Psykisk ohälsa

Herr talman! Marita Aronson har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att den psykiska ohälsan ska minska i landet. Marita Aronson hänvisar till den folkhälsopolitiska rapport som Statens folkhälsoinstitut presenterade förra året. Den innehåller den första samlade beskrivningen av hur det står till med orsakerna bakom folkhälsoutvecklingen, och den utgör ett viktigt underlag för vårt fortsatta arbete för att nå det folkhälsopolitiska mål som riksdagen antog 2003: Att skapa samhälleliga förutsättningar för en god hälsa på lika villkor för hela befolkningen. Rapporten bereds nu inom Regeringskansliet, och regeringen avser att återkomma till riksdagen med en folkhälsopolitisk skrivelse senare i vår. Det är bland annat helt uppenbart att vi särskilt behöver uppmärksamma förutsättningarna för den psykiska hälsan i befolkningen. Bland både kvinnor och män står psykiska sjukdomar för en stor del av den totala sjukdomsbördan. De psykiska sjukdomarna inrymmer dock flera ganska olika grupper av sjukdomstillstånd. Depressiva besvär och neuroser av olika allvarlighetsgrad utgör den största gruppen för både män och kvinnor, följt av demenssjukdomar och psykoser. För männens del har alkoholberoende lika stor tyngd som demenssjukdomarna. Utvecklingen beskrivs mer utförligt i Socialstyrelsens folkhälsorapport från förra året. De allvarligaste psykiatriska sjukdomarna ökar inte men har länge utgjort en stor del av sjukdomsbördan. Sedan 90-talet uppger en allt större andel av befolkningen besvär av oro, ängslan eller ångest. Under samma period har även andelen unga kvinnor som vårdas för självmordsförsök eller annan självtillfogad skada stadigt ökat. Bakom den psykiska ohälsan finns också flera olika sjukdoms- och problembilder som kräver olika åtgärder med olika tyngd på förebyggande, behandlande och stödjande inslag. Inom regeringen är ansvaret för åtgärderna fördelat mellan olika departement och olika statsråd. Lokalt och regionalt har landstingen och kommunerna ett stort ansvar. Mitt ansvar som folkhälsominister är att påverka arbetet inom alla berörda politikområden så att det bidrar till att utveckla de samhälleliga förutsättningarna för en god hälsoutveckling. Till grund för denna strävan ligger rätten för envar att såväl i fysiskt som i psykiskt avseende åtnjuta bästa uppnåeliga hälsa. Detta sker genom en aktiv dialog inom Regeringskansliet, med myndigheterna och med landsting och kommuner. Jag instämmer i att det är mycket oroande att alltfler, särskilt kvinnor, uppger att de känner ängslan, oro eller ångest. Det är alltför många som är sjukskrivna på grund av psykiska besvär. Det är också oroande att andelen pojkar och flickor som upplever psykiska besvär stadigt har ökat under flera år. Vår uppgift är att påverka de samhälleliga förutsättningar som bidrar till denna utveckling. Statens folkhälsoinstitut lyfter i rapporten särskilt fram de ojämlika levnadsvillkoren som en bidragande faktor. Det handlar till exempel om rätten till goda och trygga uppväxtvillkor. Det handlar om tillgången till arbete och om förhållandena i arbetslivet. Det handlar om rätten till skydd mot diskriminering och om möjligheterna till delaktighet och inflytande. Det handlar om ojämställdhet mellan könen och om mäns våld mot kvinnor. Det finns alltså inget enkelt svar på frågan om den psykiska ohälsan, annat än att det politiska arbetet inom en mängd olika områden på olika sätt påverkar hälsoutvecklingen. Jag anser för min egen del att grundläggande för att kunna förebygga psykisk ohälsa är att det finns ett ambitiöst generellt välfärdssystem, med trygga ersättningssystem, som kan ge hjälp och stöd under livet när man behöver det.

