Stöd till civilsamhället

Fru talman! Lotta Johnsson Fornarve har ställt ett antal frågor till mig som rör svenskt bistånd som går till civilsamhällesorganisationer i Sverige och det stöd som går till försvarare av de mänskliga fri- och rättigheterna och demokrati i mottagarländer.

Låt mig till att börja med hålla med Lotta Johnsson Fornarve om att i en värld där utvecklingen för demokrati går åt fel håll kan svenskt bistånd spela en viktig roll. Där är vi helt överens. Vad vi inte är överens om verkar vara två saker: vad Sverige gör, och hur arbetet för att få bättre genomslag ska bedrivas i framtiden.

Regeringen beslutade den 29 februari att ge Sida i uppdrag att analysera och inkomma med förslag på alternativ modell för tilldelning av det bistånd som i dag förmedlas genom de strategiska partnerorganisationerna, SPO:erna. Syftet med uppdraget är att få ett underlag där medlen i CSO-strategin helt eller delvis öppnas för ansökningar hos Sida från fler biståndsorganisationer och inte, som i dag, endast det fåtal civilsamhällesorganisationer som är strategiska partnerorganisationer. I uppdraget ingår även att ta fram en konsekvensanalys. Regeringen inväntar det samlade uppdraget och de förslag som ska tas fram av Sida under våren. Avtalen hanteras av myndigheten, och därför ber jag att få hänvisa till Sida.

Detta är inte en fråga om att förstatliga biståndet och reducera det svenska civilsamhällets roll eller dess mervärde i utvecklingssamarbetet.

Regeringen har en tydlig ambition att öka stödet till civilsamhället, inklusive människorätts- och demokratiförsvarare. Detta återspeglas i regeringens reformagenda. Dessutom har vi prioriterat stödet till individuella MR-försvarare och oberoende journalister i den nyligen antagna strategin för Sveriges globala utvecklingssamarbete för mänskliga fri- och rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Regeringen tillförde också 40 miljoner kronor till CSO-strategin i år för verksamhet i Ukraina, Moldavien, Armenien, Belarus och Georgien, vilket innebär att CSO-strategins anslag 2024 ökat till 1,8 miljarder kronor.

Att som Fornarve påstå att regeringen prioriterar ned civilsamhället och arbetet med mänskliga fri- och rättigheter genom att dra ned på pengarna är alltså direkt felaktigt. Totalt sett är Sverige ett av de länder i världen som ger störst andel bistånd - 6,6 miljarder kronor under 2023, motsvarande 26 procent av Sidas samlade bistånd - till mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Av det stödet går drygt 60 procent till civilsamhället.

En höjning av egeninsatsen får naturligtvis konsekvenser. Dock har nivåerna för egenavgiften för svenska organisationer varierat över tid. Det civila samhället agerar självständigt och oberoende och är en viktig aktör i utvecklingssamarbetet. Aktörers oberoende från staten är grundläggande för ett civilsamhälle med en bredd av idéer. Höjd egenavgift gäller inte för lokala organisationer i utvecklingsländer; för dessa gäller som tidigare 0 procent i egenavgift.

Regeringen har en löpande dialog med de svenska civilsamhällesorganisationerna inom det svenska humanitära biståndet och utvecklingssamarbetet. Regeringen har under 2023 och 2024 löpande träffat företrädare för det civila samhället. På tjänstemannanivå deltar även UD och Sida i regelbundna möten. Även framåt kommer vi naturligtvis att fortsätta hålla en dialog med civilsamhällesorganisationerna.

Jag vill slutligen slå fast att regeringen ser civilsamhället som en helt avgörande samarbetspartner vad gäller kunskap, erfarenhet och genomförande av det svenska biståndet.

Fru talman! Tack, ministern, för svaret på min interpellation!

