Resursutredningen och nya kreativa forskningsmiljöer

Herr talman! Monica Green har frågat mig hur jag avser att tolka och behandla Resursutredningens förslag gällande examinationsrätten på forskarnivå samt Högskoleverkets roll i förhållande till den föreslagna så kallade Intermediären. Vår forskning och våra universitet och högskolor står inför stora och viktiga utmaningar och behöver bli bättre rustade att möta dessa. Den svenska forskningspolitiken måste inriktas på att långsiktigt lägga grunden för forskning av högsta möjliga kvalitet. Jag avser därför att ta initiativ till att genomföra ett antal insatser under mandatperioden för att ytterligare stärka den svenska forskningen. De statliga resurserna för forskning behöver till exempel i ökad utsträckning fördelas utifrån en bedömning av den vetenskapliga kvaliteten på den forskning som utförs vid våra lärosäten. En viktig del av underlaget för ett sådant förändringsarbete utgörs av de förslag som lagts fram av Resursutredningen. Detta betänkande har till helt nyligen varit ute på remiss vid våra universitet och högskolor och andra berörda myndigheter. Remissvaren blir en viktig grund för den fortsatta beredningen. Jag kan inte föregå de förslag som regeringen kommer att lägga fram i kommande propositioner. Jag vill dock poängtera att jag finner flera av utredningens förslag intressanta. Det gäller inte minst utredningens övergripande mål att i ökad utsträckning kvalitetssäkra forskningen vid våra universitet och högskolor. Men det gäller även utredningens förslag att ge examinationsrätt för utbildning på forskarnivå till mindre och mer tydligt avgränsade områden än dagens vetenskapsområde. Om ett sådant förslag skulle bli en realitet är det givetvis viktigt att hitta en bra och fungerande balans mellan bredd och djup samt tillförsäkra att det alltid finns en högkvalitativ forskarmiljö för doktoranderna.

Herr talman! Först och främst tack för att Lars Leijonborg har tagit sig god tid att förbereda sig inför den här debatten, så god tid att han till och med åkte till Högskolan i Skövde i förrgår för att klara av den här debatten. Det uppskattar jag mycket. Bara det är värt att ställa en interpellation för, att Lars Leijonborg har varit i Skövde och sett den fantastiska högskola som finns där och vilka fördelar som den har. Jag har ställt några frågor angående utredningen som nu också har varit ute på remiss, eftersom jag ser en oro i att det fortfarande finns en risk att de gamla universiteten får leva på sina gamla meriter och att högskolorna inte får samma chans. I utredningen delar man in högskolorna, universiteten och alla lärosäten i fyra olika grupper där de gamla universiteten inte behöver göra någonting. De bara får sina anslag utan att behöva nischa sig, utan att behöva modernisera sig. Det går med automatik bara för att de har sina gamla namn och sitt ärorika historiska arv. Många av högskolorna har funnits i 30 år. Skövde högskola är en av dem som har funnits i 30 år nu. Fortfarande betraktas de som nya och små uppstickare. Högskolan i Skövde är oerhört duktig på många områden, på datavetenskap, produktion, processteknik, teknisk mekanism, spår- och talteknologi, dataekologi, informationssamhällets socialpsykologi och så vidare, en massa andra områden också. Det finns många kvaliteter på Högskolan i Skövde. Men jag känner en oro i och med den nya utredningen och vad som ska komma i propositionen till hösten om hur forskningsanslagen och anslagen över huvud taget ska fördelas. Jag tycker att det är märkligt med den nya organisationen som har ett så konstigt namn så man bara hisnar av tanken att den heter Intermediären. Bara det gör att man känner sig orolig över hur anslagen kommer att fördelas därifrån. Jag tycker nog att man skulle kunna se till att man har en rättvis fördelning och att man ger alla samma chans, att man faktiskt inte ska ge några fri lejd och säga: Ni har ju så gamla historiska minnen. Det är klart att ni ska ha de största anslagen. Nu ska de ha mycket stora anslag. De är duktiga. Jag menar inte att vi ska se till så att de inte får sina möjligheter, självfallet inte. Men det måste bli samma och lika möjligheter för de små och medelstora högskolorna som för universiteten. Det får inte vara så att några har fri lejd.

