Skjutfält för hemvärnets behov i Kalmar län

Fru talman! har frågat mig vilka åtgärder jag avser att vidta för att tillskapa skjutfält för hemvärnsverksamheten i Kalmar län.

Den 15 december förra året beslutade riksdagen om propositionen Totalförsvaret 2021-2025. I propositionen konstaterar regeringen, mot bakgrund av det fortsatt försämrade säkerhetspolitiska läget, att det militära försvaret fortsatt behöver stärkas och den operativa förmågan öka.

Att försvara Sverige mot väpnat angrepp ska vara det militära försvarets huvuduppgift. Att uppnå denna målsättning förutsätter att Försvarsmaktens förband övar mer än vad de har gjort tidigare. För att Försvarsmakten ska kunna utbilda och öva sina förband är det nödvändigt att myndigheten har tillgång till ändamålsenliga övningsområden och övningsanordningar.

Det är riksdagen och regeringen som beslutar om försvarsmaktsorganisationens övergripande utformning. Med det som grund bestämmer Försvarsmakten den närmare utformningen av krigsförbanden som bedöms nödvändig för att de krav statsmakterna ställer ska kunna uppfyllas. Inom de ramar riksdagen och regeringen har lagt fast är det Försvarsmakten som avgör var och hur krigsförbanden ska utbildas och övas liksom vilka övningsanordningar i form av skjutfält och annat som behövs för att kunna utbilda och öva krigsförbanden.

Försvarsmakten, liksom de övriga försvarsmyndigheterna, har lämnat omfattande underlag inför det nyligen fattade försvarsbeslutet. Jag konstaterar att Försvarsmakten i det inte har tagit upp behov av ytterligare övningsanordningar i Kalmar län.

Om Försvarsmakten finner att något beslut av riksdagen eller regeringen behöver fattas återkommer myndigheten till regeringen med förslag.

Fru talman! Jag är trots allt glad att både jag och försvarsministern, som han redovisar i svaret, ser hemvärnets funktion som väldigt viktig för Sverige.

I många delar av landet, exempelvis i mitt hemlän Kalmar län, är hemvärnet den enda form av försvarsverksamhet som finns. Den är viktig inte bara för försvaret utan också för hela samhällets robusthet. Det handlar om stöd till samhället i olika former. I dagarna har vi sett att hemvärnet är med och hjälper till där det har kommit nästan metervis med snö. Vi vet också att polisen och räddningstjänsten ofta förlitar sig på hemvärnet för att hjälpa samhällsviktiga verksamheter.

Kalmar län är, som jag skriver, mig veterligt - försvarsministern får gärna rätta mig om jag har fel - det enda län som saknar militära skjutfält. Detta innebär stora praktiska problem. För vissa hemvärnssoldater som ska åka och genomföra en enkel skjutövning betyder det att en enkel resa tar ungefär fem timmar - detta för att hämta utrustning och vapen och transportera sig till grannlänet för att där genomföra övningen.

Det är klart att detta för det första är ett resursslöseri med en frivillig kraft som engagerar sig för att lösa dessa viktiga uppgifter. Men det är också i slutänden ett rekryteringsproblem, för när soldaterna ser att de gör en massa uppgifter som inte känns meningsfulla är de inte längre intresserade av att lösa huvuduppgiften.

Sammantaget blir samhällets robusthet svagare. Vems uppgift det är att lösa den frågan får vi kanske diskutera.

Men jag får tacka för svaret. Jag tycker att försvarsministern i många delar uttrycker det som jag också menar. Exempelvis säger han att försvaret fortsatt behöver stärkas och den operativa förmågan öka - jag håller helt med om detta.

Han säger vidare att det är nödvändigt att Försvarsmakten har tillgång till ändamålsenliga övningsområden och övningsanordningar. Det är lite grann detta jag tar upp i denna interpellation.

I den tredje delen säger han: "Inom de ramar riksdagen och regeringen har lagt fast är det Försvarsmakten som avgör var och hur krigsförbanden ska utbildas och övas liksom vilka övningsanordningar i form av skjutfält och annat som behövs för att kunna utbilda."

