Sveriges Riksdags logotyp, tillbaka till startsidan

rätten att inneha politiskt uppdrag

Interpellationsdebatt 11 mars 2005
Hoppa över anförandelistan

  • Dela

    Bädda in video

  • Ladda ner

Protokoll från debatten

Anföranden: 8

Jens Orback (S)

Anf. 27 Jens Orback (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Ingvar Svensson har frågat vice statsminister Bosse Ringholm om han avser att vidta åtgärder i syfte att garantera enskilda människor rätten att inneha offentliga uppdrag utan risk för repressalier från arbetsgivare eller andra. Eftersom arbetsfördelningen inom regeringen är sådan att frågor om de förtroendevaldas situation tillhör mitt ansvarsområde som demokratiminister så svarar jag på interpellationen. Jag håller med Ingvar Svensson om vikten av att kunna inneha politiska förtroendeuppdrag utan risk för repressalier från arbetsgivare i form av till exempel hot om uppsägning, eller repressalier från andra medborgare. Den fråga som Ingvar Svensson tar upp gäller mer specifikt villkoren för våra fritidspolitiker, alltså de förtroendevalda som kombinerar ett politiskt uppdrag med ett annat arbete på hel- eller deltid. Som statsråd kan jag inte, som Ingvar Svensson också påpekar, framföra synpunkter i ett enskilt ärende. Därför kan jag inte kommentera det specifika fall han tar upp i interpellationen. För att i generella ordalag återknyta till villkoren för våra fritidspolitiker, så går det säkert i enstaka fall att se en möjlig konflikt mellan å ena sidan ett politiskt uppdrag och å andra sidan de arbetsuppgifter som man som anställd har. I normalfallet bör sådana problem kunna hanteras antingen inom ramen för bestämmelser om jäv, eller de arbetsrättsliga regler som gäller för en viss anställning. Exempelvis finns i 7 § lagen (1994:260) om offentlig anställning, LOA, regler om att en offentliganställd inte får ha någon anställning eller något uppdrag eller utöva någon annan verksamhet som kan rubba förtroendet för hans eller någon annan arbetstagares opartiskhet i arbetet eller som kan skada myndighetens anseende. Av kollektivavtal kan följa kompletterande regler om bisysslor. Ett eventuellt beslut enligt lagen om offentlig anställning att en bisyssla är otillåten kan angripas av arbetstagaren vid domstol om denne inte är nöjd med beslutet. Den konkreta fråga som Ingvar Svensson ställer har dock ett bredare fokus i och med att han även nämner risken för repressalier mot förtroendevalda från andra än arbetsgivaren. Därför vill jag understryka att regeringen har ett ansvar för att kontinuerligt se över de förtroendevaldas villkor och för att undanröja hinder för att människor ska kunna åta sig politiska uppdrag. Regeringens arbete inom detta område behandlas dels i demokratipropositionen (prop. 2001/02:80), dels i demokratiskrivelsen (skr. 2003/04:110) som lades fram för riksdagen våren 2004. Ett av demokratipolitikens mål är att öka antalet förtroendevalda. Den uppföljning som har gjorts av de förbättringar av de förtroendevaldas villkor som hittills har genomförts visar att olika åtgärder har fått genomslag, men också att det finns ett fortsatt behov av förbättringar. Speciellt vill jag i detta sammanhang nämna att regeringen har tillsatt en parlamentarisk kommitté som arbetar med förslag till åtgärder mot hot och våld som riktas mot våra förtroendevalda. Den här kommittén ska vara färdig med sitt arbete under nästa vår, och i kommitténs uppdrag ingår bland annat att överväga om det i något avseende finns behov av att förändra skyddet för förtroendevalda. Sammanfattningsvis har jag därför i dagsläget inte för avsikt att vidta ytterligare åtgärder i denna fråga.
Ingvar Svensson (Kd)

