Sveriges ambassadörs besök i Srebrenica

Herr talman! Azra Muranovic har frågat mig om jag har haft kontakt med Sveriges ambassadör till Bosnien och Hercegovina, Helena Lagerlöf, angående avsikten med ambassadörens besök i Srebrenica den 6 februari. Azra Muranovic har även frågat mig vad jag avser med mitt svar att ambassadör Lagerlöf under sitt besök har hedrat offren för folkmordet i Srebrenica, samt hur jag och regeringen kommer att arbeta för att reparera relationerna med den bosniakiska folkgruppen i Bosnien och Hercegovina och i Sverige om relationerna har tagit skada av besöket.

Jag vill börja med att uttrycka min djupaste sympati och solidaritet med offren för folkmordet, de överlevande, anhöriga och vänner. Det är fastställt av Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien, ICTY, och Internationella domstolen i Haag, ICJ, att det som hände i Srebrenica i juli 1995 klassificeras som folkmord. Som jag nämnt tidigare är det också regeringens bestämda åsikt att alla handlingar och uttalanden som förminskar eller förnekar folkmordet är djupt besvärande och inte kan tolereras. Arbetet med ansvarsutkrävande för internationella brott är en prioritering för regeringen.

Som jag nämnde i mitt svar på tidigare riksdagsfråga gällande ambassadör Helena Lagerlöfs besök i Srebrenica står Utrikesdepartementet i nära kontakt med våra utlandsmyndigheter och myndighetschefer, inklusive ambassadören till Bosnien och Hercegovina. Jag har själv haft kontakt med henne efter händelsen.

Ambassadörens tydliga avsikt med besöket var att hedra offren för folkmordet i Srebrenica. Detta gjorde hon bland annat genom att lägga ned blommor vid minnescentret för Srebrenica i Potocari. Att i mötet med den folkvalda borgmästaren framhålla de folkvaldas ansvar att arbeta för fred och försoning är ytterligare ett sätt att hedra offren för folkmordet. Det handlar om att markera Sveriges tydliga syn på saken och att bidra till en bättre, mer tolerant framtid för alla i Bosnien och Hercegovina.

Jag har en god och regelbunden kontakt med min bosniska utrikesministerkollega Elmedin Konakovic. Vi träffades senast i samband med säkerhetskonferensen i München den 16-17 februari i år, då jag på nytt uttryckte uppskattning för den långvariga och mycket goda bilaterala relationen mellan våra länder, inklusive de starka mellanfolkliga banden. Detta är en relation som jag och regeringen avser att fortsätta vårda och fördjupa.

Folkmordet i Srebrenica får aldrig glömmas bort eller förminskas. Det är viktigt med ett aktivt arbete för att hedra offren, bidra till försoning samt ge ett tydligt budskap till kommande generationer.

Herr talman! Jag tackar utrikesministern för svaret.

Sedan 1993 var Srebrenica en frizon under FN:s beskydd, men det visade sig att detta inte innebar ett tillräckligt skydd mot den anfallande bosnienserbiska armén. Under några dagar i juli 1995 blev Srebrenica en arena för ett omfattande folkmord, det första i Europa sedan förintelsen. Över 8 300 män och unga pojkar - jag tror att den lägsta åldern var 13 - mördades systematiskt under drygt en vecka.

Omvärlden klarade inte av att skydda de civila. I stället lämnade man alla civila åt deras öde, trots att flera FN-trupper faktiskt var på plats i Bosnien. Förutom den holländska bataljonen var även den nordiska bataljonen i Tuzla. Jag vet att man tog hand om flyktingar, men man var faktiskt på plats inte alls långt ifrån området där detta pågick i över en vecka.

Det här var ett svek utan dess like. Det blev nämligen mycket tydligt att det är skillnad på civila och civila, trots att vi alla är européer. "Aldrig mer", sa vi efter Förintelsen - men civilbefolkningen i Rwanda lämnades ensam. Och efter att omvärlden sett hur folkmordet i Rwanda spred sig som en löpeld valde man ändå att lämna även civilbefolkningen i Srebrenica ensam, utan förmåga att skydda eller försvara sig.

Det är därför otroligt anmärkningsvärt att välja att besöka Srebrenicas borgmästare, Mladen Grujicic, som är en uttalad förnekare av folkmordet i Srebrenica. Han förnekar inte heller bara folkmordet; detta är en människa som dessutom kallar Internationella brottmålsdomstolen en fars och inte erkänner dess rätt att döma i frågan gällande det serbiska folket. Att besöka honom och samtidigt klämma in ett besök på Srebrenica Memorial Center i Potocari för att lägga ned blommor tycker jag är mycket anmärkningsvärt.

