Sida:s stöd till Palestina

Herr talman! Cecilia Wikström har frågat mig om jag avser att vidta några åtgärder för att få fakta om vilka de faktiska mottagarna är av Sidastödet till palestinierna på Västbanken och Gaza. Låt mig först säga att jag instämmer i att det givetvis är oerhört viktigt att ha säker kunskap om att det svenska biståndet tillfaller dem som stödet är avsett för. Det är därför också viktigt att vi följer upp och noggrant utvärderar våra biståndsinsatser för att behålla och uppdatera denna kunskap. Svenskt bistånd till det palestinska folket inleddes redan på 1950-talet med stöd till UNRWA, FN:s organ för stöd till de palestinska flyktingarna. Det första bilaterala avtalet för utvecklingssamarbete med Västbanken och Gaza ingicks 1996. Sidas stöd till palestinierna sker i enlighet med ett regeringsuppdrag, som formuleras i gällande landstrategi för utvecklingssamarbetet med Västbanken och Gaza. En landstrategi för Västbanken och Gaza antogs av regeringen i juli 2001 och har förlängts till att gälla till utgången av 2004. Vi är nu i färd med att utarbeta en ny strategi som ska börja gälla i början av nästa år. De övergripande målen för svenskt utvecklingssamarbete med Västbanken och Gaza är att främja fredlig utveckling och en fredsprocess mellan israeler och palestinier. Det är regeringens uppfattning att uppbyggandet av en fungerande palestinsk demokratisk rättsstat och ett aktivt civilt samhälle bidrar till att skapa förutsättningar för en återupptagen fredsprocess. Slutmålet är en ekonomiskt hållbar och demokratisk palestinsk rättsstat vid sidan om staten Israel. Utvecklingssamarbetet är ett redskap för att stödja denna utveckling, som ytterst också syftar till att öka säkerheten för Israel och för regionen som helhet. Den upptrappning av konflikten som följde efter den andra intifadans utbrott i september 2000 har inneburit delvis förändrade prioriteringar i biståndet. Det palestinska samhället befinner sig i en djup kris, och behoven är enorma. Utbetalningarna uppgick år 2003 till 164 miljoner kronor. Insatserna på det humanitära området har ökat under de senaste två åren till 89 miljoner kronor år 2003 jämfört med 15 miljoner kronor år 2001. Sverige ger även betydande bidrag till UNRWA; 175 miljoner kronor i år. Huvudfokus i biståndet till de palestinska områdena förblir barns välfärd, sysselsättningsskapande program, stöd till upprätthållande av samhällsservice och humanitärt bistånd. Inget svenskt obundet budgetstöd går till den palestinska myndigheten. En liten del av det svenska stödet till palestinierna kanaliseras i dag via ESSP, Emergency Services Support Program, som inrättats av Världsbanken för finansiering av driftskostnader inom den sociala sektorn, huvudsakligen på skol-, hälsovårds- och infrastrukturområdet. Sida har hittills bidragit till ESSP med 40 miljoner kronor för år 2003 och 45 miljoner kronor för år 2004. Dessa pengar kanaliseras till de palestinska fackministerierna och går således inte till den palestinska myndighetens budget. Inom ESSP sker en noggrann uppföljning, vilken regeringen och Sida har förtroende för. Det är i sammanhanget värt att notera att det finansiella reformprogram som den palestinska myndigheten genomfört har varit framgångsrikt. Både Världsbanken och IMF delar denna bedömning. Vad gäller uppföljning och kontroll av det svenska biståndet ingår Sida ett särskilt avtal för varje projekt. Dessa avtal innehåller noggranna regler för såväl den innehållsliga och finansiella redovisningen av projektet som för hur revisionen ska utföras. Revisionen görs av internationella och auktoriserade revisionsbyråer. Regeringens bedömning är att denna kontrollmekanism fungerar väl.

