Sveriges långsiktiga utvecklingssamarbete

Herr talman! Hans Linde har frågat mig om regeringens avsikter när det gäller biståndet till Latinamerika. Hans Linde har också frågat hur frivilligorganisationer och riksdagen kommer att involveras i beslutsprocessen och hur regeringen ser på de mänskliga rättigheterna i Bolivia. Frågorna som ställs föranleds av att Sida, på eget initiativ, i sitt budgetunderlag till regeringen har presenterat ett scenario som omfattar en utfasning av det bilaterala biståndet till Bolivia, Colombia, Guatemala och Irak. Regeringen fattar beslut om med vilka samarbetsländer Sverige ska bedriva bilateralt bistånd. Sidas budgetunderlag är nu i sin helhet föremål för analys inom Regeringskansliet inför framtagandet av nästa års budget. Det stämmer att det svenska biståndet till Latinamerika har minskat under senare år. Många av kontinentens länder har över lag haft en positiv utveckling och god ekonomisk tillväxt som har bidragit till minskad fattigdom. De demokratiska styrelseskicken har utvecklats i en i huvudsakligen positiv riktning. I dag leds länderna på den amerikanska kontinenten av folkvalda presidenter och regeringar, med Kuba som enda undantag. På delar av kontinenten har emellertid många år av inbördeskrig lämnat efter sig samhällen med djupa sociala splittringar och svaga institutioner, och fattigdom utgör fortfarande ett stort problem. Våld och organiserad brottslighet utgör nya hot och påfrestningar. Kränkningar av mänskliga rättigheter begås fortfarande, och de demokratiska systemen är på sina håll sköra. En viktig aspekt av regeringens biståndspolitik är att den genomgående, oavsett land eller region, ska sträva efter att det svenska biståndet ska upprätthålla en hög grad av effektivitet och god kvalitet samt fylla en strategisk roll. Riksdagen kommer att involveras på sedvanligt sätt genom att regeringens budgetproposition debatteras och beslutas av riksdagen. Ett stort antal svenska frivilligorganisationer är engagerade i biståndet till Latinamerika, inte minst som biståndsaktörer. Såväl Utrikesdepartementet som Sida har en löpande dialog med dessa, både i Stockholm och genom våra ambassader i mottagarländerna. När det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna i Bolivia har Hans Linde citerat något selektivt i Utrikesdepartementets senaste rapport från 2010 om de mänskliga rättigheterna. Det stämmer att Bolivias nya grundlag, som antogs 2009, har utökat det rättsliga skyddet för mänskliga rättigheter i landet. Men det framgår också av samma rapport att mycket återstår för att omsätta dessa rättigheter i praktiken. Det är också skälet till att det svenska biståndsprogrammet i Bolivia har fokus på just demokrati och mänskliga rättigheter. Utrikesdepartementet kommer inom kort att publicera rapporter om läget för de mänskliga rättigheterna i samtliga länder på den amerikanska kontinenten. Regeringens senaste bedömning av situationen i Bolivia kommer då att framgå. Rapporterna är en del av regeringens kontinuerliga uppföljning av situationen för de mänskliga rättigheterna i världens länder.

