Sverige och den internationella feministiska kampen

Fru talman! Amineh Kakabaveh har frågat mig om jag anser att Sverige ska driva en kraftfull politik i FN och i andra internationella organ för kvinnors rättigheter. Interpellanten har också frågat mig om Sverige ska driva en kraftfull politik i FN och EU mot hedersförtryck, barn- och tvångsäktenskap och könsstympning samt om jag avser att driva kravet på att FN genomför en inventering och undersöker i vilken utsträckning medlemsländers nationella lagstiftning ligger i linje med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och FN:s deklarationer om kvinnors och barns rättigheter.

Det är nu mer än fyra år sedan regeringen lanserade en feministisk utrikespolitik, med målet att främja kvinnors och flickors rättigheter, representation och resurser. Detta innebär att all vår utrikespolitik ska ha ett jämställdhetsperspektiv.

Vi ser nu hur fler länder inspireras och tar efter. Vårt arbete har lett till att temat kvinnor, fred och säkerhet får större uppmärksamhet inom FN, EU och OSSE. Vårt kvinnliga medlingsnätverk är aktivt i flera regioner och arbetar för konfliktlösning i allt fler länder. Vi har för första gången i FN:s historia en generalsekreterare i FN som kallar sig feminist. Vi kan vara stolta över vårt engagemang och över att vårt konsekventa arbete gett resultat.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Sverige har oförtrutet drivit på arbetet mot alla former av könsrelaterat våld, bland annat genom att driva på frågan inom FN och EU och genom samarbete med internationella brottmålsdomstolen, ICC. Att motverka könsrelaterat våld är ett av de centrala områdena i den nya globala strategin för jämställdhet i utvecklingssamarbetet, som finansieras med sammantaget 1 miljard svenska kronor under fem år.

Sverige ger också ett omfattande stöd till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Vi finansierar bland annat insatser för preventivmedel, säker och laglig abort och sexualundervisning.

Sverige stöder också de FN-organisationer, bland annat UN Women, UNFPA och Unicef, som internationellt och lokalt motverkar barn- och tvångsäktenskap, könsstympning och hedersförtryck. Vi verkar för att internationella ramverk och normer fördömer dessa företeelser. Vi har också stöttat civilsamhällesorganisationer och andra aktörer som arbetar mot könsrelaterat våld genom bland annat stödcenter för utsatta kvinnor, hjälptelefonlinjer, juridiskt stöd för offer för våld i nära relationer samt arbete med förövare.

FN:s råd för mänskliga rättigheter fyller en viktig funktion i att följa och övervaka kvinnors och flickors åtnjutande av mänskliga rättigheter. Jag lyfte särskilt denna fråga i mitt anförande i MR-rådets 40:e session i Genève i februari i år. Kommittén för FN:s konvention om avskaffande av diskriminering av kvinnor, även kallad Cedaw, gör ett viktigt arbete genom att granska staters arbete för att förhindra diskriminering av kvinnor. Samtidigt återstår mycket arbete, det vet vi alla här. Vi går nu in i en ny mandatperiod med fortsatt kraft i den feministiska utrikespolitiken. Vi ska fortsätta vårt arbete med kvinnor, fred och säkerhet samt verka för att den frågan får ännu större uppmärksamhet i organisationer som FN, EU och OSSE. Vi fortsätter vårt omfattande stöd till SRHR. Vi ska arbeta mot människohandel, och vi ska också i än större utsträckning sprida erfarenheter av den svenska sexköpslagen.

Sveriges plats som ett av de mest jämställda länderna i världen är resultatet av ett politiskt engagemang och långsiktigt arbete. Inte minst civilsamhället och kvinnorörelsens organisationer har en viktig betydelse för detta.

Sverige ska fortsätta vara en ledstjärna i den internationella kampen för alla kvinnors och flickors åtnjutande av de mänskliga rättigheterna.

