Skolan under den borgerliga regeringens tid

Herr talman! Nikos Papadopoulos har frågat mig vilka initiativ jag avser att vidta för att säkerställa att skolorna får tillräckliga resurser så att man kan upprätta en värdig undervisning samt vilka initiativ jag avser att vidta för att barn med funktionshinder, barn med läs- och skrivsvårigheter och barn som har invandrat ska få tillräckliga resurser för att klara sin skolgång. Som statsråd kan jag inte kommentera en enskild kommuns skolpolitik. Jag noterar dock att några av interpellantens faktauppgifter om skolpolitiken i Stockholms kommun är ofullständiga. Regeringen har ökat det generella statsbidraget till kommunerna med över 10 miljarder kronor. Utöver detta satsar regeringen mer än 2 miljarder kronor på lärarfortbildning åren 2007-2009. Totalt har regeringen ökat anslaget till insatser som främjar utvecklingen i skolan med 760 miljoner kronor jämfört med förra året, som var den gamla regeringens sista år. Vad gäller frågan om barn med funktionshinder och läs- och skrivsvårigheter har regeringen lämnat klara besked. För det första när det gäller barn med utvecklingsstörning ska särskolan vara kvar som egen skolform. För det andra ska några statliga specialskolor återigen öppnas, Ekeskolan och Hällsboskolan. Skolväsendets mest utsatta barn ska få känna trygghet och gemenskap under sin skolgång. För det tredje kommer regeringen att prioritera insatser som möjliggör att alla elever ska få det stöd de behöver för att lära sig läsa, räkna och skriva under de första skolåren. Skolan ska ges verktyg för att kunna erbjuda detta stöd. Det handlar till exempel om utformning av tydliga mål i läroplanen, nationella prov i trean och att en ny speciallärarutbildning ska skapas. Avslutningsvis har regeringen dessutom satsat 155 miljoner kronor för att förbättra skolsituationen för elever i segregerade områden. Jag tror dock att satsningar på speciallärare, svenskkunskaper och tidigare utvärdering är ännu viktigare för att fler invandrarelever ska nå skolans mål.

Herr talman! Jag vill först tacka skolministern för svaret. Jag måste klargöra att jag inte begär att förra skolborgarrådet i Stockholm i sin nya roll ska ta ansvar för skolpolitiken i Stockholm. Men Jan Björklund vet lika väl som jag att regeringspolitik och kommunpolitik hör ihop. Skolministern visar i sitt svar att regeringen fullföljer Socialdemokraternas skolsatsningar i form av statsbidrag till kommunerna, och det är bra. Men ni har inga pengar särskilt riktade till skolan för att anställa fler lärare, som den socialdemokratiska regeringen hade. Och jag förstår inte vad skolministern menar med ökade anslag - ni har ju bara döpt om eller senarelagt anslag som redan fanns i den socialdemokratiska budgeten. Herr talman! Skolministern skriver också i sitt svar om regeringens planerade satsningar på att ge elever stöd för att i de yngre skolåren lära sig läsa, räkna och skriva. Det är bra. Folkpartiets problem är att det här syftar på det program som Folkpartiet i valrörelsen lovade att starta direkt när man hade intagit Utbildningsdepartementet. Man sade till och med att man hade en detaljerad tidsplan på 100 dagar för genomförandet och att 500 miljoner kronor skulle satsas. Men det blev ingenting alls. Och den utlovade satsningen finns inte heller med i den borgerliga regeringens vårbudget som presenterades i går. Är det då konstigt att många nu talar om att Folkpartiet sviker sina vallöften om skolan och att elever och lärare i Stockholms skolor, som i år får kraftiga nedskärningar, undrar vart Folkpartiets vackra vallöften tog vägen? Herr talman! Jag vet att skolministern de senaste veckorna har haft flera skoldebatter med socialdemokrater på ungefär samma tema som min interpellation. Det är inte så konstigt, när regeringen sviker sina vallöften och driver en politik som kraftigt ökar klyftorna i skolan och i samhället. Jag vet att skolministern inte tror på den genomgång som Socialdemokraterna har gjort av situationen för skolorna i Stockholm. Men det är bara att fråga lärarna, eleverna