svensk Kubapolitik

I samband med att Irakkriget bröt ut passade Castroregimen på Kuba på att genomföra massarresteringar av ledande företrädare för demokratirörelsen. Mellan den 18 och 20 mars 2003 arresterades totalt 25 journalister och 53 demokratiaktivister. Razzior genomfördes samtidigt mot 22 fria bibliotek varvid en stor mängd litteratur, videofilmer och annat material beslagtogs. Orsaken till att regimen nu fängslar en rad oppositionella är de framgångar demokratirörelsen haft under senare år.

Under år 2002 började demokratirörelsen få en inrikespolitisk styrka som den tidigare saknat. Varela-projektet var i sammanhanget mycket centralt. Projektet är en namninsamling som framför krav om att en folkomröstning om demokratiska reformer ska genomföras på Kuba. 11 020 namnunderskrifter lämnades i maj 2002 in till nationalförsamlingen och initiativtagaren Oswaldo Payá Sardiñas försiktiga bedömning var att ytterligare 15 000 personer skrivit under projektet fram till årsskiftet 2002/03. I samband med att den amerikanska expresidenten Jimmy Carter, i juni 2002, besökte Kuba tog han i direktsänd TV upp Varela-projektet. Detta var första gången som en bred allmänhet fick konkret information om ett av demokratirörelsens projekt. Som en reaktion på projektet anordnade regimen en massmobilisering där åtta miljoner kubaner tvingades skriva på ett upprop för att konstitutionen skulle ändras så att socialismen ska vara evig. Mobiliseringen var intressant eftersom regimen aldrig tidigare officiellt reagerat på demokratirörelsens arbete.

En annan del av demokratirörelsen som under senare år varit mycket framgångsrik är rörelsen för fria bibliotek. Det finns i dag över 100 fria bibliotek på Kuba. Det totala antalet registrerade besökare på de oberoende biblioteken uppgår fram till och med 2002 till 182 715 personer. Det är många som lånar böcker som inte officiellt vill skylta med sitt namn varför det även finns ett mycket stort antal oregistrerade låntagare. Utöver Varela-projektet och de fria biblioteken finns det en rad politiska partier och organisationer som genomför olika projekt på Kuba för att bygga upp ett civilt samhälle och demokratisera landet.

Den svenska socialdemokatiska Kubapolitiken har historiskt varit ytterst tvivelaktig. Under lång tid närde ledande socialdemokrater en beundran för Fidel Castro som gjorde att en förståelse visades inför det faktum att Kuba är en diktatur som systematiskt nonchalerar mänskliga rättigheter. På senare år har det dock skett en mycket välkommen omsvängning i den socialdemokratiska Kubapolitiken. Biståndsminister Jan O Karlsson sade sig i en riksdagsdebatt den 23 januari 2003 vara positiv till att Sverige skulle ge direkt stöd till demokratirörelsen på Kuba och biståndsministern har vidare tydligt fördömt de massarresteringar som nu genomförts.

Jimmy Carter och andra som besökt Kuba på senare år har i samband med sina besök också träffat ledande företrädare för demokratirörelsen. Dessa kontakter har varit av mycket stor betydelse för demokratirörelsen. Dagens svenska Kubapolitik innebär dock bland annat att det inte sker några utbyten på högre nivå.

Mot bakgrund av det anförda skulle jag vilja ställa följande frågor till utrikesministern angående den svenska Kubapolitiken.