samordningen mellan försäkringskassa och sjukvård

Fru talman! Bo Könberg har frågat socialminister Lars Engqvist om vad regeringen har för avsikt att vidta för åtgärder när det gäller samverkan och sam- ordning mellan olika aktörer inom rehabiliteringsom- rådet. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. För att motverka den oroväckande utvecklingen av antalet sjukskrivna presenterade regeringen i bud- getpropositionen för 2002 ett åtgärdsprogram för ökad hälsa i arbetslivet. Det s.k. elvapunkts- programmet innehåller ett brett spektrum av åtgärder. Regeringen för bl.a. samtal med arbetsmarknadens parter för att skapa samsyn samt för att samordna insatserna i denna fråga. Vidare har regeringen satt i gång en förnyelse av den arbetslivsinriktade rehabili- teringen och lämnat bidrag till olika försök för att minska ohälsan inom offentlig sektor. Programmet innehåller dessutom åtgärder för att utveckla arbets- miljöarbetet. Det behövs utöver detta ytterligare åtgärder för att hejda den negativa utvecklingen. Regeringen har också för avsikt att fortlöpande återkomma med så- dana åtgärder. Den fråga som Bo Könberg tar upp passar väl in i detta sammanhang. Regeringen ser som en viktig åt- gärd för att hjälpa människor tillbaka till arbetslivet att samverkan och samordning förbättras mellan de aktörer som har ett ansvar inom rehabi- literingsområdet. I december 2001 gav riksdagen regeringen till känna att regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag om finansiell samordning som omfattar socialförsäkringen, hälso- och sjukvården, social- tjänsten och arbetsmarknadsmyndigheterna. Genom samordning bör vi på ett bättre sätt än i dag kunna stödja och tillgodose utsatta gruppers behov av sam- lade insatser. Frågan bereds för närvarande och kommer att utgöra en integrerad del av den politik mot ohälsa som regeringen återkommer med till riks- dagen i höst.

Fru talman! Jag har ställt tre frågor till socialmi- nistern och har nu fått svar på en av dem från Ingela Thalén, som enligt arbetsfördelningen har att ansvara för dessa frågor. Svaret på den enda av de tre frågor jag får svar på är att regeringen inte tänker leverera vad riksdagen har beställt. När Ingela Thalén citerar vad riksdagen har beställt hoppar hon över en sak. Hon hoppar över att det skulle ske under våren. Det svar jag får är att det ska komma någonting i höst. På de övriga två frågorna har jag alltså inte fått något svar. Fru talman! Den fråga vi nu diskuterar är en viktig och samtidigt enkel fråga. Det är frågan hur vi ska använda de allmänna resurserna så effektivt som möjligt i akt och mening att minska mänskligt lidande och få ut så mycket valuta för skattepengar och övri- ga pengar som möjligt. Frågan handlar konkret om huruvida det är bättre att använda resurser i vården eller rehabilitering än att betala ut sjukpeng till dem som väntar på vård och rehabilitering. Ändå tydligare handlar det om huruvida försäk- ringskassan i vårt land ska tillåtas ekonomisk sam- verkan med andra berörda organ och myndigheter - framför allt kanske sjukvården. Denna enkla tanke väcktes för åtminstone 15 år sedan och har debatterats i denna kammare jag vet inte hur många gånger. Den ledde fram till två propo- sitioner som presenterades under den tid jag var stats- råd och ansvarig för socialförsäkringarna i början på 90-talet. Den ena propositionen kom 1992 och tillät försöksverksamhet mellan försäkringskassan och landstingen. Den andra kom 1994 och tillät försöks- verksamhet med finansiell samordning mellan de två nämnda organen och socialtjänsten. Fru talman! Detta är en av de mest vanskötta frå- gorna i modern svensk vårdhistoria. Det vill inte säga lite med tanke på hur vårdpolitiken har hanterats av den socialdemokratiska regeringen de senaste sju och ett halvt åren. De försöksverksamheter som sattes i gång - fram- för allt kanske den om den finansiella samordningen - utvärderades noggrant av rikets två mest självklara myndigheter på området, dvs. Riksförsäkringsverket och Socialstyrelsen. Det skedde våren 1997 och gav ett gott resultat. Den som var ansvarig i den socialdemokratiska regeringen - Ingela Thalén var inte ansvarig då - vägrade att fullfölja detta, lade försöket i byrålådan och försökte sig på någonting helt annat, som inte handlade om ekonomisk samordning. Sedan dess har det i praktiken legat i byrålådan, fram till dess att det i december 2000 blev ett riksdagsbeslut om att det under hösten 2001 skulle komma ett förslag. Förslaget skulle vara resultatet