för olika grupper, bland annat personer med funktionsnedsättning, är något som särskilt bör utvärderas i detta sammanhang.

Herr talman! Tack, socialministern, för svaret! Den här frågan har varit en av den här mandatperiodens skarpaste ideologiska frågor där regeringen och oppositionspartierna skiljer sig åt. Det är ingen hemlighet att vi tycker att frågan om att tillhandahålla läkemedel för befolkningen är en angelägenhet för oss alla, det vill säga staten. Dessutom kan man tycka att det är tveksamt rent etiskt att man ska kunna tjäna pengar på folks sjukdomar. När jag lyssnade på socialministerns motiv för att genomföra privatiseringen fann jag att de var två. Det första var att det skulle bli billigare, och det andra var att det skulle bli bättre tillgänglighet. Nu kan jag konstatera att det första motivet, att det skulle bli billigare, har vi inte hört så mycket om på senare tid. Dessutom talar den internationella erfarenheten om att det inte blir billigare att privatisera en stor del av apoteksmarknaden. Jag kan också konstatera att Socialdepartementet i samråd med Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket kom fram till att handelsmarginalen måste höjas på den svenska apoteksmarknaden så att det skulle bli intressant för apoteksaktörer att etablera sig. Handelsmarginalen har höjts från 16 till 18 procent från november i fjol. Samhällets kostnader ökar därmed från 4 till 4 ½ miljard, det vill säga 500 miljoner. Sedan kommer generika-tian, det vill säga de 10 kronor som ett apotek får i ersättning för de särskilda utbytesläkemedlen. Dessa 10-kronor blir ytterligare 200 miljoner i utgifter. Totalt har vi sett en kostnadsfördyring för konsumenten på 700 miljoner. Jag kommer sedan till huvudfrågan i min interpellation, det vill säga tillgängligheten. Jag kan konstatera att framför allt pensionärsorganisationerna är missnöjda. Nu finns fem olika apotekskedjor. Det är inte säkert att alla har den medicin som jag har fått utskriven. Man går in på ett apotek och får reda på att medicinen inte finns där. Då borde man kunna få reda på vilket apotek som har medicinen. Nej, det går inte eftersom det är en affärshemlighet. Då återstår - om det finns apotek i närområdet - att springa runt till alla apotek och chansa på att få medicinen. Ofta är fallet att man har behov av medicinen omedelbart. Dessutom kan det hända att man har flera recept. Då blir det ännu mer komplicerat om medicinen inte finns hemma. Mitt påstående är att inget av motiven är uppfyllt. Det var nog mer en ideologisk fråga att apoteken skulle säljas ut på marknaden. Min fråga till socialministern kvarstår på framför allt det sista området, nämligen vad socialministern tänker göra för att förbättra tillgängligheten för framför allt utsatta grupper.

Herr talman! Tack, socialministern, för svaret! Det är inte första gången som socialministern och jag diskuterar apoteksfrågorna även om det den här gången är fråga om en ny vinkling. Det är inte heller någon hemlighet att vi var emot en omreglering, avreglering, utförsäljning, eller vilket ord man nu använder, av Apoteket. Det vi däremot är överens om, och som jag tänkte förekomma socialministern om denna gång, är att det är okej att de icke receptbelagda medicinerna kan köpas i vanliga dagligvaruhandeln - så länge det regleras på ett klokt sätt. Men dagens fråga handlar, som sagt, mer om vad som har hänt med tillgängligheten efter avregleringen. Vi har kunnat läsa om de reaktioner som kommer från dem som konsumerar medicinerna mest. När vi blir äldre ökar vårt behov av mediciner, och även när vi råkar ut för sjukdom under livets gång. Nu har vi fått reaktioner från PRO framför allt när det gäller möjligheten att få veta var de mediciner finns som läkaren tycker att man ska ha. Det är klart att det är ett jättebekymmer om man inte vet vart man ska gå och hämta det som man har fått utskrivet. Likaså har vi fått reaktioner från RSMH, Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, som skriver: Många av våra medlemmar har väldigt många olika sorters mediciner, och det blir problematiskt om man inte kan få hjälp att hitta det närmaste utlämningsstället utan måste ringa runt själv. När man frågar ansvariga på Apoteket AB erkänner de att avregleringen har inneburit en klar försämring för kunden eftersom man bara kan få information om varje enskild kedjas sortiment vart för sig och inte sammantaget. Ett av de kvarvarande monopol som vi har är Systembolaget. Det är fullt möjligt att gå in på ett av systembolagen och få veta om ett vin finns på något av de andra runt om i Sverige. Precis det kunde man göra på apoteken tidigare. De kunde lämna besked om var medicinen fanns. Det har alltså försvunnit i och med avregleringen. Apotekets kundtjänst har också stött på problematiken och säger att många undrar var de kan hitta sina mediciner närmast. Många har också flera olika recept och vill inte behöva springa runt över halva stan för att få tag på allt. Men det kan man inte göra något åt längre, berättar en telefonist. Det är just de här sakerna som är grunden till min interpellation, och det är väl rimligt att vi försöker göra någonting åt det. Därför tycker jag ändå att socialministerns svar är positivt. I ett tidigare svar på en skriftlig fråga i samma ämne tyckte inte socialministern att det fanns någon anledning att vidta åtgärder, men denna gång har vi lyckats få honom att förstå att det här är ett bekymmer. Därför är det naturligtvis bra att han skriver i svaret att han tänker kalla samman aktörerna på apoteksmarknaden och försöka hitta något sätt att komma åt det. Vi kommer naturligtvis att hålla ögonen på socialministern och se till att det blir gjort.

