Situationen i Syrien

Fru talman! Ibrahim Baylan har frågat mig hur jag ser på möjligheterna till att förhandlingarna i Genève kan leda till en fredlig lösning av den syriska konflikten och på etablerandet av en skyddszon för kurdiska och kristna minoriteter. Det är med fortsatt stor oro som vi alla ser på konflikten i Syrien. Våldet har tilltagit, och nöden ökar för varje dag. Ca 140 000 människor har dödats, två och en halv miljon har flytt och nära tio miljoner människor är i behov av humanitär hjälp. Det är på grund av den syriska regimens reaktion på fredliga demonstranter för tre år sedan som dagens situation har uppstått. Bland de särskilt drabbade grupperna återfinns de kristna, men även kurder och sunniter har drabbats hårt. Det står klart att ingen av parterna kan vinna rent militärt och att det endast finns en politisk hållbar lösning på konflikten. Således välkomnade EU och Sverige att Genèveprocessen kunde påbörjas i januari. Vi visste att förhandlingarna skulle bli svåra och riskerade att bli utdragna. Oppositionens förhandlingsdelegation har uppträtt konstruktivt, medan den syriska regimen har vägrat diskutera den centrala transitionsfrågan. Även om inget nytt datum har satts för nästa förhandlingsomgång har båda sidor aviserat sin avsikt att återvända till Genève när FN:s Lakhdar Brahimi återkallar dem. För Brahimis del gäller det nu att identifiera de åtgärder, avsiktsförklaringar och händelser som kan försäkra honom om att det är meningsfullt att kalla till ett nytt möte. I en politisk lösning måste Syriens multietniska samhälle bevaras. Således måste det finnas ett solitt skydd för minoriteter, oavsett vilka dessa minoriteter är. Detta har Europeiska unionen och Sverige arbetat för sedan konflikten bröt ut. Säkerhetsrådets nyligen antagna resolution 2139 uppmanar också samtliga aktörer att vidta åtgärder för att skydda etniska, religiösa och konfessionella grupper. För att stödja den fortsatta Genèveprocessen har Sverige bland annat givit ett direkt finansiellt stöd till oppositionens förhandlingsdelegation för att bidra till deras möjlighet att fullfölja förhandlingarna när de återupptas. I Montreux underströk jag även vikten av att samtliga delar av det syriska samhället inkluderas i den politiska processen. Vi fortsätter att ge vårt stöd till det syriska folket. Regeringen har sedan konflikten började anslagit över 1,1 miljard kronor, främst humanitärt stöd men även utvecklingsbistånd. Sverige står redo att göra mer och värderar ständigt vilka olika möjligheter som finns, både till Syrien och till dess grannländer. Utöver detta har Sverige tagit emot nära 35 000 asylsökande från Syrien, vilket är flest i Europeiska unionen. Dessutom kommer familjeåterföreningar att följa på detta. Säkerhetsrådsresolutionen 2139 lyfter fram behovet av ökat tillträde till hela Syrien snarare än uppdelade skyddszoner. Detta ligger i linje med vad de humanitära aktörerna framfört, liksom med vår önskan att bevara ett sammanhållet och multietniskt Syrien.