av en uppgörelse mellan å ena sidan Socialdemokraterna och å andra sidan Folkpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet, och det skulle innebära att man arbetade vidare med den finansiella samordningen och då i hela landet. Men det förslag som kom från regeringens sida handlade om ungefär en tjugondel av den nivå som det hade varit fråga om förut. Inte bara Folkpartiet utan även Centerpartiet och Miljöpartiet gjorde den samstäm- miga bedömningen att regeringen inte hade uppfyllt den överenskommelse som hade gjorts. I december i fjol beslöt bl.a. Ingela Thaléns parti- vänner i kammaren att det skulle komma ett förslag nu under våren, och i dag får vi beskedet att det inte kommer något förslag under våren. Jag skulle än en gång vilja få höra för det första vad det är som gör att regeringen inte tänker fullfölja riksdagens tillkännagivande. För det andra vill jag gärna ha svar på de två andra frågor som jag har ställt men inte fått svar på.

Fru talman! Bo Könberg beskriver historien, och delar av den är vi överens om. Det har varit krånglig- heter och strul, och det har funnits oenighet. Man har dels i något fall hoppat av försöksverksamheter, dels i något fall förlängt dem. Vi är också överens om att mycket av det som har kommit fram i försöksverk- samheterna och som finns i rapporterna är väldigt bra, även om jag anser att Bo Könberg övervärderar en del av siffrorna. Men det behöver vi inte diskutera så mycket i dag, därför att därefter har det också skett en hel del på arbetsmarknaden som ställer nya krav. Bara en liten, liten poäng: Bo Könberg återkom- mer ständigt till att det var han som lade fram propo- sitionen. Det är sant. Socialdemokraterna förlorade valet 1991. Min blygsamhet förbjuder mig att lyfta fram vem det var som tog initiativet till det arbete som förberedde denna proposition. Därmed kanske vi inte behöver återkomma till den delen av historien. Så går jag över till dagsläget. Det är riktigt att vi gjorde en överenskommelse om samverkan mellan socialtjänst, sjukvård och försäkringskassa. Jag anser att Socialdemokraterna fullföljde den. Tiden var väl- digt knapp för att komma tillbaka med någonting som var lite mer omfattande. Enligt Socialdemokraternas uppfattning - och även Folkpartiets och Centerns uppfattning, som jag uppfattade det - skulle vi starta det första året med en något blygsammare ekonomisk utveckling. Under tiden skulle försöken utvärderas, och rapporter skulle slutföras. Ur dem skulle man dra de generella slutsatser som kunde ligga till grund för en allmän ramlag över landet. Det här accepterade inte Folkpartiet och Centern, precis som Bo Könberg säger, och därmed föll det i riksdagen. Riksdagens majoritet bestämde sig för att dra en slutsats ur de utredningar och rapporter som gjorts under senare tid. Det var att en absolut domine- rande del av det som är problemet för människor med långtidssjukskrivningar bakom sig är steget från situ- ationen där man redan har fått vård och behandling men inte kommer in på en arbetsplats eller inte kan gå tillbaka till sin gamla arbetsplats. Vi behöver alltså mer av arbetsmarknadspolitik, dvs. mer av den ar- betslivsinriktade rehabiliteringen. Det här låg bakom riksdagsmajoritetens beslut. Jag delar den uppfattningen. Den slutsats jag drar när jag träffar individer, grupper, företag och organisatio- ner och när jag går igenom den långa raden av rapp- orter om arbetsplatsförändringar, är att det är helt uppenbart att det är detta som måste till. Därför pågår nu ett mycket omfattande arbete inom Regeringskansliet. Jag har t.o.m. rekryterat särskild personal - den mest kompetenta på det här området som finns i hela landet - för att just föra in det nya området i diskussionen. Förutsättningarna bör därmed vara mycket goda för att vi under detta år ska kunna ta ställning till att från den 1 januari öppna för lokala försök. Det är min uppfattning, även om det irriterar Bo Könberg att det inte är sjukvården som är i fokus längre utan mera den arbetslivsinriktade rehabiliter- ingen, att det är där som de stora problemen ligger för de många långtidssjukskrivna. Det är också där som vi, alltså genom samråd och samverkan mellan aktö- rerna, bör gå in med insatser. Avslutningsvis ska jag säga, fru talman, att under de här åren har det också skett en förskjutning när det gäller statsbidragen mellan stat, kommun och lands- ting. Man har alltså ökat ramen för landstingen med sammantaget 13 miljarder kronor just för att klara av köer till vård och behandling.