Ministern svarar bland annat att han vill slå fast att regeringen ser civilsamhället som en helt avgörande samarbetspartner vad gäller kunskap, erfarenhet och genomförande av det svenska biståndet. Det är naturligtvis jättebra. Men det blir mot den bakgrunden desto märkligare att regeringen nu håller på att dra undan mattan för ett stort antal av civilsamhällets organisationer som verkar inom biståndet. De organisationer som berörs är de så kallade strategiska partnerorganisationerna, SPO:erna. Det rör sig om 17 väletablerade organisationer med oerhört starkt förtroende hos den svenska allmänheten - Rädda Barnen, Diakonia, Röda Korset, Kvinna till Kvinna, We Effect, Act Svenska kyrkan, RFSU, Union to Union och Afrikagrupperna, för att nämna några.

Den 29 februari gav regeringen Sida i uppdrag att utreda hur myndigheten kan ta över vidareförmedling av stöd och ersätta det nuvarande systemet med strategiska partnerorganisationer med ett nytt system som ska sjösättas den 1 januari 2025. Sida började därför säga upp avtal med strategiska partnerorganisationer, trots att avtalen inte löpt ut. Det har skapat en enorm oro både bland de svenska organisationerna och bland mottagarna av svenskt bistånd runt om i världen. Många frågar sig vad som nu händer med svenskt bistånd.

Ett stort antal avtal sägs upp trots att de inte löpt ut. Det gäller projekt som har planerats att fortgå under flera år. Mycket tid, kraft och resurser har investerats i planeringen av dessa projekt, ett arbete som nu riskerar att rinna ut i sanden och gå till spillo. Ett av ministerns älsklingsord brukar vara effektivitet, och det är ett bra ord. Men det som nu sker är knappast ett effektivt sätt att använda bistånd och skattemedel.

Omkring 1 700 partner i 90 länder världen över berörs när deras finansiering äventyras. En lång rad organisationer världen över som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, fackliga och religiösa rättigheter eller klimat och miljö står nu inför en mycket osäker framtid.

Projekt som hotas är till exempel ett projekt i ett av världens farligaste länder, Honduras, som går ut på att stödja miljö- och människorättsförsvarare. Hittills har projektet räddat livet på 1 093 personer. I Burkina Faso har ett innovativt projekt startats av en partner för att skapa alternativa inkomstkällor och omskolning för de fattiga kvinnor som utför könsstympning av flickor. Också detta projekt skulle tvingas upphöra. Listan av hotade projekt kan göras mycket lång; detta var bara ett par exempel.

Det är oansvarigt och ett stort slöseri med skattepengar när väl planerad verksamhet kanske inte får fortsätta. Det är definitivt inte ett effektivt sätt att använda biståndsmedel. Varför säger Sida upp väl fungerande projekt i ingångna avtal? Varför låter ni inte åtminstone projekten fortsätta avtalstiden ut så att de kan avslutas på ett värdigt sätt? Varför lyssnar ni inte på civilsamhällets organisationer och den oro som finns bland dessa?

Fru talman! Jag tackar Lotta Johnsson Fornarve för den här interpellationen.

Inledningsvis vill jag påpeka att inga kontrakt eller uppgifter i biståndet eller till civilsamhällesorganisationer gäller för alltid. De är tidsbegränsade, och det är ingen nyhet. Så har det fungerat också under andra regeringar, till exempel de regeringar som Vänsterpartiet har stött. Det är en etablerad princip att vi har tidsbegränsade strategier.

Ibland händer då det att de här strategierna löper ut. Det gäller för allihop. Då får man inleda nya strategier eller göra förändringar i biståndet. Det är en princip som har gällt under flera decennier. Det låter på interpellanten som att det här skulle vara en stor systemförändring i den delen. Men det är det alltså inte. Det har alltid fungerat precis så.

Nu gäller det CSO-strategin. Där vill jag ge Lotta Johnsson Fornarve rätt på en punkt; vi vill förändra det svenska biståndet. Vi har talat mycket här i kammaren om att hitta synergier mellan bistånd och handel, en mer modern form av bistånd. Det är vad många utvecklingsländer själva ber om. Vi gör nu stora förändringar för att hitta de synergierna.

