Rum för mänskliga möten

Fru talman! Berit Högman har frågat kultur- och idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth om en utveckling mot allt mindre statligt stöd till våra lokalhållande organisationer är något som hon verkar för och, om inte, vad hon avser att göra för att få till stånd en förändring. Interpellationen har överlämnats till mig. Jag håller med Berit Högman om vikten av gemensamma mötesplatser där möten om kultur, skapande aktiviteter och dialoger som involverar människor i olika åldrar kan äga rum. Utvecklingen av det offentliga rummet är allas ansvar. Staten bär ett ansvar, men det gör också kommuner och landsting, privata aktörer samt det civila samhället och inte minst föreningslivet i övrigt. Det är viktigt att kommuner och stadsdelar själva prövar behovet av möteslokaler. Det är på den kommunala nivån som man kan bygga upp en struktur som passar lokala förhållanden och göra nödvändiga prioriteringar. Kommunernas stöd till föreningarna utgör en betydande del av finansieringen av föreningsverksamhet och föreningslokaler. Som ansvarig minister för politiken för det civila samhället vill jag vid sidan av det gemensamma ansvaret lyfta fram de allmänna samlingslokalerna som har en särskild roll i och med de upplåtelsekrav som finns för dessa lokaler. För de allmänna samlingslokalerna gäller tydligare krav på tillgänglighet än för andra lokaler som används av förenings- och kulturlivet. Det finns omkring 3 500 allmänna samlingslokaler i Sverige, och 2 600 av dessa är anslutna till någon av de tre stora samlingslokalhållande riksorganisationerna. Det sammanlagda statsbidraget för allmänna samlingslokaler uppgår årligen till drygt 32 miljoner kronor. Nivån på bidraget höjdes 2007 med 3,5 miljoner kronor. En del av stödet för allmänna samlingslokaler används för att utveckla föreningsdrivna samlingslokaler. Från och med 2007 är det möjligt att hos Boverket söka bidrag för verksamhetsutveckling för att utveckla allmänna samlingslokaler. Bidraget kan erhållas för att till exempel anpassa en allmän samlingslokal till ungdomsverksamhet inom kultur- och fritidsområdet. Investeringsbidraget ställer krav på kommunal medfinansiering. Dessutom hanterar Boverket ett bidrag till vissa icke-statliga kulturlokaler om närmare 10 miljoner kronor. Detta bidrag kan användas till ny- eller ombyggnad av museer, teatrar och konsertlokaler som tillhör någon annan än staten. I de samtal som jag har haft med de lokalhållande organisationerna har främst behoven av lokaler i storstädernas utanförskapsområden lyfts fram och frågan om digitaliseringen av allmänna samlingslokaler. Riksdagen har på regeringens förslag beslutat om medel för en digitalisering av biografer för att kunna upprätthålla ett rikt kulturliv i hela landet. Även de allmänna samlingslokalerna kommer att kunna dra nytta av denna insats. Satsningen omfattar totalt 60 miljoner kronor och beräknas pågå under fyra år. I regeringens proposition En politik för det civila samhället (prop. 2009/10:55) uttrycks att stödet till allmänna samlingslokaler även i fortsättningen är långsiktigt viktigt som en förutsättning för den infrastruktur som de allmänna samlingslokalerna utgör för det civila samhället, föreningslivet och demokratin. Regeringens ambition i det avseendet ligger fast.