Detta stämmer inte helt och hållet. I Försvarsberedningen och de underlag från Försvarsmakten som har inkommit till Försvarsberedningen säger man att man behöver ett nytt regemente i mellersta Norrland. Samtidigt har det genom det försvarsbeslut som togs i vintras tillkommit fyra nya regementen i Norrland. Varför är det så? Jo, försvarsministern har själv uttryckt att det finns inslag av regionalpolitik i detta. Så det försvarsministern säger stämmer inte riktigt. En minister kan mycket väl se till att anordningar i form av skjutfält eller regementen kommer till, om man tycker att det är viktigt.

Det är Arvidsjaur, Skellefteå, Östersund och Falun som får dessa nya regementen. Det som också är intressant är att ett av dessa regementen hamnar i försvarsministerns eget hemlän. Det är lätt att misstänka att det skulle vara lättare att ta regionalpolitisk hänsyn då det stärker ens eget län.

Min fråga till försvarsministern blir: Varför kan regionalpolitiska hänsyn tas till försvarsministerns eget hemlän Dalarna men inte till Kalmar? Kalmar är faktiskt, tillsammans med Öland, Gotland och Blekinge, den landsdel som ligger absolut närmast vår tänkta fiende.

Fru talman! Det är klart att man kan välja att vinkla saker på väldigt många sätt och få det till att detta handlar om någon sorts personliga ambitioner. Det må stå var och en fritt att bedöma hur det är med den saken. Det här var en bred och omfattande politisk uppgörelse. Det finns säkerhetspolitiska och militärgeografiska motiv, men det finns också ett spår av regionalpolitik som har påverkat det hela.

Ett antal regementsorter har pekats ut. Därtill ska det byggas upp kringverksamheter som ska motsvara behoven för den utbildning som ska genomföras.

Riksdagen och regeringen kan peka ut regementsorter och vilka olika typer av organisationsenheter vi ska ha inom Försvarsmakten. Men att utforma den direkta verksamheten och bestämma hur den i vardagen ska se ut med sin egen infrastruktur är Försvarsmaktens uppgift.

Jag kan förstå ambitionen att få till stånd ytterligare resurser i Kalmar län. Jag har inget emot att riksdagsmän som representerar olika delar av landet för fram sina regioners frågor och sina orters behov. Men när man inom Försvarsmakten utformar strukturen gör man en helhetsbedömning, och när det gäller just detta har den typen av kravbild inte uppkommit.

Om man ska inrätta ytterligare övnings- och skjutfält är detta en process. Om Försvarsmakten ser de behoven är det myndighetens ansvar att som verksamhetsutövare först analysera vilken verksamhet som är aktuell och kommer att bedrivas på skjutfältet under lång tid framöver. Man får ta fram ett underlagsmaterial, och en miljökonsekvensbeskrivning ska också upprättas.

Processen innefattar samråd med berörda kommuner, organisationer och omkringboende. Sedan ska en ansökan inges till länsstyrelsens miljöprövningsdelegation. Länsstyrelsen genomför en granskning, och detta leder ofta till krav på olika typer av kompletteringar. Det ingår också ett samrådsförfarande i länsstyrelsens beredning, och därefter meddelar man ett beslut.

Olika miljöprövningsbeslut som rör försvaret överklagas också ofta till slutinstansen, regeringen. Då blir det en beredningsomgång i Mark- och miljööverdomstolen innan ärendet överlämnas till regeringen för prövning och avgörande. I Regeringskansliet är det Miljödepartementet som har beredningsansvaret.

Jag kan återigen konstatera att man i det omfattande underlag som Försvarsmakten tillsammans med övriga försvarsmyndigheter presenterade med anledning av det försvarsbeslut som fattades i mitten av december inte har identifierat detta behov.

Jag kan också konstatera att regeringen sedan 2014 har fattat en rad beslut om övnings- och skjutfält. Det gäller Stockholm, Härnösand, Gotland, Strängnäs, Älvkarleby, Kalix och Övertorneå. Det är alltså en lång rad ageranden som har möjliggjort verksamhet på övnings- och skjutfält.

Fru talman! Jag träffar ofta hemvärnsmän och pratar med dem. Många är väldigt starkt engagerade och tycker att det de håller på med är både viktigt och roligt. Man har en god kamratskap och inte minst en sammanhållning som är väldigt viktig.

