Sexualförbrytares tillgång till Internet

Fru talman! Carina Adolfsson Elgestam har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att hindra personer dömda till rättspsykiatrisk vård från att använda mobiltelefon och datorer. Den 1 juli 2006 infördes ett tillägg i lagen (1991:1128) om psykiatrisk tvångsvård (LPT) och lagen (1991:1129) om rättspsykiatrisk vård (LRV) gällande elektronisk kommunikation inom den psykiatriska tvångsvården. Den nya bestämmelsen innebär att det i vissa fall är möjligt att på laglig grund begränsa enskilda patienters möjlighet att kommunicera med sin omgivning. Ett beslut om inskränkning av rätten att använda elektroniska kommunikationstjänster får tas om det är nödvändigt med hänsyn till vården eller rehabiliteringen av patienten eller för att undvika att någon annan lider skada. Före lagändringen fanns inga som helst möjligheter att på laglig grund införa restriktioner mot nyttjande av elektroniska kommunikationstjänster inom den psykiatriska tvångsvården. Utgångspunkten vid ställningstaganden till tvångsåtgärder inom psykiatrin är att så långt som möjligt undvika inskränkningar i patientens integritet. Inskränkningar i möjligheten att kommunicera med omgivningen innebär intrång i den personliga integriteten och ingrepp i grundlagsskyddade rättigheter, såsom yttrande- och informationsfrihet. Trots detta kan det vara nödvändigt att i vissa fall begränsa enskilda patienters möjlighet att kommunicera med sin omgivning via elektronisk kommunikation. Samtidigt med lagändringen 2006 utvidgades Socialstyrelsens tillsynsansvar till att även omfatta frågor om säkerhet vid sjukvårdsinrättningar där det får ges psykiatrisk tvångsvård eller rättspsykiatrisk vård. År 2008 inkom Socialstyrelsen med en utvärdering av den nya lagstiftningens tillämpning och konsekvenser. Socialstyrelsen föreslog bland annat att regeringen bör överväga om reglerna om inskränkning av tvångsvårdades rätt att kommunicera i någon mån behöver förtydligas eller modifieras. Den 10 juli 2008 fattade regeringen beslut om direktiv till Utredningen om översyn av den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen (dir. 2008:93), den så kallade Psykiatrilagsutredningen. Den särskilda utredaren ska se över hur lagstiftningens innehåll och struktur kan förenklas och förtydligas med bibehållna krav på säkerhet. Utredningens direktiv innefattar bland annat en översyn av ordnings- och säkerhetsregler som bör kunna föreskrivas i samband med psykiatrisk tvångsvård och rättspsykiatrisk vård, exempelvis förbud mot mobiltelefoner. Utredningen ska redovisa sitt uppdrag senast den 15 december 2011. Mot bakgrund av att utredningen arbetar med sitt uppdrag har jag för närvarande inte för avsikt att vidta några åtgärder för att förändra lagstiftningen.

