Statsministerns uttalande om stopp för bonussystem

Fru talman! Sven-Erik Österberg har frågat statsministern på vilket faktaunderlag som denne baserat ett uttalande om bonusbubblans sprickande. Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på interpellationen. Den globala finanskrisen har tydligt visat på hur risker och förluster hos en aktör kan sprida sig till andra aktörer på finansmarknaden, också i ett globalt perspektiv. Effekterna av ett bristande ansvarstagande hos ett fåtal systemviktiga aktörer har visat sig kunna bli omedelbara och djupgående även för aktörer som själva agerar ansvarsfullt och omdömesgillt. Nya regleringar på finansmarknaden måste därför sökas i internationella forum och omfatta så många stater och aktörer som möjligt för att ge avsedd effekt. Detta är skälet till att Sverige har varit mycket aktivt under ordförandeskapet i EU, bland annat i frågan om att åstadkomma ett definitivt stopp för den ersättningskultur som har premierat kortsiktigt och osunt risktagande. En del av det svenska ordförandeskapets åtgärder mot den osunda ersättningskulturen har bestått i enandet av medlemsstaterna inom EU inför det möte i G20 där bonusfrågan skulle avgöras. Det snabba och kraftfulla resultatet av dessa förhandlingar innebar att det svenska ordförandeskapet sedan kunde driva frågan i G20 med gott resultat. Effekten av den följande globala överenskommelsen och av det avtal som sedan har nåtts mellan EU:s medlemsstater om en tvingande EU-gemensam reglering avseende ersättningssystem i banker och värdepappersföretag kommer att innebära ett stopp för den osunda ersättningskulturen, och om man så vill spräcka bonusbubblan. Jag vill samtidigt vara mycket tydlig med att den reglering som kommer att träda i kraft med anledning av de överenskommelser som nämnts inte innebär något krav på användande av bonusar, utan i stället en kraftig begränsning av ersättningssystemen för de finansiella aktörer som väljer att använda dem. Budskapet till aktörerna på finansmarknaden är därför tydligt såväl från Sveriges som från övriga EU-länders regeringar. Tiden för bonusar som premierar osunt risktagande är över. Det är min och regeringens övertygelse att varje ansvarskännande finansföretag inser de nya tingens ordning och omedelbart anpassar sina ersättningssystem för att möta de nya kraven.