Herr talman! Tack för svaret, ska jag säga, men jag måste säga att det var lite tunt. Inte en enda konkret åtgärd hörde jag, trots att den psykiska ohälsan ökar. Det enda ministern anför är att generella välfärdssystem skulle vara hjälpen. Det har vi ju prövat under era mandatperioder, kanske elva år nu, och ändå ökar den psykiska ohälsan - framför allt bland kvinnor och unga, precis som ministern sade. Det är bra att ministern delar min oro, men det blir ju inte de psykiskt sjuka hjälpta av. Jag kan hålla med om att det inte finns något enkelt svar på frågan, men att endast svara att en folkhälsopolitisk skrivelse kommer är till föga tröst för dem som mår dåligt. Hela 10 % av den svenska befolkningen uppger att de under det senaste året drabbats av psykisk ohälsa såsom utmattningssyndrom, depression eller en allvarlig livskris. Allmänhetens förtroende för den psykiska hälsovården är dock lågt. Mer än varannan svensk tror inte att de kan få den hjälp och den behandling de behöver om de drabbas av psykisk ohälsa, detta enligt en Temoundersökning som Psykologförbundet har gjort: Sex av tio svenskar tror inte att den som drabbas av psykisk ohälsa kan få den hjälp eller den behandling som han eller hon behöver, ett misstroende som har visat sig befogat. Om jag har till exempel influensa kan jag få adekvat behandling på en vårdcentral, men har jag en psykisk kris eller depression finns endast tabletter att tillgå. Många vill ha en psykologisk behandling men kan inte få det utan att ha en fet plånbok. De privatpraktiserande psykologerna säger att de fick avvisa 30 000 patienter under förra året, folk som inte hade råd. Sju av tio svenskar vill enligt samma Temoundersökning i första hand vända sig till vårdcentralerna eller till privat vård vid psykisk ohälsa. Varje år besöks vårdcentralerna av cirka tre miljoner vuxna. En tredjedel av dem har en psykiskt relaterad ohälsa. Primärvården är dock inte rustad att ta emot dessa patienter, som behöver stöd på grund av panikångest, svåra reaktioner vid sorg eller skilsmässa, sömnsvårigheter och stressrelaterad utmattning. Bara en vårdcentral av tio kan erbjuda psykologisk behandling. I stället skrivs mediciner ut. Enligt Psykologförbundets beräkningar skulle samhället kunna spara, lågt räknat, 25 miljarder om bara en fjärdedel av den miljon patienter som behöver psykologisk behandling fick detta. Det finns redovisat i förra numret av Dagens Samhälle, om ministern vill läsa det, av ordföranden i Psykologförbundet. Det behövs alltså mer kuratorer och psykologer på våra vårdcentraler. I dag finns bara 100 psykologer, och det är alldeles för lite. I landet går det en psykolog på 90 000 invånare. Till min egen regions förtjänst, Västra Götaland, kan jag säga att man där i alla fall har satt som mål att det ska finnas en psykolog på 10 000 invånare. Det kan vara en bra början. Jag återkommer till Folkhälsoinstitutets rapport, där det föreslås att man måste börja med barnen. De har förslag på satsningar på föräldrastöd genom att använda metoder som har en vetenskapligt välgrundad effekt på barnets framtida hälsa, till exempel i form av föräldragrupper med barn i olika åldrar. De föreslår också förstärkning av ungdomsmottagningar, där det behövs mer kompetens. I går fick vi i riksdagen också information från Bris, vars rapport visar på samma sak. Är ministern villig att titta på sådana här förslag och försöka få fram en bättre fungerande vård för den psykiska hälsan över huvud taget?

