Rätt till barnomsorg på obekväm arbetstid

Fru talman! Peter Hultqvist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att tydliggöra kommunernas skyldighet att arrangera barnomsorg på obekväma tider, det vill säga kvällar, nätter och helger. Det är viktigt att föräldrar kan känna sig trygga när det gäller sina barns omsorg, även om de arbetar andra tider än dagtid från måndag till fredag. Det är angeläget att föräldrar som har behov av barnomsorg utanför reguljär arbetstid, och som inte kan lösa behovet av omsorg på annat sätt, får sitt behov prövat av kommunen. Enligt skollagen ska förskoleverksamhet tillhandahållas i den omfattning som behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier, eller barnets eget behov. Av lagens förarbeten framgår att det är önskvärt att verksamheten om möjligt även erbjuds till barn vars föräldrar har obekväma arbetstider eller till och med nattarbetar men att något generellt krav på detta inte har ställts upp. En kartläggning från Skolverket visar att det stora flertalet kommuner våren 2003 anordnade barnomsorg på tider som familjen har behov av. Ett antal kommuner, ett mindre antal har jag förstått, har dock beslutat att inte tillhandahålla omsorg på kvällar, helger eller nätter. Regeringen avser att behandla frågan om barns omsorg på kvällar, nätter och helger i ett kommande förslag till ny skollag. Min utgångspunkt i detta arbete är att det inte är önskvärt att införa någon generell rätt till kommunal barnomsorg på obekväm arbetstid. En sådan förändring skulle inskränka den kommunala självstyrelsen.

Fru talman! Tack för svaret. Det är i stort sett identiskt med det svar som Lena Hallengren tidigare har fått på en fråga. Vad förpliktar detta till? Det förpliktar till en översyn, men det är också en markering om att man inte vill vidta några åtgärder som inskränker den kommunala självstyrelsen. Det är rätt som ministern säger att det är ett mindre antal kommuner som inte ställer upp med den här typen av omsorg. Men samtidigt ökar skiftarbete, nattarbete, helgarbete och arbete på obekväma tider i vårt samhälle. Det förs debatter om att kommunerna måste kunna garantera barnomsorgsplats inom fyra månader. Vi har en barnomsorgslag som säger det. Jag hörde en representant från statsrådets parti som krävde sanktioner mot kommuner som inte lever upp till detta. Då har jag en fråga. Om man har en barnomsorgslag och diskuterar att skärpa sanktionerna mot dem som inte lever upp till denna lag, kan man då inte också diskutera att skärpa lagstiftningen när det gäller dem som inte lever upp till kraven på nattomsorg? Detta handlar om föräldrar och barn vilkas behov av sådan barnomsorg existerar. Det handlar alltså om omsorg på kvällar, helger och nätter. Dessa människor är annars hänvisade till olika typer av tillfälliga lösningar och arrangemang som också kan vara osäkra. Det finns människor som har drivit dessa ärenden till domstol. Det finns också två domslut, som jag vet att ministern väl känner till, om att kommunerna inte behöver tillhandahålla sådan barnomsorg, detta trots att det i skollagen sägs att förskoleverksamhet ska tillhandahållas i den omfattning som behövs med hänsyn till föräldrarnas förvärvsarbete eller studier eller barnets eget behov. Lagstiftningen är i dag alltså utformad på ett sådant sätt att den ger intryck av att man ska leva upp till något, men i praktiken håller inte detta fullt ut. För mig är barnens och föräldrarnas perspektiv viktigast i detta sammanhang. Det är på deras sida som man måste stå för att kunna lösa detta problem. Står man på deras sida blir kommunallagens eventuella intentioner kanske inte det mest avgörande för hur man ska positionera sig. Jag tycker att man på allvar ska se över denna lagstiftning och inte bara inskränka sig till att bara allmänt se över detta i förhållande till en ny skollag och sedan göra en markering om att man inte är beredd är göra något som inskränker den kommunala självstyrelsen. Samtidigt för man debatter om hårda sanktioner mot de kommuner som inte lever upp till barnomsorgslagen. Jag tycker inte att det känns riktigt konsekvent i sammanhanget. Har ministern några andra särskilda metoder i bakfickan, mer än diskussionen om den kommunala självstyrelsen och att vi inte får röra den? I så fall skulle väl ministern kunna lätta lite grann på förlåten i denna debatt och berätta vad det möjligen skulle kunna handla om för metoder för att lösa det som fortfarande finns kvar att lösa och som skulle kunna göra att de föräldrar som går vidare och försöker få rätt i domstol genom att pröva den lagstiftning som inte håller fullt ut även blir berättigade till en trygg nattomsorg för sina barn om de jobbar skift, kväll eller helg. För mig är detta en valfrihets- och en trygghetsfråga. Man ska kunna ha en barnomsorg som svarar upp mot de behov som finns och på det sättet också i praktiken leva upp till lagens anda. Jag skulle vilja höra ministern kommentera dessa frågor.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret. Det är viktiga frågor som diskuteras. Det som Peter Hultqvist har nämnt här är viktiga saker, nämligen hur föräldrar ska klara barnomsorgen när de jobbar nätter, kvällar och helger. Jag har en konkret fråga till skolministern som gäller kulturarbetarna. De har ett speciellt sätt att arbeta. De flesta av dem, 80-90 procent, arbetar tyvärr på kvällar, nätter och helger. Kulturarbetare som har barn - det kan vara en ensam mor eller ett par - behöver sådan hjälp. Det är enormt viktigt för dem. Skolministern kanske säger att denna fråga även kan ställas till kulturministern, men jag ställer min fråga till skolministern. Har skolministern tänkt på hur denna grupp ska kunna klara sig i samhället? Vilka åtgärder kan skolministern vidta så att de också får den hjälp som de behöver för att kunna utöva sitt yrke och för att kunna klara sitt arbete?