Herr talman! Jag inleder med att tacka biståndsministern för svaret. Bakgrunden till att jag har ställt denna interpellation är att Sida har tagit fram ett budgetunderlag till regeringen för perioden 2014-2016 i vilket Sida bland annat föreslår att Sveriges bilaterala utvecklingssamarbete med Guatemala, Bolivia och Colombia fasas ut. Det skulle innebära att det svenska utvecklingssamarbetet med hela Latinamerika upphör. Jag tycker att det skulle vara mycket olyckligt. Sverige har bedrivit utvecklingssamarbete med en rad länder i Latinamerika under mycket lång tid. Under 70- och 80-talet när många länder i Latinamerika härjades av inbördeskrig och styrdes av auktoritära regimer spelade Sverige en viktig och unik roll som en kraft för demokratisering och fred. I dag kan vi se att Latinamerika är en kontinent som snabbt förändras, vilket biståndsministern också beskriver. Demokratin vinner snabbt mark och klyftorna och fattigdomen minskar. Det innebär såklart att utvecklingssamarbetet också måste förändras. Behoven av svenskt bistånd ser i dag inte likadana ut som de gjorde för 20 år sedan, och 20 år framåt i tiden kommer behoven sannolikt inte att se likadana ut som de gör i dag. Självklart är det inte heller så att bara för att Sverige vid ett tillfälle bedriver utvecklingssamarbete med ett land så ska vi ha kvar det för evigt. Om vi tittar på de tre länder i Latinamerika där vi i dag bedriver utvecklingssamarbete är det för mig uppenbart att det finns ett behov av svenskt bistånd, att det finns ett tydligt svenskt mervärde för vårt bistånd och att det finns en tydlig möjlighet att nå resultat. För mig är det dessa tre faktorer som ska avgöra vilka länder vi väljer att bedriva utvecklingssamarbete med. Guatemala är ett medelinkomstland med enorma ekonomiska och sociala klyftor. Jämställdhetsutmaningarna är enorma, och landets indianbefolkning är kraftigt exkluderad. Här har Sverige jobbat med att stödja civilsamhälle och myndigheter för att öka kvinnornas och indianbefolkningens inflytande och för att minska fattigdom och ohälsa i dessa grupper. Guatemala är en svag stat. Väljer Sverige att fasa ut biståndet är risken stor att det slår mot just de grupper som staten i dag inte har möjlighet eller vilja att stötta. I Colombia pågår fredsförhandlingar. Vi har en reell chans att se slutet på ett av de blodigaste inbördeskrigen i modern tid. Här behövs svenskt bistånd för att bemöta de omfattande brott mot de mänskliga rättigheterna som begås, för att se till att kvinnor blir delaktiga i den fredsprocess som inletts och för att skydda de grupper som drabbats hårdast av den väpnade konflikten. När vi efter 50 år av inbördeskrig börjar se ett ljus i tunneln, är det då Sverige ska lämna Colombia? I Bolivia ser vi en helt annan utveckling. För första gången på 500 år styr en representant för majoritetsbefolkningen, indianerna, landet. Regeringen har ett ambitiöst arbete för att minska fattigdomen. Här handlar det för Sveriges del snarare om att understödja de positiva processerna och se till att fattigdomsbekämpningen kommer alla till del och blir ekonomiskt, ekologiskt och socialt hållbar. Jag hade önskat att biståndsministern i dag gett tydliga besked. Jag hade velat höra från biståndsministern att svenskt bistånd i Latinamerika har ett mervärde och att det har möjlighet att ge resultat. Men det sade inte biståndsministern, utan hon sade att det är föremål för analys inom Utrikesdepartementet. Det väcker oro hos mig, hos frivilligorganisationerna och hos de berörda länderna. Jag hoppas att biståndsministern kan ge ett tydligare besked än så.