Fru talman! Jag tackar statsrådet för svaret! Alla har ett ansvar för det offentliga rummet, säger Nyamko Sabuni i sitt svar på min interpellation. Jag skrev interpellationen därför att det som händer och har hänt i Husby, eller det som inte händer i Hammarby Sjöstad, är ett exempel bland många exempel på vad som händer när det gemensamma ska ersättas av någon annan och denne "någon annan" inte är identifierad eller denne "någon annan" inte har resurser att ta det ansvaret. Den senaste World Values-undersökningen visar att Sverige är världsledande på två områden, nämligen privatisering och sekularisering. Husbymänniskorna skriver själva i sitt dokument att under många år, men framför allt sedan Alliansens valseger 2006, har de sett hur stora och viktiga delar av deras gemensamma samhällsservice har försvunnit. I Husby och Järva har denna utveckling varit oerhört tydlig. Bara under de senaste åren har de förlorat skolor, vårdcentraler, postkontor, förvaltningshus, försäkringskassa med mera. Nu kom beskedet om att den enda offentliga mötesplatsen inte längre kan bedrivas så utan ska flyttas till ett annat ställe - därav ockupationen av den. Det som sker i Husby är inte en isolerad händelse. Runt om i vårt land ser vi att det börjar bli brist på offentliga samhällslokaler. Också föreningslivet blir bostadslöst. Inte nog med att ungdomarna blir bostadslösa, föreningslivet blir också bostadslöst. Det blir knepigt för mig när statsrådet säger att det är primärt kommunerna som har ansvaret. Om inte staten visar viljan och inriktningen på ett tydligt sätt är det inte underligt om kommunerna agerar som de gör. Stockholms kommun är borgerlighetens flaggskepp, och det är den kommun som har gått i bräschen för att utrota det offentliga rummet - vare sig det handlar om teatrar i Högdalen, kommunala biografer eller vad som har hänt i Husby. Det finns ju konkreta saker som regeringen skulle kunna göra. Man skulle kunna välja att förtydliga plan- och bygglagens 2 § genom att beskriva att det redan från början ska finnas ett offentligt rum när det byggs ett nytt bostadsområde. Det är det som är problemet i Hammarby Sjöstad. Om andra intressen än staten ska göra saker måste det också visas tydligare hur ansvaret ska kunna utkrävas. Annars blir det "någon annan", som inte är identifierad. Jag kan inte med min skattesänkning köpa ett folkets hus - det kan inte varje människa göra. Det finns en poäng med att vi äger och driver vissa saker gemensamt. Faktum är att anslagen till lokalhållande organisationer har minskat år efter år, och behovet är mycket större än de resurser som ställs till förfogande. Jag tror att de pengar som Boverket har till sitt förfogande är mindre än en tredjedel av det beskrivna behovet årligen. Min första fråga är: Är statsrådet beredd att driva frågan om ett förtydligande i plan- och bygglagen?

Fru talman! Jag håller med Berit Högman om att det är viktigt med samlingslokaler, och det är därför som jag i mitt svar fokuserar mycket på det och på det ansvar som staten tar. Men vi är också överens om att fler bör kunna ta ansvar för våra samlingslokaler. Jag nämnde landstingen, kommunerna och inte minst det civila samhället. Staten betalar ut mycket pengar till ideella organisationer. Det går ungefär 10 miljarder till dessa föreningar, så visst finns det resurser för att kunna samverka så att samlingslokalerna kan hållas öppna. Likaså, som jag sade tidigare, ligger det yttersta ansvaret för samlingslokaler lokalt på enskilda kommuner. Vad staten försöker göra är att komplettera kostnaderna för att kunna hålla dessa lokaler öppna, renovera lokalerna, tillgängliggöra dem för alla medborgare och inte minst digitalisera dem. Att driva lokalerna är ett kommunalt ansvar, men vi ställer upp med de resurser som vi kan ställa upp med. Det som händer i Husby är väldigt lokalt, och jag tror att Berit Högman, precis som jag, kan ta reda på exakt vad stockholmspolitikerna anser. Att det saknas samlingslokaler i Stockholms stad är inte någonting som har hänt de senaste åren. Jag har kunnat se i statistiken att nedläggningen av samlingslokaler började redan på 90-talet. År 1990 fanns det 78, och år 2000 var det bara 18 kvar. Under den perioden har vi haft både socialdemokratiskt styre och borgerligt styre i Stockholms stad, så det finns nog intresse för både Berit Högman och mig att ta reda på hur Stockholms stad tänker när det gäller samlingslokaler för medborgarna. I övrigt kan jag se när jag blickar ut nationellt att det finns gott om samlingslokaler. I några kommuner finns det svarta hål att fylla, men det är väldigt svårt för staten att gå in i en enskild kommun och fylla det om kommunen själv inte tar initiativet. Jag har en dialog med de lokalhållande organisationerna, och i samtalen med dem om deras behov är jag alltid beredd att överväga vad vi kan göra för att lösa de problem som de beskriver. Men till syvende och sist måste intresset ändå komma från dem som ska tillhandahålla dessa lokaler och samlingsplatser, och det är kommunerna. Jag kan inte tvinga någon kommun att ha samlingslokaler om kommunen själv inte tar initiativet. Sedan kan det kompenseras med ytterligare medel från staten, de medel som vi har i anslaget, och från Allmänna arvsfonden, Boverket och så vidare. Resurser finns delvis, men alla kommuner vill inte alltid ansöka. Jag kan inte svara på varför till exempel Stockholms stad inte ansöker om dessa pengar som finns att tillgå från statens sida. Det är väldigt många som ansöker om pengar - så är det med alla anslag som finns tillgängliga för medborgarna, föreningar och andra att söka. Men att det kommer in ett stort antal ansökningar betyder inte nödvändigtvis att det ska finnas pengar så att alla kan få, utan vi prioriterar de projekt som handlar om tillgänglighet, digitalisering och ungdomsverksamhet. Framför allt måste det medfinansieras av kommunen. Det är då vi kan väcka intresset från kommunerna att vilja hålla kontakt med oss och diskutera, för att vi på det sättet tillsammans ska kunna utveckla våra samlingslokaler runt om i landet.