Fru talman! En 38-åring åtalas på fredagen för att ha laddat ned över 24 000 barnporrbilder och nära 200 filmer, uppger TV 4-nyheterna Värmland. Detta ska ha skett samtidigt som mannen satt på den rättspsykiatriska kliniken i Kristinehamn och avtjänade ett straff för just barnpornografibrott. Den 10 januari 2011: Två dömda pedofiler misstänks ha laddat ned barnporr på rättspsyk i Växjö. Det skriver Smålandsposten. Det här är bara två rubriker från medierna under 2011 utifrån hur det faktiskt ser ut i verkligheten. Den här problematiken runt lagstiftningen angående dem som är dömda till vård och deras möjligheter att använda Internet och mobiltelefoni har naturligtvis flera sidor. Men de personer som har tillgång till mobil eller Internet - i dag spelar det egentligen ingen roll, för har man en mobiltelefon har man tillgång till Internet, så man behöver inte ens ha dator längre - kan alltså fortsätta med sin brottsliga verksamhet. De kan fortsätta att exempelvis förfölja och sextrakassera människor om de är dömda för det. Det kan liksom inte vara okej. Därför är jag lite besviken på ministerns svar utifrån hänvisningen till den utredning som tillsattes 2008. Nu skriver vi 2011. Det har gått ganska lång tid. Det här pågår fortfarande ute i samhället, och ministern har inte varit beredd att skynda på en förändring av lagstiftningen. Det är nu ganska exakt två år sedan, fru talman, som vi senast hade en debatt om den här frågan och den här problematiken. Då hänvisade ministern till samma sak. Det pågår en utredning. Vi får vänta på den. Jag anser att vi inte har tid att vänta. Det finns två sidor av detta. Det ena gäller dem som faktiskt blir drabbade ute i samhället av de här förövarna. Det andra gäller dem som är dömda och deras rätt och möjlighet till rehabilitering. Om man kan fortsätta med det brott som man har begått är det ju på gränsen till omöjligt att bli rehabiliterad. Det finns ingen här i kammaren som skulle komma på tanken att man, när man ska rehabilitera en alkoholist, ska servera alkohol och se till att det hela tiden finns tillgängligt framför näsan. Med de ögonen borde man också se på den här problematiken. Det vore kanske läge att se till att skynda på just den här delen av utredningen och be om att få ett specifikt förslag. Socialstyrelsen har ändå, precis som ministern säger i sitt svar, pekat på brister. Och när man har en utredning går det att lyfta ut det specifika problemet och se till att man får en lagstiftning som just bemöter detta. Då blir frågan: Är ministern beredd att skynda på, så att vi får en bättre lagstiftning?

Fru talman! Det första man måste säga är att ingen kan vara nöjd med att personer begår övergrepp på andra genom att titta på barnporr eller annat som är förbjudet. Ingen kan vara nöjd med att det förekommer över huvud taget. Det gäller naturligtvis allra minst om det sker när personen är dömd och bakom lås och bom. Detta är helt oacceptabelt. Därför har vi en lagstiftning som gör det möjligt för klinikerna inte att generellt förbjuda all användning av elektroniska hjälpmedel men att förbjuda enskilda personer att använda till exempel dator eller mobiltelefon. Den rätten har överläkaren. Jag tror att vi alla blir lika upprörda när vi hör om de här fallen och när vi ser de här exemplen. Det här är inte tolerabelt. Men vi måste ändå se till att vi arbetar på ett sätt så att vi får en fungerande helhet. Jag är säker på att Carina Adolfsson Elgestam, om hon hade varit på andra sidan, det vill säga befunnit sig i regeringsställning, hade tyckt att det hade varit rimligt att utredningen skulle pågå. Det är på något sätt oppositionens privilegium att önska saker och ting snabbare och vilja mer och så vidare. Men vi har ändå att se till att vi får en helhet. Den här utredningen jobbar kanske med något av det svåraste vi har att ägna oss åt, nämligen att få en lagstiftning av helheten, som faktiskt fungerar och som kommer att bära över tiden. Den kommer att beröra många av de personer som i framtiden kommer att bli dömda för fruktansvärda brott och övergrepp som man helst inte ens vill tänka på. Det gäller att vi får en väl fungerande helhetslagstiftning. Jag tror därför att det är svårt - jag tror heller inte att det finns mycket tid att vinna på det - att bryta ut en del. Jag tror att vi ska arbeta på det metodiska sätt som vi har tänkt oss. Och vi gör det i vetskap om att en enskild överläkare kan fatta de här besluten, som jag sade. Det handlar inte om att generellt förbjuda tillgång till Internet eller annan elektronisk kommunikation, men man kan göra individuella prövningar och därmed förbjuda enskilda personer att använda det här. Det är den väg som vi får gå. Sedan får vi se om utredaren kommer fram med några ändamålsenliga förslag som gör att vi enklare, i vårt tidevarv, kan skära av informationskanaler, eller vad vi ska kalla det, för personer som är insydda och som inte ska ha tillgång till hjälpmedel för att återigen kunna förgripa sig på de här barnen.