Fru talman! Jag begärde egentligen bara två saker i min avslutning. Det ena var att få utrett hur det kan komma sig att regeringen inte tänker fullfölja riksda- gens beställning från december i fjol, dvs. att det ska komma ett förslag under våren. Det andra var att jag skulle få svar på mina två frågor, på fråga 2 om den ekonomiska omfattningen och på fråga 3 om hur mycket det kan ha kostat att den socialdemokratiska regeringen har haft dessa förslag i sin byrålåda i fem år i stället för att göra någonting av dem. Såvitt jag förstod av statsrådets anförande fick jag inte svar på någon av dessa frågor. Jag betraktar då för resten av debatten den frågan som avklarad. Regeringen tänker strunta i riksdagsbe- ställningen, som var gjord av dess egna partivänner i december i fjol. Det kommer inget förslag under våren. Även om Ingela Thalén så sent som för några dagar sedan i Malmö, om man får tro departementets pressmeddelande, sade att det kommer förslag i vår har vi nu i kammaren fått besked om att regeringen inte avser att fullfölja den beställningen. Det är väl det som får gälla. Det är mycket illa, och det finns anledning att återkomma till detta i annat samman- hang. Min andra fråga handlade om den ekonomiska omfattningen. Jag nämnde förut att resultatet av den uppgörelse som bl.a. Folkpartiet gjort med regeringen hade lett fram till ungefär en tjugondel av det som försöken handlade om. Nu säger statsrådet att det skulle starta lite långsammare. Det får man väl säga om man föreslår en tjugondel i stället för det som det är fråga om. Den konkreta frågan är denna. Om man har sam- ma omfattning som i de lyckosamma försöken skulle försäkringskassorna i landet tillåtas - jag understryker tillåtas - göra upp med andra aktörer inom en ram på i dagsläget mellan 4 och 5 miljarder kronor. Min andra fråga handlade just om huruvida det förslag som nu är försenat, återigen, kommer att innehålla någonting som liknar den omfattningen, eller om Socialdemokraterna återigen kommer att ge sken av att man vill göra någonting, som man gjorde i uppgö- relsen med oss, Centerpartiet och Miljöpartiet, och sedan komma fram med någon tjugondel eller någon femtondel eller vad det kan vara fråga om. Kommer det förslag som nu utarbetas, tydligen med all tänkbar expertis, att leda fram till en omfattning som liknar den som fanns i de Finsamförsök som har utvärderats och fått goda resultat? Min tredje fråga var möjligen något mer polemisk men innehöll en mycket allvarlig sak, nämligen om statsrådet eller regeringen har någon aning om vilka kostnader som har uppstått på grund av att man nu har legat på den här frågan i fem år efter att utvärde- ringen kom fram. Jag gör nu ett försök - jag har väl bara något för- sök kvar i denna debatt - att få statsrådet att svara. Jag hoppas att det blir större utrymme för svar än det var i det skriftliga svaret och i det anförande som statsrådet har hållit i den delen. Jag har några kommentarer till ett par andra delar av det hela. Statsrådet säger att det har varit en hel del krångligheter och strul. Det är väl det snällaste man kan säga om den socialdemokratiska hanteringen av den här frågan. Jag noterar ändå att vi är överens om att den inte har skötts speciellt väl. Vi kan diskutera om Socialstyrelsens och Riksför- säkringsverkets utvärderingar är för optimistiska eller för bra. Så kan det förstås vara här i världen. Jag har inte sett så många inlägg som pekar på det. Regering- en och Socialdemokraterna har ändå haft ungefär 60 månader på sig att plocka fram detta. Till sist vet jag mycket väl, som Ingela Thalén nämnde, att det fanns arbete gjort innan vi kom till Socialdepartementet för att få det här till stånd. Det var mycket bra. Det kom den gången efter fem sex års tjatande från Folkpartiets sida här i riksdagen. Jag vitsordar gärna att det fanns arbete gjort. Det gör det ännu mera obegripligt att socialdemokratin har förse- nat det här i sju åtta år därefter.