Herr talman! Jag anmälde mig sent till den här debatten, egentligen av ett enda skäl. Det var att jag tänkte ta tillfället i akt och slippa skriva en egen interpellation. Jag har de senaste två veckorna läst i några tidningar om två händelser som hänger ihop just med apotek, och jag är då intresserad av att få höra hur ministern tänker i de här frågorna och om de här företeelserna. Det som jag skulle vilja fråga om gäller till att börja med att jag läste att ett större apoteksbolag med ett ganska stort antal butiker nu har bestämt sig för att köpa upp ett mindre. När jag säger ett mindre apoteksbolag menar jag alltså ett bolag som har, om jag kommer ihåg rätt, i storleksordningen ett trettiotal butiker. Som jag förstod det när beslutet togs att vi skulle ha fler än ett apoteksbolag var ett av skälen att man skulle kunna få mångfald och bättre service. Det fanns också många andra skäl. Men redan nu börjar man se en tendens till att större köper upp mindre. Vad tycker ministern om det? Hur kan man säkerställa att det finns mångfald i framtiden så att inte en sådan här eventuell tendens riskerar att fortsätta? Det andra läste jag häromdagen i en av våra tidningar som sysslar med i första hand livsmedel. Man skrev att de receptfria läkemedlen har visat på ökade inköp. Jag utgår från att det handlade om deras egna butiker, vilket skulle innebära att de hade ganska bra kontroll på situationen så att de såg att det ligger till på det sättet. Ökade inköp brukar oftast innebära också en ökad konsumtion. Det är sällan så att man köper receptfria läkemedel bara för att ha dem hemma. Åtminstone borde det inte vara så. Det borde i stället vara så att eftersom man har större tillgång till det behöver man inte ha det hemma utan köper det när man har behov av det. Men risken är att ökade inköp är lika med ökad konsumtion. Vi vet alla att många av dessa läkemedel inte är utan risk även om de är receptfria, utan en överkonsumtion av receptfria läkemedel skulle kunna innebära att man helt enkelt får en försämrad situation i stället för en förbättrad situation, exempelvis genom ett beroende. Därför undrar jag: Hur resonerar ministern där? Vad kan vi göra för att det inte ska bli så att man överkonsumerar receptfria läkemedel?