Fru talman! Jag tackar utrikesministern för svaret. Bakgrunden till min fråga är att vi under en längre tid med rätta haft väldigt mycket fokus på förbrytelserna i Ukraina och den oro som invasionen av delar av landet föranlett. Men bara därför att det i dag inte står så oerhört mycket om den syriska konflikten betyder det inte att situationen i Syrien är bra. Tvärtom är kriget inne på sitt tredje år, som utrikesministern påpekar. Det är redan i dag horribla dödstal, och miljoner människor är på flykt. Därför tycker jag att det är viktigt att vi också i den här kammaren resonerar kring de förhandlingar som sker och möjliga vägar framåt. Jag delar i mångt och mycket den förhoppning som utrikesministern ger uttryck för om att vi ska kunna få till en fredlig, politisk och diplomatisk lösning. Det är egentligen den enda hållbara lösningen. Det är svårt att se framför sig att militärt våld ska kunna ge långsiktiga och hållbara lösningar. Det gläder mig också att Sverige är med och på alla sätt försöker bidra till en fredlig lösning genom både ekonomiskt och diplomatiskt stöd. Jag delar i mångt och mycket även utrikesministerns förhoppning om att Syrien också i framtiden ska vara ett religiöst och etniskt blandat och mångkulturellt samhälle. Jag tror att det vore välgörande om ett land i Mellanöstern kunde visa att konflikter inte alltid måste utmynna i etnisk eller religiös rensning av olika slag. Men även om man kan hoppas på en fredlig och demokratisk utveckling måste man ändå ta med i beräkningarna vad vi ska göra om detta inte händer. Trots allt har redan många förhoppningar brustit i den här konflikten, som började med en förhoppning om demokrati och mänskliga rättigheter men har utmynnat i ett av de mest barbariska krig vi har sett i modern tid. Då måste man ställa sig frågan om världssamfundet kan göra någonting ytterligare, och därav följer min andra fråga i interpellationen. Jag skulle ändå vilja få höra utrikesministern utveckla detta ytterligare, för jag tycker att frågan avfärdas alldeles för snabbt i interpellationssvaret. I ett läge när vi inte har det vi alla önskar, nämligen en diplomatisk och politisk lösning, kan man tänka sig att världssamfundet skulle ta ansvar för många av de civila etniska grupper som i dag hamnar i kläm nästan oavsett vem som har det militära övertaget. Detta började som sagt som ett tydligt krav på demokrati och mänskliga rättigheter, men har sönderfallit i ett krig där det ibland är väldigt svårt att se vem som är vän och vem som är fiende. Därför vill jag upprepa min fråga till utrikesministern: Är det uteslutet att se framför sig att världssamfundet tar ansvar för att skapa en skyddszon, om inte diplomatiska och politiska medel ger den utveckling vi alla hoppas på?

Fru talman! Utan tvekan har den syriska konflikten skördat många liv. Det sägs att 140 000-150 000 personer har dödats, men många befarar att dödssiffran är ännu högre med tanke på att närmare 100 000 personer är försvunna. Hur många av dessa som har dött under tortyr är det ingen som vet. Den syriska konflikten har förvärrats, åtminstone de senaste två åren. Från att det tidigare, som Ibrahim Baylan säger, var fredliga demonstrationer där man krävde reformer, demokrati, yttrandefrihet och fria val, som inte existerade i Syrien, har man gått över till en annan fas. Man mötte demonstranterna med våld redan från första dagen. Det är viktigt att komma ihåg de ord presidenten sade redan efter en vecka: Det handlar om bakterier. Jag är läkare och vet vad jag talar om, och bakterier måste elimineras. Det här fortsatte sedan med att fler och fler extremister började ta sig till landet, vilket gjort situationen mer komplex. Men det innebär inte att man ska välja mellan två onda sidor, fru talman. Här måste vi vara tydliga med att vi inte accepterar en regim som har suttit vid makten i 51 år, sedan 1963 - det är längst tid i hela världen - och en president vars familj styrt landet i 44 år. Han tog över 2000, för 14 år sedan, när hans fader dog efter 30 år vid makten. Det är klart att det är väldigt svårt att tro att en sådan regim och en sådan president genom fredliga förhandlingar ska kunna ge vika och avskaffa sig själva. Det är naivt att tänka så. Samtidigt måste man låta förnuftet segra, som utrikesministern säger. Det är inte hatet som ska avgöra. Man ska vara tydlig i förhandlingarna med att presidenten, som är den högste ansvarige och bär ansvaret för så många människors död, inte ska vara en del av den politiska lösningen. Jag är för min och Folkpartiets del mycket glad över att regeringen på den punkten har varit hur tydlig som helst. Man vill bevara den nuvarande mosaiken i Syrien. Olika religiösa och etniska grupper ska skyddas i landet. I en framtida konstitution i Syrien ska man trygga demokrati, mänskliga rättigheter och framför allt fria val, men konstitutionen ska även trygga minoriteternas och de religiösa gruppernas rättigheter. Jag är jätteglad över att utrikesministern vid flera tillfällen har sagt att Assad inte ska vara en del av lösningen. Låt fria val bestämma vem som ska styra landet.