Fru talman! Jag tackar utrikesminister Margot Wallström för en omfattande redogörelse. Vissa insatser som Sverige har gjort är naturligtvis bra, och det är en bra redogörelse som utrikesministern lämnar om vad som har gjorts. Men ur svensk synvinkel vore det närmast en skandal om Sverige inte gjorde det som har gjorts. Utrikesministern räknar upp en rad internationella organ där Sverige har varit aktivt.

Jag ställde faktiskt en fråga och hade ett mycket konkret förslag om att Sverige borde kräva en inventering av vilka stater som har kvinnodiskriminering inskriven i lag, trots det som står i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och om kvinnors och barns rättigheter. Det kanske kan vara en känslig fråga. Men jag vill faktiskt ställa frågan och framföra mitt förslag om inventering, även om det kanske är lite knöligt och kontroversiellt. Men om man inte pekar på ett missförhållande och inte preciserar sina krav kommer man inte heller till rätta med detta.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Varför har vår feminism i Sverige väckt så stor uppmärksamhet? Jo, det är därför att vi har vågat kritisera oss själva och ifrågasätta. Det gör vi i dag också med metoo och insatserna mot hedersförtryck.

Genom att ställa sådana krav pekar man ut dem som på detta sätt diskriminerar kvinnor. De ska pekas ut och faktiskt skambeläggas. Jag skulle till och med vilja använda ett starkare uttryck, nämligen att de faktiskt ska brännmärkas. Det är könsapartheid i till exempel Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Afghanistan, Pakistan, Somalia, Iran och många andra länder, och kvinnor diskrimineras i lagstiftningen. Dessa länder har samma röst i FN som Sverige.

Min fråga är: Kommer utrikesministern att se till att tillsätta en kommission för att se över lagarna om detta i dessa länder, där halva befolkningen - kvinnor och barn - diskrimineras på grund av att de är kvinnor? I många länder könsstympas till exempel miljoner kvinnor och flickor årligen, även om detta kanske inte finns med i lagstiftningen. I vissa länder i Afrika har man börjat ifrågasätta detta. Men i många andra länder gör man inte det. Det handlar om rädsla i fråga om mödomen och mödomshinnan, trots att mödomshinnan inte finns. Men detta styrs av stater och deras lagar eller oskrivna lagar.

När man ser djupare på detta tänker man: Hur kan det vara möjligt att sådana länder där barnäktenskap, tvångsäktenskap och könsstympning finns, och som 2019 har medeltida lagstiftningar, har samma röst i FN som Sverige och andra demokratiska länder? En enskild individ som faktiskt har en demokratianda inom sig kan inte acceptera att miljoner flickor och kvinnor könsstympas, gifts bort genom tvångsäktenskap och mycket annat. Kvinnor blir till och med stenade på grund av utomäktenskapliga förhållanden i länder som sitter i FN. Detta menar jag att vi borde göra någonting åt.

Fru talman! Den feministiska utrikespolitiken har inneburit en revolution på samma sätt som metoo-rörelsen, och de går hand i hand. Det handlar ju om halva befolkningen som har varit förtryckt under så lång tid, och det handlar om mänskliga rättigheter.

Vi får inte glömma att det är bara ungefär fyra år sedan, i oktober 2014, som den feministiska utrikespolitiken började. Det är egentligen inte så lång tid, men det känns som oceaner av tid eftersom den har fått ett så stort genomslag. Det handlar inte bara om att Sveriges regering var den första regeringen som hade en feministisk utrikespolitik, utan det var också den första regeringen som också kallade sig för en feministisk regering. Det innebär inte bara att det är hälften kvinnor och hälften män i regeringen utan att hela politiken ska genomsyras av jämställdhet och att man ska ha ett feministiskt perspektiv.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Kampen har bara påbörjats. Vi har jobbat i fyra år. Men detta är sådant som har pågått i hundratals eller tusentals år, alltså strukturer som tar lång tid att förändra. Jag tycker ändå, efter dessa fyra år, att man kan se att det har hänt enormt mycket. Inte minst kan man se hur detta sprider sig och hur fler länder får upp ögonen för Sverige, de flesta på ett positivt sätt. Sedan finns det naturligtvis många konservativa krafter som ser detta som ett hot. Men att man ser detta som ett hot visar bara att vi har lyckats nå fram med detta.

