Regionalisering

Herr talman! Peter Hultqvist har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att nuvarande förändringsprocess inte i praktiken ska driva fram en icke beslutad och samordnad regionalisering. Som Peter Hultqvist noterar har ett betydande antal utredningar berört länsstyrelsernas verksamhet de senaste åren. Ett antal av dessa har resulterat i förändringar inom bland annat länsstyrelseorganisationen. Förändringarna har inneburit att uppgifter främst flyttats mellan statliga myndigheter. Jag håller med om att dessa förändringar inte får bli styrande för en förändrad regional indelning, men de är nödvändiga för att utveckla den statliga förvaltningen och därmed också svara upp mot kraven på rättssäkerhet, enhetlighet och effektivitet. Regeringspartierna presenterade i januari i år en överenskommelse om den fortsatta hanteringen av regionfrågan. I grunden handlar det om att bygga en effektiv samhällsorganisation på regional nivå som möter de problem som människor upplever i sin vardag. Som en del av regeringens fortsatta hantering av regionfrågan, och i syfte att få en tydlig och klar helhet i synen på den statliga regionala förvaltningen, bereds för närvarande i Regeringskansliet direktiv till en utredning om en översyn av den statliga regionala förvaltningen. Jag anser att med det tillvägagångssätt som presenterades i överenskommelsen har regeringen lagt en god grund för en sammanhållen hantering av regionfrågan i vilken den statliga förvaltningens organisation utgör en central del.

Herr talman! Jag tackar för svaret. Regeringen har sedan 2007 tagit initiativ till en lång rad utredningar och översyner när det gäller den statliga organisationen och förvaltningen. Det rör sig om ett femtiotal utredningar av olika slag: social tillsyn, körkort, yrkestrafik, IT, jordbruks- och landsbygdsstöd, fiskestöd, miljöprocesser, den så kallade Förvaltningsutredningen, den så kallade Koncentrationsutredningen och så vidare. Det här har alltså hänt sedan Ansvarskommittén lade fram sitt betänkande 2007. Vissa av de förändringar som föreslagits har genomförts eller ska inom kort genomföras. Annat är sådant som fortfarande bara är förslag. Det stora problemet är att den statliga myndighetssidan visar upp en alltmer splittrad bild. Ansvarskommitténs ambitioner var att skapa en grund för någon sorts ny regional indelning i Sverige och att den skulle ske på ett samordnat och tydligt sätt. Tanken var mer regional samordning, tydlighet och en styrning som kraftsamlar i län och regioner. Det faktum att ett antal myndigheter med en tydlig organisation och med mandat att delta i regionalt utvecklingsarbete har minskat i antal är exempelvis inte bra. Inte minst när det gäller länsstyrelsernas arbete med landsbygdsutveckling har förändringarna inom staten upplevts som negativa. Risken är uppenbar att länsstyrelserna som regional myndighet och sammanhållande kraft när det gäller utveckling socialt, ekonomiskt och ekologiskt inte kommer att kunna fungera på ett bra sätt i framtiden. Kraften i organisationen tunnas ut när uppgifter flyttas till andra myndigheter eller koncentreras till enbart vissa länsstyrelser. I den så kallade Koncentrationsutredningen föreslås att vissa ärendetyper koncentreras till sju länsstyrelser. Är detta början på att vi får 7 huvudlänsstyrelser och 14 avlövade länsstyrelser? Blir inte detta i praktiken en oordnad regionalisering bakvägen där den ena åtgärden efter den andra inträffar utan att det finns något riktigt ansvar för enheten? Risken är stor att vi får en statlig organisation på den regionala nivån som bit för bit krackelerar. Det är allvarligt om det här får pågå. Jag noterar Mats Odells välvilliga ambition att på något vis hålla ihop det här och lösa det genom en ny statlig utredning. Men när man samtidigt driver processen och det pågår ett ständigt förändringsarbete är risken stor att man skapar en struktur för nya regioner i en smygande byråkratisk process, där mängder av energi och kraft går åt men ingen håller ordentligt i styråran. Ett agerande av detta icke samordnade slag kan vara djupt negativt för den statliga regionala organisationen. Det är heller ingen bra grund för att skapa samarbete och samordning med nya regionala organ eller skapa nya regioner. När regeringen nu aviserar ännu en utredning som ska se över den regionala statliga förvaltningen som en lösning på det virrvarr som skapats känns inte trovärdigheten som den bästa. Mats Odell, hur ska du mer konkret bringa ordning i det här? Och framför allt: Hur ska nu det som borde vara det viktigaste för den statliga förvaltningen, nämligen kampen mot arbetslösheten, kunna ges den kraft och det fokus som uppgiften kräver när det ständigt pågår för många tjänstemän och andra som jobbar i organisationen rätt så obegripliga organisationsförändringar som kräver oerhört mycket kraft och energi?