Fru talman! Jag vill tacka finansmarknadsministern för svaret. Bakgrunden till min fråga - som är ganska lika den som Monica Green ställt, och det finns risk att det blir samma debatt - är det faktum att jag under den här mandatperioden noterat de olika uppfattningar som har funnits i den nuvarande svenska regeringen beträffande bonusar. Mandatperioden började med att näringsminister Maud Olofsson tyckte att man skulle införa bonusar i statliga bolag, för detta var ett bra styrmedel. Sedan kom finanskrisen och lågkonjunktur, och då insåg man helt plötsligt att det här naturligtvis inte var riktigt gångbart mot svenska folket, som fick uppleva åtstramningar och kände av på olika sätt när krisen och lågkonjunkturen slog till. Det var inte särskilt bra att det betalades ut stora bonusar. Då ändrade regeringen sin uppfattning och menade att det här med bonusar skulle bekämpas. Man kan inte säga att regeringen har varit särskilt framgångsrik i sitt arbete. Det verkar inte vara någon som bryr sig, inte ens inom statliga verksamheter, framför allt inte inom bankvärlden och definitivt inte inom det privata näringslivet. Bonusregnet har fortsatt trots lågkonjunkturen. Anledningen till att jag ställde frågan till statsministern är att jag i samband med statsministerns frågestund ställde en fråga om bonusar. Han hänvisade till G20-mötet som då snart skulle gå av stapeln. Sedan läste jag att bonusbubblan sprack, och så läser jag vad som kom fram vid G20-mötet. Det är inte bara jag som noterat det, utan det finns en intressant artikel i Svenska Dagbladet med rubriken Musen som röt, där Mats Odell säger att han ska uppmana bankerna att väga in beslutet från Pittsburgh innan några bonusar betalas ut. Det verkar som att storbankerna tar det här ganska lugnt. Informationsdirektörerna i Swedbank och SEB säger i Svenska Dagbladets näringslivsdel att de anser att de redan uppfyller de krav som ställs i bland annat G20-överenskommelsen. Man ligger väl i linje med den. Då talar vi om bonusregn, liksom Mats Odell. Så säger man att detta ligger väl i linje med kraven. Varför säger man det? Jo, man hänvisar till att G20-mötet kom fram till att det inte bara bör utan skall vara en rörlig del, man använder det engelska ordet shoot. Det ska vara det. Man talar om en betydande del. Längre ned i artikeln står det att den rörliga delen bör vara 40-60 procent av direktörernas löner i enlighet med G20-mötet. Då tycker väl svenska banker att de ligger väl till och bryr sig inte om beslutet från G20. Det har vi sett fortlöpande i den diskussion som varit senare. Jag noterade här att SEB har anslagit 1 ½ miljard till bonusar, Swedbank 406 miljoner, Nordea 2,3 miljarder, Handelsbanken 334 miljoner. Vi har sett att ett antal vd:ar i privata företag, några inom den hårt utsatta fordonsindustrin, belönar sig med stora bonusar. Ingen har lyssnat på finansmarknadsministern som tycker att man ska ha mindre bonusar. Alla har belönat sig ändå. Det han säger har haft en väldigt liten betydelse så här långt. Jag tolkar det här som att det är mycket av politisk fernissa. Jag har känt Mats Odell sedan början av 90-talet. Jag har aldrig någonsin under våra sammanträden i finansutskottet noterat att Mats Odell skulle ha varit mot bonusar. Han har tyckt att en rörlig del har varit ett bra betalningsmedel, det är min minnesbild. Nu är det ett läge där vi ser att svenska folket lider, inte minst de sjukskrivna. Det är klart att det vore flagrant om regeringen skulle tycka att det är bra att näringslivets toppar förser sig med sådant. Det är väl en anpassning till rådande situation. Jag vill se lite mer handlingskraft, Mats Odell. Så här långt har Mats Odells ord inte haft den minsta betydelse beträffande utbetalning av bonusar i Sverige.

Fru talman! Det internationella samfundet, politiska ledare över hela världen, har uppfattat att det är felaktiga ersättningssystem som har premierat ett osunt risktagande som har haft en del i att den här krisen har blivit så långvarig, att den har spridit sig över jordklotet på det sätt som har skett och att den har blivit så djup som den har blivit. Därför har man bestämt sig och fattat ett beslut i frågan. Det stora beslutet kom i Pittsburgh, och det är nu implementerat i EU:s kapitaltäckningsdirektiv. I Sverige håller vi på att implementera detta i förordningar som kommer att utfärdas av Finansinspektionen. De förordningarna kommer att publiceras under det här året, före jul. De kommer att vara bindande. Då kan jag försäkra Sven-Erik Österberg att det inte finns någon som kan låta bli att bry sig om dessa föreskrifter. Det kommer nämligen att vara förenat med sanktioner. Det kan vara sanktioner av olika slag. Det kan bland annat innebära att man får höja sin kapitaltäckning. Exakt hur dessa är utformade får vi se när Finansinspektionen kommer med sitt förslag. Det blir en bindande lagstiftning. Då är det inte skönsmässiga tolkningar från olika informationsdirektörer på bankerna som avgör huruvida reglerna uppfyller de nya internationella, jag vill säga globala, krav som ställs på rörliga ersättningar. Den formulering som Sven-Erik Österberg hänvisar till i FSB:s bilaga har sin utgångspunkt i den anglosaxiska traditionen, nämligen att det i stort sett inte finns några banker i den anglosaxiska världen som inte har rörliga ersättningar till ledande medarbetare. Det är den situationen man utgår ifrån. Det är värt att notera att varken EU eller G20 tog fasta på det. Det står ingenstans, och det kommer absolut inte att finnas, i de förslag som kommer från Finansinspektionen att svenska banker ska införa rörliga ersättningar eller bonusar. På den punkten hoppas jag kunna lugna Sven-Erik Österberg. Det här är som sagt saker som vi kan diskutera, men väldigt snart kommer sanningens minut när Finansinspektionen presenterar de bindande regler som kommer att gälla retroaktivt från den 1 januari 2009 och framåt. Vi får kanske anledning att återkomma och se hur det blev.

