Prostatacancer

Interpellationsdebatt 28 maj 2021

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 91 Socialminister Lena Hallengren (S)

Herr talman! Per Ramhorn har frågat mig vad jag och regeringen avser att göra för att korta väntetiderna för personer som drabbas av prostatacancer.

Cancervården är en viktig fråga för regeringen. Regeringen och Sveriges kommuner och regioner, SKR, har träffat en överenskommelse om att under 2021 fortsätta arbetet för en mer jämlik, effektiv och tillgänglig cancervård. Regeringen har avsatt 600 miljoner kronor under 2021 för det arbetet.

Prostatacancer är den vanligaste cancersjukdomen i Sverige och den vanligaste cancerrelaterade dödsorsaken bland män. Omkring 120 000 svenska män lever med diagnosen, och förekomsten ökar kraftigt med stigande ålder. Statistiken visar att överlevnaden för cancerpatienter ökar, också för patienter med prostatacancer. Men det finns fortfarande stora utmaningar på prostatacancerområdet

Den enskilt viktigaste åtgärden för en mer jämlik och tillgänglig cancervård är de standardiserade vårdförloppen, så kallade SVF. Sedan 2015 har regeringen stöttat införandet av 31 SVF i cancervården som täcker över 95 procent av alla cancerdiagnoser. Av alla cancerpatienter 2019 utreddes 70 procent enligt ett SVF, vilket är i enlighet med målnivån för 2020. Genom SVF har nu fler patienter en jämlik, strukturerad och sammanhållen utredningsgång för cancer - i hela Sverige.

SVF innebär att det för varje cancerdiagnos finns maximala ledtider som också beskriver hur lång tid varje moment i utredningen minst behöver ta för att kunna utföras med bibehållen kvalitet, från det att misstanke om cancer uppstår till start av behandling. De utgör ingen utlovad vårdgaranti utan är mycket högt ställda mål för hur snabbt utredningen skulle kunna genomföras.

År 2015 infördes SVF för prostatacancer för att öka förutsättningarna för att korta kötiderna i prostatacancervården, men det stämmer att det fortfarande finns stora utmaningar på området.

Andelen patienter som utretts inom maximala ledtider för SVF för prostatacancer ökade från våren 2019 till hösten 2020 för att sedan sjunka igen under våren 2021. De som väntat allra längst, alltså mer än 46 dagar, har dock blivit färre sedan 2019.

Att patienter får den vård de har behov av i rimlig tid är en prioriterad fråga för regeringen. Därför stöder regeringen också regionernas arbete med att korta väntetiderna generellt i vården. För att stödja regionernas tillgänglighetsarbete har regeringen tillsatt Sveriges första nationella delegation för ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården med fokus på kortare väntetider. Regeringen har även avsatt 3 miljarder kronor 2021 för att korta väntetiderna i vården.

Covid-19-pandemin orsakar uppskjutna vårdbehov inom många områden, bland annat cancervården. Regeringen har avsatt 4 miljarder kronor per år för 2021 respektive 2022 för att stödja regionerna i hanteringen av covid-19-relaterad vård och uppskjuten vård till följd av pandemin. I en ändringsbudget föreslår regeringen ytterligare 2 miljarder, vilket innebär att totalt 6 miljarder avsätts för ändamålet.

Under 2021 har regeringen betalat ut 78 miljoner kronor till regionala cancercentrum för deras fortsatta arbete med bland annat organiserad prostatacancertestning. Det finns flera syften med att organisera prostatacancertestning. Ett av de främsta är att göra testningen mer jämlik och att förbättra tidig upptäckt av prostatacancer.

Under de senaste åren har det kommit flera tester som kan komplettera PSA-provet. Dessa tilläggstester syftar till att minska andelen män som behöver genomgå vävnadsprov efter PSA-testning och därigenom minska överdiagnostiken. Socialstyrelsens bedömning är dock att det vetenskapliga underlaget för detta behöver kompletteras för att myndigheten ska kunna ge en rekommendation om screening för prostatacancer med PSA-prov kompletterat med annat test före vävnadsprovtagning.

