Riskerna för en ny fastighetsbubbla

Herr talman! Hannah Bergstedt har frågat mig hur jag ser på riskerna för en ny fastighetsbubbla och vilka åtgärder jag planerar för att minska dessa risker och som kan ge människor ökad långsiktig trygghet kring sitt boende. Fastighetskrisen under 90-talet, som hängde intimt samman med den ekonomiska kris som då drabbade Sverige, slog mycket hårt mot dem som ägde bostäder - egnahemsägare, bostadsrättsinnehavare och bostadsrättsföreningar samt hyresvärdar, och därmed även hyresgästerna. I synnerhet drabbades många som nyligen investerat i en bostad eller fastighet, vare sig det handlade om nyproduktion eller ombyggnad. Det är angeläget att minimera riskerna för att detta nu händer igen. Priserna på bostäder har under en längre tid stigit kraftigt och därmed också hushållens skuldbörda. Vid den utfrågning som finansutskottet anordnade den 20 januari framgick att enigheten var stor om att prisutvecklingen på bostäder i stor utsträckning kan förklaras av ett antal grundläggande faktorer, däribland hur befolkningen har förändrats i relation till bostadsbeståndet, realinkomsternas utveckling och ränteutvecklingen. Det är dock uppenbart att denna utveckling, som innebär en ökad sårbarhet för allt fler hushåll, inte kan pågå i längden utan stora risker för allvarliga konsekvenser för både hushållen och samhällsekonomin om bostadspriserna skulle börja falla. Ansvariga myndigheter som Finansinspektionen och Riksbanken följer därför noga utvecklingen på bolånemarknaden. Jag delar i allt väsentligt denna inställning, samtidigt som jag också vill lyfta fram det alltför låga byggandet som en viktig förklaring. Utvecklingen ser olika ut runt om i landet, men när befolkningen ökar i ett antal regioner utan att bostadsutbudet följer med ökar givetvis konkurrensen om de bostäder som finns. Det är därför angeläget att bostadsbyggandet ökar ytterligare. Det arbete som har genomförts under den gångna mandatperioden med att skapa långsiktigt hållbara spelregler för inte minst hyresbostadsmarknaden är en viktig förutsättning för att utbudet på marknaden ska kunna möta efterfrågan genom ett ökat byggande. Det finns all anledning att fortsätta detta långsiktiga arbete för att öka bostadsbyggandet, i första hand därför att bostäderna behövs för alla de som efterfrågar en bostad, men också därför att ett ökat byggande främjar rörligheten på bostadsmarknaden och därmed samhällsekonomin. I takt med att regeringens bostadspolitik för bättre fungerande bostads- och byggmarknader får genomslag bör den dessutom bidra till att dämpa pris- och låneutvecklingen. Samtidigt är det självklart så, att regeringen följer utvecklingen noga och har beredskap för att komma med åtgärder för att dämpa prisutvecklingen och för att förebygga framtida problem.

