Svenska förberedelser för en framtida pandemi

Herr talman! Jag ska börja med att tacka för svaret från statsrådet Morgan Johansson. Jag vill understryka att jag fortfarande tycker att regeringen har agerat bra när det gäller akuta åtgärder mot fågelinfluensan genom uppköp av antivirala medel och åtgärder för att säkerställa tillgång till ett eventuellt framtida vaccin om fågelinfluensaviruset skulle mutera. Det är väldigt viktigt att få detta sagt så att vi klargör vad vi verkligen ska diskutera i dag, och det är någonting helt annat än akutåtgärder mot fågelinfluensan. Herr talman! Jag ska göra en liknelse mellan virus och terrorister för att förklara mig lite bättre. Vad är den största likheten mellan ett virus och en internationell terrorist? Jo, båda är beroende av sin värd för att kunna verka. Terrorister vill förgöra allt som inte är rättstroget islam i deras extrema tolkning av densamma samtidigt som de är beroende av omvärlden och globaliseringen för att kunna utöva världsomspännande terrorism. Viruset är beroende av sin värd, människa eller annan art, för att kunna överleva och föröka sig. Om tillräckligt många smittas av ett virus och det utbryter en pandemi, det vill säga en världsomspännande smittspridning, i stället för en epidemi kommer flera samhällsfunktioner att störas, precis som vid en större terrorkatastrof. Båda lever på sin värd samtidigt som målet är att förgöra den. Skillnaden dem emellan är däremot att en pandemi också med största sannolikhet förändrar världsekonomin negativt på sikt. Vad krävs då för att förhindra dessa båda? Jo, herr talman, det krävs långsiktig beredskap, och det är det som jag har frågat statsrådet Morgan Johansson om i den här interpellationen. De svar jag har fått stärker inte bilden av att vi i dag har en långsiktig övergripande beredskap mot pandemier. Det gör inte heller den proposition som nyligen kom i den stora flod av propositioner och som heter Samverkan vid kris för ett säkrare samhälle . I hela den här skriften nämns fågelinfluensan kort på ett ställe. Övriga viruspandemier som i verkligheten vore mer troliga nämns knappt alls. Man beskriver en beredskapsgrupp med smittskyddsexperter som är knutna till Kunskapscentrum för mikrobiologisk beredskap och som står under ledning av WHO. Det står också att den tandlösa myndigheten Krisberedskapsmyndigheten, KBM, lämnar stöd till övriga berörda myndigheter i form av samordnad information, gemensam informationstjänst och ett 020-nummer med myndighetsgemensam information. Men notera dock att man bara kan få information på svenska, inget annat språk. Ännu mer intressant är det när man går in på WHO:s hemsida och tittar på de länder som presenterar nationella pandemiplaner. Där finns Sveriges plan endast på svenska. Hur många i andra länder förstår Sverige? Eller har svenska blivit ett nytt världsspråk? Sammanfattningsvis innebär det här förslaget i propositionen om krissamverkan att KBM och Räddningsverket ska slås samman i vissa delar för att få en samlad syn på mål och hot för att regeringen vid svåra katastrofer ska kunna fatta beslut om den operativa verksamheten på central myndighetsnivå. Det ska ledas av en myndighet. Man talar mycket om större naturkatastrofer och terrorattentat, men i stort sett ingenting nämns om pandemier. Tycker inte statsrådet Morgan Johansson att det är märkligt att inte en pandemi räknas som en större kris? Herr talman! Flera andra länder har betydande genomgripande pandemiplaner. Jag har tagit med mig några här som exempel. Här har vi den som gäller för Kanada. Här har vi den som gäller för USA. Jag har dessutom med mig den som gäller för England. Varför finns inte detta i Sverige ännu? Den nationella pandemigrupp som statsrådet Johansson talar om är bra. Men det krävs mycket mer än att man utbyter information med varandra. Jag vill veta vem som vidtar åtgärderna och vem som trycker på knappen när en större insats behövs.

