skillnader i de kommunala musikskoleavgifterna

Herr talman! Jag vill börja med att tacka kultur- ministern för svaret. Jag noterar med största tillfreds- ställelse och glädje att kulturministern och jag i sak är helt överens, och det är jätteroligt att vi är det. Vi är överens om kulturens och kulturskolornas betydelse för barn och ungdomar. Jag har alltså interpellerat kulturministern för att lyfta fram detta viktiga ämnes- område och för att på ännu ett sätt skapa opinion kring den här frågan. Jag är glad att ministern slår fast värdet av avgifts- fria kultur- och musikskolor på det sätt som hon gör i svaret. Det är emellertid mycket stora skillnader i avgifterna för deltagandet i de kommunala musik- och kulturskolorna. Jag har mött familjer som inte har råd att ha sina barn kvar i musikskolan, därför att för en ensamstå- ende mamma med två barn kan det handla om 3 000 kr per termin och till och med mer. Hur gärna man än prioriterar är det inte hyra av instrument och avgift till den kommunala musikskolan som går först när man knappt har råd med hyra, mat och kläder till växande tonåringar, så det här är uppenbarligen ett stort problem. År 1977 var 57 kommuner avgiftsfria, 2002 bara 5. Det är en utveckling som oroar mig, precis på samma sätt som jag förstår att den också oroar kul- turministern. Jag undrar om inte avgiftsfria kommu- nala kultur- och musikskolor kan vara en reform som man skulle kunna prioritera i stället för den nu på is lagda reformen om fri entré till museer, för det här är av mycket, mycket större betydelse. Den kommunala musikskolan fyller en så viktig funktion för så många barn och ungdomar och i för- längningen för hela samhället. Barn utvecklas och stimuleras när de får tillgång till musik, främst genom att de själva får lära sig att uttrycka sig, får ta plats, får finnas till och får synas genom sin sång, sitt spel, sin teaterverksamhet. Den sociala betydelsen kan inte nog värderas. Att tillsammans med andra få skapa musik tränar upp den musikaliska förmågan, givetvis, men också förmågan att respektera varandras insatser, att lyssna på var- andra och att på lika villkor musicera tillsammans. Fritiden får mening och djup på det här sättet för varje barn och ungdom. Jag är själv ett resultat av den kommunala musik- skolan. Jag tror faktiskt inte att jag hade blivit vare sig präst eller politiker om jag inte hade tränat där i tid, så jag vet i hela min varelse hur viktigt detta är. Jag menar att det är regeringens ansvar att se till att barnkonventionen efterlevs, alltså att alla barn, oavsett var i landet man bor och oavsett betalnings- förmåga hos föräldrarna, ska ha rätt till en menings- full fritid och rätt att delta i den fantastiskt fina verk- samhet som kulturskolorna och musikskolorna är. Jag är som sagt väldigt glad och tacksam för den positiva tonen, och jag vet att kulturministern är be- själad av detta, precis som jag. Opinionsbildningen i riksdagsarbetet tycker jag är viktig, och det är därför som jag står här nu fast vi egentligen i sak är ganska överens. Det som landets kulturminister säger i den här frågan är särskilt betydelsefullt, och jag är övertygad om att vi tillsammans ska kunna jobba ännu mer med opinionsbildning kring detta.