Även när det gäller kontroversiella frågor som inte borde vara kontroversiella, som kvinnors rätt att bestämma över sina egna kroppar och flickors rätt att bestämma över sina egna kroppar, har vi varit mycket tydliga och nått fram.

Precis som utrikesministern nämnde finns det ett arbete i till exempel UN Women som speciellt nämner till exempel könsstympning. Hedersvåld, tvångsäktenskap, barnäktenskap och könsstympning går hand i hand, alltså att kvinnor och flickor inte får bestämma över sina egna kroppar och inte får bestämma över sina egna liv.

Jag tror att det också är viktigt att poängtera att detta måste gå hand i hand med annat. Vi ser nämligen att där det är svår fattigdom, konflikter, krig och våld kommer flickors och kvinnors rättigheter längst ned. Det är det som prioriteras bort direkt. Därför måste arbetet för kvinnans rättigheter gå hand i hand med fattigdomsbekämpning, med fredsarbete och med nedrustning. Det är också så vi kan se till att rättigheterna bibehålls. Annars blir det en backlash där kvinnor drabbas. Vi kan se att det sexuella våldet ökar i krig och att det också används som ett vapen, vilket utrikesministern uppmärksammade världen på redan när hon hade detta speciella uppdrag i FN om sexuellt våld i konflikter.

Kvinnor blir tyvärr också ofta en handelsvara. Man kan se det när det gäller IS fruktansvärda slavhandel. Men man kan också se att risken ökar för tvångs- och barnäktenskap. Det är naturligtvis patriarkala strukturer som är huvudproblemet. Men fattigdom förstärker problemet där kvinnor används som ett ekonomiskt medel.

Sverige har aktivt bidragit till att Världsbanken har kartlagt 173 länder när det gäller diskriminering. Där gäller kvinnors rättigheter som en tydlig diskriminering.

Jag tycker att detta är en bra ingång som vi ska fortsätta jobba med. Det är möjligt att man ska ha något annat utöver det. Men det är viktigt att vi har denna kartläggning och följer upp hur det går, som Amineh Kakabaveh nämner.

Fru talman! Amineh Kakabaveh ställer en viktig fråga, nämligen: Hur följer vi upp? Hur vet vi hur saker och ting utvecklas?

Som svar kan jag säga att Sverige är ett av två länder i världen som gör omfattande rapporter om mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatens principer. Förra året presenterade vi 135 rapporter, och vi har fortsatt i år. I år har vi fokuserat mer geografiskt, men vi kommer att täcka mer och mer så småningom. Även genom alla de FN-organ som just har till uppgift att exempelvis följa kvinnors och flickors rättigheter och möjligheter runt om i världen görs den här kartläggningen.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Detta är väldigt utförligt; de MR-rapporter vi gör täcker alla dessa frågor - i stor detalj, faktiskt. Därför är det lättare för oss att genom alla våra utlandsmyndigheter följa upp. Vi kan föra diskussioner med civilsamhället om hur vi ska arbeta mot könsstympning eller barnäktenskap. Jag såg det också själv, till exempel när jag reste till Lake Chad-regionen - till både Niger och Tchad - för att prata med företrädare där. Vi har med oss en rad fakta och uppgifter som kan användas i dialogen med politiska beslutsfattare. Det är väldigt viktigt.

Jag känner mig alltså trygg med det vi gör som enskilt land. Vi är nämligen unika i det sätt på vilket vi skriver MR-rapporter men också i att vi förstås arbetar såväl via FN-organen och i EU som i andra sammanhang - inte minst i rådet för mänskliga rättigheter i Genève och de regelbundna rapporter och översyner som görs där - för att kunna följa den här frågan i alla dess detaljer.

