Stärkt folkhälsoarbete

Fru talman! Isak From har frågat statsrådet Maria Larsson vad hon avser att göra med rapporten, om hon kommer att överväga vad Folkhälsoinstitutet anfört och ge landstingen utvecklingsmedel för att underlätta det nödvändiga folkhälsoarbetet samt på vilket annat sätt hon avser att stärka folkhälsoarbetet i landet. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Liksom Isak From anser jag att det hälsofrämjande perspektivet har en central roll när det gäller att förbättra hälsan i befolkningen och minska samhällets kostnader. Redan 2008 aviserade regeringen i propositionen En förnyad folkhälsopolitik (prop. 2007/08:110) att det hälsofrämjande inslaget i det förebyggande folkhälsoarbetet bör betonas. Vi har alltsedan dess mycket målmedvetet arbetat dels för att ge medborgarna större möjlighet att själva ta större ansvar för sin hälsa, dels med att utveckla och stärka hälsofrämjande strukturer och miljöer. Vidare har vi aktivt arbetat med att förtydliga hälso- och sjukvårdens hälsofrämjande uppdrag. När det gäller hälsofrämjande strukturer och miljöer har vi exempelvis avsatt 50 miljoner kronor för att utveckla det lokalt sektorsövergripande hälsofrämjande arbetet. Medlen har fördelats på sex kommuner som under perioden 2009-2011 arbetar med att dels främja barns och ungas psykiska och fysiska hälsa, dels generera kunskap om såväl effektiva hälsofrämjande metoder som kostnadseffektiva samverkansformer på lokal nivå. Vidare avsatte vi under 2009 och 2010 totalt 140 miljoner kronor för att stimulera utvecklingen av det lokala stödet till föräldrar i deras föräldraskap till dess att barnet är 18 år. I dagsläget omfattas 72 kommuner av dessa stimulansmedel. Samhället har genom sina institutioner en skyldighet att bidra med kunskap för att enskilda människor ska kunna vårda sin egen hälsa. Det finns stora möjligheter till friskvård och egenvård, liksom patienters och kroniskt sjukas möjligheter att själva kontrollera sina värden och förändra sin livsstil. I detta sammanhang är det angeläget att i största möjliga utsträckning använda sig av evidensbaserade metoder och anpassa råd efter den enskildes aktuella situation. Det är därför mycket glädjande att Socialstyrelsen nu har tagit fram nationella riktlinjer för sjukdomsförebyggande metoder. Riktlinjerna berör metoder för att förebygga sjukdom genom att förebygga och stödja förändring av levnadsvanor som orsakar mycket sjukdom och höga kostnader för samhället. Jag talar då om tobaksbruk, riskbruk av alkohol, otillräcklig fysisk aktivitet och ohälsosamma matvanor. Att det nu finns en enhetlig praxis bidrar till att förtydliga hälso- och sjukvårdens uppdrag att arbeta hälsofrämjande. Det innebär också att variationen mellan landsting och mellan vårdenheter kommer att minska. Det är min förhoppning att det sjukdomsförebyggande arbetet inom kort kommer att inta den självklara ställning i hälso- och sjukvården som det bör ha. Det är min och regeringens avsikt att även framöver fortsätta att målmedvetet utveckla och stärka det hälsofrämjande inslaget i folkhälsoarbetet. I detta sammanhang är det betydelsefullt att vi tar vara på den kunskap som olika projekt uti landet genererar. Ett sådant är till exempel Västerbottens interventionsprogram som jag tagit del av med stort intresse och som också omnämns i Folkhälsopolitisk rapport 2010 som Statens folkhälsoinstitut nyligen presenterade, närmare bestämt för drygt två veckor sedan. Av naturliga skäl kan jag därför inte i dagsläget uttala mig om hur jag avser att gå vidare med de förslag som där presenterats då beredningsprocessen precis har påbörjats.