Fru talman! Det är inte utan att man blir lite orolig när man lyssnar på ministern, utifrån att vi ska utreda sakta och metodiskt. Det har vi gjort sedan 2008. Och så ska man komma med ett helhetsförslag. Fru talman! Jag tror att det finns många runt om i Sverige som önskar att den här regeringen hade gjort det vad gäller sjukförsäkringen också, tittat på helheten. Ministern tror att det är svårt att lyfta ut den här specifika frågan. Det begås kanske inte sådana här brott dagligen men kanske i alla fall varje vecka. Och det är allvarligt. Ministern säger också att vi alla blir väldigt upprörda. Då kan man faktiskt skynda på det här. Jag kan visa på ett exempel på detta, fru talman. Den här regeringen har inte varit främmande för det här tidigare. Regeringen tillträdde den 5 oktober 2006. Då hade man väldigt bråttom med att ändra a-kassan, så pass bråttom att beslut fattades här i riksdagen den 21 december 2006. Då var det inga problem med att hasta fram ett beslut. Sedan vet vi alla att det fanns vissa brister i det och även att regeringen rättade till ett par saker under resans gång. När det verkligen finns ett intresse från regeringens sida av att ändra en lagstiftning kan man alltså göra det på bara några månader. Här har man haft flera år på sig, och man har medvetet inte velat lyfta ut just den här frågan. De som är dömda till rättspsykiatrisk vård kan fortsätta med det som de höll på med innan de blev dömda. Det kan inte vara rätt och riktigt vare sig mot den enskilda individ som är dömd och som behöver bli rehabiliterad eller mot dem som av olika anledningar kanske blir fortsatt förföljda. Då känns det jättemärkligt att ministern säger att man måste jobba metodiskt. Det blir ännu mer allvarligt när ministern avslutar med att säga att den här utredningen ska lämnas i slutet av 2011 och att vi sedan får se. Inte ens då vet vi alltså hur det blir. För sedan ska det här naturligtvis ut på remiss och kanske dras i ytterligare långbänk. Det vore bättre om ministern mycket tydligt sade: Ja, jag är beredd att se till att vi går lite snabbare fram och får till stånd en lagstiftning som gör att just de personer som det här handlar om inte får tillgång till Internet. Det är nämligen inte så enkelt som att man bara måste titta på individen. Man måste titta på hela avdelningen. De människor som av olika anledningar har fått de här domarna är ju inga änglar, utan de kan mycket väl stjäla sin kompis mobiltelefon och så vidare i de öppna rum som finns. Man måste verkligen se till helheten. Man kan göra det, och man kan fatta snabba beslut. Därför tycker jag att ministern brister i sitt svar och faktiskt inte tar ansvar utifrån att det här tyvärr fortfarande kan fortgå runt om i landet.

Fru talman! Om världen vore så enkel som Carina Adolfsson Elgestam målar upp skulle vi inte ha några problem över huvud taget, utan då skulle vi snabbt klippa till med en lagstiftning och fixa till det allra mesta. Men vi behöver en grundlig utredning för att ta ett helhetsgrepp på några av de riktigt svåra områden vi har, och det är precis det vi har. Jag har inte sagt, vilket Carina Adolfsson Elgestam nu sade, att man ska utreda sakta. Det har jag verkligen inte sagt. Jag vill att utredningarna ska jobba så fort som de någonsin kan, men de har ett antal svåra uppgifter som de ska lösa. Carina Adolfsson Elgestam passar på att bli upprörd över att jag säger att vi får titta på vad utredaren kommer fram till. Det vore väl sensationellt om jag sade att det utredaren kommer fram till, oavsett vad det är, ska genomföras. Självklart ska det prövas i en remissomgång, och alla ska få säga sitt omkring detta. Vad vi resonerar om nu är inskränkningar av grundlagsskyddade fri- och rättigheter. Det måste hanteras med noggrannhet för att det ska stå sig över tid. Sedan är det fortsatt så att det finns en möjlighet för överläkaren att förbjuda det här för enskilda patienter. Det är fel att generellt förbjuda på en anläggning eller klinik, men det är möjligt att för enskilda patienter fatta de här besluten. Det är ingen som har påstått att det skulle vara en enkel väg att gå. Vore det enkelt skulle problemet inte finnas. Men det finns inga enkla vägar, och vi måste göra det så att vi får något som håller över tid. Det här är verkligen inget försvar eller en förklaring till någonting, men låt oss påminna oss om att fram till den 1 juli 2006 kunde detta pågå hur som helst. Då hade inte klinikerna någon möjlighet att stänga ned denna verksamhet över huvud taget. Sedan tillkom, under tidigare regering, klokt nog en lagstiftning som gjorde det möjligt att fatta beslut omkring enskilda personer. Det var väldigt bra. Jag är lika upprörd som Carina Adolfsson Elgestam i den här frågan. Jag vill säkerställa att vi hittar en trygg och bra lagstiftning som täpper till de här möjligheterna för personer som inte ska ha tillgång till nätet att använda det på ett sätt som innebär kontinuerliga övergrepp på personer som inte kan skydda sig själva.