Herr talman! Jag vill tacka biståndsministern för ett långt och uttömmande svar, även om vår verklighetsbeskrivning eller historiska återgivning skiljer sig på några punkter. Ursprungligen ville jag också fråga ministern om hemligstämplingen av Sune Perssons rapport men fick i uppgift att det var en åtgärd som Sida hade vidtagit, så därför fick den frågan inte ställas. Nu vet vi att sakernas tillstånd förhåller sig något annorlunda från denna skildring också. Men det känns angeläget att debattera biståndet till Palestina. Docent Persson rekommenderade i rapporten, som nu är tillgänglig för oss alla efter att hemligstämplingen har hävts, att det svenska biståndet till den palestinska myndigheten borde ha upphävts redan 1997 - det säger han med all önskvärd tydlighet - därför att han menar att Arafat redan då var i färd med att lägga all väsentlig makt under sig och att bygga upp en polisstat, en totalitär stat, i Mellanöstern. Så hemligstämplades den här rapporten. Jag har så sent som alldeles nyss, för en timme sedan, fått veta av Sune Persson att det var UD och ministern på UD som 1997 gav Sida order att hemligstämpla den här rapporten. Jag har också fått löfte att berätta det i den här debatten här i kväll. Sida hade alltså kort efter att rapporten släpptes en offentlig debatt om Palestina från vilken man uteslöt Sune Persson från att delta, och man lade munkavle på den journalist som samordnade utfrågningen och ledde debatten. Detta är anmärkningsvärt och mycket intressant politiskt stoff, inte bara i Sverige utan också i andra länder. Svaret synes alltså vara en efterkonstruktion. Men nu pratar vi om Sidas medel till den palestinska myndigheten, som Carin Jämtin här har återgett sin syn på. Sida har sagt så sent som den 10 mars att Sida inte kanaliserar några medel till myndighetens budget. Den 5 september, för bara en månad sedan, sade biståndsministern i TV-programmet Agenda att medel faktiskt går till den palestinska myndigheten men att revisionen nu fungerar så bra att det inte föreligger några problem. Jag vill då fråga: Vad är det som är sant i detta? Uppenbarligen ger Sida och biståndsministern helt olika besked i den här frågan. Vad är sanning, vad är mörkläggning och vad är riktig lögn? Frågorna växer fram, och det är viktigt att det här reds ut. Det finns mycket att säga kring det här. Det viktiga borde ju vara det humanitära biståndet till det så väl behövande palestinska folket, rent vatten, fungerande infrastruktur och så vidare, för det är ett folk som är hårt prövat efter intifadans utbrott 2000. Jag tycker att det skulle vara viktigt och riktigt att få veta hur biståndsministern ser på det här, och framför allt: Vad är det som är sant? Det märkliga i biståndsministerns svar här i dag är inte vad som står där utan vad som inte står där. Det uppseendeväckande är det som inte finns med. Jag noterar att inte ett enda ord som terror eller terrorism nämns i svaret. Det är ändå det som ligger till grund för att det palestinska folket behöver hjälp och behöver vårt bistånd. Man antyder inte ens något om den dödskult som driver palestinier till självmordsbombning med civila mål på den israeliska sidan och ingenting om attackerna och de organisationer som inspirerar till allt det hemska som sker. Det är ju faktiskt så att den palestinska myndigheten medverkar till detta i och med att man har med Hamas på sin hemsida och talar om Hamas som en befintlig del av den palestinska myndigheten.