Herr talman! Jag är inte riktigt säker på vad Ewa Björling egentligen är ute efter. Först säger hon att regeringen har gjort ett bra jobb hittills med den planering som vi har gjort. I nästa andetag säger hon att det återstår en del saker att göra, bland annat finns den här planen bara på svenska. Det är en sak som vi mycket lätt kan fixa till. Det kan vi åta oss att göra på stående fot. När jag tillträdde för tre och ett halvt år sedan hade jag en del grejer på min lista över sådant som jag ville göra. Det var att satsa på missbrukarvården, förbjuda rökning på krogar, förebygga alkohol- och drogproblem, stärka den sociala barn- och ungdomsvården, satsa på kvinnojourerna och sådant. På den listan fanns också att se till att Sverige fick en ordentlig pandemiberedskap, för det har vi inte haft under hela 1900-talet. Vi har ju haft tre stora epidemiutbrott under 1900-talet, spanska sjukan, asiaten och Hongkonginfluensan. Trots det har man inte haft en ordentlig pandemiberedskap. Det ville jag att vi skulle ta tag i, särskilt eftersom vi under den här mandatperioden har haft ett par diskussioner om detta. Vi hade det när det gällde sarsutbrottet i Kina för några år sedan. Vi hade det i samband med Irakkriget då vi befarade att vi kanske skulle få ett smittkoppsutbrott eftersom vi inte visste om smittkoppor då skulle kunna användas som biologiskt stridsmedel. Den här frågan har aktualiserats hela tiden. Det är därför som den här regeringen under den här mandatperioden nog har gjort mer på smittskyddsområdet än vad någon annan regering har gjort. Vi har tagit fram en ny smittskyddslag. Vi förnyade den smittskyddslag som hade funnits sedan 15 år tillbaka. Vi tog fram extraordinära smittskyddsåtgärder, bland annat detta att kunna spärra av bostadsområden och sätta olika områden i karantän i speciella krissituationer. Det fanns inte tidigare enligt gällande lagstiftning. Det skaffade vi oss också via extraordinära smittskyddsåtgärder. Vi tog fram en pandemiplanering som möjligen inte är lika tjock som den amerikanska, men det är nog inte alltid omfattningen på dokumentet som räknas. Det är nog kvaliteten på vad man skriver som har betydelse. Vi har köpt in antivirala läkemedel. Det gjorde vi som ett av de första länderna redan under förra året. Vi planerar ytterligare inköp också. Vi förbereder nu också för att kunna etablera vaccinproduktion i vårt land. Vi är alldeles i slutet av det förberedande arbetet. Jag kommer att få en rapport från förhandlaren Lars Rekke redan på torsdag. Då kommer vi att föra en ny diskussion om detta. Vi har redan i dag sagt att vi är beredda att i vårbudgeten avsätta 200 miljoner kronor för ytterligare pandemiberedskapsåtgärder, bland annat inköp av mer antivirala läkemedel. Som jag ser det, med de åtgärder som vi har vidtagit, finns det saker kvar som måste göras, men vi är sannerligen på god väg, och det tror jag nog att Ewa Björling innerst inne erkänner.

Herr talman! Jag började mitt anförande med att faktiskt understryka att jag tycker att de akuta åtgärderna är bra. Jag har också sagt det till Morgan Johansson flera gånger. Men det är inte det jag talar om. Vi spelar på olika planhalvor, känns det som. Morgan Johanson talar om akuta åtgärder, om antivirala medel och vaccin. Jag talar om de basala åtgärderna: Vad gör vi sedan, när vi har vaccinet i vår hand? Det är den biten vi måste förbättra. Vi måste ha en bättre grundläggande beredskap. Där är den mest grundläggande frågan: Vem är det som fattar beslut vid en influensapandemi, vid en större katastrof, vid en större kris? Då blir ansvar och roller centrala, för det handlar om ansvarsfördelning mellan olika departement och myndigheter, men också om regionala aktörer. När det gäller riskbedömningar undrar jag om det finns nationella uppskattningar om hur en influensapandemi skulle påverka vårdcentraler, sjukhus, bårhus. Hur kommer en pandemi att påverka viktiga samhällsfunktioner? När det gäller kommunikation: Vem har ansvaret för att upprätta en tydlig kommunikationsplan som riktar sig till samtliga aktörer, inte bara på hög myndighetsnivå utan också till damerna som matar fåglar i parken? När det gäller lagstiftning: Har det gjorts en noggrann genomgång om huruvida all nödvändig lagstiftning finns på plats för att hantera en pandemi? Det handlar till exempel om hantering av licens och läkemedel. Hur är det när det gäller etiska frågor? Vid en pandemi kan det bli aktuellt att inskränka människors fri- och rättigheter ganska väsentligt. Har företrädare för regeringen diskuterat etiska frågor kring det här i ett sådant sammanhang? När det