Herr talman! Peter Hultqvist tar upp ett antal frågor och oroar sig över att effektiviseringsprocessen inom statens regionala organisation inte till slut skulle resultera i en genomtänkt och bra statlig organisation. Jag vill ta ett exempel. Det var ju Socialdemokraterna som tog initiativet till bildandet av såväl Region Skåne som Västra Götalandsregionen. Det har varit försöksverksamheter, och nu har vi i regeringen sagt att vi är beredda att permanenta detta. Vi är beredda att ge också Gotland och Halland möjligheten att bli regionkommuner. Om man ser tillbaka i tiden har länsstyrelsernas roll och uppgifter förändrats kontinuerligt. Det är inte så konstigt, för det handlar om att anpassa sig till samhällets utveckling och behov. Under de senaste åren har, för att ta några exempel, länsstyrelserna tillförts nya uppgifter eller tidigare uppdrag har vidgats, bland annat inom miljö- och energiområdet, mottagandet av nyanlända skyddsbehövande i länet och djurskyddskontroll. Regeringen har också beslutat att föra bort uppgifter från länsstyrelserna. Till exempel har körkortsfrågor och frågor om yrkesmässig trafik förts över till Transportstyrelsen och den sociala tillsynen till Socialstyrelsen. Just det här är exempel på uppgifter som har förts till myndigheter som har en regional indelning med färre organisatoriska enheter än de 21 länsstyrelserna. När det gäller koncentrationen av länsstyrelsernas verksamhet har det föreslagits - det är alltså en utredning som vi inte har tagit ställning till ännu - att verksamheten ska koncentreras till ett antal län. Utredningen föreslår att ett antal mindre uppgifter koncentreras för att uppnå rationalitet, kvalitet och en minskad sårbarhet. Utredningen om jordbruksadministrationen lämnar som förslag att det också ska ske en koncentration av länsstyrelsernas jordbruksadministration. Utredningen överlämnades till regeringen i januari i år. Tanken är att få till stånd en mer effektiv och enhetlig tillsyn. Därför har regeringen i en proposition också föreslagit att tillsynen över stiftelser koncentreras till ett färre antal länsstyrelser än i dag. Så sent som den 11 mars i år beslutade riksdagen att anta regeringens förslag. Vilka länsstyrelser som är tillsynsmyndigheter anges i stiftelseförordningen. Herr talman! Jag skulle kunna fortsätta att ge exempel på hur detta kontinuerliga reformarbete pågår för att effektivisera och förbättra kvaliteten. Samtidigt är kärnan i Peter Hultqvists fråga: Hur blir det då med den statliga länsindelningen och den statliga indelningen av myndigheter framöver? Som jag säger i mitt svar bereder vi för närvarande direktiven till en organisationskommitté som kommer att få till uppgift att lämna ett förslag på hur indelningen ska se ut.