Fru talman! Jag har egentligen inte några andra svar eller andra argument än vad den förra regeringen hade. Men vi har exakt samma linje, det kan jag säga. Både jag och de socialdemokratiska företrädarna har haft linjen att vi gärna ser att kommuner erbjuder nattomsorg men att vi inte tänker tvinga kommunerna till det. Det känns något uppochned att just jag som har varit emot kommunaliseringen av skolsektorn ska stå här och försvara den kommunala självstyrelsen gentemot Peter Hultqvist som har varit kommunstyrelseordförande i 25 år och i Kommunförbundet alltid har försvarat den kommunala självstyrelsen. Men det får jag väl göra. Till slut får vi i Sverige på något sätt bestämma oss. Ska vi ha kommuner, och ska de få säga till om någonting? Så fort de fattar ett beslut som ogillas i denna riksdag ska det lagstiftas om att de inte får göra det. Är det så vi ska ha det? Vad ska vi då ha kommunerna till? Klarar kommunerna inte av att avgöra denna fråga? Ja, de kanske inte gör det. Då får vi väl förstatliga också detta. Men någonstans måste gränsen gå för hur mycket Peter Hultqvist tycker att vi ska gå in och styra när det gäller det kommunala självstyret. Jag kan berätta om hur vi när jag själv var skolborgarråd hanterade detta i Stockholm. I princip hela Stockholmsregionen släppte genom egna kommunala beslut fram barnomsorg nattetid, så kulturarbetarna i den här regionen får den möjligheten när det finns väldigt starka behov. Skälet till att inte ha generell rätt är naturligtvis att det är enormt kostnadskrävande. Det är väldigt starkt kostnadskrävande. Det är därför som den föregående regeringen liksom den nuvarande regeringen inte varit beredda att i skollagen införa en generell rätt till nattomsorg. Varje kommun får själv avgöra när det gäller de individuella behov och önskemål som finns och väga det hela mot vad man är beredd att lägga pengar på. Vad händer med de enskilda? Ja, var och en inser att det ibland kan bli problem. Jag har uppfattningen att man om man har jobb till exempel inom vårdsektorn och jobbar kvällstid för det mesta bör och kan se till att flytta arbetstiden till dagtid när barnen är små så att man kan ta hand om sina barn på kvällen. Jobbar man inom en annan sektor, till exempel inom kultursektorn, kan det vara svårare. Men nästan alltid finns det två föräldrar. Även om man är frånskild finns det ju en pappa någonstans. Man får naturligtvis dela på vårdnaden och hjälpa varandra. Där finns också mormor och morfar, farmor och farfar liksom nätverk och andra som får hjälpa till. När inget av detta fungerar är det, tycker jag, rimligt att en kommun kan träda in. Det är vad merparten av Sveriges kommuner gör. Sedan är nästa fråga: Ska vi lagstifta om att alla kommuner ska göra det? I alla fall har vi i Sverige - det gäller både den föregående regeringen och den här regeringen - hittills kommit fram till att vi inte ska inskränka kommunernas självstyrelse i denna fråga delvis därför att det är väldigt kostnadskrävande. Förskola på dagtid är också kostnadskrävande, men det är en nästan blygsam kostnad jämfört med vad nattomsorg kostar. Dessutom ska barnen vara i förskolan på dagen för att de pedagogiska målen ska nås. Det blir alltså en kostnad som är långt mer än den dubbla. Det är det som är skälet till att vi anser att kommunerna måste få göra denna avvägning och prioritering. Jag medger att frågan är svår. Det finns en målkonflikt. Men till sist har den här regeringen stannat vid exakt samma slutsatser som den föregående regeringen.

