Rehabilitering för strokepatienter

Herr talman! Penilla Gunther har frågat mig hur jag avser att agera för att strokepatienter ska få en rehabilitering som både är lika i hela landet och bygger på den allra senaste forskningen.

Stroke är en av våra stora folksjukdomar och kräver insatser från såväl kommuner som landsting. Det är viktigt att de kvinnor och män som drabbats av stroke får en sakkunnig och omsorgsfull vård och omsorg i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vården och omsorgen ska också ges på lika villkor och efter behov, oavsett var någonstans i landet man bor.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag vill betona att det i första hand är kommuner och landsting som har ansvar för att erbjuda en samordnad och kunskapsbaserad vård och omsorg. Detta är förstås en stor utmaning, och regeringen har därför tagit flera initiativ för att stödja kommuner och landsting i detta arbete.

Socialstyrelsen har tagit fram nationella riktlinjer för strokesjukvård som innehåller rekommendationer om prevention, diagnostik, behandling och rehabilitering.

I syfte att säkerställa att befolkningen erbjuds kunskapsbaserad hälso och sjukvård beslutade regeringen i december 2015 att tillsätta en utredning med uppdrag att överväga och lämna förslag till hur en ökad följsamhet till de nationella kunskapsstöden i hälso- och sjukvården kan uppnås. Utredningen ska lämna sitt slutbetänkande den 1 juni 2017. Inom landsting och regioner pågår också ett arbete för att etablera en struktur som ska stödja kunskapsstyrning på olika nivåer inom hälso- och sjukvården.

Under våren har regeringen dessutom lämnat en proposition till riksdagen med förslag till en ny lag som ska främja bättre planering och samverkan mellan kommun och landsting när en patient skrivs ut från sjukhus och behöver fortsatta insatser i hemmet. Strokepatienter är en grupp som berörs av detta. Dessutom har regeringen tagit en rad initiativ för att bidra till en bättre och mer jämlik tillgång till hjälpmedel. Hjälpmedel kan bidra till oberoende och självständighet och är en del av rehabiliteringen.

Jag vill också lyfta fram att det är viktigt att hälso- och sjukvården präglas av ett patientcentrerat förhållningssätt och att vården anpassas efter patientens individuella behov. För att stödja en sådan utveckling har regeringen nyligen aviserat en patientmiljard för snabb vård som ska bidra till en mer tillgänglig och samordnad vård. Därutöver har regeringen beslutat om den så kallade professionsmiljarden, som ska bidra till att stärka förutsättningarna för landstingen att planera sin kompetensförsörjning och öka personalens tid för det patientnära arbetet. Regeringen genomför också en satsning på bättre vård för personer med kroniska sjukdomar.

Det är min och regeringens bedömning att de processer som nu pågår för att säkerställa en mer kunskapsbaserad, jämlik och samordnad vård har potential att bidra till bättre resultat inom flera områden, så även när det gäller rehabiliteringen för strokepatienter.

Herr talman! Tack så mycket för svaret! Vi vet ju att stroke är en av våra stora folksjukdomar. Det sägs att det är ungefär 30 000 per år som får en stroke. En person var 17:e minut drabbas alltså av en mer eller mindre allvarlig stroke i det här landet.

Stroke hör också ihop med hjärtsjukdomar och neurologiska sjukdomar, och det är klart att det också är en stor samhällskostnad - ungefär 18 miljarder per år enligt kvalitetsregistret Riksstroke. Internationellt sett är stroke den största orsaken till funktionsnedsättning och den tredje största orsaken till dödsfall. Det är absolut en stor folksjukdom, och därför handlar det om snabb vård och behandling när man får en stroke men också om en väldigt snabb möjlighet till rehabilitering.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag känner en person som knappt hade fyllt 60 år, en egen företagare med verksamhet, alltid aktiv, som helt plötsligt fick en väldigt stor stroke. Personen bor lite utanför tätort och har inte möjlighet att få rehabilitering mer än möjligen en gång varannan vecka. Med en sådan brist på träning går det inte att återhämta sig och lära sig leva med de funktioner man hade tidigare. Oavsett hur välvilliga anhöriga är och försöker hjälpa till så mycket det går måste det naturligtvis finnas sjukgymnaster och andra som kan gå in och hjälpa till mycket fortare och oftare.

Vi vet att det finns många, inte minst äldre, som kan få rehabilitering via hemtjänst och hemsjukvård liksom skjuts till olika vårdcentraler med sjukgymnast och annat när de bor hemma. Men så fort de hamnar på ett äldreboende liksom försvinner den där möjligheten till rehabiliteringsinsatser, något som är väldigt märkligt.

