regeringens samarbetspartier
Anförandelista
- Hoppa till i videospelarenGöran Persson (S)
- Hoppa till i videospelarenBo Lundgren (M)
- Hoppa till i videospelarenGöran Persson (S)
- Hoppa till i videospelarenBo Lundgren (M)
- Hoppa till i videospelarenGöran Persson (S)
- Hoppa till i videospelarenBo Lundgren (M)
- Hoppa till i videospelarenGöran Persson (S)
- Hoppa till i videospelarenBo Lundgren (M)
- Hoppa till i videospelarenGöran Persson (S)
Protokoll från debatten
Anföranden: 9
Anf. 14 Göran Persson (S)
Anf. 15 Bo Lundgren (M)
Anf. 16 Göran Persson (S)
Anf. 17 Bo Lundgren (M)
Anf. 18 Göran Persson (S)
Anf. 19 Bo Lundgren (M)
Anf. 20 Göran Persson (S)
Anf. 21 Bo Lundgren (M)
Anf. 22 Göran Persson (S)
den 17 februari
Interpellation 2002/03:193
av Bo Lundgren (m) till statsminister Göran Persson om regeringens samarbetspartierI riksdagens utrikesdebatt den 12 februari 2003 stod företrädare för regeringens samarbetspartier för flera uppseendeväckande uttalanden.
Vänsterpartiet företräddes av Lars Ohly, som i debatten drog slutsatsen att Göran Persson "bejakade kriget". Ohly hävdade emellertid att "vi har lyckats pressa regeringen att ta ett steg bort från den primitiva krigshets som George Bush och hans regering står för". Ohly fortsatte: "Vad det handlar om är vissa organisationers och vissa regeringars önskan om att gå i krig mot Irak."
Den nyanslösa och tendentiösa hållning som Ohly gav uttryck för i riksdagsdebatten är ett tydligt exempel på att kommunismens idéer och retorik fortfarande präglar Vänsterpartiet. Inläggen illustrerade den kompromisslösa anti-amerikanism som är djupt rotad i Vänsterpartiet. Den grundläggande orsaken är att USA står för marknadsekonomi och för det öppna samhälle där människor sätts före politiken.
Ohly tog ett tydligt steg bort från den svenska regeringens ställningstagande till förmån för FN:s unika roll som uttolkare av folkrätten genom att hävda att väpnade insatser mot Irak bara har "en viss folkrättslig legitimitet" men att "det går inte att gömma sig bakom FN".
I den utrikespolitiska debatten tog Vänsterpartiet tydligt avstånd från USA:s, Sveriges regerings och FN:s legitima krav på att Irak avrustar sina massförstörelsevapen.
Sådant är Vänsterpartiets perspektiv. Det är inte nytt. Under det kalla kriget gav det först uttalat och sedan outtalat stöd åt Sovjetunionen i konflikt med den fria, demokratiska världen.
När det blev uppenbart att den fruktansvärda talibanregimen i Afghanistan understödde terrorister som mördade drygt 3 000 människor den 11 september 2001, var Vänstern motståndare till insatser för att undanröja detta hot mot det öppna samhället och befria det afghanska folket.
Miljöpartiets företrädare i utrikesdebatten, Lotta N Hedström, gick ännu längre och påstod att en eventuell aktion mot den irakiska regimen inte handlar om att säkra frihet och fred, utan om att den amerikanska presidentadministrationen drivs av egna ekonomiska intressen:
"Bushs rådgivare Condoleeza Rice sägs ha starka intressen i oljeindustrin, och oljemagnaterna sponsrade Bushs presidentvalskampanj (.) Jag säger er: Leta efter den dolda agendan, det som döljer sig bakom kravet på avväpning."
Hon hävdade också att det bara är vapenförsäljare, drogindustrin och människor som säljer andra människor som sexslavar som tjänar på en väpnad aktion mot den irakiska regimen.
Så illa tycker uppenbarligen Vänsterpartiets och Miljöpartiets utrikespolitiska talesmän om samhällssystemet i världens starkaste demokrati, som oftare än något annat land tar ansvar och gör insatser för människors frihet och det öppna samhället, att de hellre kritiserar USA än den irakiska regim som mördar sin egen befolkning. En regim som försökt föra FN bakom ljuset under tolv år och som hotar omvärlden med massförstörelsevapen och terrorattacker.
I det öppna samhälle som vi lever i får även obehagliga åsikter finnas och föras fram. I ett samhälle med åsiktsfrihet är det tillåtet att inte ta ställning för frihet och demokrati i kampen mot förtryck och diktatur.
Men att sådana åsikter framförs av två partier som har ett direkt inflytande på regeringens politik är stötande. Det räcker inte att hänvisa till att utrikes- och försvarspolitiken inte omfattas av samarbetet. Det avtal som träffats med Vänsterpartiet och Miljöpartiet ger självfallet dessa partier stort generellt inflytande.
Mycket av regeringspolitiken förhandlas fram i slutna rum. Både Vänsterpartiet och Miljöpartiet har tjänstemän placerade i Regeringskansliet. När regeringens politik presenteras för riksdagen är den för det mesta redan färdigförhandlad.
Utöver att detta är ett problem ur principiellt parlamentarisk synvinkel, innebär det också att Socialdemokraterna bidrar till att ge partier med en verklighetsfrånvänd och djupt USA-fientlig inställning legitimitet, såväl i Sverige som utomlands.
Även om utrikespolitiken formellt är undantagen från samarbetet, skadas Sveriges anseende internationellt av att regeringens mandat är avhängigt partier med en utrikespolitik som utgår från att det kalla kriget fortfarande pågår.
En statsminister måste vara beredd att välja bort lättköpt opinionsstöd till förmån för större värden. Det borde vara självklart att partier med tveksam utrikespolitik hålls utanför alla former av regeringssamverkan.
Mot denna bakgrund vill jag fråga statsministern:
Är statsministern beredd att dra konsekvenserna av Vänsterpartiets och Miljöpartiets utrikespolitik och avbryta regeringssamverkan med dessa partier?