Fru talman! Låt mig börja med att tacka Ibrahim Baylan för interpellationen, och för den delen också hälsa honom välkommen till kammaren. Precis som han sade befinner vi oss just nu mitt i en annan mycket stor utrikespolitisk kris. Det tar huvuddelen av vår och mediernas uppmärksamhet. Då är det speciellt viktigt att komma ihåg att detta krig pågår. Som Ismail Kamil sade kan vi diskutera hur stora siffrorna är och hur många som är döda. Men detta är nu ett krig som går in på sitt fjärde år. Om det är 140 000, 150 000 eller 160 000 döda är det miljoner människor som har tvingats på flykt. Det är barn som oskyldiga tvingas växa upp i flyktingläger med en synnerligen osäker framtid. Det är ett samhälle som är förstört och som det även under de bästa av omständigheter kommer att ta mycket lång tid att bygga upp igen. Jag tror att vi i den här debatten är rätt eniga om vad vi gör. Det är ett starkt stöd till Förenta nationerna och Lakhdar Brahimi och det utomordentligt svåra arbete att åstadkomma den politiska lösning som är den enda möjliga lösning som finns. Det är ett direkt stöd till oppositionen i området i olika avseenden. Det är ett omfattande humanitärt stöd på 1,1 miljard kronor. Det är ett regionalt stöd, inte minst via Europeiska unionen, till länderna i regionen som är hårt drabbade. Sedan har vi arbetat mycket hårt för den resolution om den humanitära rätten som mycket sent men dock antogs av Förenta nationernas säkerhetsråd. Interpellationen tar upp den konkreta frågan om någon typ av skyddszon för människor, med betoning på kristna eller kurdiska minoriteter, med EU:s eller FN:s stöd. Jag är skeptisk. Jag var skeptisk till detta redan när vi diskuterade samma sak under den akuta situationen i Irak. Anledning till att jag var skeptisk är att det finns risk att det bidrar till en etnisk rensning. Om det skulle vara möjligt att etablera det kommer man i andra delar av Syrien att säga till företrädare för den minoriteten, säg den kristna: Ni har inte rätt att vara här, utan ni ska vara där, och köra ut dem. Den kristna minoriteten, för att ta just den, är relativt spridd över olika delar av landet. Till det kommer andra argument. Detta torde fordra, om vi gör tankexperimentet att det kan upprättas, att vi militärt går in och säkrar zonen på ett eller annat sätt med trupp från EU eller från de länder som de facto måste ställa upp. Detta är inte möjligt utan en resolution av Förenta nationernas säkerhetsråd. Jag ser begränsade förutsättningar för att en sådan ska komma till stånd. Det slutliga argumentet är att även om så skulle bli fallet att vi skulle etablera zonen, skulle det vara både praktiskt och ännu mer moraliskt alldeles omöjligt att säga: Detta är en kristen zon, när det kommer någon annan som vill ha skydd. Det kan vara en kurd, en sunnit, en alavit eller en drus som också är förföljd. Vi skulle inte kunna säga: Tyvärr, detta är inte din zon. Det är zonen bara för denna etniska grupp. Då skulle vi bidra till något som vi de facto vill förhindra. Jag säger detta med stor respekt för de motiv som ligger bakom frågeställningen. Det är bra att frågeställningen läggs på bordet så att vi intellektuellt, praktiskt och politiskt prövar denna väg liksom vi ska pröva varje möjlig väg att hjälpa. Jag tror att denna väg, av de skäl som jag anförde, kanske inte är framkomlig. Vi ska också pröva alla andra vägar. Men huvudinriktningen får bli de punkter som jag angav inledningsvis och som jag tror att det finns ett mycket brett stöd för i denna kammare.