Herr talman! Tack för alla inlägg i en intressant diskussion, som jag hoppas att vi kan fortsätta i andra sammanhang också. Det här är en intressant fråga på många olika sätt. Jag börjar med Alf Erikssons resonemang, som handlar om regeringens motiv från början. Det har hela tiden varit tydligt att regeringens främsta motiv är att öka tillgängligheten. Tillgängligheten är det som har varit bristen i Sverige. Det har varit svårt för människor att få tag i receptfria läkemedel. Många människor har haft långt till apoteket. Öppettiderna har inte varit sådana att det har varit möjligt för alla att få tag i läkemedel när de vill och behöver. Ett annat motiv har varit att ha koll på kostnadsutvecklingen. Det är jätteviktigt att vi har det. Vi vet att vi lägger många tiotals miljarder kronor på läkemedel inom slutenvården och inom öppenvården, och det gäller naturligtvis att vi har särskild koll på den del som är subventionerad men också på det som handlar om priserna gentemot konsumenterna, där man står för hela kostnaden själv. Tillgängligheten har varit nummer ett, och sedan har det varit ökad servicenivå och att hålla koll på priserna. Vi har gjort det här på ett sådant sätt att vi räknar med att utan fördyringar, vare sig för enskilda konsumenter eller för det offentliga, kunna åstadkomma denna ökning av tillgängligheten. Det ska bli lättare att få tag i Nezeril för att lindra nästäppan och det huvudvärksmedel eller allergimedel som man behöver. Det har varit det viktiga. Vi tror att vi kan åstadkomma detta utan att kostnaderna stiger, bland annat genom att vara effektivare när det gäller inköp av läkemedel. Bara på generikaområdet har vi redan kunnat pressa priserna med åtskilliga hundra miljoner kronor, som finansierar väl den kostnad som vi har fått till följd av ökad handelsmarginal. I så fall fungerar det precis som det ska. Ett problem som har tagits upp i båda interpellationerna handlar om det naturliga som infinner sig när det är flera olika aktörer. Ingen förordar, tror jag, att det ena företaget ska ha insyn i och tillgång till det andra företagets lagersituation. Däremot tycker jag att det borde vara så, som jag skriver i svaret, att man kan uppnå en samarbetssituation på en marknad där konkurrenter informerar om var man närmast får tag i det läkemedel som för tillfället är slut i den egna hyllan. Vi vet då, vilket jag har understrukit i svaret, att apoteken är skyldiga att tillhandahålla samtliga förordnade läkemedel. Om man inte har det på hyllan ska man tillhandahålla det så snart som möjligt, i normalfallet inom 24 timmar, precis så som det var när vi hade monopol. Nu vill jag kalla samman företrädare för branschen för att föra ett resonemang och se om vi inte kan hitta en lösning där man ska kunna ge varandra den här hjälpen eller, snarare, ge kunden den här hjälpen och där var och en bidrar för att underlätta. Själva poängen med det här är förstås att i varje skede underlätta för den enskilde konsumenten. Jag är ledsen att jag på den här tiden inte klarade av alla frågor, men jag kommer att återkomma till det som jag har lämnat och det som jag sannolikt kommer att få höra inom kort, herr talman.

Herr talman! Tack för det inlägget, socialministern! Jag kan konstatera att det är positivt att ministern tar initiativ till att sammankalla aktörerna för att öka kunskapen om var olika mediciner finns. Då har vi kommit en bit på vägen. Det här är sannerligen en livskvalitetsfråga för många människor. Och det som jag nu talar om är inte de receptfria läkemedlen, Nezeril och dylikt, utan det är läkemedel som man får på recept. Det uppstår ofta ett annat problem som har med tillgängligheten att göra. Det handlar om utbytesmedicinen, som ibland döps till månadens vara. Det händer att en läkare skriver ut ett preparat eller en medicin och att det då finns beslut om vilken utbytesmedicin det ska vara till den. Låt oss säga att den är slut och inte heller den ursprungliga medicinen, som läkaren har skrivit ut, finns hemma men att det finns annan medicin, utbytesmedicin, med samma verksamma substans. Då åker kunden på att betala fullt pris, eftersom det här inte finns hemma. Det här har väckt stor irritation ute på apoteken, där personalen ofta ställs inför svåra konflikter. Ibland kritiserar man ju tyvärr inte verket utan pianisten. Det finns en annan situation som kan uppstå. Man har från TLV plockat bort en hel del läkemedel, och läkarna känner inte till att de inte längre finns kvar. Då händer det att patienter kommer med ett recept till apoteket och att medicinen inte längre omfattas av subventionssystemet. Då åker de också på att betala fullt pris. Jag har två frågor. Varför plockar man bort så många läkemedel? Och vad gör ministern för att förbättra situationen, så att läkarna har koll på vilka mediciner som omfattas av läkemedelsförmånen och vilka som inte gör det? Till slut kan jag konstatera att det är klart att en sådan här omläggning, en privatisering, går ut på att tjäna så mycket pengar som möjligt. Då ligger det i bolagets intresse att hålla nere lagret så långt det är möjligt. Och läkemedel är färskvara. Då är det klart att risken är uppenbar att sådan medicin som är dyr och inte används så ofta inte finns på hyllan, så att säga. Det är ytterligare en komplikation i den här privatiseringen.

