Rätt till ledsagarservice

Fru talman! Shadiye Heydari har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att i enlighet med LSS garantera ledsagningsservice för synskadade och dövblinda. I april i år svarade jag på en liknande interpellation från Jasenko Omanovic. Jag framförde då att jag anser att frågan om ledsagarservice för personer som har grava synskador eller syn- och hörselskador är angelägen. Det är viktigt att personer med dessa funktionsnedsättningar får insatser som är anpassade efter just deras behov. Ledsagning utgör totalt sett en liten andel av alla insatser inom socialtjänstens områden, men för personer med synskador och för dövblinda är insatsen särskilt betydelsefull. Synskadades Riksförbund har både till mig personligen och, vid ett senare tillfälle, till tjänstemän på Socialdepartementet framfört sin syn på de svårigheter som de upplever när det gäller insatsen ledsagarservice. Förbundet har även skriftligen begärt vissa åtgärder. Jag tar deras synpunkter på stort allvar. För att få ytterligare kunskap om hur det faktiskt ser ut i landets kommuner, bland annat när det gäller kommunernas riktlinjer och avgränsningar, avser regeringen att ge Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga ett antal insatser enligt LSS, däribland ledsagarservice. Avsikten med kartläggningen är att få uppdaterad kunskap om läget och om det behöver vidtas särskilda åtgärder för att stärka likvärdighet och rättssäkerhet i kommunernas beslut för de insatser som kartläggningen kommer att omfatta.

Fru talman! Först vill jag tacka ministern för det korta svaret. I en broschyr som jag fick från Synskadades Riksförbund säger de: Gör det omöjliga möjligt - ge oss rätt till ledsagning! Det är så sant. Det finns olika uppgifter om hur många människor i Sverige som har någon form av synskada. Jag har fått siffran 175 000 personer i Sverige som har någon form av synskada, varav 14 000 personer är gravt synskadade eller blinda. Jag och ministern hör och ser ganska bra. Det innebär att vi inte tillhör personkretsen som är i behov av hjälp med matinköp, städning, att hantera tvätt eller att göra bank- och postärenden. Men vi har en grupp i vårt välfärdsland Sverige som är i behov av dessa insatser, och det är politikens ansvar att skapa förutsättningar, underlätta och förbättra, inte tvärtom, för alla medborgare. LSS, lag om stöd och service till vissa funktionshindrade, är en rättighetslagstiftning med tio angivna insatser. Synskadade tillhör personkrets 3 enligt LSS, och syftet med lagen är att främja levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med olika funktionsnedsättningar. Det innebär att lagen ska ge dem möjlighet att leva som andra. De ska exempelvis få hjälp med att ta sig fram i samhället, med inköp och med att sköta hushållet, delta i fritidsaktiviteter, arbeta etcetera. Ministern hänvisar i sitt svar till en tidigare interpellationsdebatt med min kollega Jasenko Omanovic. Ministern tycker och anser att frågan om ledsagarservice till personer som har grava synskador eller syn- och hörselskador är angelägen. Det är viktigt att personer med dessa funktionsnedsättningar får insatser som är anpassade efter just deras behov. Fru talman! Under våren hade vi ett möte med företrädare för Synskadades Riksförbund i Västra Götaland och Halland. Enligt företrädarna upplever de synskadade i dag att de inte får det stöd som de enligt LSS har rätt till, och att ansökningar om ledsagning enligt denna lag sedan fem eller sex år tillbaka konsekvent avslås. Vid omprövning av tidigare beslut anses gravt synskadade och dövblinda inte längre tillhöra personkrets 3. Det här är oroväckande. I dag behöver 65 procent av de funktionshindrade i personkrets 3 hjälp med matinköp. Till mesta delen är det synskadade och dövblinda. Detta är grupper som enligt lag är berättigade till ledsagningsservice men som i allt fler kommuner får avslag med motiveringen att behovet inte är tillräckligt för att omfattas av lagen. Jag vill fråga ministern hur hon ser på detta. Vilka åtgärder avser ministern att vidta för att säkerställa att synskadade, gravt synskadade och dövblinda tas på allvar?