Fru talman! Jag tycker att det är beklagligt att statsrådet abdikerar från en så viktig roll som att vara minister med ansvar för de här frågorna. Med politik är det så att man inte bara kan uttrycka en sak i ord utan att det leder till handling. I detta fall leder det ju inte till handling. Ett väldigt tydligt och konkret förslag är att göra förtydliganden i plan- och bygglagen. Då måste privata byggherrar, kommuner och andra i sin stadsplaneplanering ta hänsyn till en sådan sak och få den medverkan som skulle behövas. Jag hör att statsrådet inte är intresserad av den lösningen. Sedan kan det inte vara någon hemlighet för Nyamko Sabuni hur det ser ut ute i kommunerna. Där vi har gott om samlingslokaler har vi ont om ungdomar och gott om äldre, och befolkningsutvecklingen och skatteunderlagsutvecklingen är sådana att ingen av oss är avundsjuk på dem som ska leda det jobbet. Dessutom är det en icke tvingande verksamhet, och vi har mängder med lagstiftning där vi från riksdagen ålägger kommunerna att göra både det ena och det andra, bland annat införa LOV. På vartenda politikområde finns det verksamheter där regeringen och riksdagen väljer att näst intill i detalj styra kommunerna. Men just här, där det handlar om livskvalitet för människor, värdet av att möta andra, gärna dem som är olika, tar ministern ett rejält kliv bakåt och säger: Nej, det här tar jag inget ansvar för - det gör kommunerna. Men om det finns någon kommun som vill finns det lite pengar. Då vill jag betona: Det är väldigt lite pengar. Jag förstår också att man inte kan bevilja alla ansökningar, men om vi tittar på anslagsutvecklingen ser vi att den har minskat år för år. Den anslagsökning 2007 som ministern hänvisar till är egentligen bara ett slags budgetteknisk abrovink och har ingenting med ambitionshöjning att göra. Den allra största delen av pengarna går till att anpassa lokaler för funktionsnedsatta och en mindre del till att utveckla verksamhet särskilt för ungdomar. Det är där som problemen ligger. Många kommuner tvingas göra neddragningar i den icke lagstadgade verksamheten när socialbidragen ökar till följd av att människor inte har arbete och arbetslöshetsförsäkring. Vad är det som drabbas? Jo, det är folkbildningen, föreningsstödet och fritidsgårdarna - allt det som skapar kitt och sammanhållning för unga människor i samhället. De som satsar annorlunda, exempelvis Botkyrka, är undantag från regeln att det går åt ett håll. Om regeringen har ambitioner att göra verklighet av orden som handlar om det civila samhället och dess möjligheter räcker det inte att säga det, utan man måste också göra det. Då räcker det inte att säga att kommunerna får ta ansvar för föreningsanslagen, att kommunerna får ta ansvar för det här, utan staten måste visa på vilket sätt. Det är när staten sätter strålkastarljuset på ett politikområde som det blir intressant på den regionala och den lokala nivån. Nu har vi en kulturminister som väljer att inte sätta strålkastarljuset på kulturen, och jag hade förhoppningen att du skulle sätta strålkastarljuset på det civila samhället. Jag känner att du abdikerar från uppdraget, och det beklagar jag verkligen.