Herr talman! Allt utredande och allt flyttande av uppgifter fram och tillbaka är någonting som inte alltid uppfattas så positivt som ministern försöker redogöra för. Det kräver oerhört mycket av kraft, tid och energi i organisationen, där man tycker att man får lägga andra uppgifter som kanske upplevs som betydligt viktigare för kvaliteten, för medborgarna och för länets utveckling åt sidan. Då måste vi fråga oss: Vad är det som är viktigt i den statliga organisationen och förvaltningen? Den som ska styra statlig förvaltning måste värdera vad som strategiskt är det viktigaste att ägna kraft åt. Att reellt påverka kvaliteten och innehållet i myndigheternas arbete är svårt men kanske det som för medborgarna är det väsentligaste, men det är ett arbete som kortsiktigt inte ger uppmärksamhet eller uppfattas medialt som handlingskraftigt. Därför finns det en benägenhet på den politiska sidan att driva fram organisatoriska förändringar. Sammanslagningar och förflyttningar av ansvar från den ena myndigheten till den andra uppfattas som handlingskraftigt. Det kanske gör att man vinner någon politisk poäng och bibringar den politiskt ansvariga en känsla av att kunna reformera, påverka, leda och förändra. Samtidigt höjer man kraven på produktivitet parallellt med att anslagen inte täcker exempelvis lönekostnadsökningar. Ständig och återkommande underfinansiering av verksamhet är något som gäller för exempelvis polis, åklagarmyndighet, domstolar och försäkringskassa. Myndigheterna klarar inte att leva upp till sina åtaganden fullt ut. Samtidigt ska illusionen att så är fallet vidmakthållas. Det skapar en obalans som gör att tjänstemannamakten i organisationen ökar. Byråkratin stärker sitt grepp, och jag menar att politikerna många gånger abdikerar. Det här idoga utredandet kring länsstyrelserna saknar den helhet som borde krävas. Med en ny utredning som i efterhand bland annat ska titta på länsindelningarna, om jag uppfattar det hela rätt, är det nu fråga om detta verkligen bringar ordning i det virrvarr som man på många håll uppfattar råder i den statliga regionala förvaltningen. Situationen upplevs som bitvis orimlig. Utredningar och de återkommande ambitionerna till förändring, sammanslagning och samordning av dels transportinspektion, dels trafikverk är andra exempel på åtgärder där stora förändringar har dragits i gång utan att de ekonomiska konsekvenserna kan överblickas och den långsiktiga kvaliteten garanteras. Det här är ett av huvudproblemen med all den här typen av förändring. Ofta vet man inte förrän efteråt om åtgärden egentligen var klok och bra, om man har uppnått kvaliteten och om de eventuella ekonomiska förbättringar eller besparingar man har räknat med infaller. Det vi talar om är egentligen ett arbete med en mycket hög grad av osäkerhet inom sig. Ekonomin tryter alltså, och då blir det enklare att i högre grad rikta blickarna från innehåll och kvalitet till struktur och organisation. Processerna är inte helt rationella, och uppdragen uppfattas många gånger som förutbestämda. Min uppfattning är att staten och regeringen egentligen i liten utsträckning klarar av att styra de egna myndigheterna och verken. De förändringar man driver fram är inte grundliga och genomtänkta. Finansieringsproblem sopas under mattan. Tror Mats Odell nu att en ny utredning om den regionala statliga organisationen verkligen kommer att bringa ordning? Ett 50-tal utredningar som alla berör länsstyrelserna på ett eller annat sätt har genomförts sedan 2007.

Herr talman! Jag tycker att Peter Hultqvist ger uttryck för en konservativ syn på behovet av dynamik och förändring i organisationer. Jag har känslan att Peter Hultqvist gör sig till talesman för de anställda på länsstyrelserna snarare än medborgarna. Jag tror inte att medborgarna känner sig särskilt oroade över detta. Det de är intresserade av är att få tillgänglighet till de offentliga tjänster som produceras av länsstyrelserna. Oavsett om det är en lantbrukare eller någon som hanterar sitt körkortsärende vill man ha tillgänglighet. Jag har besökt 11 av landets 21 länsstyrelser. Jag har som princip att träffa de anställda och berätta om regeringens reformarbete när det gäller offentlig förvaltning, inte minst länsstyrelserna. Då möts jag av en stor entusiasm över att det sker förändringar. Man har också en väldigt stor förmåga att genomföra de här förändringarna. De har inneburit förbättringar och effektivisering i många fall. Den kritik jag möts av har snarare gällt detaljrikedomen i de regleringsbrev som vi har skickat. Vi har tagit till oss detta och i stället gjort mer av riktlinjeformuleringar. Vi har överlåtit mer av detaljerna till länsstyrelserna och deras anställda själva. Det tror jag har varit väldigt bra. För någon månad sedan besökte jag länsstyrelsen i Blekinge. En mycket stor del av de anställda hade kommit. Det brukar vara så på de här mötena. De får ställa frågor, och jag ställer frågor till dem. Jag ställde frågan till de anställda som satt där: Tycker ni att Blekinge län är ett hållbart statligt län? Nej, sade de, vi tror att det bästa vore om vi tillhörde Skåne. Så säger alltså också de anställda. Det finns en stark vilja att skapa långsiktigt hållbara strukturer. De inser naturligtvis på goda grunder att det kommer att finnas kvar en verksamhet för länsstyrelsen, även om det skulle bli så att Blekinge sökte sig till Skåne i den process framåt där vi ska hitta en långsiktigt hållbar statlig länsstruktur. De anställda är inriktade på att förbättra. De vill slå vakt om de verksamheter de har. Självklart är det så. Man är inte glad när körkortsfrågorna nu flyttas över till en helt annan myndighet. Det är en annan sak, men jag tror inte att Peter Hultqvist kommer att finna någon riktigt stark klangbotten för den kritik som han för fram i sin interpellation om han reser ut och träffar de anställda på länsstyrelserna.