Herr talman! Vi talar alltid om kulturens betydelse för våra liv. Vi talar om kultur som främjar hälsa, kreativitet, välbefinnande, kamratskap och demokrati. Vi talar om kultur som levandegör kulturarvet och vi talar om att investera i barn och ungdomar, en inve- stering som kommer att förränta sig i framtiden. Allt det här låter så himla bra ända till dess att vi måste tala om att kultur faktiskt kostar pengar, tills vi måste komma in på området pengar. När nu kultur- ministern har varit politisk får väl jag också bli det då och konstatera att 1977, när det var borgerlig reger- ing, var det 57 kommuner i landet som var avgiftsfria för kommunala musikskolan. 2002, med socialdemo- kratiskt styre, var det fem kommuner. I och för sig är de fem kommunerna socialdemokratiska. Men tänk på hur många fler kommuner det finns i landet som är socialdemokratiskt styrda och som inte är avgiftsfria! I de exempel som jag har tagit upp både i inter- pellationen och i det som jag kort nämnde, där det är väldigt dyrt, är det faktiskt också fråga om socialde- mokratiska kommuner. Jag tycker inte att vi kommer någon vart med debatten genom att tala om hur kommunerna är styrda. Kommunerna har, precis som jag skriver i min interpellation, att fatta beslut om avgiften till kommunala musikskolan. Men opinions- bildningen är viktig. Här har ministern sagt väldigt bra saker, och jag vill uppmana ministern att säga de här sakerna igen - högt och ofta och mycket tydligt: att en avgiftsfri kommunal musikskola kommer att öka deltagandet, precis som det står i svaret. Då kommer det att tas emot av kommunalpolitikerna ute i landet, också i de socialdemokratiska kommuner där den kommunala musikskolan ännu inte är avgiftsfri. Kommunpolitikerna slåss som bekant var och en för sitt intresseområde. Tyvärr, det vet vi ju också båda, är det så att de kommunala kulturpolitikerna väldigt ofta har svårt att få gehör för sina önskemål. Jag konstaterar igen att det är allas vårt ansvar som kulturpolitiker att väcka opinion och värna barnens rätt till kulturell och konstnärlig verksamhet i enlighet med barnkonventionens artikel 31 precis som jag skriver i min interpellation.

Herr talman! Redan när den regering som jag sit- ter i var rätt ny, alltså för ett antal år sedan, åkte i stort sett hela regeringen ut under en veckodag och besökte kulturskolor i hela landet. Vi har sedan fort- satt att göra detta till en rutin. Vi i regeringen tillhör nog dem som har sett flest kulturskolor och musik- skolor i det här landet. Vi har turnerat runt. Det är klart att jag som kulturminister har ett särskilt privile- gium att få besöka en kommunal musikskola i stort sett varje vecka, vill jag säga, förutom den kul- turskola som mitt eget barn deltar i. Jag tror alltså att det finns en väldig uppslutning kring detta, men faktum är att vi också måste respek- tera att detta är kommunala beslut. Nu är det inte så att de som har politiska uppdrag och sitter på pengar i kommunerna vanligtvis är mindre intresserade av kommunala musik- och kulturskolor än vad vi är. Då är frågan om det är dem som genom omprio- riteringar, genom att se till att skattepengarna räcker, faktiskt ger de kommunala musikskolorna det ut- rymme de behöver. Från början var det så, när den kommunala musikskolan introducerades, att det var nolltaxa i varenda kommun överallt. Sedan har det varit omprioriteringar - och kanske har inte heller vi som rikspolitiker varit tillräckligt duktiga på att hålla uppe engagemanget för de kommunala musikskolor- na - vilket betytt att kommun efter kommun har in- fört avgifter. I topp ligger en del riktiga lågskattekommuner som är moderatstyrda, och av dem som är avgiftsfria finns några stackare kvar som kämpar i socialdemo- kratiskt styrda högskattekommuner. Det finns natur- ligtvis ett samband, men det är inte bara så enkelt. Jag tror att vi alla har ett ansvar för att se till att engage- manget finns kvar, också för de kulturella infrastruk- turer vi redan har - de basala behoven som handlar om folkbibliotek och kommunala musikskolor - så att vi slår vakt om dem och sätter dem i centrum och inte bara lockas av det nya och spännande som också måste finnas. Men det som handlar om basen får ingen kulturminister glömma, och inte heller de andra som inte är kulturministrar än och som är djupt enga- gerade i kulturfrågor och barn- och ungdomsfrågor.