Fru talman! Mats Odell säger att det är en anglosaxisk tradition att man har höga rörliga ersättningar i sina löneavtal. Det verkar vara ett problem i Sverige också, det har Mats Odell konstaterat. Han har varit emot dem. Det verkar inte vara någonting anglosaxiskt utan lär förekomma även här, även om det kanske är mer där, för att nu gå Mats Odell något till mötes. Så kan det vara. Efter G20-mötet sade statsministern att bonusbubblan sprack, men det är inte det intryck man får när man läser dokumentet. Han hänvisar till att det ska vara rörliga delar. Det finns en argumentation att detta kan påverka på vilket sätt ledande personer agerar. De kan agera på olika sätt. Mats Odell har hävdat att agerandet har varit att man tar onödigt stor risk. Jag delar den uppfattningen. Därför har vi i sak åtminstone i den här debatten samma uppfattning: Det bör inte finnas rörliga ersättningar på det sätt som varit. Det manar till ett agerande i den finansiella världen som gör att man tar större risker än vad sunt förnuft säger. Det är det stora problemet. Det är klart att man skickar fram informationscheferna. Direktörerna själva vill väl inte tala om sina bonusar. Det tycker de är lite flagrant, utan informationsdirektörerna får gå ut, men det är säkert väl förankrat hos vd:arna själva. Det är ingenting som informationsdirektörerna har hittat på. Det har säkert diskuterats i de slutna vd-rummen att man tycker att man ligger väl i linje med G20-beslutet. Detta tycker jag är ett problem. Jag ska naturligtvis avvakta och kommer att följa väldigt noga det som Mats Odell hänvisar till. Kapitaltäckningsreglerna är dessutom inte helt utan problem. Man tror att de regler om större kapitaltäckning som Mats Odell pekar på kommer att ha en negativ effekt på konsumenten. Det är någon som ytterst ska betala det hela. Stramar man åt på det ena får det en effekt på det andra. Regeringen har inte varit särskilt framgångsrik i sitt agerande. I Nordea, som man äger till ungefär knappt 20 procent, försökte den statliga representanten men fick inget stöd för det. Det var dåligt förankrat, blev nedröstat på bolagsstämma och går inte igenom. Jag har sett att till och med det som Mats Odell absolut är ägare till i form av svensk regering, AP-fonderna, går ut och säger öppet att Första AP-fonden vill ha bonussystem och går emot sin egen minister. Jag tycker att det är uppseendeväckande att man inte lyssnar på ägaren bättre utan går ut och argumenterar starkt för bonusar. Har man uppfattningen att egna chefer ska ha bonus får det effekt i de 53 svenska bolag som man är delägare till. Där skulle man kunna utgöra ett effektivt verktyg och se till att man dämpade ned bonusflödet. Det har mest blivit ett hackande i medierna kring det där. Jag vet inte varför Mats Odell inte kallar in ordföranden i Första AP-fonden och talar om det här för honom eller henne, vem det nu är - jag håller inte reda på dem. Eller är det bara ordförande med socialdemokratisk bakgrund som den här regeringen kan sparka? Törs man inte ge sig på ordförande i AP-fonder också och tala om vad det är som gäller. Det finns väl ett tydligt ägardirektiv hur fonden ska agera. Där tycker jag att Mats Odell kunde visa mer muskler än vad han gjort så här långt.