Detta har jag märkt inte minst på min egen mor som nu är 86 år och har haft ett par stroke. Den möjligheten försvann just för att hon bor på ett äldreboende. Det kändes väldigt märkligt, för där finns det ändå personal dygnet om, och det borde finnas en reguljär möjlighet till både arbetsterapeut och sjukgymnast. Men så ser det inte ut över landet, och där har vi egentligen grunden till min fråga.

Vi är ju överens om det på något sätt självklara i hälso- och sjukvårdslagens portalparagraf, alltså att alla ska få vård i rätt tid, oavsett vem man är och var man bor i landet. Vi ser dock gång på gång, oavsett vilken sjukdom vi pratar om, oavsett om det är kroniska sjukdomar, folksjukdomar eller mer sällsynta diagnoser, att den här problematiken finns hela tiden.

Frågan är hur vi åtgärdar det. Rehabilitering borde ju också finnas för olika åldrar på olika sätt. Hur tillgodoser vi detta behov? En person i aktiv ålder och en pensionär som kanske har uppnått en aktningsvärd ålder har inte riktigt samma behov alla gånger.

Herr talman! Tack, Penilla Gunther, för interpellationen och tack till ministern för svaret! Det är ju väldigt lite som man inte kan hålla med om, men så sägs det att det pågår saker och ting som ska förbättra situationen, problematiken ska tas om hand och så vidare.

Jag är inte så säker på att man kommer att lösa det ändå, och det är inte så att jag vill vara kritisk mot regeringen. Men om man börjar i den ändan att en person har haft en stroke, kommer från sjukhuset och hamnar på rehabilitering så kan det finnas personal på sjukhuset som säger att vi får hoppas att personen hamnar på rehabiliteringsplats A i stället för B, för då kommer han att komma mycket längre i sin utveckling. Det finns alltså en väldig stor kunskap att ta till vara på ställen där man har väldigt goda resultat.

Angående hjälpmedel är det självklart kommuner och landsting som har ansvaret. Det jag tänker på är om den som drabbas av en stroke har anhöriga eller någon annan i sin närhet som kan ta reda på saker. Man får nämligen söka och leta och ringa och på olika sätt ligga på för att få tag på dessa hjälpmedel.

Penilla Gunther beskrev en person som var äldre och att insatserna då upphör. Det kan man tycka är märkligt om man ska underhålla en livskvalitet. En person som ska ta sig ut behöver till exempel en permobil. En sådan gör att man kommer ur ett fängelse hemmavid. Man kanske kan gå något steg men inte ta sig någonstans. I den bästa av världar finns det personer både i den kommunala världen och i landstingsvärlden som kan ta till vara detta och göra så att det händer, men jag tänker ofta så här att hur många finns det där ute som inte har någon och som aldrig kommer till det steget? För en aktiv person i 20-, 30- eller 40-årsåldern handlar det om att kunna åka iväg och handla, ta en pizza och komma iväg på saker och ting som gör att livet blir något helt annat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Det har pratats om surfplattor, det vill säga att språket för en del finns i surfplattan. Vi pratar om digitalisering och möjligheterna det ger, medan en kommun kan säga att i deras organisation är man inte där ännu. Man springer i en gammal organisation och känner inte att man har tid att tänka på det.

Samtidigt finns det alltså personer som har sin värld och sina möjligheter i den här plattan. Regionen eller landstingen erbjuder utbildning till kommunen, men kommunen vet inte om eller förstår inte ens att de ska hjälpa till med detta. På så sätt kan en person fastna mellan en logoped, en region och en kommun där alla säger sig ha försökt nå varandra men där det ändå inte har hänt någonting på tre år, fastän personens hela språk finns i detta.

Jag blir så beklämd när jag tänker på att det är så beroende av att det finns någon som hjälper till. Det jag skulle önska är att det på något vis fanns en Maslows behovstrappa, att man efter att någon fått till exempel en stroke, som vi har pratat om i dag, antingen från sjukvårdssidan eller från den kommunala sidan går in och säger att nu har patienten kommit så här långt, så nu är det dags för det här hjälpmedlet eller att tillgodose det här behovet. På så sätt skulle det alltid finnas en garanti för den enskilde att komma vidare och inte bli sittande och vara beroende av att det finns någon annan som kan göra det.