och föräldrarna i det område där jag bor, söder om Söder, i Farsta, Gubbängen och Hökarängen. Jag var där och pratade med personalen, och lärarna och alla andra tycker att det blir mycket mindre pengar det här året. Det är ett faktum att stadsdelarna i Stockholm har fått kraftiga sparbeting och att en stor del av de besparingarna har drabbat skolan. Det är alltså precis vad rapporten från Socialdemokraterna i Stockholm visar. Herr talman! Ett annat borgerligt svek är den kraftiga neddragningen av vuxenutbildningen, som innebär ett hårt slag mot det livslånga lärandet. De som av någon anledning har svårigheter i ungdomsskolan ska som vuxna inte få några chanser i framtiden. Jag skulle önska att skolministern kunde vara så ödmjuk att han erkände att Folkpartiet som ett litet parti tyvärr inte inom alliansen får de pengar man i valrörelsen lovade att satsa på skolan. Det tråkiga är att skolministern och det en gång socialliberala Folkpartiet för att höras och synas nu känner sig tvingat att profilera sig som ett kravparti. Arbetarrörelsen har aldrig varit emot att ställa krav.

Herr talman! Talmannen får väl avgöra när detta blir en debatt som egentligen borde föras i Stockholms stadshus i stället. Så blir det om vi bara ska tala om Stockholms kommuns skolbudget. Jag kan göra det - jag har jobbat med den i många år, även om jag inte gör det just nu - men frågan är om den debatten hör hemma i riksdagen. Men eftersom Nikos Papadopoulos påstår det ena efter det andra om den budgeten vill jag ändå lägga några saker till rätta. Budgeten i Stockholms kommuns skolor är uppbyggd läsårsvis. Nikos Papadopoulos tar den budget som gäller nu under vårterminen och för ut den över hela året och säger att det fattas pengar. Det är klart att det gör det om man resonerar på det sättet. Men i verkligheten har den borgerliga majoriteten just presenterat budgeten för höstterminen, där det ingår höjda anslag. Nikos Papadopoulos blundar och bortser från det. Nikos Papadopoulos eget parti, med Carin Jämtin i spetsen, har i Stadshuset röstat emot anslagshöjningen för höstterminen. Socialdemokraterna i Stockholm föreslår mindre pengar till skolan än den borgerliga majoriteten nu anslår. Det interpellanten påstår är inte sant. Det är fel på punkt efter punkt. Man får mer pengar i skolorna. Det har nyss presenterats. Möjligen skrevs interpellationen innan det presenterades, och det kan förklara missförståndet. Men Socialdemokraterna har röstat nej. Jag tycker att Nikos Papadopoulos borde läsa några saker. Han borde läsa Ylva Johanssons debattartikel i Dagens Nyheter i lördags, där hon sågar socialdemokratisk skolpolitik sönder och samman. Han borde läsa den debattartikel Carin Jämtin skrev för några månader sedan, där hon sade att Socialdemokraternas skolpolitik är en av orsakerna till valförlusten. Nikos Papadopoulos borde läsa Pär Nuders pm som kom på villovägar och blev känt. Där säger han att skolpolitiken är en av orsakerna till att Socialdemokraterna förlorade valet. Nikos Papadopoulos säger att många talar om Folkpartiets svek i skolpolitiken. Det kanske de gör, men jag nås faktiskt inte av det annat än när Nikos Papadopoulos säger det. Tvärtom tycker många att det händer mycket på skolpolitikens område just nu - betydligt mer än det har hänt under de senaste tolv åren. Vi ska alla vara ödmjuka och självkritiska. Allt vi gör kommer inte att bli rätt och bra. En del får rättas till, och vi har en rätt stor reformagenda framför oss. Jag tror att det är fel att hävda att det inte händer något på skolpolitikens område. Saker och ting kan alltid göras bättre. Det absolut viktigaste för oss är att elever i skolan tidigt ska lära sig läsa, skriva och räkna. Det är det absolut mest centrala uppdrag som skolan har. Här har vi i Sverige tänkt fel. Den hjälp som förr fanns på lågstadiet och mellanstadiet har under socialdemokratisk ledning flyttats. Den sätts i dag i stället in på gymnasiets individuella program. Det kostar mycket mer, hjälpen kommer senare och många elever tappar intresset under tiden. Låt