Fru talman! Den lagändring som gjordes 2006 var bra, men det var bara ett steg i rätt riktning. Redan 2008 visade det sig att det inte räckte och att mer måste göras. Därför tillsattes utredningen. Det var bra att utredningen tillsattes, men problemet är att man inte gjorde en specifik del i utredningen där man skulle presentera ett förslag snabbare och tidigare än i slutet av 2011. Nu till sommaren, den 10 juli, har det gått tre år. Det kan man säga är att gå väldigt grundligt till väga. I en sådan här angelägen fråga kan man arbeta något snabbare även när det är svåra frågor och även när det handlar om grundlagen. Det handlar om viljan och vad man tycker är viktigt. Därför blir det ändå på ett eller annat sätt lite konstigt när ministern säger att han också blir upprörd. Är man upprörd - se då till att göra någonting åt saken! Jag kan bara konstatera att på rättspsyk i Växjö har det ändå varit så att man under tre år haft ett förbud som har varit bra såväl för de dömda och deras rehabilitering som för personalen som jobbar där, för det här spelar också roll rent arbetsmiljömässigt. Men nu har man varit tvungen att öppna upp så att fler får tillgång till och kan använda datorer på den öppna avdelningen, vilket ökar risken för att fler kommer att använda datorn på ett sätt som inte är korrekt, framför allt inte gentemot människor som finns ute i samhället. Tack för debatten!

Fru talman! Det här är otroligt angelägna frågor. Det är jätteviktigt för rehabiliteringen av de personer som har gjort sig skyldiga till avskyvärda brott och för de brottsoffer som de lämnat efter sig. Många gånger har det handlat om barn. Det spelar en väldigt stor roll över huvud taget vilka signaler vi sänder. Jag tror att det är mycket viktigt att vi får en bra lagstiftning på plats över huvud taget. Den psykiatriska tvångsvårdslagstiftningen är oerhört ingripande för den enskilda personen. Vi har sett många fall diskuteras när det handlar om personer som har begått ett brott där slutsatserna kommer att handla om i fall personen i fråga var vid sina sinnens fulla bruk när brottet begicks eller inte, och påföljderna blir helt olika beroende på hur man bedömde det läget. Det är väldigt viktigt att vi får en lagstiftning som fungerar som helhet framöver. I detta ingår också att se till att vi får en så bra rehabiliteringsmöjlighet som möjligt och påföljder som är kännbara för de personer som gör sig skyldiga till dessa brott, men jag tror att allting behöver ses i ett sammanhang. Det är enkelt att säga att vi bryter ut den här lilla delen, och så gör man det först, men då får man ju inte den helhet som jag tror att man behöver ha. Det är självklart vansinne att tänka sig att vi med berått mod skulle låta den här typen av handlingar fortgå på våra anstalter eller kliniker. Vi vill sätta stopp för det. I dag finns en möjlighet för överläkaren att sätta stopp när det gäller enskilda personer. Kanske kan vi få fram ett bra och hållbart förslag som gör att den möjligheten utvidgas. Det är inte acceptabelt, det som pågår, och vi behöver se till att vi stänger till det. Jag tror att vi har den snabbast möjliga vägen framför oss.