Men det är två saker som man ofta hävdar. För det första har man dålig eller uttjänt utrustning, vilket gör att man får ägna för mycket tid åt materielvård i stället för att öva på de uppgifter man borde öva på. För det andra är man besviken på att de löften som politiken har gett när det gäller hemvärnet inte har infriats. Vid större övningar tas till och med hemvärnets utrustning i anspråk, så när hemvärnet ska delta och lösa sina uppgifter kan man inte alltid göra det med den utrustning man har.

Hemvärnet är styvmoderligt behandlat och bör få större uppmärksamhet. Löften ska infrias, och den utrustning de har ska vara god. Huvuddelen av den tid hemvärnsmännen arbetar ska inte gå till materielvård.

Jag måste ändå ställa en fråga till försvarsministern. Jag förstår att dessa frågor inte är i topp i en försvarsberedning och inte heller vid Regeringskansliets beredning av frågor. Men tycker försvarsministern att det är rimligt att en hemvärnssoldat ska åka fem timmar, enkel väg, för att delta i en enkel skjutövning?

För att gå vidare vill jag också återigen ställa frågan om det såvitt försvarsministern känner till finns något annat län i Sverige där man har liknande förutsättningar - ett län som saknar skjutplatser.

Jag måste också fråga om försvarsministern tycker att det är rimligt att man inte använder de anläggningar som redan finns. I Kalmar, exempelvis, finns det en rad olika frivilligverksamheter inom Försvarsmakten som anordnar skytte av annan typ, som gärna skulle se att hemvärnet också blev delaktigt i att driva och använda deras anläggningar så att man blir fler som delar på underhåll och andra arbetsuppgifter. De ser också att hemvärnet är en del av deras grundorganisation som militära frivilligorganisationer och att det är viktigt att man kan försörja och utbilda dessa förband. Är det rimligt, försvarsministern, att Kalmar län saknar övningsplatser? Jag ser inte att man någon annanstans i landet har så dåliga förutsättningar som vi har i Kalmar län.

Det är klart att man kan tycka att detta är Försvarsmaktens uppdrag. Men det drabbar trots allt inte bara Försvarsmakten, utan det drabbar hela samhället. Detta är en infrastruktur som behövs för att öva och behålla den kompetens som finns, som i dag många gånger går förlorad.

Därför frågar jag försvarsministern: Tycker du att det är rimligt att man ska behöva åka fem timmar för att komma till en övningsplats, som hemvärnssoldat i Kalmar län?

Fru talman! Hemvärnet är en väldigt viktig del av Försvarsmakten. Det är en frivilligorganisation med cirka 21 000 personer och bemannad med 3 500 från frivilliga försvarsorganisationer genom frivilligavtal. Vi har 40 bataljoner och 22 utbildningsgrupper som produktionsleds av militärregionerna, vilka i sin tur leds av rikshemvärnsavdelningen direkt under chefen för produktionsledningen på Försvarsmakten. I den södra militärregionen har vi elva hemvärnsbataljoner och fem utbildningsgrupper, varav Kalmar- och Kronobergsgruppen är en.

Hemvärnet är en organisation som är i ständig utveckling. Det är en organisation som också har fått ökade resurser och nya vapensystem. Exempelvis hade man ett väldigt uppmärksammat och framgångsrikt pilotprojekt kring granatkastarfunktioner i hemvärnet.

Det har blivit bättre på utrustningssidan, men det finns naturligtvis mer att göra.

Jag måste ändå förhålla mig till den rimliga balansen mellan vad som i det här sammanhanget är ministerstyre och vad som är myndighetsstyrning. Det är klart att det hela tiden ska finnas en strävan mot att det ska finnas övningsområden och skjutplatser på ett sådant sätt att det fungerar smidigt och bra i vardagen. Men det är bra om det förs upp frågor till ytan som man uppfattar som problem och som man gärna vill lösa. Det är ju en del i de framtida beredningsprocesserna.

Jag har ingenting emot den här diskussionen och debatten. Det är väl rimligt att man tar upp det som man tycker inte är tillfyllest. Sedan får man se hur det i så fall kan föras in i processer och få analyseras enligt de ordinarie vägar och gångar vi har.

När det gäller Försvarsmaktens och frivilligorganisationernas samverkan kring olika anläggningar kan jag generellt säga att det väl är positivt om man kan hitta fördelar på det viset. De myndigheter och organisationer som vi har måste själva ta ansvar för detta.