gäller laboratoriekapacitet: Vilka resurser finns nationellt för att testa olika virus? Är alla berörda medvetna om vilken typ av test som ska genomföras, vart prover ska transporteras och hur de ska transporteras? Det verkar ibland ganska uppenbart att så inte är fallet, om döda fåglar till och med kan försvinna på posten. Dessutom vet vi att det inte finns säkerhetsrådgivare i alla kommuner i dag. Varför är då de så viktiga? Jo, de är viktiga för att kontrollera att lagen följs när det gäller transporter av smittfarligt gods. Då handlar det redan om misstanke om smittfarligt gods. Det gäller ju många olika sorters djur, och det gäller laboratorieprover för människor. Information till allmänheten: Hur informeras allmänheten om hur man bäst skyddar sig och bidrar till att förhindra spridningen av smittan? Då är vi återigen framme vid damerna i parken, och även barnen som leker med fåglar ute. När det gäller vaccinet då? Kommer Sverige att ha tillgång till vaccin så snart som det finns klart? Ja, jag tror det, för där tycker jag att regeringen har varit bra och arbetar bra. Men det gäller också att vi verkställer den lösningen med en ny vaccinfabrik. Sedan har vi återigen den viktiga frågan: Hur distribuerar vi det här? Hur får vi fram det till våra riskgrupper? Det är ju en stor variation i dag. Det har Morgan Johansson och jag debatterat förut. Där vet vi båda att det finns brister i dag. Men även om det är på väg att göras något åt det är vi ju inte fullt perfekta redan i dag. Vi har inte kapacitet i dag att genomföra ett större, bra vaccinationsprogram med 80-procentig täckning. Hur kommer en pandemi att påverka primärvården i Sverige? Finns det beredskap för att hantera brist på sjukvårdspersonal - liksom sjukbäddar? Har alla vårdinstanser upprättat effektiva program för hur man hanterar infektionssjukdomar? Herr talman! Slutligen: Hur kommer en pandemi att påverka centrala samhällsfunktioner? Finns det beredskapsplaner för hur man hanterar centrala funktioner under en riktigt stor pandemi?

Fru talman! Ewa Björling avslutade med att ställa ett stort antal frågor till mig, snarare en kaskad av frågor, som rör pandemiberedskapen. Jag kan inledningsvis säga att det är väldigt svårt för mig att svara på alla de här frågorna, och det kommer jag inte att göra. Samtidigt är en del av de frågorna på en detaljnivå som ju inte regeringen i sig hanterar och inte heller ska hantera. Det är de myndigheter som vi har gett i uppdrag att hantera beredskapen som ska se till att utforma det hela på bästa sätt. I mitt tidigare svar redogjorde jag för den nationella pandemigrupp som myndigheterna har gått samman kring och som leds av Socialstyrelsen. En av de grundläggande frågorna är den som Ewa Björling ställde till mig, det vill säga vem som har det grundläggande ansvaret. Det är i första hand naturligtvis regeringen som alltid har ansvaret i sista hand, men också den myndighet som är vårt viktigaste instrument i den här frågan, det vill säga Socialstyrelsen, som också har ordförandeskap i den nationella pandemigrupp som är tillsatt. Vi hanterar frågorna mellan myndigheter och regeringen på det sättet att vi ger uppdrag till myndigheter att lösa olika uppgifter. Sedan får myndigheterna komma tillbaka till regeringen om det är något som de vill ha att vi ytterligare ska hjälpa till med. Det har Socialstyrelsen gjort vid flera tillfällen, till exempel när det gäller upphandlingen av antivirala läkemedel. Socialstyrelsen har sagt att de vill ha ett uppdrag att göra det och dessutom få pengar till det. Det har vi sett till att efterkomma. När det gäller vaccinfrågan, som vi är på väg att jobba vidare med, sade Socialstyrelsen att man ville ha en ytterligare belysning. Det har vi också efterkommit. En sådan sak som att samordna vaccininköp av alla landsting och centralisera vaccininköpen kom också Socialstyrelsen till regeringen med. Vi tog den bollen och såg till att det, av Socialstyrelsen tillsammans med svenska kommuner och landsting, också blev gjort. Det är så man måste hantera de här frågorna framöver. Bollen ligger hos myndigheterna, men när man behöver hjälp av statsmakterna på något sätt ska vi se till att försöka efterkomma det. Det är några frågor som jag vill kommentera. Ewa Björling ställde en fråga om de etiska frågeställningarna, det vill säga om vi har bedömt etiken i en del av de lagförslag som vi har lagt fram. Det är klart att vi har gjort det, särskilt i samband med att vi lade fram lagförslaget om de extraordinära smittskyddsåtgärderna. De kan vara väldigt ingripande i enskilda människors liv och rätt att röra sig i