Avslutningsvis: Det pågår studier, bland annat i Sverige, som undersöker olika metoder som skulle kunna komplettera PSA-provet. Resultat från några av dessa studier skulle kunna få betydelse vid en ny bedömning. Socialstyrelsen bevakar löpande utvecklingen på området och om screening för prostatacancer bör prövas på nytt.


Anf. 92 Per Ramhorn (SD)

Herr talman! Jag tackar statsrådet Lena Hallengren för svaret.

Anledningen till att jag ställde denna fråga är, som du sa, att prostatacancer är den vanligaste cancersjukdomen i Sverige. Varje år dör omkring 2 400 män i prostatacancer. Det är sju gånger fler än antalet människor som dör i trafiken.

Som statsrådet säkert vet har denna sjukdom av många anledningar kommit lite i skymundan. Förr var det den gamle mannens sjukdom. Den upptäcktes ofta i ett sent skede, och det fanns dåligt med effektiva behandlingsmetoder.

Men de senaste 25 åren har något hänt. Diagnostiken har blivit bättre, vilket har lett till att sjukdomen upptäcks tidigare och att fler kan räddas från lidande och för tidig död.

Målet är att ingen med misstänkt prostatacancer ska behöva vänta längre än maximalt 68 dagar mellan remiss och behandling. Regeringen har satt ett mål om att minst 80 procent av patienterna ska utredas inom de angivna ledtiderna.

Men enligt aktuell statistik är det bara 17 procent av dem med prostatacancer som får vård inom beslutad maximal ledtid. Hela 83 procent får alltså inte vård i tid. I vissa regioner är situationen ännu mer alarmerande med ännu längre väntetider. I Östergötland får bara 7 procent av de drabbade vård inom maximal ledtid.

Dagens situation med långa väntetider är omänsklig och leder till oerhört lidande för de drabbade, och de kan även medföra att sjukdomen förvärras. Det handlar ju om människoliv, och folk dör för att cancern inte upptäcks i tid och för att det går alldeles för lång tid mellan diagnos och behandling.

Statsrådet och jag är överens om att Sverige har en sjukvård av absolut världsklass när det gäller medicinska resultat. Det ska vi vara jättestolta över, och vi ska vara stolta över personalen, som gör ett fantastiskt jobb. Men alltför många människor väntar alltför länge på vård. Väntetiderna har i vissa fall blivit nästan kroniskt långa.

Jag vill egentligen inte dra upp det, men Socialdemokraterna hade som vallöfte 2014 att alla cancerpatienter skulle få vård inom fyra veckor från remiss. Men detta har man tyvärr inte lyckats med.

Frågan blir därför: Varför har regeringen inte lyckats bättre med att med att korta väntetiderna inom sjukvården inklusive cancervården? Regeringen har ändå haft sju år på sig.

Statsrådet räknar upp en massa satsningar regeringen har gjort på detta område, och mycket är jättebra. Jag medger att statsrådets uppgift inte är helt lätt, men satsningarna räcker uppenbart inte. Köerna finns kvar, och människor far illa.

Faktum är att väntetiderna för flera av de vanligaste cancerformerna, såsom tjocktarmscancer, ändtarmscancer, lungcancer och prostatacancer, har påverkats mycket lite eller inte alls av de satsningar regeringen har gjort.

Vad ska då de patienter som drabbats av prostatacancer göra? Ska de tvingas vänta i en vårdkö och riskera att sjukdomen förvärras? Ska de vänta och hoppas på det bästa? Eller ska de ta sina sparpengar, om de har några, och åka till exempelvis Finland och få privat vård där? Där kan man nämligen få hjälp inom en vecka.

Andra länder har lyckats bättre, bland annat våra nordiska grannländer. Borde inte vi kunna bli lika duktiga som de?


Anf. 93 Socialminister Lena Hallengren (S)

Herr talman! Jag tackar Per Ramhorn för en otroligt viktig fråga och en viktig diskussion. Det heter interpellationsdebatt, men i den här typen av fråga finns det verkligen anledning att ha ett samtal, en dialog och ett resonemang. Jag har mött denna fråga i många års tid, både som ledamot i socialutskottet och nu som socialminister.