Herr talman! Jag förstod nästan att det här skulle komma igen: socialministerns försök med lite dimridåer runt de icke receptbelagda medicinerna, som vi ju i stort sett är överens om. Det handlar väl om regleringarna och om att inte få, precis som Örnfjäder var inne på, en ökad förbrukning när det egentligen inte behövs. Vi måste se till att sådana saker fungerar och att man har uppsikt över det som säljs i affärerna. Jag vet inte om det kan vara brist på argumentation när det gäller de receptbelagda medicinerna som gör att socialministern ständigt återkommer till just den här delen. Det är väl ingen tvekan om att det som det skrivs om i interpellationerna är ett bekymmer, att man som enskild sjuk människa inte har möjlighet att få tag på medicinerna på samma sätt som man hade tidigare. Det är en klar nackdel till följd av den avreglering som har gjorts. Jag var på Kävesta folkhögskola i går och träffade ett antal elever som jag har träffat vid några tillfällen. Där var det en ung tjej som hade försökt hitta öppettider för apoteken på Internet. Det hade inte varit helt enkelt. Nu är hon ung och kan hantera Internet på ett bra sätt, som kanske inte vi äldre och de som är ännu äldre än vi klarar av. Så jag tänkte att jag skulle försöka gå in och leta efter apoteket i Nora, som är min hemkommun. Jag lyckades inte. På eniro.se stod det att det fanns 27 apotek i Örebro län. Det fanns inget i Nora. Men bevisligen finns det ett där, för jag var där för någon vecka sedan. Det är möjligt att man efter hand kommer att kunna åtgärda det här så att det blir lättare att hitta varje apotek. Men det är klart att det är ett jättebekymmer om man inte ens kan få reda på var apoteken ligger och när de har öppet. I interpellationssvaret sade socialministern: "Det ligger i allas intresse att på ett enkelt och billigt sätt kunna få tag i de läkemedel som efterfrågas." Enligt mitt sätt att se det är det just det som vi har diskuterat under hela den här apoteksprocessen. Vi menar att apotekssystemet som det såg ut förut just innebar ett enkelt och billigt sätt att se till att vi fick de läkemedel som läkarna tyckte att vi behövde ha. I och med att man har gjort förändringarna i det här systemet har man fått det besvärligare. Det har blivit otillgängligare på en hel del sätt, som vi har märkt här i dag. Det kommer dessutom, påstår jag, i en förlängning att bli dyrt för skattebetalarna, även om socialministern hävdar att det har blivit effektivare i vissa delar och att man har fått minskade kostnader. Det ska vara fler apotek, fler anställda, längre öppettider och bättre service, och sedan ska det inte kosta någonting. Jag tycker inte att man behöver vara särskilt insiktsfull för att begripa att det kostar. Det handlar om människor som jobbar och som har möjlighet att få lön för det jobb som de lägger ned, även om vi har sett andra delar när det gäller McDonalds och annat.

Herr talman! Jag har full respekt för att socialministern inte hinner svara på allting, framför allt inte när man, som jag, anmäler sig i sista minuten. Jag har full respekt för att han inte är lika väl förberedd för det som inför dem som har ställt interpellationerna. Jag vill bara upprepa frågorna, så att de inte försvinner helt och hållet. Jag undrade alltså vad ministern hade för åsikt om att större apoteksbolag köper upp mindre och att det därmed blir en koncentration. Det andra gällde ökade inköp av receptfria läkemedel, vilket riskerar att innebära ökad konsumtion, vilket inte är riskfritt. Jag vill kommentera en annan sak också. Ministern talar om ökad tillgänglighet och ökat öppethållande. Det argumentet har jag hört flera gånger. Jag har väldigt liten förståelse för det med tanke på att det tidigare apoteksbolaget var helstatligt. Om det var ett av huvudskälen till privatiseringen tycker jag inte att det håller i slutändan. Man hade kunnat lösa just den frågan genom att ägaren, i det här fallet staten och i förlängningen riksdag och regering, hade sagt till sitt bolag och företrädarna för det att man ville ha ökad tillgänglighet och därmed ökat öppethållande. Det var ju vi som är företrädare för den svenska staten som ägde bolaget till 100 procent. Vi hade kunnat ge spelreglerna. Det argumentet tycker jag inte håller så bra. Det kanske finns andra som håller bättre, men nu tar jag enbart upp detta.

