Slopande av överskottsmålet

Interpellationsdebatt 26 november 2019

Protokoll från debatten

Anföranden: 7

Anf. 42 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Fru talman! har frågat mig om det är rimligt att förändra finanspolitiska regler som bara har varit i kraft i elva månader och hur länge jag anser att en blocköverskridande överenskommelse som det finanspolitiska ramverket bör gälla för att den ska uppfattas som trovärdig.

Först vill jag börja med lite historik. När statens finanser sanerades på 90-talet var en av de centrala delarna att införa ett finanspolitiskt ramverk så att Sverige aldrig skulle hamna i en liknande situation igen. En del av ramverket var att införa ett överskottsmål för de offentliga finanserna. Vid tiden för införandet fanns inte lika brett stöd för överskottsmålet, bland andra Moderaterna var emot det.

Det fanns framför allt tre motiv till att införa överskottsmålet: för det första att återställa förtroendet för de offentliga finanserna och minska behovet av utländsk upplåning, för det andra att ge utrymme för stabiliseringspolitik och för det tredje att bidra till att det offentliga ska kunna möta den demografiska utmaningen framöver. Tanken var aldrig att den offentliga sektorn skulle gå med överskott om 1 procent i all evighet utan att nivån på målet skulle omprövas i framtiden.

Nu har vi en annan situation. Regeringen har sedan vi tillträdde 2014 vänt underskott till överskott och rustat Sverige. Statsskulden är nu den lägsta sedan 1977. Samtidigt befinner vi oss just nu mitt i det demografiska skifte som vi har förberett oss för. Mot den bakgrunden tog regeringen under förra mandatperioden initiativ till en översyn av det finanspolitiska ramverket.

Redan innan Överskottsmålskommittén inrättades meddelade vi att överskottsmålets nivå bör sänkas till ett balansmål. Utvecklingen sedan överenskommelsen slöts har stärkt argumenten för ett balansmål ytterligare. Den offentliga sektorns bruttoskuld har sjunkit snabbare än den utveckling som Överskottsmålskommittén såg framför sig. Dessutom har penningpolitiken svårt att uppnå inflationsmålet, vilket gör att riskerna med en expansiv finanspolitik i dagsläget är mindre än vad kommittén såg framför sig.

Regeringen är därför redo att tidigarelägga en översyn av målnivån om en bredare samsyn finns.


Anf. 43 Mattias Karlsson i Luleå (M)

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag vill börja med att tacka finansministern för svaret.

Som en produkt av 90-talskrisen skapades ju överskottsmålet för staten. Sedan dess har detta och det övriga finanspolitiska ramverket tjänat oss väl. Målet handlar ju om att den offentliga sektorns finansiella sparande ska nå en viss nivå för att det ska finnas pengar att använda när tiderna blir sämre. Men sedan 2015 vill finansminister Magdalena Andersson slopa överskottsmålet och ersätta det med ett balansmål som endast kräver att statens inkomster och utgifter går ihop.

Sedan finansministern först vädrade sin uppfattning om att överge överskottsmålet har frågan delvis varit begravd, detta sedan en parlamentarisk kommitté 2016 slog fast att överskottsmålet skulle behållas men sänkas från 1 procent till en tredjedels procent av bnp. Den ordningen började att gälla först i år.

Trots att överskottsmålet nu är närmare noll är finansministern inte nöjd. Om fler partier är med på bollen vill finansministern återigen se över ramverket, trots att gällande överenskommelse säger att det ska ske vart åttonde år.

Finansministern och Socialdemokraterna är inte ensamma om att vilja släppa det relativt låga krav på sparande som hon nu är bunden till, men som hon med ganska stor säkerhet inte kommer att nå vare sig i år eller 2020 om man får tro Ekonomistyrningsverkets senaste prognoser.

Flera intressegrupper vill också att pengarna som nu går till sparande i stället ska spenderas på annat. Nu när statsskulden är så låg finns det väl ingen anledning att fortsätta spara, låter resonemanget.

Kritiken mot överskottsmålet står dock på svag grund. Visst finns det investeringsbehov på flera håll, men varför är det just sparpengarna som ska användas till det? Samtidigt spenderas ju ansenliga summor på onödiga bidrag och ineffektiva klimatinvesteringar. När investeringar behöver göras är det mest rimligt att ta av de onödiga utgifterna, inte att slopa sparandet.