Herr talman! Ministern säger i sitt interpellationssvar att "de övergripande målen för svenskt utvecklingssamarbete med Västbanken och Gaza är att främja fredlig utveckling och en fredsprocess mellan israeler och palestinier". Med tanke på dessa ord måste det därför vara av största vikt att man är absolut säker på att alla dessa miljoner av skattebetalarnas pengar som öses över det palestinska folket också går till fredlig utveckling och inte till vapen eller mutor i en korrumperad myndighet. Om jag förstår alla siffrorna rätt har ca 284 miljoner år 2004 getts som bistånd till palestinierna. Det är en ganska ansenlig summa. Till detta ska läggas alla miljoner från andra länder - EU, FN via UNRWA med flera. Sune Persson skriver i sin rapport 1997, och man kan befara att det inte blivit bättre sedan dess, att det finns ca 40 000 palestinska säkerhetspoliser på 3,7 miljoner palestinier, och att ett antal givarländer byggt en ny polisstat i Mellanöstern. Arafats olika säkerhetstjänster stöttar upp en politisk elit på 1 000-2 000 palestinier vilka skaffar sig en privilegierad ställning med luxuösa villor, mångfald av tjänstebilar, utlandskonton med mera. Sune Persson skriver också att den palestinska myndigheten läggs under det civila samhällets institutioner, vilket försvårar för biståndsgivarna. Biståndsministern svarar att revisionen av de svenska biståndsmedlen görs av internationella auktoriserade revisionsbyråer, men då är mina frågor till biståndsministern: Hur har uppdragen sett ut till dessa revisionsbyråer? Gäller det bara siffergranskning? Sker en dokumentation på plats? Vilka är mottagarna? Är det NGO:er, som man har superkoll på, eller är det organisationer som är PA:s förlängda arm? Arafat undertecknar varenda check med sin egen penna. Hur görs uppföljningen av revisionerna? Och hur kan regeringen veta att militärpoliserna inte får något stöd av Sverige? Det finns fjorton olika grenar av militärpolisen. Allt detta kostar pengar.

Herr talman! Jag vill ta tillfället i akt och också i denna fråga säga att vi i Sidas styrelse snuddat vid de här frågorna. Så långt jag minns uppfattade vi inte att det var något konstigt med hemligstämpeln, i alla fall inte såsom vi fick informationen. Jag delar också den bedömning som ges i svaret i det sammanhanget. Men jag förstod också att debatten skulle bli vidare än just denna fråga, och därför vill jag försäkra mig om att vi inser hur viktigt det stödet är som palestinierna på olika sätt får. De är mycket hårt trängda, inte minst med tanke på det som händer i Gaza i dag, och situationen ger inte utrymme för någon perfektionism. Man måste inse att om man lever under de omständigheter som palestinierna gör i dag, särskilt i Gaza, kan inte allting fungera perfekt, utan oegentligheter förekommer också. Sådant har vi problem med i alla biståndsländer, och i den här situationen är det kanske än mer naturligt. Men självklart ska vi på olika sätt försöka bekämpa det. Vi har i andra sammanhang sett medieuppgifter som överdramatiserat utvecklingen i Palestina. Det är en mycket komplex verklighet, och här diskuterar vi två helt ojämlika parter. I ett sammanhang diskuterar vi bland annat stödet till olika förhandlingar som pågår, och jag tycker att det är oerhört angeläget att det stöd som verkligen är inriktat på fred, MR och dialog får all den uppbackning som det över huvud taget kan få - och naturligtvis också kritik när det är berättigat. Det jag vill försäkra mig om från biståndsministerns sida är att vi ger ett fortsatt ambitiöst stöd till fredsprocessen. Det stödet kan inte bara ges i någon allmän form till det palestinska folket, utan om vi ska ha en fredsprocess i gång måste det ges till den palestinska myndigheten. Jag kan därför inte tänka mig att vi skulle upphöra med allt stöd till den palestinska myndigheten. Det är en fullständigt orealistisk tanke. Jag ser att det i ministerns svar talas om obundet stöd, men stödet är ju inte obundet om vi ger det till fredsprocessen. Det måste riktas så att den palestinska myndigheten använder det till just detta. Jag vill, som sagt, försäkra mig om att biståndsministern är beredd att fortsatt stödja fredsprocessen. Sedan ställer jag naturligtvis upp på all kritik mot korruption och missriktad politik. Jag vill bara skapa ett rum för vari detta sker. Och kanske är det något kritiskt när vi talar om att palestinierna behöver all hjälp för att vända sig mot korruptionen samtidigt som ingen säger att vi bakom allt detta har en stenhård ockupationspolitik från den israeliska statens sida. Den måste vi också tala i klartext om. Att rikta kritik mot palestinierna är korrekt, men kritisera också hur israelerna uppträder exempelvis i Gaza med utomrättsliga avrättningar och så vidare. Det är oacceptabelt. Jag tycker alltså att vi ska försöka hålla en balanserad diskussion, men jag ställer naturligtvis upp på den kritik som är rättmätig mot den palestinska myndigheten när det gäller handhavande av medel och liknande.