Herr talman! Låt mig börja med att tacka ministern för svaret. Befolkningen har förändrats i relation till bostadsbeståndet, säger ministern i sitt svar. För att illustrera detta tänkte jag låna lite siffror från Svenska Bankföreningen, som var en av de föredragande vid den utfrågning som ministern nämnde i sitt svar. Vi har en befolkningsförtätning i storstäderna och i tillväxtregionerna däribland i mitt eget hemlän Norrbotten där Malmfälten är en av regionerna. Där har konkurrensen om bostäderna hårdnat väsentligt. Om man tittar på hela landet ska det med den nybyggnation som sker i dag i snitt bo åtta personer i varje nybyggnation. Om vi talar om Stockholmsområdet är det fem personer i varje nybyggd bostad. Det är inte rimligt. Effekten drivs dessutom på av att regeringen har ökat kraven på den som är arbetssökande att flytta till arbete väldigt snabbt. Samtidigt görs det väldigt lite för att stimulera till att nya bostäder byggs. Detta har tillsammans med låga räntor, ökade inkomster och stora skattesänkningar bidragit till att driva upp priserna på bostadsrätter och villor. Det gör att svenska hushåll nu får betala alltmer av det man har kvar i plånboken för att låna. De svenska huspriserna ligger högst i Europa. Belåningsgraden når enligt Finansinspektionen historiskt höga siffror. Nu när räntorna stiger kommer det att påverka konsumtionsutrymmet för alla som har ett lån. Det i sin tur gör att stora delar av det jobbskatteavdrag som regeringen skapat genom att ta från människor som har små marginaler och ge till dem som har i stället för att gå till ökad konsumtion går direkt ned i bankernas fickor. Denna situation skapar utsatta hushåll där många kommer att ha svårt att klara sin bostad vid en omställning i livet. Samtidigt som regeringen knappt lyfter ett finger för att öka byggnationen försämras omställningsförsäkringarna. Ett hushåll där någon i familjen blir sjuk eller arbetslös kommer snabbt att känna av de ökade räntorna. Det värsta scenariot är att inte kunna klara sina lån och tvingas sälja sin bostad till ett lägre pris än vad man själv har betalat. Mot den bakgrunden vore det önskvärt om ministern kunde bli lite mer tydlig och konkret gällande insatser på kort sikt som kan bidra till att minska hushållens utsatthet. Det handlar om nu. Vilka instrument är ministern beredd att utnyttja för att samhället ska ta ett större ansvar för bristen på bostäder, stigande bopriser och hög belåningsgrad?

Herr talman! Vi ska komma ihåg att vi har flera faktorer som skapar den situation vi nu har. Jag nämnde de låga räntorna. De gör det billigare att låna och driver därmed på priserna. Vi har också haft en stor inflyttning till våra storstäder, ett flyttningsöverskott från utlandet till våra storstäder och också ett födelseöverskott. Allt detta samverkar. Just nu har vi också stora ungdomskullar som ska ut på bostadsmarknaden, vilket gör att problemen troligtvis kommer att förvärras de närmaste åren. Vad är då problemet? Det är att vi sedan ungefär 1993 har byggt hälften så mycket som våra nordiska grannländer har gjort. Vi har under en lång tid investerat betydligt mindre i bostadssektorn i Sverige än alla andra länder runt omkring oss. Jämför vi med OECD-länderna i genomsnitt har vi investerat mindre än hälften i bostadssektorn. I Spanien och de länder som upplevt en bostadsbubbla och en kraschad ekonomi har man haft en extremt hög investering i nya bostäder och stigande prisutveckling. I Sverige har vi haft stigande prisutveckling och en låg nyproduktion av bostäder. Det är dilemmat. Vi har haft det problemet under en lång följd av år. Jag skulle retoriskt kunna fråga vad Socialdemokraterna har gjort åt detta under sin tid med regeringsmakten, men det ska jag inte göra. Det som nu är intressant är: Hur skapar vi goda förutsättningar för den ökning av bostadsbyggandet som vi nu ser? Nu ökar bostadsbyggandet kraftigt. Under 2010 och 2011 ser vi kraftiga uppgångar, och kurvorna ser ut att kunna fortsätta uppåt. Nu gäller det att se till att få kurvorna att fortsätta uppåt och ligga kvar på en hög nivå under en längre tid. Hur ska vi kunna klara detta? Jag