Anf. 28 Ingvar Svensson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på min interpellation. Jag har först några formalistiska synpunkter. Interpellationen väcktes den 3 februari, och det är i dag den 11 mars. Riksdagsordningen, som finns i den bok jag har här, föreskriver att den ska besvaras inom 14 dagar. Vi i konstitutionsutskottet brukar ha tummen i ögat på regeringen när det gäller de sakerna. Jag vill därför påpeka att det är viktigt att interpellationerna besvaras inom den tidsrymd som riksdagsordningen anger. Annars bör man försöka ändra riksdagsordningen om man inte tycker att det är tillräckligt. Nu passar den här tiden mig i och för sig bra, och jag har inte några personliga klagomål. Men man måste påpeka att riksdagsordningen har en ordning för hur man besvarar interpellationer. Jag var också förvånad över att jag inte ens fick ett svar inom 14-dagarsperioden om att svaret var försenat. Det meddelandet inkom till kammarkansliet först den 21 februari. Det intressanta var att man meddelade att skälet till dröjsmålet var att oklarheter förelegat om vilket statsråd som ska besvara interpellationen. Jag log när jag såg detta. Man skulle kunna raljera över förvirringen inom regeringen. Men det är kanske inte Jens Orbacks fel, så vi behöver inte ta någon debatt om den biten. Jag ställde interpellationen till Bosse Ringholm. Det gjorde jag mycket medvetet. Bosse Ringholm har ansvar för vallagstiftningen och grundlagsregleringen när det gäller det politiska systemet. Om man skulle titta på den kommunaldemokratiska delen ansvarar statsrådet Österberg för just den delen. Jens Orback har ansvar för demokratienheten. Men den har å andra sidan inga lagstiftningsbefogenheter i sig, utan då måste man samarbeta med andra enheter på departementet. Det var ingen tillfällighet att jag riktade interpellationen till Bosse Ringholm. Men det är möjligt att han tyckte att han inte ville svara på den. Det kanske inte heller Jens Orback kan hjälpa. Så till själva sakfrågan. I interpellationen tar jag upp ett intressant fall. Det måste man ha, annars finns det inte någon utgångspunkt för en interpellation. Man kan inte bara föra ett abstrakt resonemang. Som jag skriver i interpellationen, och som statsrådet också noterar, kan ett statsråd inte kommentera det enskilda fallet. Men det är principiellt väldigt intressant. En biskop utövar påtryckningar på en diakon därför att hon är suppleant i en socialnämnd och sitter som nämndeman i en tingsrätt och vill att hon ska avsäga sig dessa uppdrag eftersom det inte är förenligt med uppdraget som diakon. Dessutom kompliceras det hela av att vigningsuppgiften som diakon innehas av domkapitlet medan anställningsförhållandet sköts av en lokal kyrklig samfällighet. När jag började forska i detta blev det väldigt intressant. Det visade sig nämligen att det inte finns något direkt lagligt stöd, möjligtvis underförstått, för att inneha ett offentligt politiskt uppdrag. När jag var ung fick jag lära mig i samhällskunskap och sedermera i statskunskap att det fanns en skyldighet för varje svensk medborgare att ställa upp på offentliga uppdrag. Nu har möjligtvis den regeln tagits bort. Jag har inte hunnit efterforska när, var och hur detta skett. Men för mig blev denna frågeställning principiellt intressant. Har man rätt att inneha ett politiskt uppdrag? Kan man av andra tvingas bort från ett sådant av olika skäl? Där är svaret något svagt. Det ger ingen indikation att det behövs en sådan lagregel. Jag tror att det behövs att man tar initiativ till att skapa en sådan grund för ett politiskt uppdrag. I svaret är det en liten missuppfattning. Jag fokuserade inte på fritidspolitiker, även om det i exemplet är en fritidspolitiker. Jag fokuserar inte heller på repressalier i form av hot mot förtroendevalda utan på den generella rätten att inneha ett politiskt uppdrag. Jag hoppas att statsrådet vill ta initiativ i den frågeställningen.
Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 29 Lars-Ivar Ericson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Först vill jag rikta ett tack till Ingvar Svensson som har ställt interpellationen och till statsrådet. Jag noterar särskilt åsikten att ett av demokratipolitikens mål är att öka antalet förtroendevalda. Det tycker jag att positivt. Visst behövs det människor med varierande yrkes- och livserfarenhet för att kunna fatta beslut i olika nämnder och styrelser. Jag tror att samtliga politiska partier instämmer i detta. Jag känner väl till bakgrunden till interpellationen. Jag satt med vid det kommunfullmäktigesammanträde där diakonens avsägelse skulle behandlas. Jag kan vittna om den förvåning och den upprördhet som kommunfullmäktiges ledamöter visade den kvällen. Att människor åtar sig politiska uppdrag även om de innehar en vigningstjänst i kyrkan är för mig en självklarhet. Men vår biskop ifrågasätter om präster och diakoner kan fungera i en socialnämnd. Jag har själv haft förmånen att flera perioder få sitta i två kommuners socialnämnder och har inte upplevt någon konflikt mellan att vara präst och nämndledamot. Det har gått bra att hålla isär rollerna som själasörjare och förtroendevald. Som politiker är jag med att besluta utifrån det underlag som tjänstemännen berett. Skulle något ärende gälla en person som jag har haft kontakt med som själasörjare skulle jag förstås anmäla jäv. Vi kan jämföra med situationen att ett ärende rör en släkting, god vän eller granne. Då avstår jag på samma sätt från att delta i överläggningarna. När jag anmäler jäv är jag inte skyldig att ange någon orsak. Att en arbetsgivare, eller som i detta fall en biskop med makt att bestämma om en vigningstjänst, ska avgöra om en person får sitta i en socialnämnd förefaller mig högst besynnerligt. Gränsdragningen till vad som är lämpliga politiska uppdrag måste vara upp till diakoner och präster att själva avgöra. Rätten för envar att engagera sig politiskt och att få ledighet för att fullgöra politiska uppdrag måste vara en del av det demokratiska samhället. Vi får hoppas att även kyrkans anställda också i fortsättningen kan vara med i olika nämnder, inklusive socialnämnden, utan att få ta emot vädjanden eller hot om att lämna sina politiska uppdrag. Genom massmedier vet jag att biskopen har för avsikt att genom att motionera föra frågan vidare till kyrkomötet. Kyrkomötet är Svenska kyrkans riksdag. Där följer vi kyrkoordningen. Där finns inget om att en person med vigningstjänst inte skulle kunna vara politiskt aktiv. Hundratals personer med vigningstjänst och med uppdrag i socialnämnder får vänta till kyrkomötets sammanträde i oktober för besked. Därför är det mycket bra att statsrådet i sitt svar betonar att det är viktigt att kunna inneha politiska uppdrag utan risk för repressalier från arbetsgivare eller andra. Jag skulle önska att statsrådet tog initiativ till ett möte med Svenska kyrkan för att klargöra arbetsrättsregler, demokratiska rättigheter, reglerna i kommunallagen och alla andra bestämmelser som är relevanta i den situation som nu har uppkommit. Jag undrar om statsrådet är beredd att ta ett sådant initiativ.
Jens Orback (S)