Herr talman! Låt mig få börja med att påpeka att min tvekan inte handlar om stödet till palestinierna i sig utan sättet det genomförs på. Mitt syfte har hela tiden varit att säkerställa att pengarna verkligen går till den palestinska fattiga befolkningen, som är i stort behov av hjälp, och att våra skattemedel används på rätt sätt. Det här har ju varit en infekterad fråga sedan mycket lång tid. Biståndsministern och jag hade så sent som i våras en interpellationsdebatt angående denna fråga. Det intressanta är att man hela tiden förändrar svaren som ges. Ena gången är det Sida som hemligstämplat och andra gånger är det UD som gjort det. Det varierar helt enkelt. Jag fick inget svar då, och därför har jag och Gunnar Hökmark gjort en KU-anmälan om detta. Jag kommer nu att läsa direkt ur den anmälan. I sin rapport säger nämligen Sune Persson att "nedskärning bör ske i det svenska biståndet till Västbanken och Gaza. Biståndet till det palestinska civila samhället bör fortsätta. Alls inga svenska biståndsmedel bör ges direkt till den korrumperade Palestinska Myndigheten." Det intressanta är att dagarna innan rapporten skulle presenteras hemligstämplades den, och en tid därefter, trots rapportens slutsatser, reste dåvarande biståndsministern Pierre Schori till Arafat i Ramallah med löfte om ytterligare 158 miljoner kronor i bistånd till den palestinska myndigheten. Han bjöd också in Arafat till besök i Stockholm. I våras var det här väldigt oklart. Det har varit det ända tills nu. Därför har vi till konstitutionsutskottets granskning anmält frågan om enskilt statsråd tog initiativ till hemligstämplingen och vad syftet i så fall var. Vidare har man, trots återkommande kritik från flera internationella organisationer - den svenska rapporten handlar ju inte bara om Sverige utan även om andra som misstänker att den palestinska myndigheten förskingrat biståndsmedel i terrorsyfte eller för privat bruk - inte upphört att anslå pengar till myndigheten. Det gäller, som jag sade, ett flertal länder. Jag vill nu fråga: Varför tillåter vi att korruptionen och maktmissbruket får fortsätta? Är det inte dags att ompröva formen av bistånd till Palestina? Vi har en ny biståndsminister som inte var med på den tiden, och som kanske kan tänka sig att tänka lite annorlunda. Det måste väl finnas några andra än den palestinska korrupta myndigheten att kanalisera pengarna till. Och jag tror inte, som Berndt Ekholm, att vi måste ge pengarna till just den. Det måste finnas andra goda människor i Palestina som också kan klara av att stödja en fredsprocess.