Jag tror att både Jan R Andersson och jag har uppfattningen att vi ska ha ett väl fungerande hemvärn och en väl fungerande verksamhet som uppfattas som attraktiv och som man gärna vill delta i. Därför är det viktigt att föra den här typen av diskussioner.

Det som jag bestämt vet, och som vi har drivit på för, är att man ska utveckla hemvärnet som organisation. Vi ser att den är väldigt användbar i samband med olika typer av krissituationer och som stöd till samhället.

Det har blivit bättre på utrustningssidan, men det finns mer att göra. Kompetensen i hemvärnet ökar kontinuerligt. Den delen i hemvärnets utveckling tycker jag inte att man ska glömma bort när man beskriver verksamheten. Jag träffar kontinuerligt hemvärnspersonal och har också mött dem i olika övningssammanhang. Och jag vet att detta är en engagerad och framåtsyftande organisation med många väldigt engagerade personer som också gör stora insatser i olika civila krissituationer.

Fru talman! Försvarsministern säger att hemvärnet har tillförts nya uppgifter, och det stämmer. I tidigare försvarsbeslut har det exempelvis nämnts att man ska ha en indirekt eldförmåga, luftvärnsförmåga, broläggningsförmåga och en ökad pansarvärnsförmåga. Det som har hänt är att några plutoner med indirekt eldgranatkastare har tillförts, men i övrigt har inte löftena infriats.

Jag tror att hemvärnet, och det säger man själv, är berett att öka sin kompetens, bli bredare och kunna lösa fler uppgifter. Man uttrycker också att man har fått ett löfte politiskt att så ska ske. Därför finns det en viss besvikelse inom hemvärnet över att man från politiskt håll inte har levererat.

Organisationen i Kalmar län har skrivit till försvarsministern - jag har också lyft frågan i olika typer av sammanhang - att de har en vit fläck för övningsverksamheten i Kalmar län, vilket negativt påverkar möjligheten att rekrytera och behålla kompetens inom hemvärnet i sydöstra Småland. Men jag kan garantera att de kommer att skriva till dig igen och till Försvarsmakten likaså, för just i dag är östra Småland en vit fläck på kartan när det gäller militär verksamhet, och det är givetvis inte bra.

När vi ökar strukturen, ska ha fler förband och en större militär verksamhet, när hemvärnet ska växa från 50 000 till 75 000 och i dag inte ens når 50 000 måste vi fundera på de här frågorna: Ser infrastrukturen bra ut? Vad är det som motiverar soldaterna att faktiskt söka till och stanna i hemvärnet? Då är de här frågorna viktiga, för i dag är det svårt att rekrytera och behålla hemvärnssoldater i Kalmar län.

Till slut måste jag ändå konstatera att försvarsministern har visat att de underlag som Försvarsmakten eller Försvarsberedningen lägger fram kan ändras. Då borde man även kunna ändra dem på ett sådant sätt att Kalmar län slipper att vara en vit fläck på kartan.

Jag ser med tillförsikt fram emot att vi kan fortsätta den här diskussionen i andra former.

Fru talman! Glöm inte bort, Jan R Andersson, att vi i propositionen har angett grundorganisationsenheter och angett etableringar på vissa orter! Sedan är det Försvarsmakten som måste klara ut alla infrastrukturdelar som ligger kring verksamheten. Det är också så ansvarsförhållandena ser ut när det gäller den här typen av skjutfält och övningsfält. Jag vill bara få detta klarlagt så att man vet vem som gör vad i den typen av processer.

Sedan har jag inte någonting emot att få skrivelser, brev och påstötningar i olika typer av ärenden.

Jag ser framför mig att man ska kunna öka och bredda kompetensen stegvis inom hemvärnet. Också hemvärnets ledning måste vara med i ett sådant stegvis utvecklingsarbete, och det är man.

Jag tror att det finns goda möjligheter att utveckla både kompetensen och bredden i organisationen. Man ska inte förminska förhållandet att det har skett en hel del på utrustningssidan och att man har tagit ut steglängden. Jag tycker också att hemvärnet fungerar på ett i många stycken bra sätt. Sedan finns det utvecklingspotential, men det gör det i de flesta verksamheter.

Jag får tacka Jan R Andersson för debatten och är rätt säker på att den återkommer i andra sammanhang.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.