Fru talman! Jag har frågat ministern om stimulansmedel för folkhälsofrämjande arbete. Jag tackar ministern för svaret och konstaterar att vi förmodligen är ganska överens om målet, men jag är inte helt övertygad om att vi är överens om vägen dit. Det var den socialdemokratiska regeringen som var drivande när riksdagen 2003 beslutade om en ny sektorsövergripande folkhälsopolitik. Den har elva övergripande nationella mål. De sex första målen handlar om strukturella faktorer, det vill säga förhållanden i samhället och omgivningen som i första hand kan påverkas genom opinionsbildande insatser och beslut på olika nivåer. De fem sista målen rör levnadsvanor som individen själv påverkar men där den sociala miljön ofta spelar en stor roll, och för detta behövs det fungerande strukturer. I varje demokratiskt samhälle har alla vuxna individer i huvudsak själva ansvar för sin hälsa. Men faktum kvarstår: Kostnaderna för ohälsan fortsätter att öka. Ny teknik gör att man kan göra alltmer inom sjukvården. Det forskas, och man kommer fram till nya dyra mediciner som fungerar utmärkt. Det kommer nya metoder och nya tekniker för operationer, till exempel bypass- och titthålsoperationer med mera. Listan kan göras hur lång som helst. Sjukvårdens kostnadsökning ligger dock konstant på drygt 10 procent per år. Så var det på 50-talet, och så är det också i dag. I dag kan vi bota sjukdomar som inte kunde drömma om att bota för tio år sedan. Ohälsosamma levnadsvanor och olycksfall kostar samhället minst 120 miljarder kronor per år. Dessa kostnader kan minskas, bland annat genom att vi skapar förutsättningar för sundare matvanor, ökad fysisk aktivitet, minskat bruk av alkohol och tobak och genom att samhället faktiskt planeras så att skador förebyggs. Fru talman! Vid flera av de stora folksjukdomarna, som hjärtinfarkt, hjärtsvikt och stroke är dödligheten betydligt större hos lågutbildade än hos högutbildade. Lågutbildade gör färre läkarbesök än högutbildade i förhållande till sina vårdbehov. Läkemedelsbehandlingen av äldre och lågutbildade är i lägre grad anpassad till moderna riktlinjer. Jag skulle vilja veta vad socialministern tänker göra för att minska skillnaderna och hur han tänker arbeta för att uppnå likvärdig upplevd hälsa hos befolkningen. Målet för de offentliga institutionerna innebär inte att de ska ta över individens ansvar utan att de i stället ska ge förutsättningar för att skapa stödjande miljöer så att alla individer och grupper i samhället kan få jämlik och god hälsa. Min hemkommun Norsjö var sämst av de allra sämsta. År 1985 startades Norsjöprojektet. Syftet var att minska dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar samt diabetes genom att påverka riskfaktorerna. Man skulle arbeta aktivt mot sänkt kolesterolhalt, minskad rökning och bättre blodtryck hos befolkningen. Jag frågar socialministern: Vilka faktiska behov av stimulansmedel ser socialministern för att uppnå samarbetsprojekt i samhället?

