Stöd till oppositionen på Kuba

Fru talman! Birgitta Ohlsson har frågat mig om jag avser att verka inom den europeiska unionen för att EU ska återuppta och förstärka sin policy från 2003 då 30 europeiska länder beslöt att samfällt begränsa högnivåbesök, tona ned deltagande i kulturarrangemang och bjuda in kubanska dissidenter till ambassadernas nationaldagsfirande. Låt mig inledningsvis understryka att jag till fullo delar Birgitta Ohlssons starka oro över bristen på demokrati och mänskliga rättigheter i Kuba. Successionen har hittills grusat alla förhoppningar om en snar och positiv förändring i landet. Hundratals kubaner sitter fängslade för sina politiska åsikter. De politiska rättigheterna som yttrande- och föreningsfrihet är starkt begränsade. Regimen och dess säkerhetsapparat fortsätter att förfölja dissidenter och oliktänkande. Kuba bidrar också genom sitt agerande till att i hög grad försvåra det internationella arbetet kring de mänskliga rättigheterna. Sverige har därför lyft fram frågan om Kuba i FN:s råd för mänskliga rättigheter, där jag själv gjorde ett mycket tydligt inlägg i ämnet för några månader sedan. Som beskrivs i regeringsförklaringen ska arbetet för att stärka demokrati ges starkare prioritet i den svenska utrikespolitiken, inklusive insatser för att främja demokrati i diktaturer som Kuba. En viktig uppgift för Sverige är därför att stödja de krafter som kan verka pådrivande i den demokratiska utvecklingen i Kuba. Här spelar den demokratiska oppositionen en betydelsefull roll. Men Sverige har också ett intresse av att direkt till företrädare för regimen kunna framföra våra ståndpunkter, liksom att nå ut till andra delar av samhället. En återgång till EU:s policy från 2003 med fokus på begränsat deltagande i kulturarrangemang och speciella regler för nationaldagsfiranden är därför inte vägen framåt. Policyn har inte visat sig vara effektiv i att öka våra möjligheter att påverka utvecklingen i positiv riktning. Sverige ska i stället verka inom EU för en bred och fördjupad dialog med de demokratiska krafterna och det civila samhället i Kuba. Sverige verkar också för ett frigivande av de mer än 270 politiska fångar som sitter fängslade i Kuba under svåra förhållanden, endast för att ha utnyttjat den mänskliga rättigheten att uttrycka sina åsikter. Detta framför vi i samtal med företrädare för den kubanska regimen, såväl bilateralt som genom EU och FN. Omvärlden ska inte formulera en strategi för Kubas demokratiska utveckling. Detta måste kubanerna göra själva i fria och allmänna val, vilket flertalet ledande dissidenter i Kuba också framhåller. Sverige ska dock, bilateralt, genom EU och i FN fortsätta att på olika sätt söka understödja alla de krafter som verkar för ökat demokratiskt utrymme i Kuba.