Anf. 30 Jens Orback (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Regeringsformen tillförsäkrar alla medborgare ett antal grundläggande fri- och rättigheter. Bland dessa finns föreningsfriheten, som ytterst garanterar medborgarnas möjlighet att åta sig och inneha politiska förtroendeuppdrag. Med vissa undantag gäller dock dessa fri- och rättigheter det allmänna och inte mellan enskilda, mellan enskilda privatpersoner och företag och så vidare. Dock tycker inte jag att det här är en speciell fråga. Jag kan inte gå in på det specifika exemplet, men låt mig ta ett annat exempel. Om någon jobbar på Sveriges Television, på programmet Rapport, och också innehar ett fritidspolitikeruppdrag så skulle jag vara mycket skeptisk som arbetsgivare till huruvida den personen skulle kunna ha uppdraget på Rapport samtidigt som han eller hon hade ett politiskt uppdrag. Jag tror att det också i fortsättningen, trots våra grundläggande fri- och rättigheter när det gäller att ha ett förtroendeuppdrag, kommer att vara tvister i enskilda fall mellan arbetstagare och arbetsgivare huruvida ett politiskt uppdrag är förenligt med den syssla som man är anställd för. Därför tror jag att det är svårt. Jag har också lyssnat till hur KU resonerar om att ta in detta i grundlagen. Däremot har man rätt som arbetstagare att erinra mot arbetsgivarens beslut. Det kan man antingen göra som offentliganställd inom lagen för offentlig anställning eller, om man är privatanställd, inom ramen för kollektivavtalet och föra det till tingsrätt eller till arbetsdomstol. Mycket svårare än så tycker jag inte att det är.
Ingvar Svensson (Kd)