Fru talman! Jag tror inte att Jan Björklund är särskilt underkunnig om hur jag har sett på min politiska gärning genom åren. Jag hör nog till dem som inte särskilt mycket har hävdat att det är viktigt att staten har rätt, att kommunen har rätt, att det är självstyre etcetera. Det viktiga är att vi löser samhällsproblemen. Man får inte bli dogmatiker när det gäller sådana här saker, utan man måste se till hur vi hittar lösningar som fungerar och utgå från människan . I vår kommun - om det nu är intressant i sammanhanget - löste vi detta så att vi startade nattöppet dagis. Vi har alltså den typen av omsorg. Det är en väldigt liten andel av alla barnen som är i behov av nattis. En stor del av landets kommuner har löst detta och kunnat visa att man kan gå föräldrar och barn till mötes. Denna omsorgsform är resurskrävande, men det kan inte vara på annat sätt. Det är mycket som är resurskrävande inom den offentliga sektorn. Men vad gör man? Det hela är ett utslag för om det är viktigt att prioritera detta och klara ut de skiftarbetandes, kvällsarbetandes och helgarbetandes behov. Lagstiftningen är liksom halv. Man ger människorna ett intryck av att samhället på något sätt ska lösa det här. Dock visar det sig att lagstiftningen inte står för någonting när det så att säga kommer till den yttersta praktiken och man i vissa kommuner vägrar att inse eller lösa det här. Det är till och med så att personer går till domstol. Då står vi vid ett vägskäl. Om nu merparten av landets kommuner löst frågan och en liten del återstår, måste vi då inte titta på hur vi ska gå till väga? Jag har frågat dig om det finns några andra metoder, metoder som du har i bakfickan? Du skriver ju i ditt svar om skollagen. Ni ska se över den och försöka få en lösning inom den ramen. Jag har pekat på detta med en mer generell syn, på att man försöker lösa detta genom en mer generell lagstiftning. Men har du någonting annat, plocka då upp det på bordet. Om det skulle kunna vara verkningsfullt går det kanske att tillgodose väldigt många intressen i sammanhanget. Jag tycker inte att det är ett acceptabelt svar att tala om morfar och mormor, tjocka släkten och alla möjliga vänner och bekanta. Det är just den typ av tillfälliga lösningar som i det långa loppet kan tära en hel del på relationer. Inte heller är det säkert att det är så tryggt. Sedan kan det också vara så att inte alla har den här möjligheten. Man har kanske inte morfar och mormor i sin absoluta närhet så att det går att lösa detta. På något sätt tycker jag att samhället här måste ta ut steglängden och visa att det fungerar, att det går. Vi måste visa på mer fantasirikedom. När det gäller detta med den förra regeringen och den nuvarande regeringen tycker jag att vi ska fundera på det problem som faktiskt existerar. Människor är i nämnda sits. Oavsett vilken regering vi har skulle vi när vi står här i dag - eller om en månad eller vad det kan vara - kanske kunna fundera på hur vi löser detta för de människor som har problem? Det löser inte särskilt mycket att hänvisa till en tid som har gått. Nya tider kräver kanske på det här området en ny typ av lösning. Det är omöjligt att komma fram med en lagstiftning som innehåller tydliga luckor och som inte fullt ut är verkningsfull. Ministern har fortfarande tid att utveckla sin syn på detta och plocka fram eventuella andra förslag och idéer om metoder än vad som hittills har redovisats och på hur man skulle kunna gå till väga utan att rubba det kommunala självstyret just för att lösa problemet. Jag tänker då på hänvisningen om att i sammanhanget se över skollagen.

Fru talman! Naturligtvis tackar jag statsrådet för svaret, men jag är inte så nöjd med det. Precis som Peter Hultqvist sade finns inte alltid farfar och farmor till hjälp oavsett om man är gift eller inte eller om man är ensamstående eller inte. Hur ska man klara detta? De flesta har ingen annan hjälp utan måste klara sig själva. Gruppen kulturarbetare jobbar alltid nätter, helger och kvällar. De behöver väldigt mycket hjälp med omsorgen. Det är det som vi måste se till. Skolministern nämnde att man inte ska träda in när det gäller kommunallagen. Nej, naturligtvis inte, och det vill vi heller inte. Jag vill bara fråga om det finns några tankar hos skolministern på något som underlättar för kulturarbetarna så att de kan utöva och klara sitt arbete.