Fru talman! Jag vill först säga att jag är väldigt glad över Isak Froms angreppssätt i de här frågorna och betonandet av att alla människor i första hand har ansvar för att vårda sin egen hälsa och på det sättet förebygga sjukdom. Där är vi verkligen överens. Vi är också överens om att det finns stora skillnader mellan människor, befolkningsgrupper och kategorier i samhället. Det är ett betydande bekymmer där politiken har en mycket viktig roll att spela. De frågor som Isak From ställer handlar om vad man kan göra för att minska skillnaderna. Jag nämnde i interpellationssvaret att Socialstyrelsen tar fram fler nationella riktlinjer på en rad områden, vilket är till hjälp för sjukvården på olika nivåer. Jag tror att det är oerhört viktigt att man utifrån bästa kända kunskap ser till att implementera det i vården över hela Sverige. Men det får naturligtvis inte vara det enda svaret. Jag tror också att det arbete som vi gör med öppna jämförelser och kvalitetsindikatorer spelar en väldigt viktig roll. Det innebär att skillnader kommer i dagen. Mäter man inte kan man inte upptäcka skillnader. När man mäter och jämför kan man se skillnader, och då har man en viktig grund för det fortsatta arbetet att ta itu med detta. Det kan till exempel behövas särskilda informationsinsatser eller interventioner av olika slag. Jag vill också betona att regeringen har gjort en liten förändring av portföljerna här, och det är inte någon tillfällighet. Jag har tagit över folkhälsofrågorna i stort. Det gäller inte det som handlar om alkohol, narkotika, tobak, dopning, spel och så vidare. Det ligger fortfarande hos Maria Larsson, men jag har tagit över folkhälsofrågorna i stort för att vi bättre ska kunna implementera detta inte minst i primärvårdens arbete. Jag vill bidra till en situation där vårdcentralerna inte bara blir vårdcentraler utan mer utvecklas till hälsocentraler. Det skulle innebära att de kan spela en mer aktiv roll i det förebyggande arbetet. Frågan var vad vi gör för att minska skillnaderna. Jag har pekat på öppna jämförelser och på riktlinjerna, och nu pekar jag på bättre tillgänglighet som en viktig del i sammanhanget. Jag tror att det också är svaret på Isak Froms andra fråga som gällde vad jag vill göra för att uppnå likvärdig upplevd hälsa för människor som tillhör olika grupper. Slutligen frågar Isak From om jag ser ett behov av stimulansmedel i det här avseendet. Jag ska inte stänga den dörren, men jag ska heller inte lova någonting. Detta är ett område som vi behöver fundera ordentligt på, bland annat utifrån Folkhälsoinstitutets rapport om vad som är de mest ändamålsenliga stegen. Jag gillar inte, efter att jag tagit en första titt på resultatet, allt som föreslås i rapporten, men en del av de saker som föreslås borde redan i dag ingå i landstingens och i vissa fall primärkommunernas naturliga arbete. Då kan någon säga att det kanske behövs en katalysator för att förstärka, eller initiera, det arbetet. Det ska naturligtvis inte uteslutas, men jag avser att ta mig en ordentlig titt innan jag avger ett slutligt omdöme om de förslag som finns i rapporten.

Fru talman! Norsjöprojektet gick så småningom över i Västerbottensprojektet. Det gröna nyckelhålet är för övrigt summan av arbetet med Norsjöprojektet. I dag finns det fungerande folkhälsoråd i kommunerna i Västerbotten, och landstinget har folkhälsonämnder för att bevaka och stimulera samarbetet mellan landstinget och skolan, folkrörelserna, kommunerna, företag och fackliga organisationer. Vi tror på den modellen, och jag håller med socialministern om att det borde vara självklart för alla landsting. Men nu är det inte så, och jag tror att en orsak kan vara vårdvalet. I och med vårdvalet har det förebyggande arbetet blivit nedprioriterat på många ställen, och det har blivit mer ojämlikt om man ser över landet som helhet. Vi ser i dag att landstingen ser väldigt olika på hur man ska jobba och på behovet av att jobba med det förebyggande arbetet. I Västerbotten tyckte de flesta borgerliga ledamöter i början att det arbetssätt som vi införde var både mossigt och flummigt, men nu tycker till och med borgerliga politiker att det förebyggande arbetet är värdefullt och har insett vinsterna med det. I sitt svar säger ministern att han hoppas att det sjukdomsförebyggande arbetet kommer att öka, men det räcker inte att hoppas. Vi måste ha högre ambitioner än så. Vad kommer ministern att faktiskt göra för att stimulera samverkan i de landsting som kanske inte har förstått sitt uppdrag?