Herr talman! Det var i Monica Greens och min förra interpellationsdebatt som det här med ett besök för min del i Skövde kom upp. Jag vill minnas att jag lovade redan i den diskussionen att jag skulle göra det besöket. Monica Greens fråga var huruvida forskningen i Skövde kunde säkras, och jag svarade med att prisa Högskolan i Skövde på många sätt för deras tydliga profilering. Jag hade ett väldigt trevligt besök där i förrgår. Det var en hel del frågor också där om det som nu händer ute i högskolevärlden, där det talas om färre universitet, fusioner och sådant. Mitt besked var det som jag också har givit i riksdagen. Den här regeringen har inga planer på att lägga ned några högskolor, utan i den mån det ska ske sådana strukturförändringar ska det komma underifrån. Det är också en bra sak med Skövde att man har byggt allianser med andra lärosäten, även om man inte har några fusionsplaner. Samarbeten och allianser är ju den andra sidan av profilering. Om man skaffar sig spets på några områden skaffar man sig bredden genom allianser. Vi kan sätta in det här i ett brett historiskt perspektiv. När en gång i tiden terminologin universitet respektive högskolor tillkom fanns det en tanke om att forskningen skulle finnas på universiteten och att högskolorna framför allt skulle vara utbildningsanstalter. Det har ju förändrats under årens lopp. Nu är det uppenbart att många av våra högskolor bedriver en hel del forskning och en hel del bra forskning. Det finns ingen anledning att ändra den utvecklingen. Tvärtom - eftersom det står i högskolelagen att själva definitionen på högskoleutbildning är att den är forskningsanknuten är det inte onaturligt att forskning även bedrivs på högskolorna. Man kan säga att det förslag som Dan Brännström har lagt fram bygger just på den princip som Monica Green talar om här, nämligen att gamla meriter inte ska vara tillräckligt för att man ska få forskningsanslag, utan det helt avgörande kriteriet för tilldelning av forskningsanslag ska vara kvalitet. Då förstår ju var och en att om man har en väldigt omfattande och bred verksamhet är sannolikheten naturligtvis rätt stor att det där finns bra forskning. Men det kan också vara hög sannolikhet för att de som verkligen profilerar sig och satsar på en sak uppnår excellens som man brukar säga i sådana här sammanhang - det vill säga hög kvalitet. Dan Brännströms förslag bygger på att de högskolor som når en sådan kvalitet också ska få examinationsrätt. De ska få ta det fulla ansvaret för sin forskning. Som jag antyder i svaret tycker jag personligen att det finns en rimlighet i det synsättet. Det har också fått rätt stort stöd i remissopinionen. Vi ska bereda det vidare nu, men jag säger det jag sade i svaret: Jag tycker att det är en intressant argumentation och ett intressant förslag. På den andra punkten kan jag bara mycket kort säga till Monica Green att om denna nya myndighet skulle inrättas kommer den i varje fall inte att få namnet Intermediären!

Herr talman! Det var ett bra besked! Jag blev nästan rädd när jag hörde ordet, för det var så krångligt. Jag kan alltså pusta ut när det gäller det. Jag förstår att Lars Leijonborg säger det han säger, att vi självfallet inte ska lägga ned några högskolor i landet, utan det ska i så fall komma underifrån med sammanslagning och så vidare. Det är ju politiskt dött att åka ut och säga att vi ska lägga ned högskolor här i landet. Vi har kommit så långt att vi är förbi det föraktfulla talet som Moderaterna körde med om bygdehögskolor, dålig kvalitet och så vidare. Men det finns ändå en risk. Även om man från politiskt håll säger att man inte ska lägga ned högskolor kan man ju se till att de går svältdöden till mötes. Man kan se till att det inte blir tillräckligt med resurser för att kvaliteten ska uppnås. Då kan man hänvisa till att kvaliteten inte är tillräckligt god, och därför kan dessa högskolor inte vara kvar. Där ser jag en oro för framtiden. Man ska inte bara säga att det är klart att alla högskolor ska vara kvar, utan man måste också ge dem riktiga möjligheter och samma chans som de gamla universiteten. De är ju otroligt duktiga! De är otroligt smidiga när det gäller att hitta nischer, och de är, som Lars Leijonborg säger, duktiga på att samarbeta med varandra. Det finns alltså en smidighet i de mindre och medelstora högskolorna. Jag har en fråga till. När det gäller det här med att basera anslagen på forskning skulle det kunna missgynna lärosäten med liten forskningsvolym. I stället borde man utvärdera utbildning för sig och forskningsförankring för sig så att inte utbildningen gömmer sig bakom högkvalitativ forskning - att det läggs i klump. Universiteten tjänar på att man ser till att resursfördelningen går till på det sättet. De små och medelstora högskolorna har ju nischat sig och kan forska på vissa områden, och då borde de också få credit för det och tilldelas de resurser som behövs i fortsättningen. Jag undrar hur ministern ser på detta.