Fru talman! Det kan väl ändå inte vara så att Peter Hultqvist menar allvar med att det även om det finns en mormor inte är tryggt och att vi därför ska ha kommunalt nattis. Det kan väl inte vara så Peter Hultqvist menar? Jag kan förstå om han säger att det för dem som inte kan lösa omsorgen på annat sätt - som inte kan lösa den med mormor och farmor, morfar och farfar, äkta make och allt vad det nu är - skulle kunna införas en bestämmelse i lagen. Men att också de som har ett nätverk av personer som skulle kunna sköta omsorgen ska ha rätt till kommunalt nattis kan väl inte vara riktigt. Menar Hultqvist att det skulle vara otryggt med far- och morföräldrar? Jag tror att väldigt få svenskar känner igen sig i det. Jag är medveten om att några har drivit frågan till domstol. I ett fall är det personer som har krävt inte nattis, som Peter Hultqvist är ute efter, utan att kommunen anställer en person som kommer hem och som sover med barnet hemma i bostaden. Det får vara någon måtta på vad man kan kräva av det svenska samhället, tycker jag. Någon måtta får det vara! Jag är inte dogmatisk i denna fråga, kring om vi kan hitta vägar här. Den som lusläser interpellationssvaret ser att det inte står om ett nej till förändringar i skollagen. Det står att vi inte kan ha en generell rätt till nattis. Om man läser noga ser man att det står så. Det är en öppning i skollagsarbetet för att fundera på om det finns någon lösning på detta. Men en generell rätt som säger att även den som kan ordna det på något annat sätt ska ha rätt till nattis, som Peter Hultqvist argumenterar för - ja, då talar vi om flera miljarder i kostnadsexplosion. Det vore intressant om Hultqvist i något budgetalternativ, antingen i sitt eget eller i sitt partis, kunde redovisa hur det skulle betalas. Det står inte på kartan. Att försöka hitta någon öppning i skollagsarbetet framöver - jag har inte klart för mig i dag hur det skulle se ut - är jag inte helt avvisande till om det går. Men det måste vara en mycket sträng behovsprövning i så fall. När den enskilde individen inte kan lösa omsorgen på något annat sätt skulle det kunna bli aktuellt. Men jag är inte säker på att det går. Det är det som avses i det sista stycket om skollagsarbetet. Vi får titta på om det går. I den förra regeringens skollagsremiss fanns det inte med. Men det behöver inte betyda att vi inte skulle kunna ha ett bättre förslag nu. Men det är svårt att hitta ett förslag. Jag är medveten om att det finns ett antal kommuner som har sagt att de inte erbjuder nattomsorg. Enligt Skolverkets sammanställning är det i allt väsentligt mycket små glesbygdskommuner där efterfrågan ändå var rätt obetydlig. I storstadsregionerna erbjuds det i stort sett alla kommuner, och det är där de stora kulturinstitutionerna finns som sysselsätter mycket folk kvällar och nätter, stora teatrar, operor och allt vad det är. Där finns det redan, så det är ett fiktivt problem som Nikos Papadopoulos tar upp. Men jag utesluter inte att det kan finnas någon någonstans. Den förra regeringen och den nuvarande har slagit vakt om det kommunala självstyret på denna punkt. Om det finns ett starkt tryck på att staten ska gå in och reglera får väl det ses över i skollagsarbetet, men innan det finns en fungerande lösning är jag inte beredd att lova det.

Fru talman! Vi måste ändå vara överens om att sätter man barn till världen kan man inte kräva att få leva sitt liv precis som förut och att samhället ska hantera alla problem. Man kan inte kräva det. Man måste ta ansvar som förälder själv. Dit hör att försöka ändra arbetstider, att fixa och dona. Jag ser att Ibrahim Baylan skrattar åt mitt inlägg, men jag kan säga att den förra regeringen hade precis samma inställning. Nu är det lättare att ha en annan attityd, men det var precis samma inställning i den förra regeringen. Det går inte att bara kräva att samhället ska lösa alla problem. Vi har barn på förskolan på dagtid och fram till fem-sextiden, och man ska kunna ha dem kvar hela kvällen också inom olika typer av omsorg. Det överklagandefall som Peter Hultqvist hänvisar till handlar om att man krävde att det skulle komma hem en barnskötare och sova hemma hos barnen. Är det den ambitionsnivå vi tänker oss då talar vi om flera miljarder. Med den ambitionsnivå som överklagandet handlar om talar vi om flera miljarder kronor. Jag sade i mitt inlägg, och det står också i sista stycket i svaret, att i skollagsarbetet ser vi om det går att hitta lösningar på detta som inte innebär en generell rätt till barnomsorg men där vi ser om det, där det verkligen finns mycket starka skäl, går att tillgodose behovet. Innan vi har en sådan lösning vill jag inte lova det, men vi ska titta på det i skollagsarbetet. Sedan får vi se vad det landar i så småningom.