Att i stället införa ett balansmål blir också riskfyllt, inte minst för att det nu väldigt låga överskottsmålet i praktiken är närmast ett balansmål. Om finansministern inte når målet blir det också särskilt riskfyllt. Att genom ett balansmål ytterligare sänka ambitionen gör att det visserligen blir lättare för finansministern att nå målet, men det öppnar också upp för att man fortsätter att tumma på marginalen i underkant med argumentet att situationen kräver det.

Med ett fortsatt överskottsmål kan olika bedömningar göras i olika lägen. Det kan mycket väl vara så att det ibland inte nås, men sådana budgetbeslut måste i så fall försvaras på goda grunder.

Sparandet inför sämre tider, så som vi nu är på väg in i, bör även fortsättningsvis vara huvudregel. Regeringen kan inte fortsätta att vara frikostig med onödiga utgifter och samtidigt ytterligare sänka ambitionen för sparandet.


Anf. 44 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Fru talman! Jag kan konstatera att Moderaterna inte har särskilt många med sig i debatten, utan det är väldigt många andra som också menar att ett balansmål skulle vara mer väl avvägt i detta läge. Sverige har dels en låg statsskuld, dels går vi just nu in i den period som vi skapade överskottsmålet som förberedelse för. Nu kommer nämligen de stora 40-talistkullarna upp i 80-årsåldern.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Väldigt många barn föddes på 40-talet, och de kommer nu upp i den ålder då man behöver mer sjukvård, äldreomsorg och hemtjänst. Detta kommer under kommande år att innebära mycket omfattande utgiftsökningar för kommuner och landsting. Samtidigt var också 90-talistkullarna stora. De är nu i barnafödande ålder, och det gör att man kommer att behöva anställa lärare och förskollärare runt om i hela landet. Dessa båda saker gör sammantaget att kommuner och landsting kommer att få en knepig ekonomisk situation framöver.

Min bedömning är att det vore mer väl avvägt att underlätta för kommuner och landsting än att betala av på statsskulden. Vi har nämligen en exceptionell situation som ligger framför oss. Vi i Sverige har under väldigt lång tid haft en ganska stillaliggande försörjningskvot, det vill säga andelen yngre och äldre som behöver försörjas av dem i arbetsför ålder. Men just nu sker ett mycket tydligt skifte på grund av 40- och 90-talisterna.

Våra 40-talister har ju jobbat ett helt långt yrkesliv, så de ska ha en trygg ålderdom. Men då måste vi också se till att kommunerna och landstingen har tillräckliga resurser.

Min bedömning är att det i detta läge därför vore mer väl avvägt att ha ett balansmål. Även med balansmål minskar statsskulden i takt med att ekonomin växer.


Anf. 45 Mattias Karlsson i Luleå (M)

Fru talman! Jag tycker inte att det är seriöst att efter elva månader riva upp det finanspolitiska ramverket. Politiken har ju angivit att regelverket ska ses över varannan mandatperiod. Det är inte rimligt att ha den tidshorisonten om man vill att det ska finnas någon trovärdighet för de regler som vi har kommit överens om.

Men efter höstens budgetprocess tyder nog alltmer på att notan för januariöverenskommelsen kommer att bli högre än många hade trott. Redan dyra punkter i programmet kan utökas i förhandlingarna och dessutom kompletteras med helt nya utgifter. Liberalerna krävde exempelvis ett tillskott till kriminalvården som inte fanns i 73-punktsprogrammet. Samtidigt har de punkter som Socialdemokraterna har stridit för, exempelvis familjeveckan, inte ens börjat genomföras.

Till detta ska läggas att LO nu kräver att överskottsmålet ska tas bort. Man vill ha mer pengar till sin önskelista, som innehåller höjda bidrag och ökade offentliga utgifter. Man inser väl att pengarna ändå inte skulle räcka till, och LO kräver därför också höjda skatter.

Jag förstår att finansministern har svårt att hålla emot dessa krafter. Risken är att finansministern snart får slut på pengarna. I det läget känner jag en förståelse för att ett avskaffat överskottsmål i sammanhanget skulle vara en bekväm lösning för regeringen.


Anf. 46 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Fru talman! Det här handlar inte om ett yttre tryck, utan detta är en åsikt som jag har haft sedan 2015. Det är alltså ingen ny uppfattning från min sida.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Mattias Karlsson undrar hur länge en blocköverskridande överenskommelse ska gälla. Jag har inte sagt att vi tänker lämna överenskommelsen, utan givet att saker har förändrats sedan den slöts säger jag bara att jag tycker att man ska kunna ta upp diskussionen igen. Men jag hotar inte att lämna den, och jag tänker heller inte lämna den.