Herr talman! Även på den här punkten kan jag hålla med Monica Green. Det finns exempel på att mycket prestigefyllda forskningsinstitutioner har visat sig ha svårt att upprätthålla kvaliteten i grundutbildningen, kanske för att det sker en sådan fokusering på forskningen att utbildning lite grann hamnar i bakvatten. Även det bör förstås komma upp till ytan, och det system vi nu tänker oss och som vi har på bordet, framför allt från Dan Brännström, bygger på att både forskningen och utbildningen utvärderas, att det sker var för sig och att båda systemen, i princip i varje fall, har ett kvalitetselement. Men om jag nu är så tillmötesgående och instämmande i det Monica Green säger kan vi kanske också vara överens om den andra sidan av myntet, nämligen att Högskolan i Skövde och andra högskolor inte har förutsättningar att bli universitet. Det kommer även i framtiden att vara en skillnad mellan Högskolan i Skövde och Chalmers, för att ta det exemplet. Jag tror mig veta att det också är socialdemokratisk forskningspolitik - att vi har behov av bredd men också av kraftsamling, att bygga forskningsmiljöer som kan tävla med de allra yppersta i världen. Det är en matematisk omöjlighet att skapa breda forskningsmiljöer på alla högskoleorter. Det kommer alltså även i framtiden att vara så att statsmakterna i sin resurstilldelning till forskning måste prioritera. Det är visserligen möjligt att Högskolan i Skövde under kommande år och årtionden kommer att uppvisa sådana fantastiska resultat att man på konkurrensmarknaden kommer att utvecklas till ett universitet. Men rent matematiskt är det inte möjligt att alla högskolor i Sverige blir universitet. Det vore bra om vi var överens om det också.

Herr talman! Det tog sig på slutet av inlägget, tycker jag! Jag kan inte hålla med om inledningen: att vi ska konstatera att Högskolan i Skövde inte kan bli universitet, för det kan de! De kan faktiskt visa både sin kvalitet och hur duktiga de är på att nischa sig inom sina områden. Jag är alltså helt övertygad om att Högskolan i Skövde i framtiden kan bli universitet. Men det får vi se. Det blir inte i år och inte heller nästa år, men jag är övertygad om att Högskolan i Skövde kan bli det. Även Lars Leijonborg nämnde detta i sitt inlägg, och det uppskattar jag. Jag vill återkomma till det här med att det måste vara möjligt för högskolorna att konkurrera med universiteten på lika villkor och att villkoren för forskningsresurserna inom profilområden är lika. Jag måste återigen ställa frågan, för jag har inte fått klart för mig hur statsrådet har tänkt se till att det blir konkurrens på lika villkor så att man faktiskt ser hur duktiga de här små och medelstora högskolorna är. Man ska inte gå på gamla citat, för man kanske inte har hunnit citeras från den högskolan, utan det kanske citeras från Chalmers eller Lund och så vidare. När Högskolan i Skövde väl har blivit citerad i artiklar och så vidare kommer också de att kunna få mer anslag. Men jag menar att det inte ska behöva gå till så. Jag menar att vi ska kunna ha ett sådant tydligt och så rättvist system som möjligt, oavsett om det handlar om en stor eller liten högskola, om man har gamla anor eller är en ny uppstickare som är otroligt duktig. Man måste ha samma chans!

Herr talman! Lika villkor - men det innebär ju inte att man automatiskt får samma belopp, utan det handlar just om det Monica Green sade på slutet: Om man visar att man är väldigt duktig får man lika mycket som andra som är lika duktiga och mer än dem som är mindre duktiga. Men då måste det mätas på något sätt. Visserligen gör vi redan så att verksamheter som är nystartade naturligtvis får medel i början därför att de är nya. Men så småningom måste alla tävla just på lika villkor. Det är så över hela världen att citeringar anses vara ett väldigt bra kvalitetsmått. Om man lägger fram någonting som man själv tycker är lysande men ingen annan forskare bryr sig om det är det förmodligen en signal om att det inte är så märkvärdigt. Det finns problem med citeringsmåttet också. Men att citeringar allmänt betraktas som det mest praktiska och tillgängliga kvalitetsmåttet är ett faktum. I det system vi lägger fram förslag om skulle jag tro att citeringar kommer att vara ett viktigt element. Den reaktion detta har väckt på högskolorna är ofta att det kommer att gynna de stora universiteten. Men det jag sade i Skövde i går, och som jag kan upprepa här, var att det lika gärna kan tolkas på det sättet att är man duktig kommer man nu att få tävla på lika villkor, medan det gamla systemet gynnade traditioner. Därför tycker jag att bland annat Högskolan i Skövde ska uppfatta det nya systemet, om det kommer, som någonting mycket positivt.