Fru talman! Isak From säger att det förebyggande arbetet är nedprioriterat genom vårdvalet. Jag tillåter mig att ställa mig lite tvivlande till den utsagan. Det går att utföra vårdvalet på olika sätt, vilket vi sett i skilda regioner och landsting. Det är viktigt att man i det arbetet också har med en förebyggande komponent som i bästa fall leder till färre besök för patienterna i framtiden. Ersättningssystemet är naturligtvis nyckeln i det sammanhanget. Jag tror att många landsting har skäl att fundera på hur man konstruerar ett ersättningssystem för att det ska få bästa möjliga effekt. Vi har fått i storleksordningen 230 nya vårdcentraler runt om i landet, och det tror jag ökar primärvårdens attraktivitet som arbetsplats. Fler läkare kommer att söka sig till primärvården, och därmed motverkas de tendenser som vi tidigare sett med många vakanser, stafettläkare och annat. Primärvården förstärks och kan ta ett större ansvar i det totala hälso- och sjukvårdsarbetet, vilket är bra eftersom det avlastar den mer specialiserade vården. Isak From frågar hur ministern vill stimulera samverkan runt om i Landstingssverige. Jag tycker att vi i första hand ska föra samtal med landstingen. Det finns alltid en vilja framför allt hos personer och partier i opposition att satsa stora pengar på olika områden, och det ska inte uteslutas att det kommer att behövas pengar. Men jag tror att det är en ganska dålig ingång i en fråga när man vill att landstingen ska jobba strukturerat och tydligt med detta och att det är deras ansvar att göra det. Vi ska inte retirera eller frångå vårt ansvar, men det efterlyses statliga insatser på väldigt många områden och våra pengar kommer inte att räcka till att stimulera allt det som landstingen själva borde göra. Där finns det självfallet utrymme för ytterligare förbättringar. Det arbete som gjorts i Västerbotten har bevisligen varit framgångsrikt. Jag tycker att fler landsting på frivillig väg borde intressera sig för det och anamma sådana delar som kan fungera i deras sammanhang. Kanske kan det inte kopieras rakt av, men om det är möjligt är det utmärkt. I annat fall får man göra lokala anpassningar. Framöver måste hälso- och sjukvården i större utsträckning inriktas på förebyggande insatser. Det kräver den demografiska utveckling vi har, och ytterst handlar det naturligtvis om människors livskvalitet. Det är bättre om man kan förebygga, om människor inte drabbas av sådana sjukdomar som kan följa av att man inte motionerar, att man äter fel, att man felmedicinerar eller drabbas av missbruk av olika slag. Därför har det förebyggande arbetet alltid varit viktigt, och det är inte mindre viktigt i dag och i morgon.

Fru talman! Som jag var inne på i mitt första inlägg kostar ohälsan mycket pengar för samhället. Även om det kanske är vårt enskilda ansvar som vuxna har vi också ansvar för våra barn. Där har samhället en oerhört viktig uppgift att fylla. Det krävs fungerande strukturer för att undvika att barn blir rökare eller kommer in i annat missbruk och för att uppmuntra barn och föräldrar att se till att barnen går och lägger sig i tid. Därför är kopplingen till och behovet av en fungerande samverkan mellan landstingen och kommunerna, polisen och frivilligorganisationerna oerhört viktig. Som politiker har vi ansvar för strukturerna, och om dessa inte finns kan vi inte heller kräva att människorna ska klara av det. Då är risken stor att vi halkar i väg åt det ena eller andra hållet. Vi ser tendenserna med den ökande andelen barn som får diabetes. Det ser förfärligt ut framöver, och kostnadsspiralen är inte trevlig. Vi har alla möjligheter att kunna fokusera på frågan om samverkan, och där har politiken verkligen en uppgift att fylla. Jag tror att vissa landsting, och kanske också kommuner, måste få stimulanser för att på så sätt uppmuntra samverkan. Vi har redan i dag olika fungerande strukturer. Problemet är bara att vi kanske inte tagit ett helhetsgrepp på alla nivåer.

Fru talman! Jag ska bara påminna om det som jag sade i mitt inledande svar, nämligen att när det gäller barn och ungdomar gör regeringen ganska mycket då det handlar om att arbeta med kommunerna. Regeringen arbetar också med vissa kommuner för att få fram modellprogram som kan användas av andra kommuner, program som helt eller delvis kan kopieras för att få fart på arbetet. Det har handlat om arbete för att främja barns och ungdomars psykiska och fysiska hälsa, om insatser gentemot föräldrar så att de kan bli ett bättre stöd för sina barn - just på det sättet som Isak From var inne på. Här har vi en mycket betydelsefull uppgift framför oss, och jag är glad över den samsyn som vi har kring detta. I första hand har den enskilda individen ansvar för sitt liv och sin hälsa, men det finns också ett samhälleligt ansvar som handlar om att underlätta för människor att ta det ansvaret. Vi har även ett ansvar för att hälso- och sjukvården arbetar mer förebyggande med inriktning på att underlätta livet för människorna. Dessutom behöver vi se till att skillnaderna kommer i dagen så att vi, med alla tillgängliga medel, kan underlätta för människor att leva ett rikt och hälsosamt liv.