tror inte på kortsiktiga åtgärder av karaktären bostadssubventioner, som Socialdemokraterna har varit inne på. Jag tror på goda tydliga spelregler för bostadsbyggandet och minskat regelkrångel. Det gäller att se till att kommunerna är på alerten när det gäller att ta fram planer, detaljplanerad mark och hantera de processerna på ett effektivt sätt. Det handlar om att vi ser till att vi utnyttjar det befintliga beståndet på ett effektivare sätt genom att bland annat stimulera ekonomiskt med skatteavdrag för dem som hyr ut i andra hand. Det gäller exempelvis dem som bor i stora bostäder och kanske har en övervåning på villan ledig, inte minst för studenter på studieorter. Det finns en lång rad av sådana åtgärder. Vi har också reformerat lagstiftningen för de kommunala bostadsbolagen och hyressättningssystemet. Hyresbostädernas läge, standard och kvalitet ska i högre grad påverka hyressättningen. Det är ett ansvar som vi har lagt på bostadsmarknadens parter att se till att man får en bättre fungerande hyressättning. Det jobbas med det. Den första rundan i de förhandlingar som pågår just nu håller på att avslutas. Vi har gjort en rad åtgärder under den förra mandatperioden. Vi fortsätter det arbetet för att se till att vi får ned kostnader, ökar tillgången till byggbar mark och skapar goda spelregler för att se till att vi får ett betydligt högre bostadsbyggande i framtiden. När det gäller den akuta situationen med den stigande skuldsättningen i hushållen har de svenska hushållen ungefär 170 procent av den disponibla inkomsten i skulder. Vi vet också att en del hushåll har en extremt hög skuldsättning medan andra hushåll har mindre. Det finns en olikhet som kanske inte statistiken fullt ut fångar in. Här håller Finansinspektionen och Riksbanken noga ögonen på detta. Jag välkomnar oerhört starkt Bankföreningens rekommendation att ha ett amorteringskrav på lånen. Jag tror att de hushåll som har hög skuldsättning också ska amortera. Det är en god ekonomisk folkbildning att man alltid försöker att betala av om än lite på de lån man har för att minska risken. Problemet ligger i att om vi får exempelvis en yttre störning från omvärlden riskerar hushållen att bli rädda. Då börjar man dra ned konsumtionen på andra varor, och det får effekter på hela ekonomin. Det är den oron vi måste motverka med arbete på finansmarknaden men också genom att främja ett högre bostadsbyggande.

Herr talman! Förra socialdemokratiska mandatperioden påbörjades över 127 000 bostäder. Alliansens första mandatperiod stannade byggnationen på 90 000. Minskningen i bostadsbyggande skedde redan innan finanskrisen var ett faktum. Visst har bostadsbyggandet ökat. Men då ska vi också komma ihåg att det var nere på rekordlåga nivåer. Det var det lägsta på tio år under 2009. Vi kan tvista om historiebeskrivningen. Men det kommer inte att hjälpa ett dugg, Stefan Attefall. Jag tar gärna ansvar för våra eventuella tillkortakommanden, och jag tar gärna över ansvaret från ministern om han anser att han inte riktigt klarar ut problemet. Men just nu är det ministern om är politiker och ansvarig för området. Jag hoppas därför att jag ska få svar på mina frågor. Om jag förstår ministern rätt syftar han i sitt svar på överenskommelsen mellan Hyresgästföreningen, Fastighetsägarna och Sabo när man talar om långsiktiga hållbara spelregler på bostadsmarknaden. Men det är inte regeringens verk. Tror ministern verkligen att det räcker med det så att vi inte får en lågkonjunktur där hushåll kommer att bli överskuldsatta för livet och bostadsbubblan spricker? En del befarar en pyspunka som gör att det blir en lång och plågsam tid för många som är högt belånade. Allt detta är för att människor vill ha möjlighet att flytta till ett arbete och få tak över huvudet. Stefan Attefall säger att han inte tror på subventioner, men det är inte riktigt sant. Den här regeringen subventionerar också. ROT-avdraget är ett bra exempel. Det är helt okej att subventionera en köksombyggnad. Men att se till att det byggs bostäder så att människor har någonstans att bo är inte okej. Varför det är så skulle jag gärna vilja ha ett svar på.