Sedan kan man också säga att även det normativa är viktigt. Det startar egentligen i deklarationen om mänskliga rättigheter. I FN-stadgan, som snart fyller 75 år, står det att ett av syftena med FN är att främja respekten för mänskliga rättigheter utan åtskillnad mellan könen. Det normativa arbetet med att förhindra hedersförtryck och barn- och tvångsäktenskap är helt centralt, och därför ska vi förstås fortsätta både med att upprätthålla normgivningen och med att följa upp det mycket konkret inte bara i våra egna rapporter utan också genom alla FN-organ.

När man möts i FN-sammanhang, till exempel som man gjorde i New York nyligen för att diskutera Pekingplattformen eller när man träffas för att prata om Agenda 2030 och så vidare, är en viktig del att kunna kontrollera hur länderna lever upp till sina ambitiösa åtaganden. Kommittén för FN:s konvention om avskaffande av diskriminering av kvinnor gör ett jätteviktigt arbete genom att granska staters arbete med att förhindra diskriminering av kvinnor, precis som Världsbanken har gjort med återkommande rapporter om att det fortfarande finns diskriminerande lagstiftning kvar på väldigt många håll, inklusive i vår egen världsdel.

Jag kan alltså bara hålla med om den verklighetsbeskrivning som Amineh Kakabaveh ger och förstås också om behovet av att fortsätta både det normgivande arbetet och den konkreta uppföljningen land för land.

Fru talman! Tack för redogörelsen, utrikesministern!

Jag är helt säker på att Sverige gör jättemycket och att utrikesministerns och Sveriges ambition är stark. Det vet vi, men min fråga är: Okej, det skrevs rapporter om 135 länder förra året, men vad har man åstadkommit? Vilka länder med en lagstiftning som är barbarisk och bygger på medeltida lagar blev brännmärkta eller fick påpekandet att de, som sitter i FN på samma villkor som andra, måste ändra i sina lagar? Utan det kommer det här att fortsätta.

I rapporten om länderna söder om Sahara, där barnäktenskap är vanligt, står det att antalet flickor i Afrika kommer att öka från 275 miljoner till 465 miljoner fram till 2050. Om man inte gör någonting i dag, på väg dit, kommer detta att öka. Det finns färska rapporter om att 650 miljoner kvinnor har blivit könsstympade eller gifts bort när de var barn. Det är bra att skriva rapporter om denna barbariska behandling av kvinnor, men man måste också kunna använda rapporterna.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag menar att Sverige som enskilt land i FN ska föreslå en konferens om hedersfrågorna. Det är nämligen viktigt. Jag vet att man i många länder i Europa känner till att det finns problem med hederskultur; problemet är att det även finns en handfallenhet. Jag tror personligen att en av orsakerna till detta är att flera av dessa stater har ett kolonialt förflutet. Rasismen utgjorde en del av det koloniala förtrycket, och jag skulle vilja säga att många politiker i Europa lider av dåligt samvete för sin historia. De vill inte framstå som rasister eller kulturimperialister, och därför faller de till föga när det gäller kvinnors och barns rättigheter.

Inom olika kulturer i världen finns det ett fördjupat patriarkalt och religiöst förtryck, och det menar jag att man måste kunna påpeka. Om vårt feministiska stöd till andra länder, till exempel för att kvinnor ska få möjlighet till ekonomisk självständighet för att kunna utbilda sig, hindras av lagar och kulturer måste dessa regeringar underlätta - precis som i andra länder där man har underlättat och stiftat lagar. Om själva lagstiftningen till exempel inte tillåter kvinnor att vara självständiga kommer det inte att fungera.

Mina frågor är därför: Kommer utrikesministern att ta initiativ till inventering, särskilt när det gäller länder med barbariska lagar? Kommer Sverige att i FN ta initiativ till en konferens om hedersförtrycket?