Jag delar inte bilden att många andra länder lyckas bättre. Sverige lyckas väldigt väl när det gäller just SVF och cancervård - om vi ska hålla oss till det.

Vi delar nu en superutmaning med stora delar av världen efter att ha prioriterat covidvård och akutvård och den vårdskuld detta lett till. Jag lämnar dock denna fråga därhän, om det är okej.

Det kanske inte intresserar så många utanför kammaren, men det är ändå så att regionerna är huvudmän för svensk hälso- och sjukvård.

Vad kan då regeringen göra? Vi kan titta på kompetensförsörjning och resurser. Det handlar också om att samordna regionala cancercentrum så att de får rätt förutsättningar och se till att det finns riktlinjer, vägledning och kunskapsstöd.

År 2015 infördes som sagt SVF, också för prostatacancer. Jag säger inte att en annan regering inte hade velat göra det, men eftersom detta många gånger läggs i Socialdemokraternas knä tycker jag att det bör uppmärksammas att det gjordes ganska tidigt av den socialdemokratiska regering som då tagit över.

När det kommer till SVF och cancerdiagnoser är det mycket riktigt ett område där vi vill ha högt ställda mål och säga att man ska ha vård inom fyra veckor. Vi är inte så himla långt ifrån.

Det ser lite olika ut, men det handlar om att helt enkelt säga att all vård inte kan och kanske inte bör ha precis samma ledtid. Och det handlar om att, om inga andra brister föreligger, pressa samman allt, från misstanke till diagnos, behandling och så vidare, på ett sätt som gör att det blir likvärdigt i landet. Vi kan jämföra mellan regioner, vilket jag tycker är positivt.

Mycket har gjorts, och jag tycker att vi har flyttat fram positionerna. Det är ett vallöfte från 2014 som har omsatts i ett verkligt framgångsrikt arbete, där SVF nu finns för 31 olika diagnoser.

Vi ska komma in på prostatacancer, som ju är det som interpellationen handlar om, men jag vill också säga att det inte går att bara säga att man ska ha en viss behandling när man gjort ett PSA-test och fått ett förhöjt proteinvärde. Det är detta som har varit svårigheten under lång tid - hur PSA-testet kan kompletteras med andra typer av tester. Risken är att vi får en överdiagnostik och behandlar det som kanske inte skulle behöva behandlas, inte sällan med sämre livskvalitet som följd.

Jag ställer mycket frågor om det här, för precis som Per Ramhorn är jag väldigt intresserad. Ibland visar det sig att testresultatet inte beror på att man har en cancertumör i prostatan utan har andra orsaker. Då kanske man behöver följa detta. Själva misstanken leder inte nödvändigtvis till diagnos och behandling. Det här gör att det ibland blir svårt att jämföra och titta. Det finns kanske en del som får en diagnos men där man vill avvakta därför att man inte ser att ett ingrepp är nödvändigt i det läget. Detta kan, såvitt jag förstår, ibland försvåra jämförelser.

Vi vill ha en jämlik behandling över landet. Det är viktigt. Vi behöver följa detta från politiken och inte minst från Socialstyrelsen, från experterna, i det här fallet regionala cancercentrum, och från regionerna för att ha bästa möjliga kunskapsstöd så att vi får rätt diagnoser.

De som ska behandlas ska behandlas inom ledtiderna, men vi måste också hitta säkra sätt som gör att vi inte överbehandlar och försämrar livskvaliteten på ett sätt som inte skulle vara framgångsrikt eller uppskattat.


Anf. 94 Per Ramhorn (SD)

Herr talman! Tack, statsrådet Lena Hallengren, för svaret!

Som jag sa tidigare är det väl känt att den svenska sjukvårdens största problem är den bristande tillgängligheten. Köerna till planerad vård har växt sedan 2012, alltså även innan den nuvarande regeringen tillträde.