Anf. 31 Ingvar Svensson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag tycker att det är lite bekymmersamt att statsrådet har en så passiv hållning till detta. Det är riktigt som han säger; man kan säkert säga att underförstått finns rättigheten att ha ett politiskt uppdrag. Men problemet uppstår när det inte finns en tydlighet i lagstiftningen så att till exempel kyrkan eller andra civilrättsliga organisationer, företag och så vidare har klart för sig att detta är en generell rätt. Sedan måste man givetvis kunna ha undantag. Det exempel som Jens Orback tar upp är relevant i sammanhanget. Det finns också många andra. Man kan ju inte sitta som kommundirektör och dessutom vara ledamot av kommunfullmäktige. Det är inte rimligt. Jag efterlyser att man tar initiativ till att skapa en generell rätt för att inneha ett offentligt politiskt uppdrag. Sedan får man försöka specificera när det ska göras undantag i sammanhanget. Jag skulle vilja att statsrådet övergav den passiva hållningen och aktivt försökte ta en fajt för att skapa denna generella rätt i lagstiftningen.
Lars-Ivar Ericson (C)

Anf. 32 Lars-Ivar Ericson (C)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Nomineringsprocessen inför valet 2006 på olika nivåer är redan i gång. De politiska partierna söker engagerade personer som vill åta sig olika politiska uppdrag. Alla yrkesgrupper måste få engagera sig i politiken. Det tycker jag har framgått av debatten. Jag tror personligen att det kan vara en fördel att personer som har människovårdande yrken får tillfälle att vara förtroendevalda i en socialnämnd. Det är viktigt att kyrkan engagerar sig i politiken. Jag tror också att sunt förnuft, jävsbestämmelser och LOA-regler som statsrådet nämner i sitt svar är fullt tillräckliga grunder för att överväga om en person ska kunna åta sig uppdraget att verka i en socialnämnd. Vi får hoppas att detta olyckliga utspel från en biskop inte hämmar rekryteringen av kyrkans folk till politiska uppdrag. Ett enskilt ärende har engagerat massmedierna, men många har känt sig ifrågasatta i sina politiska uppdrag. Jag hoppas att statsrådet kommer att bevaka ärendets fortsatta gång inom Svenska kyrkan och eventuellt vidta åtgärder.
Jens Orback (S)

Anf. 33 Jens Orback (S)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag kan tillförsäkra Lars-Ivar Ericson och även Ingvar Svensson att jag kommer att följa de här frågorna. Jag hade nyligen ett möte med representanter från förtroendevalda och representanter för de olika partierna i syfte att öka antalet förtroendevalda. I den problematik som då togs upp var det ingen person som berörde problemet med att fritidspolitiker eller andra politiskt förtroendevalda inte tog sina uppdrag därför att de skulle få repressalier från arbetsgivare och så vidare. Jag tvekar inte när det gäller att det problem som ni tar upp finns, men det tycks inte finnas något generellt problem i detta sammanhang. Att införa en annan lagstiftning när inte problematiken är klarlagd tycker jag är att förhasta sig. Däremot vill jag nämna det arbete som vi gör för att öka antalet fritidspolitiker. Jag vill rikta det tyngst vägande skälet till att vi har färre fritidspolitiker tillbaka till er. Det är bland annat kommunsammanslagningarna, men det är också sammanslagningarna och borttagandena av stadsdelsnämnder runtom i Sverige. Många, inte minst borgerliga partier, företräder en sådan politik. Jag hoppas att inte ni fullföljer den. Det ger alldeles för få möjligheter för medborgare att komma nära sina förtroendevalda. Jag kommer själv från en bakgrund som fritidspolitiker i en stadsdelsnämnd, och där kunde jag se vilket bra demokratiskt instrument detta är för att komma nära medborgarna. Det skapar också fler träffytor mellan förtroendevalda och medborgare. Jag hoppas alltså att ni inte själva verkar för att minska antalet förtroendevalda genom att ta bort politiska uppdrag.
Ingvar Svensson (Kd)