Herr talman! Jag säger i svaret att jag känner en oro för läget på många sätt men kanske särskilt när det gäller den psykiska situationen hos de unga. Jag lyfte också i svaret fram de unga flickorna. I Socialstyrelsens folkhälsorapport för ett år sedan pekade man på att självmordsförsök och självskadande handlingar nästan har fördubblats som andel i den åldersgrupp vi talar om, alltså flickor mellan 15 och 25 år. Det är klart att detta har varit ett kollektivt rop på hjälp. Vi har satt i gång några processer i samband med det, bland annat att ta fram en handlingsplan för att förebygga självmord. Ett sådant uppdrag har getts till Socialstyrelsen. Det som dock också är viktigt är att vi redan nu klarar av att identifiera vilka åtgärder man måste vidta, att man inte bara ligger och väntar på utredningar. Då handlar det inte bara om behandling. Marita Aronson talar mycket om behandlingssituationen, när man redan har ett problem, och där gör vi ju riktade satsningar. Under förra året och i år riktade vi sammantaget närmare 700 miljoner kronor till framför allt psykiatrin. Men Marita Aronson missar nästan helt det förebyggande perspektivet. Det kanske inte är så konstigt, för där har ju Folkpartiet egentligen inte mycket att komma med. När man ser att unga människors psykiska hälsa är ett växande bekymmer kan man fråga sig vad detta beror på. Jag tror att det har att göra med en osäkerhet inför framtiden, om man ska kunna få ett jobb. Jag tror också att det har att göra med hets och stress, inte minst i skolan. Jag tror att det har att göra med kommersiella budskap. Vi blir till exempel hela tiden matade med bilder av hur både pojkar och kanske särskilt flickor ska se ut och uppträda. Men det gäller som sagt också pressen i skolan. Jag tror att vi måste vara beredda att ta en rejäl diskussion om detta. Men när jag då vänder mig till Folkpartiet får jag väl säga att Folkpartiet nästan är värst i den diskussionen. När jag lyssnar på ledande företrädare för Folkpartiet när det gäller skolan lyfter man nästan bara fram satsningarna på eliten, de bästa. Man måste vara den bäste bland de bästa. Ni glömmer helt och hållet de barn som kanske inte hänger med riktigt i skolan. Ni har ju en korpral i reserven i Stockholm - eller om han nu är kapten eller kanske rentav major - som driver er skolpolitik. Retoriken i den skolpolitiken är inte längre skolgårdens retorik utan kaserngårdens. Det är givakt, rättning i ledet och höger om för hela slanten. Jag tror att Marita Aronson, som är en klok och sympatisk person, i grunden förstår att man inte kan driva en skolpolitik på det sättet utan att stöta bort och få problem med de ungdomar som kanske inte hänger med utan kanske har svårigheter i skolan. När man hör Folkpartiets retorik kring skolan handlar det nästan bara om elitsatsningarna. Det handlar om att lyfta ut de elever som har det lättast för sig i skolan och sätta dem i särskilda klasser och särskilda skolor. Perspektivet med hur man pressar de elever som har det svårare finns nästan inte alls. De pojkarna och flickorna har man lämnat efter sig. Jag, som försöker se denna problematik lite bredare än vad kanske Marita Aronson har gjort - hon talar mycket om behandling; jag försöker att också se det förebyggande - blir oroad när jag hör Folkpartiets diskussion kring detta. Om detta skulle bli en borgerlig linje och realpolitik tror jag att vi skulle få ännu större bekymmer med den psykiska ohälsan i våra ungdomsgrupper.

Herr talman! Morgan Johansson försöker få detta att landa i en kritik mot vår skolpolitik. Jag tror inte att du har läst hela vår skolpolitik om du tror att vi bara vill lyfta fram de bästa. Det är just för de svaga barnens skull som vi säger detta: Att ställa krav är att bry sig, även om de svaga. Det är ju det som gör att man ser även de svaga. Att de ska tas om hand är just vad hela vår politik går ut på. Visst ska vi också stötta dem som är riktigt duktiga, men hela vår skolpolitik är ett förebyggande av att elever hamnar vid sidan om. De ska hänga med i skolan hela tiden. Läs hela vår skolpolitik så tror jag att du förstår vad vi menar. Jag hann inte med att tala om behandling. Jag håller med om att förebyggande verksamhet är jätteviktig. Jag hade tänkt ta upp nu att det är väldigt viktigt att det arbetas förebyggande