Fru talman! Att sätta strålkastarljuset på det civila samhället - jag tror inte att det är något statsråd före mig som har gjort det såsom jag har gjort, såsom denna regering har gjort. Den allra första propositionen om det civila samhället, då vi i samarbete med det civila samhället diskuterade fram självständighet, utveckling, demokrati och allt det där, lades fram av denna regering. Den lades inte fram av Berit Högmans regering under alla år. Visst har vi satt strålkastarljuset på det civila samhället och det som bidrar till att utveckla samhället. Återigen: Om Berit Högman egentligen diskuterar att begränsa det kommunala självstyret är det bättre att säga det rakt ut, och så diskuterar vi utifrån de villkoren. Vi har ett kommunalt självstyre. Kommunerna har ett ansvar för vissa verksamheter. Kommunen har en plånbok, precis som staten. Lika lite som kommuner kan finansiera allt kan staten finansiera allt. Det handlar om att fördela och se till att alla får en liten bit av de medel som vi har från år till år. Staten tar sitt ansvar. Vi abdikerar inte, tvärtom. Vi tar vårt ansvar och vill vara med och utveckla de här samlingslokalerna i samarbete med kommunen. Jag vet inte om det är plan- och bygglagen som är det stora problemet. Jag tror snarare att det är politiskt ointresse. Den kommun som faktiskt vill ha samlingslokaler för sina medborgare sätter väl bara i gång och gör detta. Det finns ingen lagstiftning som hindrar det. Men den dag du vill att vi ska börja lagstifta om exakt vad och hur kommunen ska göra kanske det är bättre att det kommer in en interpellation som handlar om det kommunala självstyret och på vilket sätt staten ska ta över ansvaret för kommunala verksamheter. Jag håller med Berit Högman. Staten tar sitt ansvar. Kommunerna kan ta ett bättre ansvar. Men det kan inte vara så att allting överlåts till regeringen, utan vissa saker sköts bäst lokalt. Vi kan delvis finansiera, men det är lokalt man planerar, och det är lokalt man vet vilka behov medborgarna har.

Fru talman! Den sista meningen i svaret är: Regeringens ambition i det avseendet ligger fast. Jag har förstått av den här diskussionen att det innebär att regeringens brist på ambition i det här avseendet ligger fast. Det har nämligen inte framkommit någonting nytt som skulle leda till bättre förutsättningar för skapandet av det offentliga rummet. När regeringen tillträdde satte man en rejäl spik i den kistan genom att ta bort de fria entréerna på statliga museer. Statliga museer kanske var den symbol som också var viktig för ett offentligt rum där det finns saker som vi gemensamt äger, som vi gemensamt förvaltar och som vi gemensamt borde ha tillgång till utan att mäta storleken på plånboken. Det var en signal som sedan följdes, särskilt i borgerliga kommuner. Stockholm är ett flaggskepp där. Man säljer ut. Det är viktigare att vara kund i en affärsgalleria än att vara en individ som får komma till en samlingslokal för gemensamma möten. Den här World Values-undersökningen har säkert rätt i att vi leder i privatisering - det känns verkligen så - och säkert också i att vi leder i sekularisering. Min bestämda övertygelse är att det, när det sker, är viktigt med platser för mänskliga möten. För det är först i mötet med varandra som vi växer som människor. Ju mer olika vi är, desto bättre blir det. Då växer också samhället. Men det förutsätter att det finns en infrastruktur för de här samtalen. Det är samma sak när det gäller digitalisering av biograferna. Ni måste tidigarelägga de insatserna för att digitaliseringen av biograferna ska bli verklighet. Det tar för lång tid. Biograferna hinner dö på vägen.

Fru talman! Jag håller fast och fullt med Berit Högman om vikten av samlingslokaler där medborgarna kan mötas och utvecklas tillsammans. Regeringens ambition på detta område, att tillsammans med kommunerna utveckla samlingslokaler, ligger kvar. Den ligger fast. Däremot har regeringen inte ambitionen, och kommer inte att ha någon sådan ambition, att ta över det kommunala ansvaret. Det här måste kommunerna se till att ansvara för. Och de måste se till att tillsammans med oss utveckla den verksamheten, som är bra och behövlig för deras medborgare.