Fru talman! Utrikesministern är skeptisk till denna typ av tankar. Jag måste medge att också jag är det under normala omständigheter. Den typen av ingrepp är väldigt långtgående och också väldigt krävande, precis som utrikesministern ger uttryck för. Likväl får vi inte på det sätt som vi nu har gjort under ett antal år blunda för att det sekteristiska våld och det krig som har pågått och fortsatt pågår är en skam för mänskligheten. Att det får fortgå även med en del fördömanden och nu också, vilket är väldigt positivt, med en resolution från säkerhetsrådet är någonting som vi kommer att dömas hårt av i historien om vi inte gör allt vad vi kan för att se till att säkra att oskyldiga människor inte hamnar emellan. Anledningen till att jag lyfter upp frågan om en skyddszon är att det är allt annat än ett normalt läge. Det tror jag att vi alla ändå inser. Därför måste man också diskutera detta. Nej, utrikesministern, jag tänker mig inte en zon för kristna, en zon för kurder och en zon för den ena och den andra. Jag tänker mig ett skyddszon så att alla de civila människorna, oavsett vilken minoritet de tillhör, kan få möjlighet att söka skydd. Fortsätter detta och den militära konflikten förvärras menar jag att man även måste diskutera sådant som man under normala omständigheter är väldigt skeptisk till. Alternativet är att detta fortgår med fördömanden och resolutioner men inte någonting som görs i praktisk handling. Anledningen till att jag lyfter upp detta som exempel - jag skriver i interpellationen om kurder, assyrier/syrianer och andra kristna grupperingar - är att de i dag hamnar emellan nästan oavsett vem som råkar vinna det senaste slaget om Aleppo, Hums eller vad det nu råkar vara. Jag vill vara tydlig med att jag inte ser framför mig att man går in och skapar skyddade zoner för enskilda etniska grupper. Vi hoppas alla att förhandlingarna ska leda till en politisk och diplomatisk lösning. I det läge de inte går i lås kan vi inte bara fortsätta att titta på och allmänt då och då fördöma men i praktisk handling ändå låta det fortgå. Det kommer historien i så fall att döma oss hårt för.

Fru talman! Nej, normalt ska man inte säga att det ska vara skyddszoner hit eller dit. Men jag tror att det så småningom kan bli fråga om att ett visst område måste skyddas internationellt. Jag vill ge ett exempel. I den norra delen av Syrien i det kurdiska området finns det kurder, assyrier/syrianer och även en del araber. I dag finns det inte något område i Syrien som är skyddat. Det har man nu sett i Humsområdet. Där är det många kristna som har drabbats hårt. Man kan se det i Aleppoområdet där en del kristna har blivit hårt drabbade men också en del kurder som har tvingats att i stället ta sig till Afrinområdet i stället för Aleppo. Den här frågan kan bli aktuell lite senare. Men i förebyggande syfte tycker jag inte alls att det är fel att väcka den fråga som Ibrahim Baylan tar upp. Skulle det finnas ett skyddat område skulle åtminstone de flyende kristna från Humsområdet och kanske flyende kurder från en del av Aleppo och Kobaniområdet kunna ta sig till det skyddade området. Detta är en fråga som kan bli aktuell. I dag finns det inte något område där du går fri från att syriskt flyg och pansarfordon kan attackera. De mest drabbade är självklart de religiösa minoriteterna och de etniska grupperna. Dit hör kurdiska grupper, det kurdiska folket, den kristna minoriteten, druser och andra. I dag har de inte varit drabbade. Men om vi inte gör någonting kommer de att i framtiden bli hårt drabbade. Det är inte alls fel att väcka frågan: Kan det finnas möjlighet till ett skyddat område för just flyende flyktingar? Det skulle jag välkomna.

Fru talman! Kriget i Syrien är fruktansvärt. I den Unicefrapport som kom för ett tag sedan pekar man på att det är jordens djävligaste plats att växa upp i och den absolut farligaste för barn. Våldet har blivit brutalt grövre mot barn än vad man tidigare har sett. Sverige tar ett jättestort och viktigt ansvar när det gäller asylsökande och ger skydd till människor som är på flykt, som flyr för sina liv. Ministern lyfter fram i svaret att vi har tagit emot närmare 35 000 asylsökande under detta krig. Tillsammans med Tyskland är det Sverige som har tagit emot den stora delen av dem som har kommit till Europa. Min fråga är egentligen: Vad kan ministern och regeringen göra, och gör, för att trycka på resten av Europa? Sverige ska vara ett land som tar ett stort ansvar. Vi ska fortsätta att vara den plats som ger skydd för människor som flyr från krig. Men fler länder i Europa skulle behöva komma med i den matchen och tydligare ta ett ansvar när det handlar om situationen i Syrien.