ute i skolan och att det finns elevvårdspersonal. I går visade Bris upp sin rapport i Tvärpolitiska barngruppen i riksdagen. Det man säger där är precis det som vi också har sagt i Folkpartiet, att vi måste ha ett bättre vuxenstöd över huvud taget för våra ungdomar i dag. Barn har inte det vuxenstöd de behöver. I Bris talar man om en vuxengaranti som man kommer att driva under hela år 2006. Jag tycker att det är en väldigt bra idé. Vuxna måste ta sitt ansvar för barnen. Vi har också monterat ned elevvården i skolan. Vi har färre skolpsykologer, färre skolsköterskor och färre skolkuratorer. Vi har färre vuxna som barn skulle kunna gå och prata med. Dessutom är köerna till Bup långa, så man kan inte komma dit när man behöver. Barn far illa i dag. När vi läser i den rapport som Bris har tagit fram ser vi att det redan under 2004 märktes en markant ökning av de samtal som Bris fick som handlade om barns psykiska hälsa. Detta förstärktes ytterligare under 2005 då de utgjorde mer än en tredjedel av samtalen. Detta är en bekräftelse på att den psykiska ohälsan är framträdande i Bris barnkontakter. Det är från vuxna, genom vuxentelefonen, som man visar att barn far illa i dag. Det är inte bra. Vi vet, precis som ministern sade, att självvåldet ökar. Flickor skär sig. Man vill bli sedd. Det är ett självvåld som är kopplat till en psykisk ohälsa. Vem ser dem? Jag tror att det är jätteviktigt att ministern ser dem, att ni i regeringen ser dem. Vi har från 1990-talet vetat om att detta har ökat, men det har hänt väldigt lite. Det handlar också om attityden i samhället. Vi är duktiga på medicin men vi är dåliga på den psykiska hälsan. Vi består av både själ och kropp. När det gäller kroppen har vi klarat en hel del, men själen har vi inte brytt oss särskilt mycket om. Vi har en materiellt bättre standard i landet men den psykiska ohälsan har hela tiden ökat. Det gör att vi måste ta detta på allvar. Jag skulle igen vilja ställa en fråga till ministern. Ministern har faktiskt det yttersta ansvaret för detta tillsammans med andra ministrar i regeringen. Man kan säga att mycket ligger på kommuner och landsting men vad vill ministern göra åt detta? Jag skulle önska att en struktur för den psykiska hälsovården skulle skapas i likhet med den som finns i Norge till exempel. Denna skulle finnas utöver psykiatrin. Psykiatrin är en sak, den psykiska hälsovården är en annan sak, som vi måste ta på allvar. I Norge tycks det fungera bra. Är ministern villig att titta närmare på detta?

Herr talman! Nu hade Marita Aronson otur på ett sätt. Hon säger att skolhälsovården har monterats ned de senaste åren. Det har blivit färre skolsköterskor, färre skolkuratorer och så vidare. Det visar att Marita Aronson kanske borde läsa på statistiken lite. Oturen består i att jag råkar ha de där siffrorna med mig. Sedan 1999 har antalet skolkuratorer i vårt land ökat med 38 %. Antalet skolpsykologer har ökat med 44 %. Antalet skolsköterskor har ökat med 22 %. Det är ingen slump. Det beror naturligtvis på bland annat de riktade satsningar som vi har gjort på skolan. Vi lade ut riktade, öronmärkta pengar, närmare 5 miljarder, under den här perioden. Det är ingen slump att man har använt en del av dem för att förstärka elevhälsan. Vi pekade faktiskt också ut elevhälsan när vi gjorde de satsningarna. Jag tycker att Marita Aronson, innan hon schablonmässigt hävdar att det har skett nedskärningar på det här området, kanske borde kontrollera vad som egentligen gäller. Sedan kritiserade jag Folkpartiets skolpolitik för att vara ensidigt inriktad på dem som har det lättast för sig. Man driver sina elitsatsningar till den grad att man egentligen helt och hållet glömmer bort dem som har det lite svårare för sig. Jag vill se en skola där de flickor och pojkar som har det lite lättare för sig, som lär sig snabbare, ska kunna hjälpa de flickor och pojkar som kanske har lite svårare för sig. Mot det står visionen att de som har lättare för sig ska lyftas ut, sättas i särskilda elitklasser, gärna i särskilda skolor också. Det var det som var effekten av Folkpartiets skolpolitik här i Stockholm. Här gjorde ni ju det. I valfrihetens namn drev ni fram reformer som innebar att ni samlade de barn och ungdomar som hade det svårast i skolan på särskilda skolor, eftersom ni öppnade för