Fru talman! Det är självklart viktigt att man i lag förbjuder kränkningar av flickors och kvinnors mänskliga rättigheter, men det räcker inte. Om vi tittar till exempel på barnäktenskap och könsstympning ser vi att det förekommer även i länder som har förbjudit det.

Ofta är det djupt kulturellt rotat; just när det gäller till exempel könsstympning kan man inte ens säga att det är religiöst betingat, utan det finns kulturer som gör att detta tyvärr går i arv. Det innebär att den generation som har utsatts för det utsätter nästa, och så fortsätter det. Det är klart att lagstiftning hjälper - det är ändå det första steget när det gäller att sätta ned foten för vad man tillåter och inte - men detta är tyvärr utbrett även i länder där det har förbjudits.

Jag tror därför att det är väldigt viktigt med bistånd och stöd till dem som arbetar mot detta. Nu har vi detta som exempel, och sedan finns det ju tvångsäktenskap och andra former av förtryck. Det har dock visat sig att det faktiskt kan få effekt om en kvinna som är speciellt utbildad, till exempel en barnmorska, reser runt i byarna och undervisar om konsekvenserna av könsstympning och att det finns en annan väg att gå. Vi har exempel på att det kan fungera. Det sker inte över en natt, utan det sker långsiktigt.

Jag tror att vi måste göra både och. Jag tror att vi måste sätta tryck på lagstiftningen, både på internationell nivå - att man pressar länder som kränker mänskliga rättigheter - och på de inhemska lagarna. Men det handlar också om bistånd och annat arbete som kan undergräva detta på längre sikt. Jag tror också att det är bra att som Sverige vara självkritiska. Vi tillhör ju de länder som anses ha kommit längst, men vi ska kritiskt granska vårt eget land. Det tror jag är viktigt för att vi ska kunna vara en förebild. Vi kan alla göra mer, och det är det kampen handlar om.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Fru talman! Jag tackar först och främst Hillevi Larsson, för en del av det hon sa var detsamma som jag ville säga till Amineh Kakabaveh.

Jag tror som sagt att vi delar verklighetsanalysen och beskrivningen av hur utmaningarna ser ut runt om i världen. Trots ambitiösa målsättningar och trots att vi har rättskonventioner och annat råder det långt ifrån jämställdhet runt om i världen.

Brännmärkning ingår inte i den diplomatiska verktygslådan. Vi använder oss av alla de uppgifter vi har - till exempel använder våra utlandsmyndigheter de MR-rapporter som vi sammanställer själva i vårt eget land.

Hur använder man dem? Till exempel ser man till att följa upp. Om man vet att det finns diskriminerande lagstiftning försöker man att ordna en dialog med beslutsfattare för att kanske se till att dela med sig av de erfarenheter som vi har. Kanske försöker man tillsammans med andra nordiska länder att skapa en dialog och debatt och se till att det finns någon som lyssnar på kvinnorna och att de får framföra sina egna synpunkter.

Vi använder också vårt bistånd till att kompensera, för vad ska man säga om ett stort land som USA? Ska vi brännmärka också USA, som förföljer kvinnor som vill ha tillgång till lagliga aborter? Hur ska vi betrakta alla de länder som har en lång väg kvar eller där vi rent av har sett en tillbakagång när det gäller kvinnors rättigheter?

Vi måste fortsatt engagera oss när det gäller dessa länder. Vi kompenserar för att ett land som USA har dragit tillbaka sitt stöd till projekt runt om i världen som rör sexuell och reproduktiv hälsa. Vi fortsätter att se till att sakta men säkert förändra denna verklighet.

Jag har ingenting emot något av dessa teman - konferenser i FN-sammanhang eller vad som nu är det bästa sättet. Jag är säker på att denna fråga också togs upp under den vecka som nyss har varit i samband med kommittén Cedaw, som arbetar för kvinnors rättigheter.

Vi ska fortsätta att arbeta med dessa frågor, både konkret och med det normgivande och politiska arbetet, för att se till att det blir en förändring.