Men vi vill också göra biståndet just mer effektivt. Vi vill göra det mer transparent och öppet. Vi vill öppna upp modellen med strategiska partnerorganisationer. Det finns i dag många fler än bara de här 17 organisationerna. Det vore väl alldeles utmärkt om vi kunde hitta en modell som innebär att fler organisationer kan få ta del av biståndet direkt från Sida utan att behöva gå en omväg med vidareförmedling i många led, höga administrationskostnader och så vidare. Det är vår ambition med detta. Jag tror att det kommer att välkomnas av många civilsamhällesorganisationer.

Vi vet också att det finns en hel del problem med detta. Bara häromdagen rapporterades det att Sidas internrevisorer i princip hade slagit larm kopplat till just de här frågorna. Modellen fungerar inte som den ska, transparensen är för dålig, arbetet mot korruption i mottagarländerna brister och system och rutiner som borde vara på plats är inte på plats. Ibland finns det till och med problematik kopplat till jävsfrågor.

Det är väldigt allvarligt. Det handlar inte bara om förtroendet för biståndspolitiken i Sverige utan i grund och botten också om att de medel vi kanaliserar till bistånd ska komma människor i mottagarländerna till del på ett så bra sätt som möjligt.

Det gläder mig att interpellanten Lotta Johnsson Fornarve är så engagerad i frågorna. Jag skulle vilja uppmana till att inte ha för bråttom i detta. Vi befinner oss fortfarande bara i början av processen. Vi har varit väldigt transparenta och har gjort en detaljerad tidsplan. Vi har fortfarande bara fått en av tre rapporteringar från Sida. De ytterligare två väntar vi på. När vi har det materialet kommer vi att ta ställning till fortsättningen.

Men vi kan inte stå här i dag, innan vi ens har fått ta del av de delrapporteringarna och säga: Nu kommer det att bli si eller nu kommer det att bli så. Det vore att gå händelserna alldeles för långt i förväg.

Fru talman! Det som är nytt i det här är att Sida säger upp avtal som inte har löpt ut. Det är inget konstigt att man inte förlänger avtal som har löpt ut, men de här avtalen har ju inte löpt ut. Det finns projekt som har planerats för flera år framåt i tiden. Man har lagt massor med tid, energi, resurser och pengar på det här.

Organisationer runt om i världen har en förväntan att det här ska fortgå, men nu har man alltså tvingats säga upp de här avtalen. Organisationer runt om i världen sitter och väntar och vet inte vad som kommer att hända. Det är det som är det nya. Det är därför som civilsamhällesorganisationerna är djupt upprörda och oroade.

Jag bjöd in samtliga 17 civilsamhällesorganisationer som vi pratar om här till ett möte. Alla som kom till riksdagen var djupt oroade och upprörda över det som nu sker. Då tycker jag att det är uppenbart att ministern inte har lyssnat in civilsamhällesorganisationernas oro och ängslan och inte heller vad de här organisationerna håller på med ute i världen.

På mötet sa bland annat Rädda Barnen: Nu när vi måste säga upp det ingångna avtalet, vad ska vi säga till de funktionshindrade barnen i Rwanda som har gått igenom en lång process av förberedelser och som är stolta över sitt avtal med Rädda Barnen och har stora förväntningar inför framtiden?

Vad säger ministern till demokratikämparna i Kambodja som nu förlorar sitt stöd i ett mycket känsligt läge? Det är ett stöd som regeringens egna statliga kommitté Eba har utvärderat noga och sagt är mycket väl fungerande.