Fru talman! Tack, statsrådet! Jag gillar, precis som många andra svenskar, att gå i skogen. För mig är det inget problem - jag bor i skogskanten, och det är bara att ta på sig stövlarna och knalla ut. För den som är synskadad är det ett betydligt större problem. Ofta kanske man inte själv klarar att gå ut, utan man behöver ha någon som följer med. Har man inte någon granne eller någon man känner som kan göra det är man hänvisad till stöd man kan få via samhället. När man får det framställt för sig att en skogspromenad kostar 350 kronor för en synskadad, då blir det väldigt tydligt att det är någonting som inte stämmer om det är på det viset. På ett möte som socialutskottet hade i tisdags med företrädare för Synskadades Riksförbund och Akademikerförbundet SSR beskrev de tillsammans hur de ser på rättsläget i dag. De hade några citat från LSS-handläggare: "Lagens intention är bra - verkligheten är dessvärre en annan." "Även kommunerna har ju skärpt tillämpningen av lagen, avseende alla insatser, på senare år. Detta är ju främst ett resultat av förvaltningsdomstolarnas praxis gällande LSS, där man inom flera insatser gjort snävare tolkningar av lagens intentioner." En som har jobbat nästan ända sedan LSS kom till skriver så här: "Efter att ha jobbat sedan 1995 med LSS (med några avbrott) kan jag se att man kommer allt längre bort från intentionerna och helhetssynen i lagen." Vad gäller rättsläget säger man att när LSS var ny fick gravt synskadade ledsagarservice regelmässigt. Men en dom i Regeringsrätten 1999, där en synskadad man i 80-årsåldern inte längre ansågs ha rätt till insatser enligt LSS, har i praktiken bildat ett prejudikat. I dag är det praxis för att ingå i LSS-kretsen att man ska ha problem med att sköta sin hygien, att klä av sig och på sig etcetera. Det är klart att man hamnar väldigt fel om man använder det sättet att bedöma behovet även när det gäller synskadade. Man säger också att både domstolar och kommuner i dag tenderar att sammanblanda rätten till personlig assistans och tillhörighet till personkretsarna. Sedan 2010 nekas även dövblinda personer insatser enligt LSS. Det känns konstigt att en person som är både döv och blind inte skulle ha möjlighet att tillhöra personkretsarna. Man gav några exempel på mötet. År 1994 fick en person som varit blind sedan elvaårsåldern 75 timmars ledsagning beviljat enligt LSS och ansågs tillhöra personkrets 3 i lagen. Men i maj 2013 meddelade handläggaren att personen inte längre tillhör personkrets 3. En man som är gravt synskadad sedan 70-talet nekas nu ledsagning enligt LSS med hänvisning till att han sett dåligt tillräckligt länge för att ha hunnit träna på att leva med sin synnedsättning. Alla de här berättelserna gör att man som politiker känner att det här är något som vi måste ta tag i.

Fru talman! Låt mig först säga att LSS naturligtvis har betytt ofantligt mycket för många människor. Tillkomsten av den 1994 var ett resultat av vad en tidigare borgerlig regering gjort, och den har varit avgörande för många människors möjlighet att leva ett självständigt liv. Inom ramen för LSS finns en rad olika områden. De utvärderingar av lagstiftningen som gjorts under de år som har gått har visat att det är ganska stor ojämlikhet i bedömningarna. Vi har försökt stödja en ökad likvärdighet och en ökad rättssäkerhet genom att ge mer understöd så att det ska kunna göras enhetliga bedömningar. Men får man ett beslut som man tycker är orimligt eller oegentligt ska man naturligtvis få det domstolsprövat. Det är väldigt grundläggande, därför att det finns enskilda handläggare som inte agerar enligt lagens syften. Då är det rimligt och riktigt att domstol överprövar ärendet. Det är min absoluta rekommendation att låta ärendet prövas i domstol om man tycker att någonting uttrycks på ett sätt som inte är i enlighet med lagen. Det är domstolarnas uppgift när lagen väl ligger på plats att uttolka den. Sedan har vi som politiker att förhålla oss till domstolarnas tolkning för att se om lagen behöver förändras utifrån hur praxis har utvecklats och domstolsutfallen har blivit. Låt mig säga att Högsta domstolen har prövat några ärenden när det gäller ledsagning, och när jag tittar på domstolsutslagen kan jag konstatera att de här domarna kan ha skapat viss osäkerhet både om när och till vad personer med grava synskador och dövblinda ska beviljas ledsagning enligt LSS. Det är också intressant att nu titta på hur kommunernas olika riktlinjer och eventuella avgränsningar förhåller sig till rättspraxis. Jag ser ett stort behov av att titta närmare på det här. Det är därför som vi är i slutfasen med att justera ett uppdrag till Socialstyrelsen om att göra ett kartläggningsarbete kring ledsagning och kring flera andra delar i LSS. Vi avser att göra det, därför att jag känner att det är bekymmersamt att människor i dag uppenbarligen inte riktigt får vad de förväntar sig att de ska få enligt LSS. Detta är vad regeringen avser att göra: att få en kartläggning av hur läget ser ut utifrån domarna i Högsta domstolen och den domstolspraxis som har utvecklats och men också utifrån hur kommunernas riktlinjer och avgränsningar ser ut. Finns det anledning att efter kartläggningen se över lagstiftningen har vi ett kunskapsunderlag för att veta vad som skulle behövas. Vi måste börja där för att se hur bilden ser ut över hela Sverige. Enskilda exempel kan naturligtvis bero på att det finns en handläggare som inte har fullgjort plikten efter lagen och där det inte håller för en domstolsprövning. Vi ska skaffa oss en bild av hur läget är i Sverige, och utifrån den kartläggningen bestämmer vi oss sedan för hur vi ska gå vidare. Jag är djupt bekymrad över att ledsagningen inte fungerar på det sätt som många förväntar sig att den ska fungera, och jag vill titta närmare på den här frågan.