Herr talman! Tillgänglighet är en av de absolut viktigaste frågorna när det gäller apotek. Det har vi talat om här i kammaren ett flertal gånger. Nu lever vi mitt i det. Jag tänker främst på tillgänglighet i ett glesbygdsperspektiv. Krister Örnfjäder nämnde att ökat öppethållande var en av orsakerna till att man skulle privatisera Apoteket. Jag bor i glesbygd i Småland. När jag senast skulle besöka apoteket kunde jag konstatera att det bara hade öppet halva dagen. Tidigare har apoteket haft öppet hela dagen. Det kändes inte som någon ökad tillgänglighet, snarare tvärtom. Det fick mig att reflektera över ett annat stort paradnummer, nämligen att de receptfria läkemedlen skulle kunna säljas på Konsum och Ica och på bensinstationer. Vi är väl överens om att det är bra och ger ökad service. Det kan möjligen vara en av orsakerna till att apoteket har kortare öppethållande nu. Vad vet jag? Det är en egen reflektion. Frågan är om det blev som det var tänkt. Vad är nästa steg? I glesbygd kanske det inte är lönsamt att ha öppet mer än några timmar om dagen. Hur får man då lönsamhet i sitt företag? Jag kan känna ganska stor oro när det gäller detta och funderar över vilka konsekvensanalyser man egentligen har gjort. Häromdagen träffade jag en kvinna som också bor i glesbygd i Småland. Hon berättade att det blev lite bekymmersamt när hennes cancersjuke far behövde läkemedel vid några tillfällen i livets slutskede när det var skarpt läge. Hon sade: Tidigare ringde jag till apoteket. Om jag ringde till ett apotek kunde de svara på om läkemedlet fanns på ett annat apotek i närområdet. Kvinnan bor i ett område där det finns fyra apotek inom två till fem mil. Hon sade att hon vid flera tillfällen varit tvungen att ringa fyra samtal eftersom det ena apoteket inte kunde ge besked om huruvida det andra hade läkemedlet. Min fråga till ministern är: Är inte det ett ganska allvarligt problem? Det är en sak om man bor i en stad där det kan finnas flera apotek någorlunda nära. På vissa platser i landet kan man behöva köra tre, fyra, fem mil och på andra platser kanske ännu längre för att få besked och få sin medicin i ett akut läge. Då kan man ju inte invänta 24-timmarsregeln. Det är fullständigt omöjligt. Det är skillnad om man i ett akut läge behöver läkemedel som hör till sjukdomsbilden. Då har man inte tid att vänta. Ministern säger i svaret att det ska göras en utvärdering efter tre år. Efter vad vi har kunnat se under den här korta tiden känns det som om man, utifrån glesbygdsperspektivet, betydligt snabbare behöver göra en analys och vidta åtgärder. Jag undrar om ministern är beredd att göra det.