Nu föreslår regeringen också att Sida ska ta över folkrörelsebiståndet. Det står tydligt och klart i instruktionerna. Om det skulle bli verklighet skulle decennier av kunskap och erfarenhet gå förlorad. Samtidigt kan en myndighet omöjligt nå ut till lokalsamhället på det sätt som civilsamhället kan genom sina partner. Många organisationer i mindre demokratiska länder kan inte heller ha direkt kontakt med en myndighet.

Regeringen har även aviserat att den vill öppna för kortare avtal i framtiden, trots att all forskning visar att långsiktighet är viktigt för ett bra och effektivt bistånd. Ett projekt bör vara minst fem år för att vara effektivt. Det går inte att bygga upp någon vettig verksamhet under till exempel ett år. Regeringens ledord om transparens, effektivitet och långsiktighet klingar alltmer falskt.

Dessutom innebär regeringens nya strategi för utvecklingsarbete med det civila samhället för 2024 ett ökat egenfinansieringskrav. För små organisationer innebär det en dubblering redan i år eller en tredubbling från och med nästa år. Flera av de mindre organisationerna, till exempel Afrikagrupperna, kommer inte att klara av att samla in de medel som behövs.

Små civilsamhällesorganisationer kommer kanske att tvingas stänga ned på grund av detta nya krav. Deras långa och upparbetade relationer, särskilda expertis samt unika möjligheter att nå särskilda grupper riskerar att gå helt förlorade. Är det bara de stora jättarna som ska kunna söka pengar och driva projekt i framtiden? Jag tycker att det är en oroväckande utveckling.

Fru talman! Åhörare! Det gläder mig att Lotta Johnsson Fornarve har träffat biståndsorganisationer. Jag vet inte vilka interpellanten har träffat och hur många som kom. Men jag skulle vilja uppmana till att nästa gång träffa inte bara dem som redan i dag får tilldelning från Sida utan kanske även några av dem som inte får det och som ser möjligheter i ett system med större öppenhet och transparens, där biståndet kan komma fler organisationer till del, inte bara dem som får det redan i dag.

Hela syftet med vår modell är att hitta en tilldelning som baseras på en större grad av öppenhet och just effektivitet. Det ska vara de bästa projekten, de som når bäst resultat, som får biståndsmedel. Det ska vara ledstjärnan, snarare än de projekt som man har arbetat med under lång tid. Ibland, Lotta Johnsson Fornarve, kan det faktiskt vara bra att tänka lite nytt, att inte bara göra som man alltid har gjort och låta saker och ting rulla på enligt gammal rutin.

Vi ska använda biståndet som en strategisk resurs, mäta resultat och kanalisera medel till det som faktiskt kan bekämpa fattigdom mest effektivt eller underlätta för MR-försvarare. Det är precis det perspektivet vi vill föra in och som möter starkt motstånd från Vänsterpartiet.

Jag vill upprepa en sak som jag har sagt hela tiden: Vi har varit transparenta i processen och har gett en detaljerad tidsplan för detta. Jag vill påpeka att avtalen inte sägs upp i dag, vilket det låter som i denna debatt. Det är en avisering om att de ska löpa ut vid årsskiftet. Vi är fortfarande bara i maj. Grunden för detta är att ge organisationerna en avisering om hur vi tänker, så att det inte ska komma där i slutet av året.

När det gäller arbetet med att ta fram det nya systemet, den nya resurstilldelningen, vill jag understryka att vi är en regering som tror väldigt mycket på civilsamhället, så till den grad att vi ökar stödet till CSO. Det har ökat med den här regeringen jämfört med den tidigare regeringen, som regerade med stöd av Vänsterpartiet. Det säger någonting om hur viktigt detta är för oss.

Vi kommer som sagt att återkomma. Men det är viktigt att alla vi som tycker att detta är en central del av biståndet inte sprider felaktigheter, att vi inte skapar oro i onödan utan faktiskt inväntar de ytterligare rapporter som ska komma från Sida.