oss sätta in hjälpen tidigare. Det är detta våra åtgärder syftar till när vi nu inför nationella prov i årskurs 3. Jag antar att Socialdemokraterna kommer att rösta emot detta här i kammaren. Jag är mycket nyfiken. Den 30 maj testas detta. Nikos Papadopoulos sade just att ni inte har något emot krav. Vi får väl se det när ni ska rösta den 30 maj. Nationella prov införs i årskurs 3. Vi kompletterar detta med nya speciallärare som ska utbilda de elever som har svårt att nå målen i årskurs 3. Den speciallärarutbildning som den gamla regeringen avvecklade återinför vi nu. Det är i högsta grad detta som är i fokus - elever som har svårt att nå målen. Klassklyftor, Nikos Papadopoulos, har skapats i svensk skola under mycket lång tid. Det finns en enormt stor grupp elever som inte lär sig läsa och skriva och som tvingas hoppa av det gymnasium som har byggts upp i Sverige, där alla tvingas bli akademiker. Det är de klyftorna vi nu ska minska. Fler elever ska bli godkända. Fler ska nå målen. Det är vår ledstjärna.

Herr talman! Skolministern betonar hur man ska hjälpa svaga elever. Jag säger inte att den förra regeringen inte har gjort misstag. Det har vi gjort, och jag kan ta på mig dem. Men vad gör regeringen i dag för de elever som har missbrukande föräldrar? Flera kommuner i Stockholms län - Täby, Vallentuna och andra - har inga stödgrupper för att ta hand om dem. Det har lämnats över till organisationer. I skolan finns ingen hjälp som de kan få. I Socialdemokraterna tycker vi att alla elever har samma värde. De är inte lika, men de är jämlika och ska behandlas därefter. År 2004 gjordes en utredning som föreslog att alla utvecklingsstörda elever från förskolan ska gå så långt som möjligt och få så mycket undervisning som möjligt tillsammans med övriga elever i skolan. Vad tycker skolministern? Jo, vid den senaste riksomfattande särskolekonferensen i Norrköping hade skolministern en annan uppfattning. Jag citerar Svenska Dagbladet, som skriver att skolministern gav "beskedet att han slänger utredningen i papperskorgen. Inställningen att elever med utvecklingsstörning alltid ska gå i samma klass som andra elever är felaktig, anser han." Jag håller inte med skolministern, men jag håller självklart med Ylva Johansson, och jag har läst hennes debattartikel i Dagens Nyheter. Det kan du vara säker på. Hon säger i artikeln: "Inget kan vara viktigare än att se till att alla barn och ungdomar ges de bästa förutsättningar för att utvecklas maximalt utifrån sina förutsättningar oavsett föräldrarnas inkomster, oavsett kön och etnicitet, oavsett funktionshinder eller modersmål." Herr talman! Jag och skolministern är förhoppningsvis överens om att en bra skola måste få kosta pengar. Samhället måste ta ansvar för att eleverna har tillgång till välutbildade lärare och läromedel. Till fördel för skolministern måste jag säga att det är positivt med de över 2 miljarder kronor som satsas på att utbilda lärare. Men de kommer 2009, och nu befinner vi oss i början av 2007. Där har vi det problem som skolministern tog upp. Jag pratar om detta med terminsbudgetarna. Vi har sett att det är olika i olika skolor, till exempel söder om Söder, där jag bor. Jag har varit i Hökarängsskolan och Farstaskolan. Där finns 3 600 elever, och i Hökarängsskolan är det 550 elever. Där blir det en minskning som kommer att kosta 2 000 kronor per elev. Då ska man inte räkna med lönehöjningen och prishöjningen. Men om man räknar med detta, och det måste man naturligtvis göra eftersom det är naturligt, kommer man på minus för nästa termin. Det kommer att kosta mycket för eleverna. Dessa pengar är det inte lätt att få. Det går inte att ha en bättre ordning och ha tester och betyg för att klargöra det här. Skolministern har varit i det militära. Han vet att man måste få ett mål. Artilleriet behöver få rätt koordinater. Att tala om ordning är inte att ge de rätta koordinaterna. Rätt koordinater är att se till att det finns lärare och personal i skolan som kan ta hand om eleverna och förmedla kunskaper så att våra ungdomar kan konkurrera.