Fru talman! På den sista punkten är jag lite förvånad. Sven-Erik Österberg, som själv har varit finansmarknadsminister och ansvarig för AP-fonderna, torde veta att AP-fonderna inte står under regeringens utan riksdagens inflytande. Regeringen utvärderar AP-fondernas verksamhet löpande, och vi har i skrivelsen till riksdagen utvärderat och tagit upp de här sakerna. Där pågår ett arbete, som Sven-Erik Österberg väl känner till. Sven-Erik Österberg tar upp ganska mycket detta att vår regering har ändrat uppfattning i de här frågorna. Men det har ju aldrig någonsin funnits någon som har velat se ett ersättningssystem som har premierat ett osunt risktagande. Nu räknar Sven-Erik Österberg upp i sin interpellation att Swedbank har avsatt 406 000 000 för årets bonusar. Inget är utbetalat, såvitt jag vet, ännu. Och enligt årsredovisningen för Swedbank hade koncernen 2005 resultatbaserade personalkostnader på 1 354 000 000. År 2004 uppgick de till 1 22 000 000. Jag tillåter mig inledningsvis, fru talman, att notera att vi nu är på väg att i Sverige införa, på regeringens uppdrag, den första verkliga regleringen av ersättningssystemen. Det må vara att Sven-Erik Österberg nu har de här uppfattningarna, men under er tid var alltså bonusutbetalningarna dubbelt och ibland tre gånger så stora som de som Sven-Erik Österberg nu tar upp. Jag tycker nog, fru talman, att Sven-Erik Österberg i viss mån kastar sten i glashus.

Fru talman! Jag känner väl till hur AP-fonderna fungerar. Men det finns ju inget som hindrar att en regering har kontakt med AP-fonderna och AP-fondernas ordförande. Det förekommer, det vet jag. Det gjorde det på min tid också. Vi diskuterades denna angelägenhet och hur man beter sig. Den möjligheten finns alltid när man hanterar en AP-fond. Problemet när det gäller AP-fonderna är snarare, och det har vi kunnat läsa om de senaste veckorna, att Odell och Borg har olika uppfattningar om hur man ska hantera dem framåt. Det är en spricka i regeringen när det gäller hur man ska använda AP-fonderna, och det avspeglar väl själva hanteringen. Visst har det förekommit bonusar i brinnande högkonjunktur. Bankerna gjorde jättelika vinster, 80-90 miljarder kronor, under flera år i mitten av 2000-talet. Samtidigt var det min företrädare på finansmarknadsministerposten, Gunnar Lund, som satte stopp för bonusar just i AP-fondssystemet. Efter diskussioner och aktiefallet 2002 fick vi en debatt om detta var rimligt. Vi såg hur kapitalet i aktiefonderna krympte samman och skapade stora bekymmer, inte minst i pensionssystemen. Då ströp man bonusarna i AP-fonderna. Nu har debatten dragit i gång igen, och jag måste säga att det är en synnerligen olycksalig tidpunkt när AP-fonderna inte visar upp några precis hedrande förvaltningsresultat. Det kanske finns skäl till att det ser ut som det gör. Men i ett sådant läge diskuterar man igen om man ska införa bonusar, samtidigt som regeringen har fört diskussioner om vilken skadlig inverkan de har. Det verkar vara så att man inte riktigt lyssnar och känner in. Mats Odell säger att han förutsätter att alla nu kommer att lyssna in och anpassa sig till det som har skett. Jag ska naturligtvis avvakta det förslag som läggs fram. Vi får se vad som händer på det här området. Det kanske kan finnas skäl att återkomma med en interpellation så småningom, men jag tackar för debatten så här långt.

Fru talman! Som Sven-Erik Österberg säger får vi se. Sanningens minut kommer inom någon vecka när Finansinspektionen lägger fram sitt förslag som är ett resultat av den här regeringens strävanden på det här området. Jag kan inte påminna mig - vi får väl ta det i nästa debatt då - att Sven-Erik Österberg och hans regering någonsin ens försökte att över huvud taget göra någonting åt de gigantiska bonusar som delades ut under den tid som de hade regeringsmakten.