Herr talman! Jag tror definitivt att när det gäller beskrivningen av de problem som vi har att lösa står vi ganska nära varandra. Vi ser att det är så här verkligheten ser ut för väldigt många.

Detta kan vi konstatera. Sedan är frågan vilka mått och steg som tar oss i rätt riktning för att de personer som verkligen behöver insatser ska kunna få det snabbt och att det är en god kvalitet på de insatser som görs.

Som jag också sa inledningsvis är det kommunerna och landstingen som har ansvaret. Vi ser också vilken stor utmaning detta är. Det är också därför som regeringen har tagit flera olika initiativ för att stötta och förbättra på olika sätt. Vi vet att i det akuta skedet på sjukhus krävs ofta omfattande rehabiliterande, medicinska och sociala insatser samt hjälpmedel. Där det många gånger blir svårt att få till den välfungerande rehabiliteringen är att få till den goda samverkan mellan de olika aktörerna. Det är där det ofta skär sig.

Ni känner kanske till, och jag refererade också till det i mitt svar på interpellationen, att regeringen nu under våren har lämnat en proposition med ett förslag till en ny lag, den så kallade betalningsansvarslagen. Där är själva syftet att ytterligare främja att vården och socialtjänsten fungerar mer samspelt för enskilda som skrivs ut från sjukhus.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Förslaget tydliggör bland annat att både socialtjänst och primärvård måste börja planera tidigt för patientens utskrivning. Man ska som huvudmän komma överens om riktlinjerna för samverkan. Man ska göra överenskommelser med varandra om tidpunkt för kommunens betalningsansvar samt vilka belopp som ska betalas etcetera. Det här är en lagstiftning som föreslås träda i kraft den 1 januari 2018 och som vi tror skulle kunna vara ett steg i rätt riktning.

Sedan är det så lyckligt eller olyckligt - jag vet inte hur jag ska uttrycka mig - att den hjälpmedelsutredning som regeringen har tillsatt lämnar sitt betänkande i morgon den 31 maj. Där är själva grundfundamentet att den ska föreslå just hur tillgången till hjälpmedel ska kunna bli mer likvärdig över landet och hur samverkan ska kunna bli bättre i den specifika frågan. Vi får se någonstans vad man har kommit fram till där.

Ni känner säkert också till att vi har tillsatt en utredning som ska överväga om nationella riktlinjer ska göras obligatoriska. Den utredningen kommer den 1 juni, så den kommer väl i övermorgon. Det är ett antal saker som är på gång.

Jag vill också lyfta upp något som jag tycker är väldigt viktigt. Det är det initiativ som huvudmännen nu har tagit under våren. De har gemensamt beslutat att delta i och finansiera en gemensam och sammanhållen struktur för kunskapsstyrning. Det är ingenting som regeringen har ålagt dem, utan det är ett eget initiativ. Det tycker jag är bra och ändå steg i rätt riktning.

Jag hinner inte gå in på de olika delarna. Men jag vill avslutningsvis nämna att vi har kronikersatsningen som vi har lagt resurser på. Den ska främja utvecklingen inom områdena kunskapsbaserad vård, patientcentrerad vård, prevention och tidig uppmärksamhet. Jag kan komma tillbaka till detta i mitt nästa inlägg.

Herr talman! Den utredning som ska lämna sitt slutbetänkande om nationella riktlinjer den 1 juni är jätteviktig. Jag ser verkligen fram emot vad som skulle kunna göras med det. Jag har varit med i ett antal sammanhang de senaste åren där man säger att nationella riktlinjer är jättebra. Men de uppdateras inte tillräckligt. Därför vill man mer eller mindre inte använda dem i landsting och regioner. Sedan finns det alltid de som tycker att de ändå gör saker bäst själva. Det är en annan fråga.

Själva riktlinjerna och standardiserade vårdförlopp inom inte minst cancervården är jätteviktigt. Jag tror också att det skulle kunna överföras på många andra insatser för olika typer av sjukdomar. Jag medverkade på en konferens om prostatacancer för någon månad sedan. Där var en läkare med som talade just om att i England är national guidelines obligatoriskt.

Som patient kan man också ställa frågan till behandlande läkare hur man har fått sin vård kontra riktlinjerna. Man har ett patientinflytande där man tydligt ser de insatser som görs kontra det som är beslutat. Ska man som läkare avvika från de riktlinjerna får man i så fall gå till överordnade för att få bekräftat att det är okej.