Anf. 34 Ingvar Svensson (Kd)

Hoppa till anförandet i videospelaren
Herr talman! Jag hoppas att statsrådet vill arbeta vidare för att rätten att inneha politiska uppdrag ska ges en starkare ställning. Det är glädjande att det inte är något stort problem. Men problemet är att det har uppstått ett problem och att det kan växa. Det kan vara en boll som kommer i rullning. En arbetsgivare eller någon part kan ha en dold agenda, men utnyttjar möjligheten att rikta repressalier mot någon för att man har ett visst politiskt uppdrag. Det kan till exempel gälla att man ogillar det politiska parti som vederbörande representerar. Det kan alltså dyka upp problem, och det är därför jag efterlyser en tydlighet i agerandet från regeringens sida. Jag fruktade att Jens Orback skulle kasta frågan tillbaka till mig eftersom jag sitter i Grundlagsutredningen, men han gjorde inte det. Vi ska ju utreda valsystemet, och där får vi anledning att ta upp den här typen av frågeställningar. Jag vill tacka statsrådet för debatten, och jag hoppas att statsrådet aktivt vill engagera sig till stöd för att man ska kunna inneha ett politiskt uppdrag.

Dokument

den 3 februari

Interpellation 2004/05:352

 av Ingvar Svensson (kd) till vice statsminister Bosse Ringholm om rätten att inneha politiskt uppdrag

Det finns såvitt jag kunnat utläsa ingen direkt lagparagraf som garanterar rätten för en valbar person att inneha ett offentligt politiskt förtroendeuppdrag i kommunala organ, landstingsorgan och riksdagsanknutna organ. Men genom annan lagstiftning är det möjligen så att den rätten är underförstådd eftersom det finns en rätt till ledighet för att utöva sådant uppdrag.

När det gäller riksdagsuppdrag finns bestämmelsen i 4 kap. 6 § regeringsformen som säger att riksdagsledamot och ersättare får fullgöra uppdrag som ledamot utan hinder av tjänsteuppgift eller annan förpliktelse som åligger honom. Den väsentliga innebörden av bestämmelsen är att en arbetsgivare inte får vägra en ledamot ledighet för att utöva uppdraget.

På den kommunala sidan finns följande bestämmelse i 4 kap. 11 § kommunallagen:

"11 § Förtroendevalda har rätt till den ledighet från sina anställningar som behövs för att de skall kunna fullgöra sina uppdrag. Ledigheten skall omfatta tid för

1.möten i kommunala organ,

2.andra möten som är nödvändiga för uppdragen,

3.resor till och från mötena, och

4.behövlig dygnsvila omedelbart före eller efter mötena.

Rätt till ledighet enligt första stycket skall gälla även av fullmäktige utsedda styrelseledamöter, styrelsesuppleanter och lekmannarevisorer eller motsvarande andra revisorer och deras suppleanter i sådana juridiska personer som avses i 3 kap. 17 och 18 §§."

Arbetsrätten har följande bestämmelse om grund för avsked. LAS 18 § säger bland annat följande:

"18 § Avskedande får ske, om arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren.

Avskedandet får inte grundas enbart på omständigheter som arbetsgivaren har känt till antingen mer än två månader innan underrättelse lämnades enligt 30 § eller, om någon sådan underrättelse inte lämnats, två månader före tidpunkten för avskedandet. Arbetsgivaren får dock grunda avskedandet enbart på omständigheter som han har känt till mer än två månader, om tidsöverdraget berott på att han på arbetstagarens begäran eller med dennes medgivande dröjt med underrättelsen eller avskedandet eller om det finns synnerliga skäl för att omständigheterna får åberopas. Lag (1993:1496)."

Eftersom lagen ger rätt till ledighet för utövande av politiska förtroendeuppdrag i kommunfullmäktige, landsting, riksdag och EU-parlament kan ju knappast ett sådant uppdrag innebära att "arbetstagaren grovt har åsidosatt sina åligganden mot arbetsgivaren".