Fru talman! Jag vill tacka utrikesminister Carl Bildt för hans svar på min interpellation. Vi som aktivt stöder den demokratiska oppositionen på Kuba, det vill säga liberala partier exempelvis, människorättsaktivister, fria journalister, embryon till fria fackföreningar och oberoende bibliotek, är väldigt glada över att den svenska regeringen har höga ambitioner att i både handling och ord stödja våra frihetstörstande vänner. Kuba står som bekant nu inför ett brytningsskede, och den demokratiska omvärlden måste tillsammans med oppositionen formulera en strategi för landets demokratiska utveckling. Den kubanska oppositionsgruppen Damer i vitt håller fram utrikesministerns engagemang i denna fråga samt kritik mot Fidel Castros vansinniga kommunistiska diktaturregim och har också noterat de kraftfulla diplomatiska markeringarna efter kännedomen om att regimen öppnat diplomatpost till den svenska ambassaden i Havanna. Att Kuba jämte Vitryssland redan i regeringsförklaringen i oktober lyftes fram som speciella fokusländer vad gäller demokratistöd i biståndet är också glädjande. Allt detta är mycket positivt, men utrikesministerns svar klargör faktiskt inte vilka nya initiativ han inväntar att ta på detta fält. Det innehåller inte heller några konkreta politiska förslag för regeringens position inom den europeiska unionen vad gäller demokrati på Kuba. I slutet av december förra året besökte jag Havanna för att träffa den politiska oppositionens huvudgestalter: partiledarna från både de två liberala partierna och det kristdemokratiska systerpartiet samt flera andra ledande personer från den fria, oberoende pressen och biblioteken. Det här är modiga kvinnor och män, som med sin framtid, hälsa, kraft och frihet engagerar sig för sitt land. Flertalet av de här demokratiaktivisterna önskade faktiskt, till skillnad från utrikesministern, en återgång till den tuffa europeiska politik som rådde mot Castros diktatur mellan sommaren 2003 och sommaren 2005. Jag, de och andra inser att det som sker för tillfället är väldigt oroväckande, när exempelvis Spanien vill öppna kontakterna med diktaturen. Vi ser att landets utrikesminister, Miguel Angel Moratino, har besökt Kuba, och vi ser hur EU:s tidigare fasta hållning har vacklat lite grann på en del punkter. Jag undrar då: Vad grundar utrikesministern sin analys på att det inte var positivt att europeiska ambassader i Havanna lät kubanska frihetskrafter utnyttja datorer, Internet och fax och att man bjöd in politiska aktivister till nationaldagsfiranden för att markera att det kubanska folket också har rätten att tycka, tänka och tro fritt och välja sina egna ledare? Det är fullt korrekt, som utrikesministern säger: Omvärlden kan inte införa demokrati på Kuba utifrån. Men nota bene: Det blir aldrig demokrati utan demokrater. För att demokratin ska växa inifrån behöver man moraliskt, finansiellt och politiskt stöd utifrån. Jag undrar nu: Vilken strategi formulerar utrikesministern från svenskt håll när det gäller att stödja den demokratiska oppositionen på Kuba, exempelvis via EU?

Fru talman! Som Birgitta Ohlsson påpekar vet vi båda att man på Kuba har noterat att det är en annan inställning som råder från svensk sida. Det ser vi både i de icke alltför hjärtliga relationer som vi numera har med företrädare för den kubanska regimen - det är i hög grad de som har skruvat upp tonläget, i och för sig - plus de erkännanden som vi har fått från företrädare för dem som arbetar under svåra omständigheter för demokrati på Kuba. Låt mig få säga att den svenska ambassad som vi har där är aktiv i kontakten med den fredliga oppositionen i landet. De har regelbundet kontakter med ledande dissidenter och ger på detta sätt ett viktigt stöd till demokratirörelsen. Till skillnad från de flesta ambassader, tror jag, gör de regelbundet hembesök hos aktiva inom det civila samhället och politiska fångars familjer på Kuba. Jag vill inte gå längre än så när det gäller att beskriva vad vi kan göra och vad vi kanske till och med gör på Kuba. Det lämpar sig, av skäl som är relativt lätt insedda, inte för ett riksdagsprotokoll, som är tillgängligt också för dem som vi inte vill ska få denna information i sin helhet. Jag är dock övertygad om att Birgitta Ohlsson är relativt väl förtrogen med det som görs, och jag kan lova henne att vi ska se vad vi, inom de ramar som det innebär, kan göra för att göra mera. Däremot har jag aldrig tillhört dem som tror att det där med nationaldagsmottagningar fram eller tillbaka gör så stor skillnad. Det kan under ett visst skede ha en symbolbetydelse. Däremot är det viktigt vilken allmän attityd den europeiska unionen har, och det är möjligt - jag vill inte utesluta det - att det, när vi kommer till en diskussion i den europeiska unionen, kommer att visa sig att här finns nyansskillnader. Det finns de som betonar att man kan ha en dialog med regimen. Jag skulle inte vara motståndare till det om jag såg att en dialog med regimen hade börjat avsätta några resultat, men hittills har jag inte sett någonting av det. Den dialog som har varit har haft ett alltför stort inslag av okvädingsord från kubansk sida för att riktigt vara någonting som uppfyller rimligt ställda krav på dialog. Däremot är det viktigt att vi med olika både symboliska och substantiella åtgärder markerar vårt stöd för den demokratiska oppositionen och att också den europeiska unionen i sin helhet är beredd att verka för detta. Det kan jag försäkra Birgitta Ohlsson att jag tycker. Inom de diskussioner som jag tror förestår inom den europeiska unionen kommer Sverige att tillhöra de länder som är de allra tydligaste i detta sammanhang. Låt mig säga att vi har föreslagit att Sveriges ambassadör för mänskliga rättigheter ska besöka Kuba för samtal rörande de mänskliga rättigheterna för att se om det finns ett intresse för dialog. Men ett svar är alltjämt utestående från kubansk sida, och jag är inte övertygad om att vi har så stora förhoppningar om att en inbjudan är omedelbart förestående. Då ska vi notera den attityd som man har från kubansk sida, att intresset för dialog faktiskt är begränsat. Då får vi koncentrera våra resurser kanske på att hjälpa dem som en gång kommer att bli mer betydelsefulla i Kuba än vad de är i dag och på den opinionsbildning som alltid är nyttig, viktig och essentiell när det gäller diktaturer som försöker motverka frihet och demokrati.