Att inte få vård i tid är allvarligt och kan orsaka mycket lidande. Det kan förvärra sjukdomen och få allt större konsekvenser för patienterna. I vissa fall kan en försenad diagnos och behandling leda till livshotande tillstånd och för tidig död. Här blir alla förlorare: patienterna, närstående, sjukvården och samhället i stort.

Regioner har varit att skyldiga att leva upp till den nationella vårdgarantin, som har varit lag sedan 2010. I praktiken har den fungerat rätt dåligt. Köerna till planerad vård är betydligt längre nu än när lagen infördes. En vårdgaranti som inte fungerar skapar frustration och falska förhoppningar.

Den första frågan, som jag har ställt mig länge, blir: Är det dags att förändra den nuvarande vårdgarantin eller till och med skrota den och bygga upp något nytt? Ja, kanske. Jag tror det. Något måste man göra.

Den andra frågan, som jag har ställt mig många gånger, blir: Är det omöjligt med en sjukvård utan köer? Nej, det är det inte. Det räcker att åka över sundet till Danmark. Där ser man en helt annan tillgänglighet till planerad vård.

I korthet fungerar deras sjukvårdssystem så att patienterna själva kan välja sjukhus för behandling och utredning. I det valet ingår offentliga sjukhus och privata sjukhus som regionerna har avtal med.

Utredning och behandling ska ske inom 30 plus 30 dagar. Vid cancer, till exempel prostatacancer som vi pratar om nu, gäller en kortare maximal väntetid. Om detta inte kan uppfyllas ska patienternas hemregion hjälpa dem till ett annat lämpligt sjukhus, precis som man gör i Sverige. Om det inte skulle finnas ledig kapacitet där träder det så kallade utvidgade sjukhusvalet i kraft. Det omfattar privata sjukhus i Danmark men också sjukhus i utlandet som man har avtal med.

Det danska sjukvårdssystemet har inneburit kortare väntetider, till och med bland de kortaste i Europa. Danmark har byggt upp ett sjukvårdssystem som är snabbt och effektivt, som håller hög kvalitet och som har starka patienträttigheter så att man får betald vård, kanske privat när den offentliga vården inte kan leverera i tid.

Danmark är i många avseenden ett föregångsland när det gäller sjukvård, även cancervård. Det var därifrån som vi i Sverige fick inspiration till exempelvis de standardiserade vårdförloppen, och vi kan säkert hitta fler bra idéer där.

I slutändan handlar detta om trovärdigheten hos samhällskontraktet. Medborgarna ska betala skatt och följa gällande lagar, men då måste också samhället och staten följa de lagar och regler som gäller för dem, till exempel vårdgarantin i hälso- och sjukvårdslagen.

Det som gör mig riktigt orolig är hur vårdköerna kommer att bli med den växande vårdskuld som vi nu har på grund av pandemin. Kommer ännu fler patienter, bland annat cancerpatienter, att hamna i de kroniskt långa vårdköerna? Hur kommer tilltron till det svenska sjukvårdssystemet att bli då, om allt fler får vänta allt längre?

Jag är helt övertygad om att varken statsrådet eller jag vill se en sådan utveckling.


Anf. 95 Socialminister Lena Hallengren (S)

Herr talman! Jag vill understryka att när det gäller vårdgarantin går SVF:en mycket längre. Om vi skulle hänvisa till vårdgarantin vore det något helt annat. Vi har verkligen tagit steg som innebär att det är betydligt tuffare. Vi pressar vården hårdare, och vi har större kunskap.

Det sätt på vilket vi arbetar med cancervård, standardiserade vårdförlopp, kontaktsköterskor och över huvud taget den uppföljning som finns, den jämlikhet vi kan se över landet och det regionala samarbete och den samverkan som finns vill jag beskriva som en fantastisk modell, många gånger. Vi tittar på om vi kan göra detta för andra diagnoser och i andra sjukdomsförlopp.

Det är ingen tvekan om att snart ett och ett halvt år med pandemi har gjort att stora samtidiga omställningar av vården kanske inte har varit så enkla, men det är en del av utvecklingen. Om vi sa att vi skulle ta bort vårdgarantin tror jag att det skulle uppfattas som väldigt märkligt, men däremot utvecklar vi den och gör att det går betydligt snabbare på områden där cancervården går i rätt riktning.