Herr talman! Nu kommer jag att prata fort och försöka klara av de frågor jag har fått. Krister Örnfjäder säger: Ett företag köper ett annat. Vad tycker ministern om det? Jag tror inte att det är så konstigt att det sker ett slags konsolidering på den här marknaden. Vi kan möjligen komma att få se fler. Det intressanta är att vi faktiskt har fått se fler nya aktörer än vi vågade föreställa oss. Vi fick en bra fördelning när det gäller själva köpet av ett stort antal av det tidigare Apotekets olika butiker. Det har dessutom kommit aktörer som är så kallade greenfieldaktörer, som alltså har startat från början. Det gör att vi har långt fler aktörer än jag tidigare vågade hoppas. Hur det blir i framtiden är svårt att veta. Dessa omfattas naturligtvis av samma regler som andra när det gäller dominerande ställning och konkurrenslagstiftning som ska se över detta och säkerställa en god konkurrens så att vi får det sunda tävlingsmomentet. Den andra frågan handlade om OTC, det vill säga det receptfria, om ökad försäljning och om det finns en risk för ökad konsumtion som gör att fler blir beroende av läkemedel. Det gäller naturligtvis att hela tiden hålla koll på detta. Man har ju tämligen enkelt kunnat köpa receptfria läkemedel tidigare också. Det har naturligtvis varit en och annan som har råkat illa ut till följd av läkemedelsmissbruk. Det måste följas väldigt noga nu också. I och med de nya aktörerna finns det en 18-årsgräns. Läkemedel ska förvaras under direkt uppsikt av personal eller i särskilt skåp så att man inte enkelt kan ta stora mängder. Det ska hållas koll på detta. Detta är naturligtvis en av de saker vi tittar noga på. Man ska också minnas att det är Läkemedelsverket som har pekat ut de läkemedel som är lämpliga för försäljning i vanlig handel där det inte fordras fullskaleapotek med all den kompetens som finns där. Den tredje frågan handlade om varför man inte ger företaget Apoteket i uppdrag att öppna fler. Det hade man kunnat göra, men det hade kostat ganska mycket pengar. Vi skulle ha behövt skicka ganska mycket statliga budgetpengar till Apoteket AB för att de skulle kunna utföra det uppdraget. Apotekets egen bedömning var att man hade kommit till vägs ände när det gällde den saken. Vi ville öppna för fler. Vi tror också att det höjer servicenivån. Carina Adolfsson Elgestam talar om ett apotek som är stängt halva dagen. Det är faktiskt första gången jag hör talas om ett sådant fall. Häromdagen träffade jag däremot en person som var väldigt glad över att det apotek som fanns där den personen bor hade skippat lunchstängningen och nu hade större tillgänglighet, vilket underlättade för personer på den lilla orten att få tag i läkemedel. Man kunde på sin lunchpaus hämta viktiga läkemedel. Carina Adolfsson Elgestam tar också upp den fråga som kanske är den egentliga huvudfrågan i den här debatten, nämligen hur vi ska åstadkomma en ordning med ett bättre informationsflöde från det ena apoteket till det andra. Det handlar alltså om att kunden ska kunna få reda på om ett läkemedel som inte finns på ett apotek finns på grannapoteket. Det problemet har alltid funnits i någon utsträckning. Många av oss bor på orter som är så små att det bara finns ett enda apotek. I vissa fall finns varan inte inne. Då ska man senast inom 24 timmar ha tillgång till läkemedlet. Vi har nu en ny situation med flera aktörer. Jag vill samla aktörerna och se om vi kan få en överenskommelse som innebär att man kan ge kunden den service som det innebär att berätta var närmaste ställe är där motsvarande vara finns.

Herr talman! Jag inledde med diskussionen om att detta är en ideologisk fråga. Det tycker jag fortfarande att det är. Om det hade varit som Krister Örnfjäder var inne på lite grann, att man ville öka tillgängligheten, varför hade man då inte kunnat använda Apoteket och ställt krav på det utan att det skulle behöva kosta speciellt mycket mer? Det borde i alla fall inte kosta speciellt mycket mer än detta. Vi kan konstatera att en rad problem har uppstått i fråga om tillgängligheten på grund av denna privatisering. Det är svårare när det gäller till exempel utbytesmediciner när det finns fler aktörer på marknaden och när apoteken inte känner till varandras lager. Det är problem för landsbygden, där det för många aktörer inte är speciellt intressant att etablera sig. Jag tycker att det vore bättre om vi hade ställt krav på Apoteket att utöka servicen i stället för att vi komplicerar vardagen för människor som ofta redan har bekymmer, annars hade de inte behövt besöka ett apotek.

Herr talman! Jag vill påstå att det finns en stor ideologisk skillnad, precis som Alf Eriksson säger, mellan oss på den rödgröna sidan och er på den borgerliga sidan. Det finns en övertro på att marknaden ska kunna lösa i stort sett allt. Under denna interpellationsdebatt har vi sett att det skapar en hel del problem om man har en tro på att om man bara avreglerar saker och ting löser sig allt på ett så bra sätt som möjligt för oss som bor här i landet. Det finns andra områden där vi också ser att det uppstår problem. För skolan, äldreomsorgen och vården innebär den fria etableringsrätten att man kan slå ut vårdcentraler eller skolor i områden där de behövs på grund av överetablering. Det är klart att det är en uppenbar risk även när det gäller apoteken. Socialministern tycker att det är positivt att det etableras nya apotek, och det kan det säkert vara i vissa delar. Men om det innebär att andra apotek samtidigt slås ut på ställen nära människor där de är vana vid att de har funnits - det gäller framför allt många äldre människor - är det naturligtvis en nackdel. På samma sätt är det när stora centrum öppnar runt om i Sverige och det nästan behövs bil för att ta sig dit. Det finns en uppenbar risk att det blir likadant i detta sammanhang. Vi ser att Ica öppnar bland annat sina Maxibutiker. När det gäller att det skulle ha blivit dyrare om vi hade valt att använda Apoteket som vi ägde tillsammans och ge det ett uppdrag att utöka sina öppettider måste socialministern ändå förstå att de pengar som ni har hittat nu via effektiviseringar hade man väl kunnat använda på samma sätt för att göra Apoteket AB mer tillgängligt om man nu upplevde det som ett bekymmer.