samhället. Där gjorde vi den bedömningen att allmänhetens rätt till skydd går före individens rätt att röra sig. Det innebär bland annat att vi numera har möjlighet att till exempel hindra människor från att kliva av ett flygplan som landar på Arlanda om man misstänker att någon är smittad. Vi kan hålla dem där tills vi har hunnit undersöka dem. Vi släpper inte ut dem i samhället. Bara en sådan sak kunde vi inte göra för några år sedan. Det kan vi nu med den nya lagstiftningen. Där fanns en etisk diskussion i botten. Ewa Björling tog upp kommunikationsfrågan. Det är förstås oerhört viktigt i ett krisläge. Här sker hela tiden ett utvecklingsarbete mellan Socialstyrelsen och Krisberedskapsmyndigheten. Jag vill ändå lyfta fram och påpeka att erfarenheterna hittills under våren sedan vi fick fågelinfluensan hit är ganska goda. Jag vet med mig att den information som har kunnat gå ut har varit väldigt tillgänglig för allmänheten. Jag tror att allmänheten uppfattar sig som ganska väl informerad om läget.

Fru talman! Ewa Björling avslutade med att ställa ett stort antal frågor till mig, snarare en kaskad av frågor, som rör pandemiberedskapen. Jag kan inledningsvis säga att det är väldigt svårt för mig att svara på alla de här frågorna, och det kommer jag inte att göra. Samtidigt är en del av de frågorna på en detaljnivå som ju inte regeringen i sig hanterar och inte heller ska hantera. Det är de myndigheter som vi har gett i uppdrag att hantera beredskapen som ska se till att utforma det hela på bästa sätt. I mitt tidigare svar redogjorde jag för den nationella pandemigrupp som myndigheterna har gått samman kring och som leds av Socialstyrelsen. En av de grundläggande frågorna är den som Ewa Björling ställde till mig, det vill säga vem som har det grundläggande ansvaret. Det är i första hand naturligtvis regeringen som alltid har ansvaret i sista hand, men också den myndighet som är vårt viktigaste instrument i den här frågan, det vill säga Socialstyrelsen, som också har ordförandeskap i den nationella pandemigrupp som är tillsatt. Vi hanterar frågorna mellan myndigheter och regeringen på det sättet att vi ger uppdrag till myndigheter att lösa olika uppgifter. Sedan får myndigheterna komma tillbaka till regeringen om det är något som de vill ha att vi ytterligare ska hjälpa till med. Det har Socialstyrelsen gjort vid flera tillfällen, till exempel när det gäller upphandlingen av antivirala läkemedel. Socialstyrelsen har sagt att de vill ha ett uppdrag att göra det och dessutom få pengar till det. Det har vi sett till att efterkomma. När det gäller vaccinfrågan, som vi är på väg att jobba vidare med, sade Socialstyrelsen att man ville ha en ytterligare belysning. Det har vi också efterkommit. En sådan sak som att samordna vaccininköp av alla landsting och centralisera vaccininköpen kom också Socialstyrelsen till regeringen med. Vi tog den bollen och såg till att det, av Socialstyrelsen tillsammans med svenska kommuner och landsting, också blev gjort. Det är så man måste hantera de här frågorna framöver. Bollen ligger hos myndigheterna, men när man behöver hjälp av statsmakterna på något sätt ska vi se till att försöka efterkomma det. Det är några frågor som jag vill kommentera. Ewa Björling ställde en fråga om de etiska frågeställningarna, det vill säga om vi har bedömt etiken i en del av de lagförslag som vi har lagt fram. Det är klart att vi har gjort det, särskilt i samband med att vi lade fram lagförslaget om de extraordinära smittskyddsåtgärderna. De kan vara väldigt ingripande i enskilda människors liv och rätt att röra sig i samhället. Där gjorde vi den bedömningen att allmänhetens rätt till skydd går före individens rätt att röra sig. Det innebär bland annat att vi numera har möjlighet att till exempel hindra människor från att kliva av ett flygplan som landar på Arlanda om man misstänker att någon är smittad. Vi kan hålla dem där tills vi har hunnit undersöka dem. Vi släpper inte ut dem i samhället. Bara en sådan sak kunde vi inte göra för några år sedan. Det kan vi nu med den nya lagstiftningen. Där fanns en etisk diskussion i botten. Ewa Björling tog upp kommunikationsfrågan. Det är förstås oerhört viktigt i ett krisläge. Här sker hela tiden ett utvecklingsarbete mellan Socialstyrelsen och Krisberedskapsmyndigheten. Jag vill ändå lyfta fram och påpeka att erfarenheterna hittills under våren sedan vi fick fågelinfluensan hit är ganska goda. Jag vet med mig att den information som har kunnat gå ut har varit väldigt tillgänglig för allmänheten. Jag tror att allmänheten uppfattar sig som ganska väl informerad om läget.