Herr talman! Tack även denna gång för att tidsmässigt väl väckt interpellation, för att diskutera hur vi hanterar bland annat Sidas budgetunderlag. Låt mig, herr talman, börja med att i princip instämma i nästan allt Hans Linde har sagt vad gäller situationen i de tre länder som vi just nu diskuterar och också vad gäller de historiska erfarenheterna och Sveriges mycket starka engagemang, som bland annat har tagit sig uttryck i ett omfattande bistånd. Det har förmodligen spelat roll, och det har inte minst inneburit att vi har stor respekt med oss i dessa länder och, tror jag, är en rätt uppskattad partner. Det vi i dag behöver diskutera - det är Hans Linde aningen inne på också, genom hans grundläggande kunskap och förmåga att förstå att biståndet över tid behöver förändras, att biståndet inte kan vara överallt och att biståndet också behöver bedömas utifrån olika kriterier - är att detta är något som vi behöver ta ansvar för, givet Sveriges framtida val av var svenskt bistånd kan göra mest nytta. Herr talman! Svenskt bistånd kanaliseras inte bara via myndigheten Sida. Vi har också möjligheter att påverka och driva ekonomiska flöden men också politiskt engagemang via multilaterala kanaler. Europeiska unionen är väl den främsta, där vi mycket noga behöver engagera oss och aktivera oss vad gäller EU:s Latinamerikapolitik, vilket vi gör, men vi har naturligtvis också Världsbanken, FN och många andra. Frågan är nu - det är min utgångspunkt - inte att diskutera länderna utan snarare ta tillfället i akt att ha respekt för att Sida gör ett budgetunderlag utifrån myndighetens bedömningar. Myndigheten har en viss summa pengar för ett förvaltningsanslag för att kunna bedriva långsiktigt bilateralt utvecklingssamarbete, hantera humanitära insatser med mera. När styrelsen gör ett budgetunderlag till regeringen som kommer med den här analysen, förtjänar det att Utrikesdepartementet och regeringen gör en grundläggande analys av Sidas budgetunderlag. Sida konstaterar att man inte kan vara överallt och att man har ett antal resurser som behöver hanteras och försöker utifrån sin egen bedömningsgrund göra ett scenario som det sedan är upp till regeringen att värdera i sin helhet och att då väga in många andra aspekter än kanske bara Sidas eget budgetunderlag. Därför kan jag inte, herr talman, ge tydliga besked i dag. Jag kan bara säga att det svenska engagemanget för Bolivia, Guatemala och Colombia är både historiskt och för framtiden, att vi har en stark politisk närvaro och att vi har bedrivit långsiktigt utvecklingssamarbete men också att vi i allt större grad jobbar tillsammans med de här länderna, som också har förändrats. Det är ingen tvekan om att vi där har ett starkt engagemang. Men vad gäller den fortsatta beredningen av Sidas budgetunderlag måste vi respektera de beredningsrutiner som gäller i Regeringskansliet och seriöst titta på det budgetunderlag som har inkommit och också göra vägval kring var Sverige ska vara aktiv under de kommande åren med det svenska bilaterala biståndet och hur vi samtidigt i den processen kan fundera på hur vi använder de multilaterala kanalerna kanske ännu mer effektivt.

Herr talman! Låt mig vara tydlig: Jag tror inte att Sverige ska göra allt överallt. Jag tror inte heller att Sverige eller för den delen Sida är bäst på allt överallt. Det finns lägen där det är bättre att arbeta genom EU till och med, genom FN-organ eller genom frivilligorganisationer eller att helt enkelt låta andra givare ta större plats. Men just när det gäller Latinamerika och de tre länder som nu är berörda skulle jag vilja säga att Sverige har ett unikt mervärde. Jag ser det, och jag beklagar att biståndsministern inte riktigt verkar se att vi har en unik historisk position i alla de här tre länderna genom hur vi som land har agerat i Latinamerika under decennier. Det gör att vi har andra möjligheter att påverka än vad till exempel EU eller för den delen andra bilaterala givare har. Den möjligheten ska vi inte förlora. Det är en enorm utrikespolitisk och utvecklingspolitisk tillgång som vi inte ska ge upp. Jag tror att det är viktigt att se: Sverige har nu som stat bedrivit bistånd i mer än 50 år. Under de decennierna har vi lärt oss mycket om vad som fungerar och vad som inte fungerar. En av de saker som vi har