Herr talman! Om Nikos Papadopoulos, som representerar Stockholm i riksdagen, är så orolig för skolbudgeten i Stockholm, varför föreslår då Socialdemokraterna i Stadshuset lägre anslag till skolan än den borgerliga majoriteten vill ge? Varför är det så? Kan du inte svara på detta i ditt sista inlägg. Varför föreslår ni lägre anslag än den borgerliga majoriteten? Hur kommer det sig att de socialdemokratiskt styrda Göteborg och Malmö ligger avsevärt lägre än det borgerligt styrda Stockholm när det gäller anslag per elev i skolan? Varför ger man mindre anslag i de kommuner som har styrts av socialdemokrater under lång tid? Malmö har ännu större problem med låga resultat, mycket invandrarelever och så vidare - varför anslår man mindre pengar per elev i Malmö än i Stockholm? Just nu anslår den borgerliga regeringen mer pengar till skolan än den förra regeringen gjorde genom de statsanslag som finns på skolans område. Varför är det så? Nikos Papadopoulos talar om borgerlig klasspolitik som sänker skatter, ökar klyftor och drar ned på skolan. Det stämmer inte någonstans. De borgerliga kommunerna satsar mest på skolan. Den borgerliga regeringen satsar mer på skolan än den förra regeringen gjorde. Nikos Papadopoulos ord är bara retorik. Nikos Papadopoulos försökte använda militära termer här. Det duger inte med blindavfyringar, utan här handlar det om sanningen. Den skarpa sanningen är att man satsar mer pengar på skolan nu än vad den förra regeringen gjorde. Jag tänker till exempel på den stora massiva satsningen på lärarfortbildning. Ja, det var rätt citerat ur tidningen. Jag sade att jag inte tycker att utvecklingsstörda elever alltid ska gå i samma klass som andra elever. Den inställning som den förra regeringen hade, att de alltid ska göra det, är felaktig. Jag menar att elever med en lindrig utvecklingsstörning ofta kan integreras och att de ofta kanske till och med bör integreras i vanliga skolklasser. Men elever med gravare utvecklingsstörning klarar inte det. Man kallar det för integration när en gravt utvecklingsstörd elev ska sättas i ett vanligt klassrum, men i sanning blir den eleven mycket ensam och får inte den hjälp och det stöd som behövs. Den socialdemokratiska majoriteten i Carlbeckkommittén föreslog att särskolan i Sverige på sikt skulle avvecklas som egen skolform och att alla utvecklingsstörda elever skulle gå i vanliga skolor. Det har jag kastat i papperskorgen, för jag vet att det skulle innebära väsentligt mindre stöd åt de elever som har det allra svårast. Gå till en träningsskola, en särskola! Där finns elever som har en grav utvecklingsstörning och elever som kanske därutöver har andra funktionsnedsättningar. Försök att övertyga deras föräldrar om att de barnen skulle må bättre av att gå i en vanlig skolklass och kom tillbaka efteråt och redovisa vad de har sagt, Nikos Papadopoulos! Varje gång jag besöker en träningsavdelning i särskolan blir jag själv berörd av de orättvisor som naturen själv skapar. Samtidigt blir jag väldigt stolt över insatserna från vårt svenska välfärdssamhälle, över de väldiga resurser vi avsätter för dessa barn inom ramen för särskolan. Ta inte ifrån dem den rättigheten! Ta inte ifrån dem den skolformen, som föräldrarna i särskolan verkligen vill ha! Det är därför de har valt särskolan.