Låt mig understryka något när det gäller att jämföra med Danmark. Jag köper gärna det. Jag tittar otroligt mycket på erfarenheter från andra länder. Det gör vi från båda håll. Det tror jag är viktigt, men man kan inte bara plagiera ett lands modell rakt av.

I våra SVF börjar vi redan i primärvården, vilket man inte gör i Danmark. Redan misstanken finns alltså med i vårt standardiserade vårdförlopp, vilket är viktigt, inte minst när det handlar om prostatacancer. Om man skulle gå in vid diagnos och behandling har man tappat en del av den ledtid som är så viktig. Jag tycker att det är viktigt att säga att vi har lagt till detta. Vi får se om de följer efter på det området.

Låt mig också säga att det naturligtvis handlar om tillgänglighet, men det handlar också om socioekonomi. Detta ser vi väldigt tydligt. Kvinnor har till exempel betydligt lägre överlevnad om de är lågutbildade, 40 procent för vissa diagnoser. Risken för sjukdom ökar när man har sämre utbildning, ekonomi och så vidare. Detta syns i vården, och det är något som vi också behöver adressera.

Det behövs absolut jämförelser över landet, men jag tror att det är viktigt att vi som sjukvårdspolitiker inte stannar och säger att nu har vi jämfört hela Stockholmsregionen med hela Skåne eller, för den delen, hela Kalmar, utan vi måste också titta på områden och på vita fläckar och fundera över vad de beror på.

Även om vi har screening är det inte alla som går på det. Vad är det som gör att människor under pandemin avstår? Det är inte bara att screening ställs in, utan det finns människor som känner att de inte vill söka vård, i stället för att de vänder sig till vården och låter dem fälla avgörandet.

Låt mig verkligen understryka vikten av frågan. Vi arbetar hårt med detta, men om det ska bli en utveckling är det fråga om att prioritera och göra rätt runt om i landet och att se till att man orkar med både den pandemirelaterade vården och mycket annat, inte minst cancervården, som betraktas som akut vård.

När det kommer till prostatacancer är det absolut inte fråga om att inte vilja, men just screeningfrågan är lite mer komplicerad än när det gäller bröstcancer, tjocktarmscancer och så vidare. Vi har till exempel livmoderhalsscreening där man kan utrota livmoderhalscancer.

Hade det varit ett enkelt ställningstagande, och självklart om man hade varit helt överens, hade vi redan varit där. Men det finns anledning att verkligen följa detta noga och se hur man kan komplettera PSA-proverna med andra typer av tester för att försäkra sig om att detta är någonting som ska åtgärdas.

Frågan följs noga, men vi ska ha ögonen på detta. Vi ska titta på regionala skillnader, och vi ska titta på absolut antal dagar. Men låt mig också säga att det finns ytterligare aspekter som vi behöver väga in när vi tittar på en jämlik vård över landet.


Anf. 96 Per Ramhorn (SD)

Herr talman! Jag ska tjata lite mer om Danmark. Som statsrådet nog förstår har jag lite förkärlek för Danmark. Eftersom jag bor i Skåne är det inte så konstigt.

I morse var jag inne på danska Sundhedsstyrelsens hemsida för att jag var lite nyfiken på hur långa väntetiderna är där till undersökning och behandling för dem som har drabbats av prostatacancer.

I Danmark har man 16 kliniker som tar hand om dessa patienter. Väntetiden för undersökning är 1-14 dagar till samtliga sjukhus. Och när det gäller behandling är det i genomsnitt två veckors väntetid. Alla sjukhus i Danmark klarar alltså deras 30-dagarsgräns för behandling av prostatacancer. Det är helt fantastiskt. Tyvärr kan vi i Sverige än så länge bara drömma om denna tidsram.

Som jag har sagt tidigare måste vi göra om och göra på ett annat sätt i det svenska sjukvårdssystemet. Annars tror jag inte att vi kommer till rätta med dessa kroniskt långa vårdköer. Det kommer i förlängningen att drabba patienterna. Fler kommer att få lida och till och med avlida i väntan på vård.