Herr talman! Jag delar helt Hannah Bergstedt beskrivning av problemen vi har med bristen på bostäder. Jag kan vara övertydlig på den punkten så att det inte ska vara några tvivel om det. Vad gör man åt detta problem? Vi kan titta man tillbaka i tiden på hur bostadsbyggandet i Sverige har utvecklats och jämföra oss exempelvis med Danmark, Finland och Norge. Vi har haft exakt samma konjunkturförlopp. När det steg i Sverige steg det i de andra länderna, när det sjönk i de andra länderna sjönk det också i Sverige. Det intressanta är bara att under den tid vi hade subventioner av socialdemokratisk modell avvek vi inte från det mönstret, utan vi följde precis det nordiska mönstret. Allt tydde på att de subventionerna gick rakt ned i byggherrarnas fickor. För att tala vänsterpartistiskt och socialdemokartiskt språk gick de rakt ned i byggkapitalisternas fickor. Däremot såg vi att under finanskrisen och dess omständigheter tvärstannade byggmarknaden. Det är denna utveckling vi nu har börjat lämna bakom oss. Under förra mandatperioden gjorde vi många reformer. När det gäller reformeringen av hyreslagstiftningen är det inte sant att det enbart var parterna som kom överens. Vi gjorde också en del regeländringar för att svara upp mot överenskommelsen. Vi reformerade allmännyttans roll. Vi avskaffade den statliga fastighetsskatten. Vi införde ägarlägenheter i nyproduktion. Vi införde statlig garanti under byggtiden för att motverka finanskrisen. Vi har reformerat plan och bygglagen som träder i kraft den 2 maj. Här jobbar vi intensivt med implementeringen av och information om den nya lagstiftningen för att se till att den ska bli effektivare och skapa bättre och tydligare processer. Vi jobbar vidare med regelförenklingsfrågor både på statlig nivå och på myndighetsnivå. Vi jobbar också med att försöka få mindre av regelkrångel ute i kommunerna. Vi ser över hur vi ska kunna stärka hyresrättens ställning. Ett utredningsarbete kommer att dras i gång för att se till att vi ska kunna skapa bättre spelregler för hyresrätten också långsiktigt. Vi jobbar på olika sätt för att få hela bostadsmarknaden att fungera bättre. Vi ser exempelvis hur byggprisindex har stigit mycket snabbare än den vanliga inflationen. Någonting är skevt också inom byggbranschen. Här måste vi både i samtal med branschen och genom att titta över hur upphandlare på kommunal nivå och i staten agerar se till att vi främjar en ökad konkurrens. Därmed kan vi få bort den kostnadspress uppåt som tydligen är mycket stark inom byggnadsindustrin och byggbranschen. Vi har alltså vidtagit en rad olika åtgärder. Men subventioner, i den mening vi har haft sådana i Sverige, har historiskt sett inte visat sig öka bostadsbyggandet och få oss att avvika från någon trend i andra länder. De har dessutom effekten att om man skulle införa sådana i dag måste vi gå till EU för att få dem godkända, vilket tar åtta till tio månader. Och vad händer då? Då stannar byggandet av. Då avvaktar alla och undrar: Vad kommer det för bidrag? Hur ska vi anpassa vårt byggande till de nya bidragen? Den positiva trenden stannar upp. Det är effekten av denna typ av åtgärder. Sedan börjar branschen igen anpassa sig efter regelverk för subventioner och liknande saker. Nej, tydliga och bra spelregler vill vi ha och gärna också hitta lösningar budgetmässigt och tekniskt som innebär att skattetrycket mildras på boende och byggande. Men det är också en budgetfråga som måste hanteras i sammanhanget. Det handlar om att skapa goda spelregler långsiktigt. Varje åtgärd vi vidtar ska vara en åtgärd som har en långsiktig verkan. Det ska inte vara några kortsiktiga åtgärder som förrycker planeringsförutsättningarna och därmed skapar osäkerhet som i sin tur kommer att leda till ett minskat bostadsbyggande jämfört med hur fallet annars skulle kunna vara.