Fru talman! Sverige har drabbats av en hel rad allvarliga kriser de senaste tio åren: Estoniaolyckan, tsunamikatastrofen och stormen Gudrun. Det ligger i sakens natur att det är oförutsedda händelser, som alltid på något sätt inträffar vid "fel" tidpunkter. Alla de här kriserna har ställt krav på en hög krisberedskap. Det är just vid de här tillfällena som medborgarna måste kunna ställa krav på en väl fungerande krisberedskap. Det är uppenbart att krishanteringen på nationell nivå inte alltid inledningsvis har fungerat. Vi är emot att Räddningsverket ska ta ansvaret för en större katastrof. Det riskerar att försvaga en redan bristfällig svensk krisberedskap på central nivå. Vi skulle vilja se en nationell krisledningsfunktion i Statsrådsberedningen, en funktion som ska agera vid större allvarliga krissituationer där berörda myndigheter inte förväntas klara av situationen på egen hand. Det här ska inte vara en myndighet utan det handlar om att arbeta helt inom ramen för statsministerns uppdrag. Jag är medveten om att jag nu talar om det absolut värsta som kan hända, och vi får hoppas att det aldrig händer. Fru talman! Jag ska säga någonting positivt också. Det är glädjande att höra att ni vill satsa 200 miljoner extra på krisberedskap. De akuta åtgärderna är, jag säger det åter, bra, Ni är på rätt väg. Ni har vårt fulla stöd, och det vet Morgan Johansson. Men det behövs fortfarande en grundläggande djup basförberedelse, för den saknas i dag. Man kan inte heller bara säga att det inte är regeringen som ska hantera. Visst, det är sant och riktigt, men det slutgiltiga ansvaret är ändå att se till att allt finns på plats, och det är regeringens ansvar.

Fru talman! Alldeles riktigt är det så. Det är därför som vi varje gång en myndighet har sagt att de vill att regeringen gör mer eller att riksdagen gör mer eller vill ha pengar till det ena och andra eller vill ha fler uppdrag också efterkommit det. Men det finns en grundläggande bodelning mellan Regeringskansliet å ena sidan och myndigheterna å andra sidan. Myndigheterna är de som med sitt expertkunnande i botten bedriver den operativa verksamheten. Jag tror nog att det är det vi ska hålla på också i framtiden. Det finns risker med att göra på det sätt som Ewa Björling vill, nämligen att flytta in det operativa ansvaret i Regeringskansliet. Man riskerar då att göra avkall på de grundläggande expertbedömningar som måste ligga till grund för detta. Snarare blir det då politiska bedömningar som ligger till grund för agerandet i olika sammanhang. Jag tror att det skulle vara väldigt olyckligt. I stället ska vi se till att myndigheterna gör det som de kan bäst, det vill säga att utöva sitt expertkunnande. Det vill vi hålla på. Jag vill upprepa att de åtgärder som vi hittills vidtagit under mandatperioden är mer omfattande än någon gång tidigare - ny smittskyddslag, nya lagstiftningar om extraordinära smittskyddsåtgärder, ny pandemiberedskapsplan, nya inköp av antivirala läkemedel och försök med produktion av vaccin. Där får vi en rapport nu på torsdag, som vi ska gå vidare med. Vi tar det här på allra största allvar, och jag hoppas kunna bocka av även den punkten på min agenda som jag hade när jag tillträdde för 2½ år sedan. Jag vill se ett Sverige med en ordentlig pandemiberedskap. Jag hoppas att det ska kunna slutföras under den här mandatperioden.