Att ta ifrån länder deras FN-platser tror jag inte hjälper - det är sällan isolering hjälper. Däremot ska vi fortsätta att markera och säga ifrån när vi märker att framsteg vänds till bakslag för kvinnor runt om i världen.

Det är tyvärr en sådan utveckling vi har sett på sistone. Ofta är det autokrater - mycket självsvåldiga politiska ledare - som börjar sin politik med att se till att de kontrollerar kvinnors utseende, klädsel eller beteende på ett sätt som flyttar oss tillbaka i tiden.

Jag tror att jag har gjort mig känd för att våga säga vad jag tycker om en del metoder som har använts. Jag tror att det blir aktuellt även i nästa fråga att diskutera vad vi kan göra. Här bör länder som har samma syn på behovet av jämställdhet komma samman och agera gemensamt med ett tydligt budskap om nödvändigheten av jämställdhet och jämlikhet runt om i världen.

Fru talman! Det är glädjande att vi är överens. Detta är viktiga frågor, och alla som har lite humanism inom sig borde egentligen agera mot det barbari som barn och kvinnor får utstå i många delar av världen.

Jag menade inte att man helt och hållet ska ta ifrån länder vetorätten. När det finns sådana här lagar kan man dock - som den första feministiska utrikesministern skulle kunna påpeka - undra varför dessa länder ska vara med på samma villkor. Några länder borde vara observatörer i FN i stället för att ha fullt medlemskap.

STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Svar på interpellationer

Jag menar att man också bör använda andra metoder. Jag vet att repressiva metoder inte alltid är bra eller kännbara, men ibland kan sådana metoder användas som en markering i fråga om halva befolkningen i många länder. Hundratals miljoner kvinnor, flickor och barn utsätts dagligen och årligen för de värsta av övergrepp. Därför menar jag att det är dags att gå från den tysta diplomatin till någonting kännbart.

Jag hoppas att utrikesministern kommer att ta upp förslaget om en inventering och en konferens i FN om de länder där hedersförtryck, könsstympning och barnäktenskap förekommer. Problemet ligger i deras lagstiftning. Jag vet att lagen inte ändrar allt, men lagen är ett viktigt skydd.

Fru talman! Amineh Kakabaveh vet mycket väl att om det finns ett område där vi inte använder oss av tyst diplomati utan den raka motsatsen är det detta. Vi har skrutit om en feministisk utrikespolitik, och vi har varit tydliga med vad detta innebär: Kvinnor och flickor ska åtnjuta samma rättigheter, möjligheter och skyldigheter i ett samhälle som män. De ska ha samma lagliga och mänskliga rättigheter. De ska vara representerade och ha en röst överallt där viktiga beslut tas. Resurser ska dessutom gå också till deras behov.

Vi fortsätter att vara högljudda, vill jag säga. Men det är klart: Det skulle inte bli så väldigt många länder kvar i FN om vi skulle utesluta alla dem som vi inte tycker riktigt genomför jämställdhet så som vi skulle vilja. Då skulle vi bli ganska få kvar. Däremot ska vi förstås fortsätta att arbeta med att följa upp våra rapporter via alla våra utlandsmyndigheter och via de organisationer och plattformar som vi har för att agera. Detta kan Amineh Kakabaveh vara alldeles övertygad om.

Vår plats som ett av de mest jämställda länderna är ett resultat av ett långsiktigt och systematiskt arbete, och vi behöver fortsätta att övertyga andra länder om att även de ska göra detta arbete.

Dessa teman är absolut lämpliga för en debatt framöver. Inte minst såg jag själv i Tchad och Niger behovet av att se till att man stoppar barnäktenskap. Allt som plågar och förföljer kvinnor och flickor runt om i världen måste vi göra upp med. Amineh Kakabaveh och andra kan vara övertygade om att Sverige också i fortsättningen ska gå i spetsen för detta arbete.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.