Med den spridda skur av landsting och insatser som vi har i det här landet hade det varit otroligt välkommet både för patienter och för professionen i sig. Man har åtminstone något som man kan förhålla sig till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Tar vi just strokepatienterna är de nu på något sätt spridda i alla åldrar känns det som. Det har blivit alltmer medelålders personer och personer i yngre medelåldern som drabbas av stroke. Det har säkert sin orsak i stressrelaterade situationer både hemma och på jobbet.

Oavsett orsak måste människor kunna vara säkra på att de får den vård de behöver eller rehabilitering. Då finns det en fråga som jag vill fortsätta att ställa till statsrådet.

Förra året ändrade Världshälsoorganisationen klassificeringen för stroke. Tidigare klassificerades det som en neurologisk sjukdom. Men så ändrade man det till att vara en kardiovaskulär sjukdom, en hjärt-kärlsjukdom.

Det har blivit lite stressigt för dem som är engagerade i detta. Helt plötsligt är det andra typer av läkare och behandlande personal inom professionen. Man brukar inte jobba ihop över de områdena.

Frågan är om Sverige skulle kunna agera för att man ska kunna återklassificera det som en neurologisk sjukdom. Det har att göra med vilken typ av rehabiliteringsinsats människor får.

Herr talman! Jag kan börja där Penilla Gunther slutade. Frågan är hur det ser ut i landet och om man har olika sorters läkare. I de kontakter som jag har haft är det neurologer som handhar detta. Det verkar rimligt att det är så.

Jag tänkte också på det ministern sa om mötena om rehabinsatser. Det ser väl också olika ut i vårt avlånga land tänker jag. Det jag har kommit i kontakt med är att man oftast sätter sig på rehabsidan.

Där har de varit ett lag, ett team, som i bästa fall hållit i patienten. De har fått lära patienten att lära om. Det har gällt toalettbesök, att gå, tala och allting. Patienten får kanske träna sig att raka sig etcetera, det vardagliga.

De är väldigt klara med att ha gjort en klar plan som de vill koppla på kommunen. Men där har kommunen sällan tid eller resurser till detsamma. Jag ser inte den delen bara som en ekonomisk fråga. Jag ser mer till hela tänket kring det hela, vilket mindset man har, hur man ser på det.

Det är olika mindset för hur man rehabiliterar människor. Jag vill understryka att man gör på olika sätt, och vissa har väldigt bra resultat. Jag hoppas att vi verkligen tar med detta.

Penilla Gunther var inne på detta med standardiseringar. Det är på något vis det jag kallar för min trappa, att det finns en process som är tydlig så att de som inte har någon att ta hjälp av kan få den.

Jag hoppas att det kan bli en verklighet. Det finns så många därute som sitter i ett mörker eller blir inlåsta på annat sätt eftersom de inte får den hjälp och det stöd de behöver.

Jag har också en berättelse. Men jag får spara den till en annan gång eftersom min talartid är slut.

Herr talman! Tack för spännande och bra inlägg! Det finns flera saker jag vill passa på att utnyttja mina minuter till att komma tillbaka till.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Vi kan börja med detta med att göra de nationella riktlinjerna obligatoriska. Också jag ser väldigt mycket fram emot att ta emot utredningen och hur vi sedan kan ta de förslagen vidare. Det var någonting som jag försökte komma till i mitt första inlägg.

Återigen: Jag vill verkligen inte när jag nu står och radar upp vad regeringen försöker göra eller vilka förslag vi lägger fram på bordet på något sätt undergräva eller förminska den bild som ni målar upp av hur olika det ser ut runt om i Sverige när det gäller tillgången till rehabilitering och när det gäller kvaliteten på rehabiliteringen. Också jag ser precis den bilden. Jag har en del papper här med en del olika fakta som visar att det är väldigt olika över landet.

Det är också på något sätt en tydlig grund för varför vi behöver göra alla de här sakerna som vi nu gör och varför interpellationen är väldigt viktig. Vi måste se till att få fart på det fortsatta arbetet med hur vi skapar en mer likvärdig tillgång och en bättre kunskapsstyrning.

Anledningen till att jag lyfte upp det initiativ som har tagits av kommuner och landsting själva under våren för att jobba tillsammans och finansiera detta tillsammans är att jag tror att det är viktigt att de på något sätt kliver fram ännu tydligare och att vi understöder arbetet i denna riktning.

Jag hörde att Penilla Gunther lyfte fram delarna om standardiserade vårdförlopp, som vi har tittat på inom cancervården och som vi försöker med. Åtminstone så här långt ser vi goda resultat av detta med en större nöjdhet och en snabbare tillgång till rätt vård. Det blir spännande att se om man skulle kunna implementera ett likartat arbete på fler områden.