Herr talman! Jag blev inte riktigt nöjd med svaren som ministern gav här om tillgängligheten framför allt i glesbygden. Det var just det som jag berörde i mitt inlägg. Jag känner att detta inte är lösningen. Jag förstår att personen i fråga är glad över att man har tagit bort lunchstängningen eftersom det också är en tillgänglighetsfråga. Men i mångt och mycket när man privatiserar och driver företag handlar det om lönsamhet. I detta fall gäller det att vara lönsam som kund för det apotek som man har i sitt närområde så att det går runt och kan behålla sina öppettider, annars ökar risken för att det blir ännu kortare öppettider. På sikt kanske det inte går runt, vilket betyder att servicen i fråga om apotek försvinner. Ytterligare en sak oroar mig. När vi tar upp den problematik som finns när det gäller att lagerhållningen inte är samordnad mellan de olika apoteken säger ministern att man ska se om det går att få en sådan ordning. Om vi redan nu, efter så kort tid, känner till att detta problem finns vore det väl bättre om ministern här och nu i kammaren lovade att han skyndsamt ska se till att det blir en samordning när det gäller lagerhållning mellan apoteken så att människor inte råkar ut för det som till exempel den kvinna som jag träffade för ett par veckor sedan gjorde. Hon sade till mig att man vid några tillfällen var tvungen att ringa till fyra olika apotek för att få tag i den medicin som man behövde ha tag i akut. Dessa människor orkar nästan inte med det. Som det var tidigare räckte det att ringa till ett apotek som kunde ge besked om var medicinen fanns i lager. Det är skillnaden mellan då och nu.

Herr talman! Jag tackar för alla inlägg och denna intressanta diskussion. Jag kan hålla med om att detta är en ideologisk fråga i någon mening. Men för min del är det också en praktisk fråga. Hur åstadkommer vi bästa möjliga tillgänglighet under säkra förhållanden? Jag tror att vi normalt sett gör det genom att ha fler aktörer. Fler aktörer är bättre än en. Det är för övrigt det som vi använder på nästan varje område, och jag tror att det är möjligt också på detta område. Vi får nya apotek. Nu har det getts tillstånd för ett sjuttiotal nya apotek. Vi går alltså från ungefär 900 apotek, och nu tillkommer det ett sjuttiotal nya. På några få månader har vi fått en ökning med 7-8 procent. Det är bra. Det ökar tillgängligheten för många människor. När det gäller receptfria varor har vi fått 6 200 nya försäljningsställen på kort tid. Detta är otroligt betydelsefullt för människor. På vänstersidan är man än så länge lite oenig eftersom man inte har gett några gemensamma besked. Jag läste att Vänsterpartiet nu vill socialisera alla apotek igen. Det är lite oklart om det ska ske genom något slags beslagtagande eller om det ska ske genom köp. Men jag kommer naturligtvis så småningom att få besked från vänstersidan om vad man gör. Jag tror att mycket av det som vi nu diskuterar är problem som har funnits tidigare också. De har accentuerats genom att vi har flera olika aktörer. Jag har pekat på en möjlighet att nå en lösning genom att diskutera med aktörerna för att nå en frivillig överenskommelse som underlättar för den enskilda konsumenten. Det är det som är det betydelsefulla. När det gäller frågan om generika eller månadens vara finns det ett arbete som går ut på att förlänga perioderna, vilket underlättar leveranserna. Sedan får man ha en produkt i första hand, en i andra hand och en i tredje hand som gör att man får ett bredare sortiment och därmed i större utsträckning kommer att se till att konsumenten får tag i det som han eller hon efterfrågar och behöver.