Men jag tackar ändå statsrådet för en trevlig debatt, och jag hoppas att vi kan debattera dessa frågor igen framöver. Jag önskar statsrådet en trevlig sommar!


Anf. 97 Socialminister Lena Hallengren (S)

Herr talman! När vi tittar på andra länder behöver vi också försöka omsätta det till vilken typ av förändringar som vi vill se i Sverige. Det är svårt att säga att vi ska göra som det där landet.

Återigen: Vi har tittat på de standardiserade vårdförloppen, eller pakkeforløb som de säger i Danmark.

Men jag vill också påminna om att vi har lagt till detta med primärvården och misstanke. Det är möjligt att Danmark också tittar på det. Men mig veterligen är man inte riktigt där.

Sedan spelar också avstånd lite roll. Prostatacancer är den vanligaste cancerdiagnosen, och det finns ett behov av att vården av den finns utbredd i hela landet. Det är ingen högspecialiserad vård som vi kan ha på bara ett fåtal ställen. Där finns det lite skillnader mellan ett till ytan ganska litet land som Danmark och Sverige. Det påverkar sannolikt också en del av de skillnader som vi kan se. Det spelar alltså roll.

När vi diskuterar vilka förändringar vi vill ha i Sverige behöver vi nog beskriva dem ganska konkret snarare än att säga att vi ska göra som man gör i ett annat land, eftersom man då kan tänka på så många olika saker.

Om man inte får vård inom vårdgarantin har man rätt att söka sig till andra regioner. Man kan dessutom söka sig utanför Sverige, men det är inte det som vi på något sätt ska eftersträva. Jag tror att det vore oklokt att försöka lösa de problem som vi kan ha med tillgängligheten i Sverige när det gäller diagnoser och behandlingar som borde finnas i hela det svenska systemet med utlandsvård. Men det är också möjligt.

Jag vill avsluta med frågan om hur människor nu ska få vård. Det är otroligt viktigt att man nu tar sig an den i regionerna och verkligen ser till att de som har väntat länge inte behöver vänta ännu mer. Några av de fakta som har visat sig är att det antal människor som har väntat mer än 46 dagar har minskat. Det kanske beror på att man verkligen har sett till att ta tag i detta och börja i rätt ända. Men naturligtvis är detta otroligt angeläget för mig, Per Ramhorn och andra beslutsfattare, men framför allt för den som är i behov av vård.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2020/21:652 Prostatacancer

av Per Ramhorn (SD)

till Socialminister Lena Hallengren (S)

 

Prostatacancer är Sveriges vanligaste cancersjukdom. I Sverige dör varje år cirka 2 400 män i prostatacancer. Det är sju gånger fler än antalet människor som dör i trafiken. Av många anledningar har sjukdomen kommit lite i skymundan. Förr var sjukdomen ”den gamle mannens sjukdom”. Få upptäcktes i tidiga skeden, effektiva behandlingar saknades och männen dog med spridd prostatacancer. Men de senaste 25 åren har bättre diagnostik lett till att sjukdomen kan upptäckas tidigt och att allt fler kan räddas från lidande och för tidig död. Samtidigt har prostatacancern en av de längsta väntetiderna av alla cancersjukdomar. Målet är att ingen skulle behöva vänta längre än maximalt 61 dagar mellan remiss och den hittills vanligaste behandlingen kirurgi. Regeringen har satt ett mål att minst 80 procent av patienterna ska utredas inom de angivna ledtiderna. Men enligt aktuell statistik är det bara 20 procent av dem med prostatacancer som får vård inom den beslutade maximala ledtiden. Dagens situation med dessa långa väntetider är omänsklig, leder till oerhört lidande för de drabbade och medför att sjukdomen kan förvärras.

Med anledning av detta vill jag fråga socialminister Lena Hallengren följande:

 

Vad avser ministern och regeringen att göra för att korta väntetiderna för dem som drabbats av prostatacancer?