Fru talman! Om det senare kan jag bara självfallet hålla med. Samtidigt måste jag påpeka att så enkelt är det inte. När flyktingarna kommer till Europa, innanför den europeiska gränsen, är det de själva som väljer vart de ska åka. Då väljer de att åka till Sverige och Tyskland och något annat land. I huvudsak är det Sverige först, Tyskland sedan och sedan praktiskt taget inget. Den princip vi har är att de har rätten att söka sig vart de vill. Det finns extrema omständigheter som gör att man kan upphäva denna princip, och vi argumenterar i den europeiska unionen för att det ska bli en bättre bördefördelning. Men det är lättare att säga än att åstadkomma det. Jag vill bara säga det utan att ha någon invändning vad gäller strävan. Jag har heller absolut ingen invändning när det gäller att ställa frågan om skyddszoner, tvärtom. Jag tycker att det är viktigt att varje möjlighet prövas. Det är en desperat situation, så allting måste prövas. Men just nu är vi i den situationen att den förutsättning som har funnits är att de facto ha skyddszonerna, om vi nu använder det uttrycket, på andra sidan gränserna. Skyddszonerna finns i Jordanien, i Irak och i Turkiet. Dess värre finns de också i Libanon, med cirka en miljon människor utspridda över hela det landet. Skulle vi gå in militärt i Syrien för att skydda vissa områden? Ja, det kräver till att börja med en resolution av säkerhetsrådet. Mot bakgrund av de svårigheter vi hade med framför allt Ryssland, för att vara mycket explicit, men för all del även med Kina, för att få till stånd resolution 2139 är jag inte påfallande optimistisk på den punkten. Till detta kommer att det därefter handlar om att få länder att gå in i en kapitel 7-operation, det vill säga aktiva militära operationer inne i Syrien, för att freda vissa områden. Jag tror inte att de möjligheterna finns för dagen, men jag tror i alla fall att det är viktigt att vi håller diskussionen levande. Det har i den internationella debatten förekommit en tanke om det som kallas humanitära korridorer, som är en variant av detta och som mer har handlat om att få humanitärt tillträde till olika delar av Syrien där detta har varit svårt. Även det har visat sig vara förenat med betydande komplikationer. Det bör väl sägas att de humanitära organisationer - FN-systemets humanitära delar och de frivilliga organisationerna, Röda Korset och andra - som vi rätt mycket replierar på och som har vissa förutsättningar att nå in i Syrien, till människor som är långt borta från några zoner som vi inte ens skulle komma i närheten av att kunna etablera, är mycket skeptiska mot den typen av tankar. De tror att det bara skulle förvärra de svårigheter som de har med tillträde till andra delar av Syrien. Vi ska inte glömma att sådana här zoner med nödvändighet skulle bli mycket gränsnära områden. Hums är ett område som vi med all säkerhet inte skulle ha någon möjlighet att nå, även om de andra svårigheter som jag har refererat skulle gå att övervinna. Jag säger detta med både ödmjukhet inför frågeställningen och med respekt för interpellanten och andra debattörer därför att det är viktigt att i ett sådant här desperat läge pröva varje möjlighet att nå fram med hjälpen till människorna. Vi ska vara stolta över att vi tar emot 35 000, men det är dess värre en rännil i förhållande till det enorma mänskliga lidandet i Syrien och i regionen i dess helhet.