Herr talman! Jag hör ministern. Det handlar om ägarlägenheter och om förslaget om att göra det mer lönsamt att vara inneboende. Det ställs ut krediter. Men hitintills har förslagen från regeringen gett liten effekt. Låt mig bara påpeka att bostadsbyggande tvärnitade när man tog bort investeringsstödet. Det skedde redan 2007, innan vi var inne i en finanskris. Ministern talar om långsiktighet. Långsiktighet är självfallet bra. Men problemet finns nu. Människor behöver bostäder som de har råd att bo i utan att sätta sin framtid på spel nu . Jag har en vän som nyss har flyttat till Kiruna och köpt sin bostad. 333 000 kronor fick hon betala för sin lilla lägenhet. Jag kan förstå att det inte låter mycket med Stockholmsmått mätt. Men man ska veta att man för samma lägenhet för bara tio år sedan knappt kunde få 20 000 kronor. Bostadsbristen och risken för bostadsbubblan finns i hela landet. Frågan är: Anser Stefan Attefall att det finns ett samhälleligt ansvar för att människor ska ha ett boende till en rimlig kostnad? Eller delar Stefan Attefall exempelvis allianskollegans Peter Normans åsikt? Bostadskrisen måste varje individ ta ansvar för, har han sagt. Är det individens ansvar eller finns det ett samhälleligt ansvar för att se till att människor har råd att bo?

Herr talman! Självfallet är det vår gemensamma uppgift att skapa goda förutsättningar så att alla människor har en bostad till en kostnad man klarar av. Vi har också en särskild lag som ålägger kommunerna ett stort ansvar i sammanhanget. Låt mig återgå till påståendet om att bostadsbyggandet sjönk före krisen. Det är sant att den lilla uppgång vi hade i bostadsbyggandet toppade runt 2006. Det intressanta är att den gjorde exakt samma sak i Finland, i Danmark, i Norge och i Sverige. I de andra länderna hade man inga subventioner. Sedan sjönk bostadsbyggandet på ett ungefär likartat sätt i alla dessa länder samtidigt. Det är märkligt att ett svenskt beslut om att avskaffa de socialdemokratiska subventionerna fick återverkningar även i Finland, Danmark och Norge. Det är möjligt att vi har större inflytande på våra nordiska grannar än vad vi har trott, men jag betvivlar att det var detta samband som fanns. Det hela följde alltså andra förlopp. Nu ser vi hur bostadsbyggandet ökar kraftigt. Vi ser hur det tar fart. Alla indikatorer pekar brant uppåt. Det ska vi vara glada över. Vi ska se till att kurvan fortsätter i rätt riktning och under en lång följd av år ligger kvar på en hög nivå. Det är min ambition. Jag ställer frågan till många kommunala bostadsbolag, till privata byggherrar och till andra aktörer. Och jag får ett samstämmigt svar: Vi vill inte ha tillbaka subventioner och bidragsregler. Vi vill ha goda långsiktiga spelregler! Det vill jag arbeta för att skapa. Jag nämnde en rad olika reformer som vi har genomfört under förra mandatperioden, och vi jobbar vidare med hög ambitionsnivå under denna mandatperioden. Om man tittar tillbaka på den period då Socialdemokraterna styrde mellan 2002 och 2006 kom det inga reformer på området. Det hände ingenting. Om man tittar tillbaka på utvecklingen under en lång följd av år då Socialdemokraterna har haft makten ser vi hur bostadsbyggandet i Sverige har varit betydligt lägre än i våra nordiska grannländer, i OECD-länder, i Europasnittet och liknande. Det har inte fungerat i Sverige. Vi har problem på svensk bostads- och byggmarknad - ja. Men lösningen har inte legat i de socialdemokratiska recepten. Jag tror på ny strategi för långsiktiga spelregler. Det jobbar jag för.