Herr talman! Tack för interpellationen och en intressant diskussion om ett mycket viktigt ämne. Situationen för palestinierna på Västbanken och i Gaza är förskräcklig ur alla perspektiv. Sedan den andra intifadan påbörjades år 2000 har fattigdomen nästan dubblerats. Över 60 % av befolkningen lever i dag på mindre än 2 dollar om dagen. Arbetslösheten omfattar över hälften av befolkningen. Fattigdomen har i princip dubblerats på tre och ett halvt till fyra år. Situationen är förskräcklig för många människor, och ekonomin är totalt lamslagen. I ett sådant perspektiv ska man fundera på att Sune Perssons rapport lades fram för sju år sedan, 1997. Då var situationen helt annorlunda. Trots det var det många av rekommendationerna i Sune Perssons rapport som Sida valde att följa. Det är Sida som väljer medlen vid genomförandet av det bilaterala biståndet. Till exempel utgår inget obundet budgetstöd till den palestinska myndigheten. Det bistånd som går till Palestina är i form av projekt till lokala myndigheter genom andra kanaler, genom enskilda organisationer direkt till dem som genomför utbildningen, till barn eller till hälsovården och så vidare. Det är den typen av medel som är lätt att följa med en revision och den typen av uppföljning som vi gör i allt bistånd. Allt bistånd är offentliga medel och ska följas noggrant. Det ska komma till den målsättning som är uppsatt. Därför använder sig Sida, och för den delen Utrikesdepartementet i de fall det är multibistånd som går genom FN-systemet, av stora auktoriserade revisionsbyråer som följer upp såväl ekonomiskt som verksamhetsmässigt, även om en stor del av den verksamhetsmässiga uppföljningen självklart får göras av andra konsultbyråer, andra biståndsgivare och så vidare. Det får vara både auktoriserade revisorer och andra specialister på vissa områden för att verkligen se till att verksamheten uppfyller målsättningarna. Det blir verksamhetsmässig och ekonomisk uppföljning. Hemligstämplingen har, såvitt jag förstår, skett på Sida. Vad som skedde i korridorerna 1997 kan jag inte uttala mig om. Jag har inte sett i några papper vad som hände på den tiden. Vi har ingen kunskap om det. Hemligstämplingen skedde på Sida, och jag har inga andra kunskaper än det. En hemligstämpling är ingenting annat än en varningssignal och var vid det tillfället, 1997, ett sätt att säga att det finns personer och saker i den här rapporten som skulle skada Sveriges möjlighet att vara en partner i ett fredsförhandlande arbete. Det var det som hemligstämplingen i huvudsak handlade om. Dock följdes också, som jag sade i inledningen till det här svaret, ett flertal av de administrativa kanalvalen vad gäller biståndsarbetet. Man använde sig av en kraftigt ökad mängd enskilda organisationer och andra kanaler för biståndet just av det skälet. Att säga att rekommendationerna inte har följts är faktiskt felaktigt. Det tycker jag att man ska komma ihåg. Just för att det har varit en del problem med korruption och att andra givares pengar har hamnat på fel ställen har både Världsbanken och EU genomfört olika uppföljningar av hur den ekonomiska hanteringen har skett av de medel som har gått till olika delar av det palestinska folkets väl och ve. Bland annat har EU:s utvärderingskontor OLAF lämnat en preliminär rapport om det budgetstöd som EU lämnar. Man säger klart och tydligt att det inte finns några problem med pengarna. Det är en preliminär rapport. Den slutgiltiga rapporten kommer inom kort. Jag återkommer med det jag inte hunnit med.

Herr talman! Jag tvingas konstatera att Sverige genom detta agerande med ensidigt stöd till den palestinska myndigheten faktiskt har diskvalificerat sig själv från en medlarroll i Mellanösternkonflikten, den konflikt som eskalerade i och med den andra intifadans utbrott 2000. År 1997 pågick fortfarande en fredsprocess. Det vill jag påminna biståndsministern om. Hade man fortsatt förhandlingarna om ett fredsavtal efter Camp David år 2000 hade förmodligen den palestinska staten redan varit förverkligad, och två folk hade kunnat leva sida vid sida i stället för dagens terrorkrig som skördar enorma offer av död och våld på båda sidor. Hade den palestinska myndigheten motverkat och hejdat terroristerna och attackerna mot civila israeliska mål hade det troligen funnits ett fungerande samhällsbygge, en rimlig ekonomi och skolor att ge stöd till. Då hade vägen till fred och demokrati varit öppen. Jag tror inte, herr talman, att Sida medvetet stöder korruption eller terror, inte på något sätt. Men Sida måste förstärka kontrollen av de pengar som förmedlas till den palestinska myndigheten. Det finns andra internationella utvärderare, bland annat en i Storbritannien, som har tittat närmare på detta och som konstaterar att pengar försvinner i den korrupta palestinska myndighetens djupa svarta hål. Det kanske vore idé för Sida att också intensifiera det arbetet. Jag tror som sagt inte att det finns någon korruption eller terror som man medvetet stöder. Men det finns en överslätande acceptans och en slapp låt-gå-mentalitet som tyder på en bristande respekt för både den mottagande befolkningen och för oss skattebetalare som vill tro att våra biståndsmedel ska komma den hårt sargade befolkningen till del och i någon mån ge upprättelse.