Fru talman! Tack, utrikesministern! Jag tycker efter det senaste inlägget att det ändå finns en öppning, inte när det gäller själva grundtanken, för det är precis som utrikesministern säger ingen lätt sak. Under normala omständigheter skulle inte diskussionen vara adekvat att lyfta, men vi är allt annat än i ett normalt läge. Frågan är - om inte detta skulle utmynna i det som vi alla hoppas på, en politisk och diplomatisk lösning - om man då i FN och Europeiska unionen ska lyfta den här typen av frågor. Ingen av oss kunde väl förutse att fredliga krav på det som vi i stora delar av västvärlden tar för givet - demokrati och mänskliga rättigheter - skulle utmynna i ett sekteristiskt våld där grannar ställs mot varandra och där grupper som tidigare levt sida vid sida i dag står med vapen mot varandra. Redan i dag har vi dödstal på en nivå som är helt horribel. Jag hoppas, utrikesministern, att vi kan fortsätta hålla diskussionen levande och stödja, som utrikesministern ger uttryck för, förhandlingslösningar, att vi kan vara öppna och fortsatt vara ett land som är generöst med att hjälpa människor på flykt. Jag hoppas att vi kan hålla frågan öppen om att på plats hjälpa grupper som i dag lätt hamnar emellan, etniska och religiösa minoriteter, och att vi kan tänka oss lösningar som under normala omständigheter över huvud taget inte skulle bli aktuella. Tack för interpellationsdebatten, utrikesministern!

Fru talman! Som interpellanten framhåller finns det ofantliga mängder med rapporter och kunskap om det fasansfulla som för tillfället sker i Syrien. Det är en miljon barn som bedöms vara fast i områden och som inte nås av humanitär hjälp. Av över en miljon barn som är på flykt är mer än hälften under fem år. I slutet av januari släppte FN sin rapport som lyfter fram det fasansfulla med nya krigsmetoder i form av sextortyr på barn. Allt detta leder till slutsatsen att vi behöver göra allt vi kan för att hantera situationen och mildra lidandet i Syrien. Men vi behöver också ta ansvar som omvärld. Här gör Sverige ett bra arbete. Jag är jätteglad att vi är ett land som har den tydliga inställningen att asylrätten är en mänsklig rättighet; man ska få sin sak prövad. Tillsammans med Tyskland gör vi skillnad för människor som kommer hit. Jag saknar dock fortfarande svaret på frågan vad utrikesministern gör för att ligga på övriga länder i Europa att ta ett större ansvar än vad de gör i dag så att vi gemensamt kan göra än större skillnad.

Fru talman! I den senare frågan handlar det snarare om att uppmuntra dem som kommer till Europa att söka sig till också andra länder. Det är deras val som styr uppehållsort i väldigt stor utsträckning. Låt mig tillägga till vad som sades om barn att det som inträffar och som vi ofta glömmer bort är att tusentals barn föds i flyktingläger i andra länder. Det ställer helt nya krav på flyktingläger, och det tänker vi inte på. Dessa barn föds med en osäker framtid. Det är klart att omständigheterna i flyktingläger för nyfödda barn är mycket besvärliga, också de. Alla dessa aspekter på ett krig som har pågått så länge som detta är förfärliga i varje tänkbar del. Det är en bred enighet i denna debatt. Det har vi alla förväntat oss, och det är så det ska vara. Det är en situation där vi alla måste pröva varje tänkbar möjlighet att hjälpa till. Ingen möjlighet får lämnas utan att prövas. Det innebär inte att varje möjlighet är möjlig eller ens att varje möjlighet är lämplig. Men vi måste aktivt pröva varje möjlighet som vi, och därmed det internationella samfundet, kan använda oss av för att föra detta framåt. Det handlar om det agerande som vi själva kan göra. Det kan vara flyktingmottagande, men framför allt är 1,1 miljarder kronor en enorm humanitär satsning som vi från svensk sida har gjort. Det handlar om diskussionerna inom Europeiska unionen, där man kommer att diskutera detta igen på fredag och lördag när Europeiska unionens utrikesministrar samlas i Aten för att diskutera de utmaningar som vi står inför. Det handlar också om FN-systemet, att försöka att få säkerhetsrådet att agera, att ge ett stöd till Lakhdar Brahimi och ge ett konkret stöd i det mycket svåra arbete som nu utförs av Förenta nationernas och andras stora internationella humanitära hjälpinsatser. Det stöd som vi gemensamt kan ge till dessa insatser tror jag betyder mycket för de människor som utför arbetet ute i verkligheten.