Att våra svenska ambassadörer ska ha en god diplomatisk relation och öppna dialoger med alla är en självklarhet, men att välja att göra ett besök hos en folkmordsförnekare och senare samma dag lägga ned blommor för offren för samma folkmord är mycket anmärkningsvärt. Det tolkades inte som att ambassadören skulle åka och träffa Mladen Grujicic för att sätta ned foten, utan det tolkades som att hon förminskade offren i Srebrenica.

Jag förstår fortfarande inte varför man valde att lägga de två besöken på samma dag. Förstår man inte allvaret i att besöka en borgmästare som glorifierar folkmord och samtidigt förnekar det, oavsett om man är folkvald eller inte, och samma dag besöka minnesplatsen för offren? Jag förstår inte det. Jag skulle gärna vilja ha en förklaring.

Herr talman! Som jag sa inledningsvis: När det gäller själva frågan om folkmordet är det självklart så att regeringens bestämda åsikt är att alla handlingar och uttalanden som förminskar eller förnekar folkmordet är djupt besvärande. Det kan aldrig tolereras. Arbetet med ansvarsutkrävande för internationella brott är alltså en prioritering för regeringen.

Som jag också nämnde tidigare besökte ambassadör Helena Lagerlöf Srebrenica för att hedra minnet av offren för folkmordet. Det var den uttalade avsikten med besöket, och det gjorde hon bland annat genom att lägga ned blommor vid minnescentret för Srebrenica i Potocari.

Likt tidigare svenska ambassadörer och andra EU-ambassadörer träffade hon även andra aktörer, inklusive den folkvalde borgmästaren. Detta är något som svenska ambassadörer återkommande har gjort i samband med sina besök i Srebrenica, även under tidigare regeringar. Vid dessa tillfällen har svenska ambassadörer även fått träffa överlevande, anhöriga och anställda vid Srebrenica Memorial Center, och jag hoppas att den ordningen kan återupptas.

Vidare var ambassadör Lagerlöf vid mötet med borgmästaren tydlig med att syftet med hennes besök var att hedra offren för folkmordet. Hon framhöll också de folkvaldas ansvar att arbeta för fred och försoning - ett arbete som måste fortsätta i Bosnien och Hercegovina.

Sveriges aktiva arbete för fred och försoning i Bosnien och Hercegovina inkluderar att så långt det är möjligt hålla öppna kanaler för kommunikationen med samtliga parter, precis som Azra Muranovic just sa. Det är viktigt att diplomater har kontakter och att man arbetar i många olika kanaler samtidigt. Ambassadörens agerande var därmed i enlighet med hennes uppdrag, som innebär att tala med såväl företrädare för civilsamhället och organisationer som folkvalda företrädare. Det är därför vi har diplomater; det är därför vi har ambassadörer.

Det är givetvis beklagligt att besöket missuppfattas syfta till något annat än att hedra minnet av offren.

Herr talman! Givetvis ska en ambassadör göra besök och ha en öppen dialog och kontakt. Det som är oroande, beklagligt och anmärkningsvärt i detta fall är att hon väljer att besöka dem inom det korta tidsspannet av en dag. Kärnan i frågan är inte att hon har besökt Mladen Grujicic utan att hon väljer att göra det på detta sätt. Detta är en djupt oroande signal, som har spridit sig i den bosniakiska diasporan i Sverige.

Det är också oroande att utrikesministern sitter i en regering som är i händerna på ett uttalat främlingsfientligt parti med rötterna i nazismen. Det är svårt att tro att regeringen håller i taktpinnen i många frågor, även utrikesfrågor. Sverigedemokraterna har som bekant arbetat flitigt med att försämra dialogen med länder med stor muslimsk befolkning, och de har genom sitt påhejande av koranbränningar bidragit till att höja terrorhotnivån i Sverige. Nu kan de inte längre hålla sig retoriskt utan pekar ut muslimer som en samhällsfara - och jag vill att utrikesministern noterar att de pekar ut muslimer, inte islamister, som en samhällsfara.

Jag kommer som bekant från Bosnien. Folkmordet i Srebrenica är väldigt bekant för mig liksom folkmordsliknande övergrepp i min hemstad Prijedor och i Sanski Most, Novo Sarajevo och Novi Grad. När kriget pågick sa man faktiskt "vi hanterar muslimerna innan de dödar oss". Det var ett preventivt folkmord.

Senast i går under statsministerns frågestund sa just en sverigedemokratisk ledamot när han pratade om muslimer: De vill döda oss. Glädjande nog sa statsministern ifrån. Men det är oerhört oroande att utrikesministern och den svenska regeringen väljer detta sällskap trots grova och farliga uttalanden. Och när jag ser att Sveriges ambassadör till Bosnien och Hercegovina slår två flugor i en smäll genom att besöka både folkmordsförnekare och folkmordsoffer drar i alla fall jag öronen åt mig, och jag tror att många som var med om detta också drar öronen åt sig.