Herr talman! Vi är alla här i kammaren överens om att bistånd ska och kan ges till fattiga, till kvinnor och till utbildning. Men frågan i dag är om pengarna till det palestinska folket verkligen går dit vi tror att det ska gå. Jag delar inte biståndsministerns uppfattning att de gör det. Ett exempel är bland annat att 169 EU-parlamentariker 2003 skrev en motion för att undersöka medlen från EU till PA. Världsbankens topptjänsteman Nigel Roberts skriver att år 1993 har 10 miljarder dollar getts till PA. Han beskriver det som att detta bistånd är det högsta per capita någonsin i historien. När biståndsministern hänvisar till OLAF ska vi också veta att när de godkände den här rapporten var det med minsta möjliga marginal, 51 % mot 49 %. Det innebär att det finns mycket kritik mot det som sker i Palestina. Jag undrar återigen: När ska vi ställa krav som kan följas upp? Om man nu väljer internationella stora revisionsbyråer så måste vi också kunna följa upp dem. Och när ska vi se den korruption som finns i Palestina och se att det är just deras ledare som gör att det moraliska förfallet är som det är? Vi gör som PA. Allt dåligt skyller man på Israels ockupation. Men de själva har ju också ett ansvar i den här delen. När ska de ta ansvaret för alla de pengar som de får? Det enda de gör är att de sätter upp säkerhetspoliser, 40 000 var det 1997. Jag tror säkert att det antalet är större i dag. Det kan inte vi låta skattebetalarnas pengar gå till när vi säger och tror att de går till utbildning, till barn, till social service och så vidare. Det är inte militärpolis vi ska låta pengarna gå till.

Herr talman! Jag delar naturligtvis uppfattningen att vi ska angripa all form av missbruk. Även om palestinierna arbetar under extremt svåra förhållanden tycker jag att vi från svensk sida ska tala klartext om missbruk och om korruption. De ska ta sitt eget ansvar även om förhållandena är svåra. Och vi ska tala klartext med israelerna om kravet på deras politik. När vi nu är inne på fredsprocessen helt allmänt vill jag ändå ha sagt att en del beskriver det erbjudande som Israel - under Baraks tid var det väl - gav palestinierna som så väldigt generöst. Det tycker jag är en överdrift. Ur israelisk synpunkt kanske det var generöst. Ur palestinsk synpunkt var det inte det. Det är ganska rimligt att palestinierna vill återgå till 1967 års gränser. Det fick de inte i det förslaget, utan Palestina var indelat i en mängd olika områden, skilda från varandra, om jag har fått det rätt beskrivet för mig. Då måste man ha en viss förståelse för det. Jag tillhör ändå dem som tycker att Arafat inte kan diplomatin. Han är en frihetskämpe helt enkelt men kan inte omsätta detta till sådan diplomati som krävs för att nå framgång. Jag tycker att det var synd att man inte antog erbjudandet för att komma vidare. Men det finns förklaringar till det också. Sedan är jag väldigt angelägen om att vi inser att fredsprocessen inte kan drivas av frivilligorganisationer och organisationer utanför. Vi måste acceptera, tycker jag, att vi har en palestinsk myndighet som driver fredsprocessen. Och vi måste, enligt min åsikt, kunna ge den palestinska myndigheten i det fallet ett bundet stöd för att kunna driva fredsprocessen vidare. Det skulle vara till väldig skada om inte den palestinska myndigheten får det stödet för att kunna driva fredsprocessen.