Jag tycker att mycket av det vi nu gör går i rätt riktning. Jag tror att vi är på rätt saker när vi är på det som handlar om att samverkan måste fungera bättre, att vi tittar på hjälpmedlen, att vi jobbar med de nationella riktlinjerna och med att stärka dem och deras roll och att vi jobbar vidare med att utveckla den personcentrerade vården. Det är någonstans framtidens melodi; det är bara att konstatera. Utgångspunkten måste vara patientens behov och förutsättningar, och patienten ska vara delaktig i besluten om den egna vården och rehabiliteringen.

Jag vill i sammanhanget passa på att nämna de viktiga bemannings- och personalfrågorna inom kommuner och landsting. Vi har skjutit till resurser i och med den så kallade professionsmiljarden. Det kommer naturligtvis inte att räcka till för att lösa problemet, men det handlar om att ha fokus på bemanningsfrågorna framöver. Det kommer att vara helt avgörande.

Avslutningsvis - jag ser att sekunderna tickar på otroligt snabbt - måste jag säga att jag får lov att ta med mig frågan om på vilket sätt Sverige skulle kunna agera i klassificeringsfrågan. Jag har för dåligt på fötterna i dag för att veta hur den process som ledde fram till att man ändrade klassificeringen har sett ut. Jag tar med mig frågan tillbaka. Framför allt handlar det om att sätta sig in i vad detta kommer att få för konsekvenser.

Herr talman! Jag fortsätter där ministern slutade. Som jag har uppfattat det är detta ett helt nytt tänk. Frågan är hur Sverige har agerat i processen, för jag antar att WHO skickar ut någonting i förväg. Den kunskapen har inte jag, men förvisso är detta ett beslut som ändå är fattat i klassificeringsfrågan.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Då blir det ändå så att sjukvården hanterar stroke med annan personal och på andra sätt. Det ena behöver kanske inte vara mer rätt eller fel än det andra, men som det hittills har varit i Sverige har man sett att vissa sjukdomar och tillstånd hör nära samman. Det handlar till exempel om hjärtflimmer och stroke. Men att detta skulle vara en kardiovaskulär sjukdom i sig är väl någonting som jag helt enkelt tror att många är lite förvånade över. Jag själv hade nog inte trott att man skulle klassificera det på detta sätt, utan det är väl en neurologisk sjukdom.

Jag är tacksam för att ministern tar med sig frågan och på något sätt kan återkomma och se om detta är rätt eller fel. Om det inte känns rätt, och om strokeförbund och andra som agerar i de här frågorna för patienternas skull upplever att detta inte är bra kanske också Sverige kan agera för en ändring i frågan.

Herr talman! Tack för en bra och intressant debatt! Vi har som sagt dröjt specifikt vid frågan om strokevården här i dag, vilket är väl så viktigt. Precis som också påpekas i interpellationen är stroke en otroligt vanlig folksjukdom som ställer höga krav såväl på sjukvården som på rehabiliteringsinsatser.

Samtidigt sätter interpellationen ljuset på den nödvändiga omställning som behöver ske successivt i den svenska hälso- och sjukvården. Det gäller alltifrån hur vi använder nationella riktlinjer till hur vi utvecklar en mer jämlik tillgång till hjälpmedel. Det handlar inte minst om hur vi ser till - vilket jag tycker att man säger inom många olika områden - att vi kopplar loss oss från våra stuprör i kommuner och landsting och klarar av samverkan på ett betydligt bättre sätt. Det gäller inom det här området, men det gäller också inom flera andra områden.

Det handlar om hur vi tar snabba steg mot en mer personcentrerad vård. Vi har inte hunnit tala om det så mycket här för tiden går så fort, men det handlar också om hur vi tar vara på välfärdstekniken på ett bättre sätt. Det handlar om hur vi nyttjar den och hur vi ser till att Sverige ska vara det land i världen som kommer att vara bäst på att ta till vara välfärdsteknologin och digitaliseringens möjligheter. Det tror jag otroligt mycket på.

Som sagt: Jag kommer ytterligare att sätta mig in i frågan om klassificeringen. Det finns säkert väldigt tydliga grunder för varför WHO har ändrat sin klassificering. Det viktiga för vår del är naturligtvis att ha koll på på vilket sätt vi har varit med i processen och vilka konsekvenser det får för den svenska hälso- och sjukvården. Jag ser fram emot att komma tillbaka om detta.

Överläggningen var härmed avslutad.