Jag undrar hur utrikesministern kommer att agera inom sitt område och hur han tänker påverka riksdag och regering att arbeta med relationen till bosniakerna i både Sverige och Bosnien.

Herr talman! Mitt och regeringens engagemang för västra Balkan är stort. Bland annat besökte jag och statsrådet Jessika Roswall samtliga länder på västra Balkan under det svenska EU-ordförandeskapet förra året. Jag fick då möjlighet att besöka Bosnien och Hercegovina, och statsrådet Roswall besökte så sent som förra veckan landet. Det är tydligt att dessa länders EU-närmande och förankring i det europeiska samarbetet utgör en viktig hävstång för deras nödvändiga reformarbete och även en investering i vår gemensamma säkerhet och utveckling. Regeringen välkomnar därför Europeiska rådets beslut om att inleda anslutningsförhandlingar med Bosnien och Hercegovina, något som jag har verkat för.

Samtidigt behöver reformarbetet givetvis fortsätta, och det är särskilt angeläget i fråga om rättsstatens principer, demokrati och grundläggande rättigheter liksom när det gäller åtgärder mot korruption och organiserad brottslighet. Därtill kommer det som är föremålet för dagens interpellationsdebatt, nämligen frågan om fred och försoning och att det utgör en förutsättning för Bosnien och Hercegovinas EU-närmande.

Vi har en långvarig och mycket god relation bilateralt mellan Sverige och Bosnien och Hercegovina, och den har präglats av starka mellanfolkliga band, precis som Azra Muranovic har tagit upp i sina inlägg. Den stora bosniska diasporan i Sverige är en drivande kraft i denna relation, och den bidrar också stort till det svenska samhället. Jag utgår från att ingen ifrågasätter detta.

Jag har god och regelbunden kontakt med min bosniska utrikesministerkollega Elmedin Konakovic och bygger kontinuerligt upp en bra, god och förtroendefull relation med honom. Vid våra möten, inklusive det i München nyligen, har jag alltid uttryckt uppskattning över den långvariga och goda bilaterala relationen mellan våra länder, inklusive den starka mellanfolkliga relation som finns. Denna goda bilaterala relation inkluderar ett långsiktigt och omfattande utvecklingssamarbete som syftar till att bidra till Bosnien och Hercegovinas EU-närmanden. Vi har ett växande handelsutbyte, där diasporan är en drivande faktor, och en stark mellanfolklig relation med alla delar av det bosniska samhället. Detta är en relation som jag och regeringen kommer att fortsätta att vårda och fördjupa.

Jag ser också fram emot ett nära samarbete med Bosnien och Hercegovinas nye ambassadör i Sverige, Bojan Sosic, som jag träffade när han tillträdde i december.

Herr talman! Jag avslutar med ytterligare ett par frågor. Hur kommer utrikesministern att arbeta för att lyfta fram folkmordet i Srebrenica, som fortfarande är relativt okänt bland många grupper i Sverige och Europa? Hur kommer utrikesministern att verka inom sitt område för att lyfta fram folkmordet i Srebrenica, som är det första sedan Förintelsen? Jag hoppas att vi inte får ett tredje.

Herr talman! Jag tackar ledamoten för en bra interpellationsdebatt som verkligen har belyst och illustrerat hur viktigt det är att vi kontinuerligt arbetar med att lyfta fram folkmordet i Srebrenica, något som regeringen kommer att göra. Jag delar kanske inte riktigt interpellantens uppfattning att detta skulle vara bortglömt. Jag tror att få händelser har framstått som så fasansfulla i det moderna Europas historia som just folkmordet i Srebrenica, och en betydande uppmärksamhet har genom åren riktats mot detta, vilket är bra eftersom just förutsättningarna som ledde fram till detta folkmord var så hemska. Jag syftar på forna Jugoslaviens sammanbrott, våldsamheterna som krävde så många civila dödsoffer och givetvis omständigheten att den serbiska minoriteten gick in för att utplåna den här bosniakiska gruppen, precis som interpellationen har belyst.

Jag är alltid beredd att prata om händelserna i Srebrenica i de sammanhang där det är relevant, och vi kommer givetvis, baserat på det jag precis har pratat om, det vill säga vår mellanfolkliga relation med Bosnien, aldrig att glömma bort detta. Men det viktigaste och mest angelägna nu är att minnet av folkmordet i Srebrenica också måste leda framåt mot en försoning och förbättring av förhållandena i Bosnien och Hercegovina så att man slutligen kan lägga detta bakom sig och blicka mot framtiden och det EU-närmande som jag precis har berättat om och som just nu är regeringens viktigaste prioritet i relationen till detta land.

Interpellationsdebatten var härmed avslutad.