Herr talman! Min interpellation grundas egentligen på ett antal iakttagelser. Den grundar sig på att det har genomförts en oerhörd mängd utredningar som flyttar eller föreslår flytt av uppgifter kors och tvärs mellan en lång rad olika myndigheter. Den bygger också på en annan iakttagelse: att alla de här förändringarna leder till att det går åt väldigt mycket kraft i förändringsarbetet och att den kraften möjligen skulle kunna användas till annat. Jag har som exempel tagit upp arbetslöshetsbekämpningen och rapportörsuppdraget som de regionala samordnarna har när det gäller arbetslösheten. Det har blivit ett rätt upplöst instrument i praktiken. Interpellationen bygger även på iakttagelsen att spretigheten gör att man får fram en bild av att bara betrakta det hela. Här kan det pågå en regionalisering bakvägen, som egentligen inte är politiskt styrd, men som i sin spretighet så småningom gör att man skapar faktum på marken som vi inte kommer runt. Man föreslår exempelvis i en utredning att koncentrera vissa uppgifter till 7 länsstyrelser och sedan ha 14 länsstyrelser med lite mindre tyngd. Det är bara att notera att ett sådant förslag ligger. Sedan vet inte jag vad regeringen gör av detta förslag. Men är det så att det drivs vidare är det klart att det har någon sorts påverkan på vilka framtida strukturer vi ska ha i landet. Oavsett om jag har någon sorts konservativ syn på detta eller inte kan jag väl säga att min syn på statlig förvaltning och förändringsarbete är att det måste vara samordnat, genomtänkt och grundligt. Om det, Mats Odell, är uttryck för konservatism eller vad det är får jag väl stå för det i så fall. Men "grundligt" tycker jag är viktigt, för det här måste vara organisationer som fungerar. Det är kärnan i själva statsmakten det handlar om. Då måste vi gå till väga på ett sådant sätt att det håller på ett bra sätt långsiktigt.

Herr talman! Det är inte fråga om någon regionalisering bakvägen. Koncentrationsutredningen har inte regeringen tagit ställning till ännu. Peter Hultqvists interpellationer kommer som intressanta avstämningspunkter där man kan diskutera det här. Jag tror att det som har gjorts för att effektivisera verksamheterna har varit positivt så här långt. Det finns mer att göra, inte minst vad gäller de nya e-förvaltningsmöjligheterna, genom vilka medborgarna kan få ökad tillgänglighet till tjänster också direkt hemma vid sina datorer. Det är en väldigt spännande utveckling, där vi både kan förbättra tillgängligheten och göra arbetet intressantare på de statliga myndigheterna. Rutinuppgifter kan tas bort, och handläggarna kan få ägna sig åt mer medborgarnära tjänster. Det är en spännande utveckling, och jag kan försäkra Peter Hultqvist om att vi kommer att låta Organisationskommittén få en uppgift som är tydlig och distinkt och som ska resultera i någonting som är både genomtänkt, rationellt och medborgarnära.