att man skulle få välja skola helt och hållet över hela staden. Det innebar att de som hade lättast hamnade i sina skolor och de som hade det svårast hamnade i sina skolor. Jag tror att det var ett väldigt stort misstag som gjordes där. Det innebar en sektorisering och en segregering av skolan. Det tror jag också har medverkat till att stressen, framför allt bland de flickor och pojkar som har det lite svårare i skolan, ökar. Sedan är det samma bild, vart jag än vänder mig i Folkpartiets politik hittar jag samma ensidiga satsningar på dem som har det lättast för sig och även samma känslolöshet kring en del sociala frågor. Psykisk ohälsa, ja, en av oroskällorna för många tror jag är oron över situationen i arbetslivet eller om man skulle bli sjuk, känslan av att om jag skulle bli sjuk eller om jag skulle bli arbetslös har jag ändå försörjningen tryggad. En gång stod ju Folkpartiet för en generell välfärdspolitik som innebar att man också i de lägena skulle kunna känna att man inte behövde gå från hus och hem. Jag ska kunna ha min framtid tryggad under den tid jag söker nytt jobb eller under den tid jag är sjuk. Men här har ni lagt er platt för de andra borgerliga partierna. Ni ska ju skära ned a-kassan mot 60 % om man blir arbetslös. Det gör ni förstås för att ni vill sänka lönerna. Det är det som är hela poängen. Ni gör det för att ni vill stärka landets konkurrenskraft genom lönesänkningar. Men effekten av det innebär också att otryggheten för väldigt många människor i en dynamisk ekonomi där företag uppstår och företag lägger ned kommer att bli ett väldigt stort och besvärande problem. Jag skulle vilja ställa en fråga. Nu vet jag att de borgerliga partierna tänker samlas i nästa vecka för att återigen gå igenom vilka nedskärningar ni vill göra, kommer vi att få se Folkpartiet stå upp för trygghetssystemen under den diskussion ni ska ha i nästa vecka? Hittills har ni inte gjort det.

Herr talman! Det är ett skickligt trick, tycker jag, som ministern tar till när han försöker hitta fel på Folkpartiet i stället för att tala om alla fel som man kan lägga på er. Han säger att det är vår politik som ligger bakom. Det är faktiskt inte vi som styr landet utan det är ni som styr landet. Det är ni som har sett till att den psykiska ohälsan har ökat. Folkpartiets politik i övriga landet har inte varit som i Stockholm. Jag tycker att det var ett billigt trick. Vi står för en generell välfärdspolitik. Det kommer du att se. Vi vill ha de 80 % som vi har haft tidigare. Det vill vi stå fast vid. Jag tror inte att vi ska vara så bekymrade över det. Det kommer säkert att ordna sig på allra bästa sätt. Vi vill ha en generell välfärdspolitik. Det är inte det som det handlar om här. Ministern säger att vi visar känslolöshet. Jag kan i alla fall inte identifiera någon känslolöshet i mitt engagemang för psykisk ohälsa. Jag kan inte förstå vad du menar med detta. Jag skulle vilja ställa en annan fråga. Du sade innan att ni har ett handlingsprogram för den verksamhet som handlägger självmord och hur man ska arbeta framöver. Jag såg häromdagen, när vi tittade på detta i socialutskottet, att ni inte har tagit med Nasp, som är den organisation som kan mest om detta, och inte heller Spes, som jobbar med de anhöriga. Jag tycker att det är viktigt att ni tar med dem i handlingsprogrammet. Jag vill bara skicka med det så att jag inte glömmer bort det. Över huvud taget måste det hända något nu. Det går inte att bara vänta på någon sorts folkhälsoskrivelse som kommer så småningom. Det går inte att förhala detta. Den psykiska ohälsan har blivit vår tids folksjukdom som borde innebära att det krävs omprioriteringar i vården. Alkoholkonsumtion och drogkonsumtion, hörde vi i går i ett seminarium här i riksdagen, är hög hos unga. Med datorernas hjälp kan man köpa hur mycket man vill utifrån. Självmordsfrekvensen har visserligen gått ned, men självmordsförsöken ökar, speciellt bland unga. Unga tjejer skär sig i sådan ökad utsträckning att man nästan blir skrämd av det. Ministern har som sagt det yttersta ansvaret, vad kommer ministern att göra för detta mer än att tala om generella välfärdssystem? Det har vi ju redan.

Tänk nu på att interpellanten inte har någon möjlighet till ytterligare replik. Statsrådet bör därför hålla sig till interpellationens inriktning.