Fru talman! Naturligtvis gör det sig inte i denna kammare att beskriva detaljerat på vilket sätt Sverige genomför demokratistöd till Kuba. Vi vet bägge två att Sverige och flertalet andra ambassader utför ett aktivt arbete för att stödja demokratin. Men jag tror också att det är väldigt viktigt att man på europeisk nivå har en sammanhållen strategi. Det är också väldigt viktigt att Sveriges utrikesminister markerar att det inte är den spanska linjen som blir den europeiska unionens linje. Om man följer spansk press ser man att det där sker en livlig debatt för tillfället, där väldigt många ur socialistregeringen vill att man ska öppna dialogen med Kuba på ett oerhört tydligt sätt. Det handlar om att skriva av olika lån och skulder, och det har inte varit de kraftfulla, kritiska fördömanden som behövs i ett land där en diktator förvägrar medborgarna att tycka, tänka och tro fritt. Det har varit en mjukare linje, som jag tror att många av oss i denna kammare, oavsett parti, motsätter oss. Det är väldigt viktigt att betona att civilsamhället behöver stärkas på olika sätt. De förbjudna biblioteken, oberoende intellektuella och embryon till fria fackföreningar behöver som sagt stöd utifrån för att kunna växa inifrån. Det är också viktigt, som utrikesministern betonade, att man tar varje tillfälle i akt att kräva att de nu 270 politiska fångarna släpps. Jag är måhända otålig då jag själv är engagerad för många av de politiska fångarna, men jag vill betona att jag tror att det är oerhört viktigt att den europeiska unionen har en sammanhållen politisk linje i denna fråga. Det är som sagt oroväckande att det spretar på sina håll.

Fru talman! Birgitta Ohlsson är otålig, och hon ska vara otålig. Jag hoppas att det är många andra som är otåliga. Jag delar gärna hennes otålighet. Det här är en regim som har varat alltför länge i ett land som har betydligt bättre förutsättningar än dem som man har möjlighet att realisera med den typ av diktatur som de har. Jag delar helt och hållet Birgitta Ohlssons uppfattning att vi har störst genomslag om vi har en sammanhållen politik i den europeiska unionen. Jag kommer att verka för att vi verkligen har en sådan, utifrån den värderingsbas och de utgångspunkter som jag här angett. Låt mig också säga att det naturligtvis finns lägen då vi ska ha en öppenhet för en dialog med den regim som vi inte tycker om och som kanske är inriktad på en övergång till ett öppnare samhälle. Jag vill inte stänga den dörren. Jag noterar bara att vi i dag icke är i den situationen. Det finns ingen öppen dörr för en sådan dialog, som jag har kunnat se, på den kubanska sidan. Då är vår uppgift framför allt den som vi här diskuterat, nämligen att ge stöd till den demokratiska opinionen och oppositionen - i detta fall opinionsbildning - och att verka för en sammanhållen EU-linje enligt dessa riktlinjer. Det handlar också om att klargöra att om regimen hamnar i en sådan situation att den är intresserad av att börja öppna upp, på det sätt som den förr eller senare måste göra, och vill öppna en dörr för en konstruktiv dialog med oss ska vi vara öppna för det. Där är vi emellertid inte i dag. Jag får endast intrycket av en stängd dörr från kubansk sida. Då ska vi notera detta. Vi ska inte knacka i onödan, utan driva politik enligt de riktlinjer som jag angett och som jag tror att Birgitta Ohlsson, kanske lite otåligare, i grunden också står bakom.