lärt oss är: Helt avgörande för att svenskt bistånd ska nå resultat är långsiktighet och förutsägbarhet, att våra partner ska kunna lita på oss och veta att när Sverige ger ett löfte och gör ett åtagande, då finns vi med - vi hoppar inte av halvvägs. Därför blir jag så oroad över de signaler som nu kommer från Sida och att man från regeringens sida bedömer att detta är ett förslag som man vill analysera. Regeringen har ju haft en process där man gjorde en landfokusering år 2007. Den landfokuseringsprocessen, som Gunilla Carlsson själv genomförde, innebar att man sade till en lång rad länder: Nu fasar vi ut er. Men man sade också till de länder som var kvar: Vi ska bedriva ett långsiktigt utvecklingssamarbete med just er. Ett av de länder som man gav detta löfte var just Bolivia. Det löftet befästes genom att man öppnade en svensk ambassad i La Paz 2010, och det bekräftades så sent som 2013 i regeringens egen budgetproposition. Jag undrar lite: Hur lång är Gunilla Carlssons långsiktighet, när det tydligen ett år senare kan vara läge att ompröva detta åtagande? Jag skulle vilja säga att den ryckighet i biståndspolitiken som vi ser skadar trovärdigheten i stort och skapar frågetecken runt Sveriges långsiktiga biståndsåtaganden. Om vi nu kan stå här och fundera på om vi ska backa från de åtaganden som vi har gjort i Latinamerika, vad har då regeringens åtaganden i Tanzania, Mellanöstern och Afghanistan för värde, om man uppenbarligen om och om igen kan ompröva löften som man redan har gett? Jag vill också passa på att fråga biståndsministern hur biståndsministern ser på den fortsatta processen runt de här frågorna. Jag noterade att biståndsministern skrev en debattartikel i Svenska Dagbladet den 28 mars, där biståndsministern skrev: "Oron för att jag skulle vilja låsa in mig i slutna rum . är obefogad". Då önskar jag få se de öppna rummen och den öppna dialogen. Man kan fråga sig: I det arbete som Sida har haft med att ta fram sitt beslutsunderlag, vilka frivilligorganisationer har inkluderats i det arbetet? När man nu genomför en analys på Regeringskansliet, på vilket sätt involverar man frivilligorganisationerna, vi som är folkvalda eller för den delen de länder som är berörda och som dessutom ska äga sin egen utveckling? På vilket sätt inkluderar man dem i de här processerna? Var finns underlagen för besluten? Vilka faktorer tar man hänsyn till i arbetet? Om nu regeringens och Gunilla Carlssons rum inte är slutna, varför ser vi då i dag bara stängda dörrar när vi ställer de här frågorna? De frågorna skulle jag vilja få svar på från Gunilla Carlsson. Men jag skulle också återigen vilja trycka på Gunilla Carlsson och försöka få ett svar på: Ser Gunilla Carlsson ett mervärde av en svensk närvaro när det gäller biståndet i Latinamerika?

Herr talman! Låt mig nu få svara inte utifrån de tre länder som vi nu debatterar utan mer generellt. Jag tycker att vi, både som statsråd men också som riksdagsledamöter, ska ha respekt för hur myndigheten Sida arbetar. Det är en myndighet som lyder under regeringen och som tar fram beslutsunderlag i en gedigen process med professionella medarbetare, som naturligtvis grundar en hel del av arbetet på kontakter i länder där man arbetar, tillsammans med partner som civilsamhälle och organisationer. När man tar fram ett så gediget budgetunderlag till regeringen för den långsiktiga planeringen måste man påtala för regeringen att om man ska ligga kvar på samma förvaltningsresursnivåer kommer man att ha svårt att fullfölja den politik som regeringen har stakat ut, nämligen att försöka adressera inte minst de växande fattigdomsklyftorna i Afrika, där vi har fler låginkomstländer, samtidigt som myndigheten också tittar på hur många länder vi kan vara verksamma i. Det handlar inte om att man sedan har en ryckighet i den fortsatta bedömningen, utan det handlar om att ha ordnade processer för väl avvägda bedömningar, där Sidas budgetunderlag är en del i regeringens samlade underlag för att sedan ta sitt ansvar. Det ansvaret tänker jag ta, och jag tänker absolut ha en långsiktighet i detta. När vi nu inte talar om de tre länderna utan talar principiellt handlar det inte om att man från en dag till en annan bestämmer sig för att lämna. Precis som Hans Linde säger har vi försökt stärka vår politiska