Herr talman! Det är bra att skolministern säger att en del av dessa elever kan integreras. Jag hoppas att det blir bättre förslag i framtiden. Men skolministern påstår att det har satsats mer i er budget än i vår. Jag kan säga att det som har blivit kvar av Folkpartiets i valrörelsen utlovade satsningar är fler regler och betyg i skolan. Det är fler sådana än vad det är pengar. Samtidigt har riktade statsbidrag till skolan och vuxenutbildningen avskaffats. Det finns inga riktade pengar till skolan. Ni ger självklart 10 miljarder kronor till kommunerna. Men kommunerna kan använda dessa pengar till annan verksamhet eller till sänkta skatter. Som jag sade bor jag alltså söder om Söder. Jag har ett konkret exempel. Bara i Hökarängen får de 2,4 miljoner kronor mindre i skolan. Det kostar alltså 2 000 per elev. Men om man räknar på det hela är det 165 miljoner, och det betyder att det är 400 tjänster för lärare. Det är lärare som är viktiga i skolan. Det är lärare och personalen som ska ta hand om eleverna, som ska förmedla kunskapen. Det är där som vi vill att vi ska satsa. Det handlar om fler lärare, fler personal. Vi hade kamratstödjare. Vi hade kuratorer, och vi hade stöd för eleverna. Det är viktigt med personalen i skolan. Det är en viktig sak som Folkpartiet kanske har glömt bort. Jag instämmer också, Jan Björklund, i det andra som Ylva Johansson har skrivit i Dagens Nyheter. Jag kan inte säga att vi inte har gjort något misstag i skolan. Det är klart att vi har gjort.

Herr talman! Den här debatten blir lite märklig. Idén med en debatt är ändå att man ska kunna samtala med varandra och reagera lite. Jag har nu ställt samma fråga till Nikos Papadopoulos tre gånger utan att få något svar. Socialdemokraterna i Stockholms stadshus anslår i sitt oppositionsbudgetalternativ mindre pengar till skolan än vad den borgerliga majoriteten gör. Varför gör ni det om ni är så oroliga? Det är den frågan som är obesvarad. Nikos Papadopoulos! Det är helt rätt att en del av de riktade statsbidrag som tidigare har varit öronmärkta nu går in i påsen till kommunerna. Det är helt rätt. Det hade även den förra regeringen planerat. Den förra regeringen hade för avsikt att stoppa in vuxenutbildningsbidraget i påsen och även Wärnerssonpengarna på sikt. Det har alltid varit ett tillfälligt riktat anslag. Det har aldrig varit tal om någonting annat, så det stoppas in i påsen nu. Jag tycker för min del att om en verksamhet ska vara kommunal ska kommunerna ha ansvaret. Om staten håller på och pekar och pekar får man bestämma sig för att det inte ska vara kommunalt. Det är vi beredda att diskutera. Mitt eget parti röstade mot kommunaliseringen en gång i tiden. Men den fråga man måste ställa till Nikos Papadopoulos är: Varför genomförde ni kommunaliseringen om ni inte litar på kommunerna? Varför har ni kommunaliserat skolan om ni ska hålla på och detaljstyra allting, och det ska vara öronmärkta bidrag? Det är väl mycket bättre att den är statlig i så fall. Man får ju bestämma sig någonstans. Antingen ger man några i uppdrag att sköta en sak, och då litar man på dem, eller så litar man inte på dem, och då ska man inte ge uppdraget. Men det håller inte att överlåta ansvaret och sedan inte låta dem bestämma själva.