Fru talman! Tack för svaret, statsrådet! Jag är inte bara bekymrad. Det här är allvarligt. Det handlar om människor, om hur de ska ta sig fram i samhället och om hur de ska klara sig. Man säger att de kan överklaga till domstolarna om de inte får rätt beslut, men det blir extra arbete för dem. Vem ska hjälpa dem med det? Vem ska hantera detta? Det här begriper jag inte. Domstolarna finns för att de ska göra rätt bedömning, men jag tycker att innan man går vidare till domstol ska man få rätt till stöd och inget annat. Fru talman! Jag fick en annan rapport från SRF om kommunernas rutiner och regelverk för tolkning och tillämpning av ledsagning enligt SoL och LSS. Innan jag går vidare vill jag instämma i det som min kollega Lennart sade i sitt anförande. Jag vill inte på något sätt svartmåla någon eller några kommuner, men det brister någonstans i systemet. Det handlar om människor och människors liv och frihet. Vi ska inte försvåra livet för de synskadade och dövblinda. Det skiljer sig mycket mellan kommunerna när det gäller prövningen. Mer än 60 procent av kommunerna i Sverige beviljar ledsagning enligt socialtjänstlagen, SoL. Det innebär att personer med synskada får betala en avgift. Det är inte okej, tycker jag. Om jag har en synskada eller är dövblind spelar det väl ingen roll om jag bor i Stockholm eller Göteborg. Jag har ju ändå samma behov. Var jag bor påverkar inte min situation. Dessutom är det skillnader mellan kommunerna i avgifterna för ledsagning. År 2013 var den lägsta avgiften 623 kronor i månaden, och den högsta var 1 780 kronor i månaden. I ett underlag som jag har fått från Synskadades Riksförbund står vilka kommuner som tar ut en avgift och vilka kommuner som har avgiftsfria SoL-insatser. Mölndal är en av de kommuner som inte tar ut några avgifter. Orust och Haninge är kommuner som tar betalt. Det står här i underlaget att det i Haninge kommun inte finns några restriktioner för vad ledsagningen får användas till. Det är en bra fråga som man kan ställa till sig själv: Hur ska man göra när det gäller det? För oss socialdemokrater är det tydligt att synskadade och dövblinda har rätt till en ledsagarservice som ger möjlighet att leva ett liv som alla andra. Jag vill fråga ministern, mot bakgrund av det som jag nu har sagt: Är det okej att vissa kommuner tar ut en avgift för ledsagarservice, och vilka andra åtgärder avser ministern att vidta för att garantera hjälp och stöd som leder till säkerhet och till självständighet?

Fru talman! Jag tycker att det är bra att ministern ger Socialstyrelsen i uppdrag att se över det här. Det finns uppenbarligen starka skäl som talar för att vi behöver göra någonting åt det här. Jag tänkte avsluta med en liten sak som fanns med i presentationsmaterialet från Synskadades Riksförbund och SSR. De skrev så här: "En ungdomlig kvinna från Hökarängen, vill så gärna va med uti svängen. Men, ledsagarlös hon var stackars tös. Bäst att bli kvar här i sängen!" Det tycker jag att vi försöker göra något åt.