Det är kanske lite vågat av en moderat att ta upp frågan om att hålla sig till överenskommelser eller inte. Moderaterna lämnade ju decemberöverenskommelsen efter nio månader. Det var en överenskommelse som vi slutit och sagt att den skulle gälla i åtta år, men ni lämnade den. Ni sa inte att ni var beredda att diskutera den igen, utan ni sa - eller messade - bara att ni inte stod bakom den längre. Vad gäller energiöverenskommelsen har ni inte sagt att det har kommit nya fakta och att ni gärna skulle vilja diskutera det hela igen. Nej, er partiledare gick ut i tidningen och hotade med att lämna den. Så agerar Moderaterna. Det är inte ansvarsfullt.

Jag däremot säger att jag är öppen för diskussion. Så kan man också agera.


Anf. 47 Mattias Karlsson i Luleå (M)

Fru talman! Det nuvarande finanspolitiska ramverket är välavvägt, och det är en styrka att det har en förankring över blockgränsen. Att i dagsläget trycka på gaspedalen och kraftigt öka de offentliga utgifterna riskerar att leda till slöseri med de offentliga medlen. Det är medel som kommer att behövas i den kommande lågkonjunkturen. En översyn av målen är ändå planerad att ske vart åttonde år. Till dess kan finansministern gott få hålla i pengarna.


Anf. 48 Finansminister Magdalena Andersson (S)

Fru talman! Moderaternas motstånd var kraftigt när vi införde överskottsmålet, och de kallade det för överbeskattning. När vi sedan ville ändra överskottsmålet var de också mycket emot det och tyckte att vi absolut skulle ha kvar överskottsmålet, som tidigare kallats överbeskattning. Men vi lyckades få med dem på att gå ned till en tredjedels procent. När vi nu säger att tiden kanske är mogen att åter se över detta är Moderaterna emot detta igen.

Det är kanske detta som är definitionen av att vara konservativ. Jag har dock ingen brådska, för jag vet att jag har tiden på min sida. Balansmål är det som i detta läge är mest väl avvägt för Sveriges ekonomi.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.

Interpellation 2019/20:107 Slopande av överskottsmålet

av Mattias Karlsson i Luleå (M)

till Finansminister Magdalena Andersson (S)

 

Det finanspolitiska ramverket är ett verktyg som ska se till att finanspolitiken är långsiktigt hållbar och transparent. Vissa av principerna regleras av lag medan andra utgår från den praxis som gradvis utvecklats sedan 1990-talet. Regeringen är enligt budgetlagen skyldig att lämna ett förslag till mål för den offentliga sektorns sparande. Riksdagen fastställde 2007 överskottsmålet till att det finansiella sparandet ska vara 1 procent av bnp i genomsnitt över en konjunkturcykel. I juni 2016 träffades en blocköverskridande överenskommelse om förändringar i det finanspolitiska ramverket. Från och med budgetåret 2019 har målet ändrats till en tredjedels procent av bnp i genomsnitt över en konjunkturcykel.

I Sverige finns det en bred politisk uppslutning bakom det finanspolitiska ramverket. Denna samsyn grundar sig på erfarenheterna från den djupa ekonomiska krisen i Sverige i början av 1990-talet. Svensk ekonomi befann sig då i en allvarlig situation med mycket stora underskott i de offentliga finanserna och med en snabbt ökande offentlig skuld. Under budgetsaneringen infördes ett överskottsmål för den offentliga sektorns finansiella sparande och ett flerårigt utgiftstak för statens och pensionssystemets utgifter. Genomgripande förändringar gjordes i statens budgetprocess för att stärka budgetdisciplinen. Det finanspolitiska ramverket och den breda politiska uppslutningen bakom det har bidragit till en gynnsam utveckling av Sveriges ekonomi och offentliga finanser.

I en intervju i Svenska Dagbladet den 5 november säger sig finansminister Magdalena Andersson vilja slopa överskottsmålet. "Det vore rimligt att slopa överskottsmålet och istället ha ett balansmål. Det var ett initiativ som jag tog redan 2015 och som vi socialdemokrater också har ett partikongressbeslut på", sa finansministern.

Mot bakgrund av detta vill jag fråga finansminister Magdalena Andersson:

 

  1. Är det rimligt att förändra finanspolitiska regler som bara har varit i kraft i elva månader?
  2. Hur länge anser ministern att en blocköverskridande överenskommelse som det finanspolitiska ramverket bör gälla för att det ska uppfattas som trovärdigt?