Herr talman! Den här debatten är väldigt intressant. Vi ser hur Cecilia Wikström å ena sidan säger att det var dåvarande biståndsministern, vår nuvarande biståndsminister säger att det var Sida. Hemligstämplingen i sig får vi svar på i och med anmälan till konstitutionsutskottet. Då kommer sanningen fram, får vi hoppas. Det handlar också om att vi visst ger bistånd till den palestinska myndigheten. Till en liten del gör vi det. Det finns en organisation som heter NSU, Negotiation Support Unit. De har direkt kanal med Palestinska myndigheten. Dit ger vi bistånd och har gjort tidigare för att stödja dem i kompetensen för att kunna föra fredssamtal, ett gott syfte. Men det har ju spruckit sedan den andra intifadan startade. Just nu händer ingenting sådant vad gäller NSU. Vi kan säga att Sverige inte ger någonting direkt. Vi ger det via ett institut i England tillsammans med England, Norge, Danmark och Holland. Institutet heter Adam Smith Institute. Det går inte helt direkt, men det är bara ordvrängeri. Vi ger fortfarande pengar till Palestinska myndigheten. Intressant är också att utvärderingen av det här endast har skett via internrevision. Herr talman! Sverige har, som jag har förstått det, velat vara ett av de mest transparenta länderna i världen. Dessutom är vi ett av de länder som säger sig gå i fronten mot korruption. Jag skulle vilja gå ett steg längre och säga att vi ska ha nolltolerans mot korruption. Man kan tycka att uttrycket är väl uttjatat, men det fyller sitt syfte. Noll tolerans ska det vara mot något vi inte accepterar. Jag inser också att det ofta är svåra bedömningar, chans eller risktagande - hur man vill se det - att ge bistånd i korrupta miljöer. Tyvärr är det också så att det oftast är i de miljöerna som biståndet behövs som bäst. Då kan man råka ut för att pengarna används på fel sätt. Det är då icke desto mindre viktigt att vi analyserar rapporterna vi får noga och lyssnar och tar till oss kunskap. Min fråga till biståndsministern är: Anser inte biståndsministern att nuvarande form av anslag undergräver eller åtminstone förhalar fredsprocessen? Vi behöver ställa mer krav på både Israel och Palestina.

Herr talman! Tack för alla frågor och påståenden, tänkte jag säga, men det kanske låter fel. Inlägg, ska jag säga. Vad som händer i regionen just nu är väl snarast att fredsprocessen, om man ska vara diplomatisk, är sovande, i princip nästan totalt insomnad. Det vi försöker göra med biståndet är, som jag sade i min inledning, att stötta möjligheter att få tillbaks en fredsprocess. Det är då, precis som Berndt Ekholm sade, oerhört viktigt att det finns en part. Det måste finnas en part på båda sidorna. En liten del av målet med det svenska biståndet är att skapa möjligheter för att det ska finnas en part att förhandla med. Parten i det här sammanhanget måste vara någon del av ett palestinskt offentligt sammanhang, någon del av det som vi i det här sammanhanget kallar för den palestinska myndigheten. Det går inget obundet budgetstöd till den palestinska myndigheten. Jag har nu sagt det tre eller fyra gånger. Det går projektstöd genom lokala delar av palestinsk offentlig förvaltning. Det går inget obundet budgetstöd till den palestinska myndigheten. Vi kan därför följa de svenska biståndsmedlen alldeles utmärkt i de olika delarna dit pengarna går. Vi skickar inte en klumpsumma, utan det är olika summor. Det känner jag mig helt trygg i. Det är precis som Ewa Björling har sagt, Cecilia Wikström, Annelie Enochson, och Berndt också för den delen: Korruption är alltid fel. Det är alltid fel. Pengarna ska komma fram till det de är ämnade för. I det här sammanhanget ska de stötta människor som är fattiga och har hamnat i en större fattigdom på grund av den andra intifadan, på grund av avspärrningar, på grund av ockupationen och delvis också på grund av en dålig hushållning och dåligt politiskt ledarskap på den palestinska sidan. Det är delvis självförvållat, delvis förvållat av avspärrningarna. Som sagt: Korruption är alltid fel. Från det internationella samfundet bestämde man sig för några år sedan att gemensamt titta på hur den ekonomiska förvaltningen