Fru talman! Det är inte ofta vi får limerickar i talarstolen. Tack för den! Låt oss klara ut några saker. Ledsagarservice kan ges både inom ramen för LSS och inom ramen för socialtjänstlagen. Inom LSS är den alltid avgiftsfri, och ledsagning inom LSS avser vi nu att se över. Den andra delen som handlar om att kommuner ger ledsagning, vilket är mer vanligt förekommande än inom ramen för LSS, innebär att kommunerna också är fria att sätta avgifter. Det har vi gjort en tidigare kartläggning om som visar att en del kommuner tillhandahåller denna service avgiftsfritt medan andra sätter en avgift. Det är upp till både mig och interpellanten att i kommunpolitiken se till att vi får rimlig avgiftssättning. Men staten går inte in och reglerar den kommunala delen. Där är det kommunpolitiker som har avgörandet, och de måste agera där. Den debatten lämpar sig inte riktigt för riksdagens talarstol. Det är viktigt att vi håller isär vad som är statens uppgift och vad som är kommunernas uppgift. För att bidra till ökad klarhet även när det gäller kommunernas insatser har vi gett Socialstyrelsen i uppdrag att ta fram öppna jämförelser för området så att vi kan se vad varje kommun presterar och hur situationen ser ut. Från och med nästa år kommer ledsagarservice också att finnas med bland de LSS-insatser som jämförs. Det blir bra eftersom det hjälper oss att både få en klar bild av läget och att se hur trenderna ser ut på kort sikt och på lång sikt. Öppna jämförelser är ett bra instrument för att kunna "benchmarka" och för att se jämförande resultat och följa trender på kort och lång sikt. Jag vill också nämna att vi har ganska många åtgärder på gång inom Regeringskansliet som ni förstår. Inom Regeringskansliet pågår också en allmän översyn, både över handikappersättningen och vårdbidraget. Där ingår även att kartlägga olika slags merkostnader. Syftet med översynen är att modernisera och göra regelverket mer rättssäkert och mer förutsägbart för den enskilde. Vi har alltså vidtagit en rad åtgärder för att öka kunskapen. Det är nämligen kunskapen om hur det ser ut i dag som är grunden för att kunna göra eventuella förändringar.

Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret! Vi har många hinder; det är inte bara ett hinder. Det är kommunens och inte regeringens ansvar. Vem som ska ha huvudansvaret är en bra fråga som vi kan ställa oss själva. Om det inte är ministerns ansvar vem har i så fall huvudansvaret för helheten? Det är jättebra att ni kommer att ge Socialstyrelsen i uppdrag att kartlägga detta. Jag kommer att komma tillbaka till det. Nu fick jag höra att det finns ett annat hinder för de synskadade. Det skriver även Synskadades Riksförbund. Vi lever nu i ett it-samhälle, och det leder till ett annat problem som de möter dagligen. Så här skriver de: Där det tidigare har varit självklart med personlig service har servicen dragits in och ersatts med, av för många, otillgängliga automater och andra it-baserade lösningar eller tjänster. Konsekvensen av denna utveckling har blivit att personer med synnedsättning och dövblindhet har utestängts och därmed fått ökade behov av ledsagning på grund av it-utvecklingen. Vi har dragit in den personliga servicen. Man kan inte gå till posten eller något servicekontor och få personlig kontakt som man en gång i tiden kunde. Vi har också utvecklat it-enheterna vilket försvårar för de synskadade. Det innebär att vi måste jobba med de här frågorna för att underlätta för dem. Vi lever i ett gör-det-själv-samhälle. När tänker regeringen inrätta kartläggningen? När kommer resultatet? Vi kan inte vänta ett år till. Detta handlar om liv och om att vi ska underlätta för medborgarna. Kommer ministern att se över lagen? Och är frågan om en nationell riktlinje något som du kan tänka dig att jobba med?

Fru talman! När jag tittar på vad Socialdemokraterna skriver om LSS tolkar jag det ändå som att ni inte på något sätt avser att förändra förhållandena, att ledsagning kan ges inom ramen för LSS men också inom ramen för kommunerna. Man kan lätt få intryck av att det skulle vara en annan ordning när man hör interpellanten, men jag har aldrig sett att ert parti har föreslagit det och inte heller att ni har lagt över ytterligare medel från staten till kommunerna för att fullgöra fler tjänster. Vi får nog vara lite bestämda med att de förhållanden som råder måste få fortsätta råda, men vi måste se till att öka rättssäkerheten och ge möjligheter enligt det lagen föreskriver. Om vi har fått till stånd en ändrad praxis där det i dag har blivit mycket svårare att få ledsagning är det precis det som jag i så fall får kunskap om via den kartläggning som nu ska göras. Den får sedan vara grund för att eventuellt titta på om det behövs förändringar i lagstiftningen. Interpellanten frågar när. Det är väldigt nära förestående. Vi håller på med slutberedningen av uppdraget om kartläggningen. Jag är angelägen om att den ska komma till stånd, och jag är angelägen om att få den kunskap som behövs för att eventuellt kunna gå vidare. Jag har fått många signaler, inte minst från Synskadades Riksförbund, och tar dem på stort allvar. Vi vill att människor med den typen av funktionsnedsättningar ska kunna vara aktiva samhällsmedborgare och ha ett fungerande liv. Det är utgångspunkten för LSS. Jag är angelägen om att upprätthålla legitimiteten för LSS och fortsatt värna den reformen. Det är en stor angelägenhet för mig. Tack för debatten!