En diakon i södra Sverige har uppdrag som ersättare i socialnämnd och som nämndeman i tingsrätt. Skulle hennes arbete som diakon i någon mån krocka med enskilda ärenden i nämnd eller tingsrätt finns ju jävsbestämmelser att följa. Som diakon har hon sin vigningsuppgift från domkapitlet men utövande och arbetsgivaransvaret sker inom den lokala kyrkliga samfälligheten. Skulle hon fråntas sin vigningsuppgift skulle hon inte kunna utöva sitt arbete i den lokala samfälligheten.

Diakonen i fråga har utsatts för påtryckning att lämna sina politiska uppdrag, både muntligen och i skrift har biskopen i fråga fastslagit följande:

"Biskopen och Domkapitlet i stiftet har tillsyn över hur innehavarna av den kyrkliga vigningstjänsten @ prästerna och diakonerna @ utövar sitt ämbete. När det gäller en diakon är det min bestämda uppfattning att det är klart olämpligt för en diakon att i samma kommun som där man innehar sin diakontjänst utöva politiska uppdrag inom den sociala eller rättsliga sektorn. Hur skall en församlingsbo kunna hålla isär om diakonen gör sitt hembesök i egenskap av diakon eller i egenskap av företrädare för socialnämnden? Hur skall en församlingsbo kunna vara förvissad om att det förtroende man ger diakonen inte hamnar på socialtjänstens bord? Hur skall den åtalade kunna anförtro sig åt den som varit med och dömt henne i tingsrätten? Det handlar alltså inte om huruvida diakonen anser sig själv kunna skilja på sina uppgifter utan om hur omgivningen kan uppfatta det hela.

Jag anser saken vara så allvarlig att jag @ om inte NN avsäger sig sina politiska uppdrag @ kommer att be Domkapitlet pröva hennes behörighet att utöva kyrkans vigningstjänst."

Innebörden av detta är att jävsbestämmelserna inte anses tillräckliga för att skydda enskilda människor i sammanhanget utan att diakonuppgiften inte i sig kan förenas med offentliga politiska förtroendeuppdrag av viss art.

Av 32 kap. 11@12 §§ kyrkoordningen för Svenska kyrkan som är aktuella vid prövning av vigningstjänsten för en diakon framgår följande:

"Obehörighet att utöva kyrkans vigningstjänst

11 § En diakon skall förklaras obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst om han eller hon

1.har övergett Svenska kyrkans lära,

2.genom en egen ansökan begär det, eller

3.har utträtt ur Svenska kyrkan.

Första stycket 3 gäller inte den som enligt 4 § har förklarats behörig att utöva uppdraget som diakon för ett visst tillfälle eller för en viss tid.

12 § Domkapitlet får förklara en diakon obehörig att utöva kyrkans vigningstjänst, besluta om prövotid för fortsatt behörighet eller tilldela diakonen skriftlig erinran, om diakonen

1.har brutit de löften som han eller hon har givit vid vigningen,

2.har brutit sin tystnadsplikt i fråga om sådant som han eller hon har fått veta under själavårdande samtal,

3.på grund av sjukdom eller av annan liknande anledning har förlorat förmågan att rätt utöva vigningstjänsten, eller

4.genom brottslig gärning, på grund av sitt levnadssätt eller på annat sätt i avsevärd mån har skadat det anseende en diakon bör ha.

Om domkapitlet beslutar om prövotid skall den pågå tre år. Om diakonen under prövotiden på nytt visar sig olämplig för sitt uppdrag skall han eller hon förklaras obehörig. (SvKB 2003:9)"

Även av denna interna ordning framgår att inte heller kyrkoordningen står i konflikt med innehav av offentligt politiskt uppdrag. Det framgår inte heller av förarbetena till kyrkoordningen.

Den aktualiserade frågeställningen är av stort principiellt intresse: Kan en arbetsgivare eller indirekt arbetsgivare genom hot eller vädjanden om indragen tjänst förmå enskilda personer att avstå från offentliga politiska uppdrag? Föreligger det en generell rätt att inneha sådana uppdrag?

Statsrådet kan givetvis av principiella skäl inte avge synpunkter på enskilda ärenden, men min fråga till statsrådet är:

Avser statsrådet att vidta åtgärder i syfte att garantera enskilda människor rätten att inneha offentliga politiska uppdrag utan risk för repressalier från arbetsgivare eller andra?