Fru talman! Nu för vi, helt riktigt, en debatt med en mycket bestämd utgångspunkt, och egentligen med en ganska smal inriktning, därför att interpella- tionen begränsar sig till det. Bo Könberg beskriver det som om detta vore det enda saliggörande verkty- get som skulle åstadkomma en radikal förändring när det gäller arbetslivets villkor, som är så oerhört vikti- ga för dem som blir skadade eller sjuka på sitt arbete. Så är det ju inte. Regeringens elvapunktsprogram innehåller just precis det breda anslag som krävs för att åstadkomma en verkligt stor förändring. Det handlar om förebyg- gande insatser. I dagsläget handlar det om insatser för dem som är berörda nu. Det handlar om de stora folkhälsofrågorna. Jag går inte vidare in på detta nu. Det är en annan typ av debatt. Jag säger detta därför att det här handlar om att möjliggöra samverkan mellan olika aktörer för att nå de individer som behö- ver insatser från mer än ett av de övriga områdena. De behöver mer än insatser från Arbetsmarknadsver- ket eftersom det inte räcker. De behöver andra insat- ser än enbart dem från socialförsäkringsadministra- tionen eller kommunens stöd i form av t.ex. socialbi- drag. De behöver kanske dessutom utbildning. Vi vill skapa ett utrymme för just denna samverkan. När det då går över från en försöksverksamhet till en generell ramlag - låt oss kalla det så - innebär det att man översätter geografiskt och annat begränsat arbete till någonting som ska vara möjligt för alla individer och alla handläggare över hela landet. Då bör man också ta särskild hänsyn till sekretessfrågor och andra rättssäkerhetsfrågor för att de ska stötas emot det som är de stora systemens väldigt viktiga uppdrag, nämligen att sörja för människor inom sitt politikområde. Bo Könbergs inriktning är att det är socialförsäk- ringen som ska stå för de ekonomiska kostnaderna här. Min inriktning är att socialförsäkringen ska an- svara för sin del av dessa. I viss omfattning ska man kunna översätta passiva bidrag till aktiva insatser. Men det får inte innebära att socialförsäkringens huvuduppgift, nämligen att vara en ekonomisk trygg- het för dem som drabbas av sjukdom och arbetsskada, åsidosätts. Sedan kan vi översätta detta för de olika politikområdena i övrigt. Vi är överens om att man ska samverka. Jag me- nar att denna samverkan också ska innebära ett eko- nomiskt ansvar för de respektive aktörerna. Det är för ringa in detta ansvarstagande som det krävs ett väl- digt noggrant förberedande arbete. Det arbetet var och är inte förberett i något av de här försöken. Jag tycker att försöken är bra. Slutsatserna är lite olika. Resultaten av dem är väldigt olika därför att ansatser- na i försöken har varit skilda. Det har ju också varit avsikten med de olika försöken. Vi återkommer med en diskussion under våren. När jag säger förslag i det här sammanhanget av- ser jag att vi under hösten ska återkomma till riksda- gen med ett förslag som riksdagen kan behandla. Men i vanlig ordning måste naturligtvis förslag som re- geringen lägger fram ha varit föremål för remissbe- handling och analys, och det vet jag att riksdagen också kräver. Det brukar riksdagen gärna vilja ha innan man tar ställning till ett regeringsförslag. När jag säger förslag till riksdagen är det alltså förslag som man ska kunna ta ställning till här i riksdagen. Men det är klart att vi under våren måste presentera den avsikt vi har när det gäller inriktningen på ett sådant förslag.