hanterades. Som ett resultat av detta genomförde IMF ett samarbete med den palestinske finansministern Salam Fayyad som har lett till att IMF nu dristar sig till att beskriva finansministeriet på följande sätt. Nu är det engelska, men det förstår ni. "Over a short period of time, these reforms have placed the Palestinian Authority to a level of fiscal responsibility, control, and transparency which rivals the most fiscally advanced countries in the region." IMF, Världsbanken, EU, och så vidare, har ett högt förtroende för finansministeriets sätt att hantera pengarna. Det känns väldigt bra att veta det, trots att Sverige inte har skickat något obundet budgetstöd till finansministeriet. Den OLAF-utvärdering som jag pratade om har ännu ingen tagit ställning till. Den har inte publicerats i en slutrapport, utan den kommer inom kort. En preliminär rapport, en ny OLAF-utvärdering kom den 10 augusti i år. Slutrapporten kommer att komma under hösten. Vi försökte komma på datumet här. Vi är lite osäkra på exakt när under hösten. Men det kommer en OLAF-utvärdering under hösten. De preliminära slutsatserna i den rapporten är att man inte kan se några som helst antydningar till att EU:s medel har kommit i fel fickor. De har kommit till de mål och den verksamhet pengarna var avsatta för. Det är alltså en ny OLAF-utvärdering som ingen ännu har tagit ställning till. Vad gäller NSU är det precis som Ewa Björling sade. Adam Smith Institute får pengarna från Sverige för att hantera detta. Man köper konsulter, utbildningar och andra sådana saker. Självklart har man kontakt med den palestinska myndigheten om det är den palestinska myndigheten som på något sätt ska vara förhandlingspart. Det är till dem underlaget ska tas fram.

Herr talman! Jag tror att vi kan konstatera att vi är överens alla här inne i kammaren om att Sida är en viktig myndighet, eftersom Sida förmedlar Sveriges omfattande bistånd till behövande människor som inte har det så bra som vi. Men vi måste också komma ihåg att i en demokrati ska all offentlig verksamhet och all makt granskas. Det gäller politiker, revisorer och utredningar. Detta ska granskas av allmänheten på olika sätt. Bara då kan biståndet ges en ökad legitimitet. Det är nödvändigt. Frågorna när det gäller Sveriges bistånd till palestinierna är inte nöjaktigt besvarade i kvällens debatt. Även om ministern hävdar motsatsen vill jag understryka det. Jag måste säga, herr talman, att jag blir ledsen när jag hör Berndt Ekholm säga att Arafat inte kan diplomati och att han är en frihetskämpe. Det är väl ändå ganska hemskt att höra det. Det är klart stötande och ett understatement att påstå att Arafat inte kan diplomati. Arafat är en korrupt ledare av den palestinska myndigheten och ägnar sig åt totalitär maktkontroll och maktutövning. Det måste bli sagt. Vilka signaler ger biståndsministern när hon inte vill säga ett enda ord om vad det är som ligger bakom den växande fattigdomen på de palestinska territorierna, den extremism som har skadat det palestinska folket så vansinnigt? Carin Jämtin säger ingenting i klartext om att behovet av stöd har ökat våldsamt till följd av terrorismen och den andra intifadans utbrott. Fanatikerna tillåts ta över. Genom den här debatten i kväll har Sverige än en gång missat en viktig möjlighet att ge moraliskt stöd till det palestinska folket vars tragedier har drivits fram av egen korrupt ledning och terroristaktioner.

Herr talman! Jag håller helt med Cecilia Wikström. Alla biståndspengar ska precis som alla andra offentliga medel granskas, kontrolleras och återrapporteras. Det är allas vår rättighet att få veta att pengarna använts på det sätt som har beslutats, att det kommer målsättningarna till del. Jag tycker att jag har försökt svara på frågorna, och jag hoppas det hela kanske kan klargöras med skriftväxling eller på annat sätt om du har återstående frågor. Jag vill också klargöra att jag självfallet tycker att terrorism och våldsmetoder i alla sammanhang är felaktigt. Det svenska biståndet handlar just om att skapa möjlighet för en fortsatt eller återupptagen fredsprocess, där det finns förhandlingsparter på båda sidor.