Herr talman! Magdalena Andersson har frågat mig vad jag avser att göra för att förstärka de länkar i rehabiliteringskedjan som är alltför svaga, så att nöd- vändig rehabilitering inte bara blir beslutad utan ock- så genomförd. Regeringen har vid ett flertal tillfällen och i olika sammanhang pekat på betydelsen av en väl fungeran- de rehabilitering för att upprätthålla och stärka äldres egenvårdsförmåga samt för att så långt som möjligt återskapa kroppsliga funktioner som gått förlorade i samband med sjukdom. En rehabilitering som möj- liggör för äldre personer att i så stor utsträckning som möjligt kunna sköta sin hygien, klä sig, inta sina måltider, förflytta sig och så vidare med så lite hjälp som möjligt från omgivningen resulterar i ett ökat oberoende för dessa personer och därmed också en ökad livskvalitet. Värdet av en god rehabilitering kan också motiveras utifrån samhällsekonomiska aspek- ter. Socialstyrelsen har under senare år genomfört ett antal studier om rehabilitering för äldre personer i kommunal äldreomsorg, bland annat inom de särskil- da boendeformerna. Socialstyrelsen konstaterar bland annat att vård- och omsorgspersonalen i de olika boendeformerna i allmänhet har en god kunskap om betydelsen av rehabilitering för äldre personer och hur den ska utföras samt vikten av att kunna integrera rehabiliteringen i det vardagliga arbetet. Emellertid finns i många kommuner hinder och begränsningar av olika slag som försvårar möjligheterna att bedriva en god rehabilitering. Det handlar bland annat om hög personalomsättning som försämrar kontinuiteten, bristfällig handledning samt även i vissa fall kompe- tensbrister. Trots att kommunerna i ökad utsträckning börjat anställa personal med utbildning inom område- na rehabilitering och hjälpmedel är tillgängligheten till sjukgymnaster, arbetsterapeuter och annan reha- biliteringspersonal på många håll fortfarande begrän- sad. Det handlar i vissa fall också om informations- och samarbetsproblem i rehabiliteringsfrågor mellan personal inom äldreomsorg, hemsjukvård och hälso- och sjukvård. Dessa problem beror delvis på att kommuner och landsting inte alltid har beaktat den andra huvudmannens behov av information för att kunna ge äldre som är föremål för insatser inom både hälso- och sjukvård och social omsorg en god rehabi- litering. Problemen förklaras också av att kommuner inte alltid lyckats organisera sin egen rehabiliterings- verksamhet på ett ändamålsenligt sätt. Som framgått vilar ansvaret för att äldre personer får den rehabilitering de är i behov på huvudmännen. Kommunens ansvar omfattar bland annat vård och omsorg av äldre personer inom de särskilda boende- formerna. Kommunen är också arbetsgivare för per- sonal inom vård och omsorg och har som sådan an- svar för frågor om bland annat styrning, ledning och organisering av arbetet samt frågor om arbetsmiljö, rekrytering, löner, fortbildning med mera. Huvudde- len av de brister när det gäller rehabilitering inom de särskilda boendeformerna som Magdalena Andersson belyser faller inom kommunens ansvar, antingen i dess roll som ansvarig för vård och omsorg eller i dess roll som arbetsgivare. Det ansvar som åligger statsmakterna, det vill säga riksdagen, regeringen och berörda myndigheter, handlar främst om att via lagar, förordningar och andra regelsystem skapa så goda förutsättningar som möjligt för kommunernas verksamhet inom vård och omsorg. Staten bidrar också med viss finansiering av verksamheten bland annat inom ramen för det gene- rella statsbidraget till kommunsektorn. Detta bidrag har ökat kraftigt under senare år bland annat i syfte att förbättra förutsättningarna för huvudmännen att öka kvaliteten i de olika verksamheterna inom vård och omsorg samt inom skolan. Ett flertal specialdestine- rade bidrag har också utgått särskilt till kommunernas äldreomsorg till ett värde överstigande 1 miljard kronor. Regeringen har sommaren 2002 uppdragit åt tio statliga myndigheter att gemensamt utarbeta en plan för kompetensförsörjning av personal inom äldre- och handikappomsorgen. En första redovisning ska läm- nas till regeringen senast under oktober månad 2003. Riksdagen har förra veckan beslutat om en ny lag som gör det möjligt för kommuner och landsting att samverka i en gemensam nämnd för att tillsammans fullgöra uppgifter inom vård- och omsorgsområdet. Detta utökar möjligheterna att samverka i frågor av gemensamt intresse, bland annat hälso- och sjukvård, hjälpmedel och rehabilitering för att ge några exem- pel.