Fru talman! Självklart ska dörrar inte stängas permanent, men man kan inte heller, för att citera den indiska politikern Indira Gandhi, skaka hand med knuten näve. En regim som så pass tydligt visar att den tillfångatar och fängslar hela den levande oppositionen visar ganska tydligt var den står politiskt. Kuba är en av världens grymmare kommunistdiktaturer. Fidel Castro har härskat där sedan 1959, och befolkningen har minimal politisk och personlig frihet. Det är alltså viktigt att utgå från att det är ett extremt stängt samhälle som vi befattar oss med. Samtidigt är det viktigt att kunna trycka på, att använda olika former av påtryckningar, både politiskt och finansiellt. Jag kan ge ett exempel. Härommånaden hade vi ett möte med Liberala internationalens exekutivgrupp i Mexiko. Vi genomförde en videokonferens direkt från Havanna med våra kubanska frihetsvänner. Den sponsrades med amerikanska biståndspengar denna gång och var ett utmärkt exempel på hur vi via videolänk kunde föra en dialog. Det var första gången som kubanska oppositionsaktivister samlades i ett vardagsrum hos en privatperson, och 30 personer fick då förmedla sina tankar till liberaler världen över. Men den typen av projekt kräver pengar. Härommånaden formulerade regeringen en ökning av demokratistödet till Vitryssland, som är det andra landet som regeringen aviserat ökat demokratistöd till. Det var bra och glädjande, men jag undrar: När kommer en sådan demokratisatsning till Kuba att dyka upp? Det är förvisso biståndsministerns område, men jag hoppas att utrikesministern kan driva på i den frågan för det är viktigt att vi också med pengar markerar att den kubanska oppositionen får ett utökat stöd.

Fru talman! Innan jag kom hit talade jag med biståndsministern om en del saker, också om detta. Det finns ett starkt engagemang från hennes sida. Jag kan inte i detalj ge konkreta svar på allt det som Birgitta Ohlsson efterlyser, men de kommer. Det finns en vilja och förhoppningsvis också resurserna. Det råder det ingen tvekan om. I övrigt tror jag att vi delar inställningen till den strategi som ska bedrivas. Så länge dörren inte är öppen finns inte mycket förutsättningar för dialog. Jag tycker personligen att jag känner igen reaktionsmönstret i Havanna just nu från det hos en del andra regimer i den moderna historien som inser att klockan börjar klämta. Då finns det ofta något lätt desperat i deras agerande. Vi vet från andra exempel i historien att detta i ett visst skede också kan övergå i en annan attityd, när man inser att det oundvikliga faktiskt är oundvikligt. Då har man ett intresse av en mer konstruktiv dialog. Men där är vi, som sagt, icke i dag. Då ska vi inte heller försöka inbilla oss att vi är där; det finns kanske en och annan som tar det snedsteget i den europeiska debatten, vilket Birgitta Ohlsson också antydde. Det handlar då om opinionsbildning, om stöd till den demokratiska oppositionen, om värdesättande av initiativ av den typ som Birgitta Ohlsson redogjorde för, och därefter förberedelser för det som en dag kan komma, eller rättare sagt förberedelser för det som en dag alldeles säkert kommer att komma.