Fru talman! Det är enkelt att läsa innantill, åtmin- stone om man har framför sig det som var riksdagen beställning från slutet av förra året. Det stod ju Ingela Thaléns partivänner bakom i hög grad. Utskottet föreslår vidare att riksdagen som sin mening ska ge regeringen till känna att regeringen under våren 2002 bör återkomma med ett förslag. När riksdagen skriver så vet både Ingela Thalén och jag att man menar att man kommer till riksdagen med en proposition. Det är inte att man håller tal i Malmö, Göteborg eller någon annanstans. Det handlar om att riksdagen be- ställer konkreta förslag. Det här är, för att upprepa mig, en av de mest skandalartade behandlingarna av en stor och viktig fråga som jag påminna mig under 90-talet. Det är jag inte van vid från Ingela Thaléns sida. Hon är förvisso inte ensam om denna skandal. Hon delar den med ett stort antal socialdemokratiska regeringskolleger un- der 90-talet. Ingela Thalén får gärna säga att jag tar upp en smal inriktning, men hon har förstås väldigt fel när hon påstår att jag hävdar att detta är det enda saliggö- rande. Det finns mycket få områden i det mänskliga livet där jag påstår att det finns någonting som är det enda saliggörande, och så är det förvisso inte på det här området. Överenskommelsen handlade om att vi skulle få till stånd den här möjligheten, den här tillå- telsen, för försäkringskassorna att, om de bedömde det som en klok användning av pengarna, ta bort det förbud som Ingela Thalén och regeringen upprätthål- ler för försäkringskassorna att göra upp med lands- tingen. Det är precis detta det handlar om. Fru talman! Nu gör jag ett allra sista försök. In- räknat själva den skriftliga frågan är det väl fjärde gången som jag försöker få besked från Ingela Thalén på den här punkten. Kommer det nu återigen försena- de förslaget att innehålla en tillåtelse för försäkrings- kassorna i landet att, om de anser det rimligt, disponera medel upp till samma nivå som i Finsam- försöken, dvs. någonstans mellan 4 och 5 miljarder kronor, eller inte? Ska det var så omöjligt att få svar på detta?

Fru talman! Regeringen kommer inte att komma tillbaka till riksdagen med ett förslag som innebär enbart en samverkan mellan försäkringskassan och hälso- och sjukvården. Vi kommer att komma tillbaka till riksdagen med ett förslag som innefattar det som riksdagen har ringat in, nämligen en samverkan mel- lan kommunens socialtjänst, arbetsmarknadsområdet, hälso- och sjukvården och försäkringskassan. Det är just denna samverkan mellan flera aktörer som är utgångspunkten. Det handlar om att möjliggöra för alla dessa aktörer att samverka med varandra, inklu- sive försäkringskassan. Huruvida det ska innebära någon procentsats inom socialförsäkringen eller inte har jag inte tagit ställning till. Det väsentligaste för min del är att denna samverkan innebär att man ska nå resultat när det gäller den enskilda individens behov. De behoven varierar oerhört mycket. Mot bakgrund av de slutsatser och analyser som är gjorda under det senaste året kan vi konstatera att det hand- lar mer om arbetslivsinriktad rehabilitering än om ren medicinsk vård och behandling. Båda är viktiga, men tyngdpunkten har förskjutits beroende på att man har varit duktigare på vård och behandling under senare år. Man har gjort en hel del på det området tack vare de resurser som har förts över till hälso- och sjukvår- den. Nu behöver man avsevärda insatser till området arbetslivsinriktad rehabilitering. Det är också min bedömning att man kanske behöver vidga området arbetslivsinriktad rehabilitering på ett sådant sätt att man där inkluderar frågor som rör t.ex. alkoholbe- handling och andra områden som påverkar förmågan och möjligheten att komma tillbaka till ett arbete.