På det temat vill jag bara upprepa den problembild som vi ser och som Sidas egna internrevisorer har pekat på. Det handlar om problem kopplat till transparens, korruption och jävssituationer. Ser inte Vänsterpartiet det här? Tycker inte Vänsterpartiet att den typen av allvarliga frågor är ett problem, att svenska skattepengar ens nämns i samma sammanhang som korruption? Tycker inte Vänsterpartiet att det är bra att vi agerar för att förändra det?

Ytterst handlar detta om förtroendet för biståndspolitiken men först och främst om att de resurser som vi lägger på bistånd - 56 miljarder kronor, som har arbetats ihop av sjuksköterskor, lärare och poliser - alltid ska användas så effektivt som möjligt. Ser inte Vänsterpartiet de problem som finns i dag?

Fru talman! Självklart ska biståndet fungera väl, och om det finns problem ska de åtgärdas. Men få saker har genom årens lopp varit så genomlyst och transparent som just biståndet.

Svenska folket har väldigt stort förtroende för civilsamhällets biståndsarbete. Det visar Sidas årliga opinionsundersökning. Det finns också en anledning till att det är just de här 17 organisationerna som får bidrag från Sida. De är de mest väletablerade organisationerna vi har i landet och de har funnits under lång tid, vissa i 60 år.

Jag är naturligtvis öppen för att förändringar kan genomföras; det är inte det. Men man säger upp ingångna avtal som var tänkta att löpa under flera år framöver och drar undan mattan för projekt som det har lagts ned massor av tid, energi, resurser och planering på att genomföra. De riskerar nu att rinna ut i sanden. Det är ett faktum att det är på det sättet, och jag menar att det är ett enormt slöseri med skattemedel och biståndsmedel. Det är ungefär 1 700 partner i 90 länder världen över som berörs. En lång rad organisationer som jobbar för demokrati, mänskliga rättigheter, kvinnors rättigheter, fackliga och religiösa rättigheter, klimat och miljö står nu inför en mycket osäker framtid.

Svenskt bistånd har fortfarande ett bra rykte runt om i världen, men nu riskerar regeringen att slå sönder det och kraftigt minska förtroendet för det. Då försämras bilden av Sverige, och det är en bild som vi i stället skulle behöva stärka.

Fru talman! Vi är en borgerlig regering som tror på kraften i civilsamhället, och det är därför vi ökar resurserna till civilsamhällesbiståndet. Men Lotta Johnsson Fornarve sätter fingret på någonting intressant, tycker jag. Det är klart att civilsamhället är något annat än staten. Man hör på namnet att det inte är en rent statlig utförare.

Det här aktualiserar en intressant fråga, nämligen vilket ansvar man själv har som civilsamhällesorganisation för att hitta annan finansiering än från skattebetalarna. Om man har en organisation som till 90-95 procent är beroende av skattepengar är det väl ett problem om man samtidigt säger att man är en civilsamhällesorganisation. Det är ju närmast en filosofisk fråga. Det är klart att en civilsamhällesorganisation har ansvar för att samla in egen finansiering. Vi tror också att det i grund och botten gör biståndet bättre.

Jag är övertygad om att svenska folket vill vara generösa och vara med och bidra. Ingen är opåverkad av de krigets fasor som man ser. Men som civilsamhällesorganisation - eller för den delen som statlig utförare - ska man alltid kunna uppvisa goda resultat, transparens och effektivitet. När vi får problem bekräftade, som till exempel i den här internrevisionsrapporten, ska vi inte sopa dem under mattan och fortsätta som vi alltid har gjort. Vi ska ta tag i problemen, öppna upp systemen, öka transparensen, hitta rutiner för att bekämpa korruption eller misstänkt jävsproblematik etcetera - och det är precis det som vi nu gör.

Vi är bara i början av den här förändringen. Vi kommer att invänta Sidas ytterligare rapporter och analyser, och sedan ger vi besked om fortsättningen. Men att civilsamhället även fortsättningsvis kommer att vara väldigt viktiga biståndsaktörer står redan klart.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.