närvaro och verkligen fokuserat, fördjupat och gett mer resurser till de länder som vi har valt att vara verksamma i efter den landfokuseringsreform som jag hade ansvar för. Vi har alltjämt ett åtagande inom ramen för överenskommelser internationellt i Accra och Busan att givarländer ska fokusera sina ansträngningar. Sverige är i dagsläget, som jag skulle vilja bedöma det, det land som är mest omtyckt i hela världen och som är på allra flest ställen med sitt bilaterala utvecklingssamarbete. Det är också en fråga som jag själv måste beakta. Vi har lovat oss internationellt att i det bilaterala samarbetet inte sprida oss alltför mycket, eftersom det går emot den typ av arbetsfördelning och arbetskoncentration som man har velat se i den internationella arkitekturen för ett effektivt och väl fungerande bistånd. Det är alltså många parametrar som vi behöver ta ställning till: förvaltningsekonomiska resurser hos myndigheten, den politiska förmågan att hålla i gång allt detta men också internationella åtaganden. Därför sker det ständigt en analys som inte behöver betyda att man omedelbart tar några beslut. Hur fattas då dessa beslut? För mig är det viktigt att regeringen tar sitt ansvar för styrningen och för genomförandet av politiken. Men det är också viktigt att vi har en öppenhet och en diskussion. Till exempel tack vare att Hans Linde är en aktiv interpellant får vi en publik debatt om detta. Vi använder också våra tidningssidor, och naturligtvis lyssnar vi i de olika sammanhang som finns in vad många engagerade aktörer i Sverige, inklusive det civila samhällets organisationer, har för uppfattningar. Därvidlag försöker jag vara så öppen som möjligt. Herr talman! En sak vill jag ändå berätta för riksdagsledamöterna. Jag träffar civilsamhällesorganisationerna, och det finns ett antal sådana organisationer för vart och ett av alla de länder som vi är aktiva i. Precis som Hans Linde säger ökar vi vårt åtagande i Afghanistan. Vi har mycket som är oklara affärer i Afrika, givet att vi där har en ännu högre grad av instabilitet och många gånger ännu svårare att nå millenniemålen. Det finns många som är mycket intresserade av många olika länder. Jag har att ta ansvar för helheten, och jag har också att ta ansvar för att försvara Sidas budgetunderlag som har gjort sitt arbete. Sedan är det regeringen som ska hållas ansvarig för de beslut som vi kommer att fatta så småningom.

Herr talman! Som biståndspolitisk talesperson för Vänsterpartiet vill jag understryka att jag också tar ansvar för helheten och vår syn på det svenska biståndet i dess helhet. Jag kanske ska påminna Gunilla Carlsson om att hon som biståndsminister faktiskt redan har genomfört en landfokuseringsprocess som presenterades 2007. Då gjorde hon som biståndsminister en rad val och en lång rad långsiktiga åtaganden. När samma minister bara ett par år senare står och omprövar och analyserar dessa åtaganden blir frågan: Vad är egentligen Gunilla Carlssons löften värda? Hur lång är långsiktigheten i Gunilla Carlssons arbete? Jag vill vara tydlig med att för mig som vänsterpartist är det alldeles uppenbart att svenskt bistånd har gjort skillnad i Latinamerika, att det gör skillnad i dag i Latinamerika och att det har goda möjligheter att göra skillnad i framtiden. Om man tittar på de resultatredovisningar som regeringen själv har presenterat om biståndets resultat i Bolivia, i Colombia och i Guatemala visar regeringen att svenskt bistånd har gjort skillnad och att svenskt bistånd har ett mervärde. Det gör att jag också är helt övertygad om att vi kan göra skillnad i framtiden. Jag kan ta några exempel. I Colombia stödde Sverige en studie som visade på samband och kopplingar mellan politiker och paramilitärer. Detta slutade med att en lång rad parlamentariker fick avgå och ställdes inför rätta. I Bolivia var Sverige med och tog fram den nationella jämställdhetspolicyn som sedan resulterade i att fler kvinnor i Bolivia deltog i valen. I Guatemala har Sverige varit med och byggt upp institutioner som i dag motverkar förekomsten av tortyr och har minskat straffriheten. Vi har varit framgångsrika i Latinamerika, och detta behöver vi värna. Jag ska vara ärlig och säga att jag är helt övertygad om att vi en dag kan stänga ned det sista svenska biståndskontoret i Latinamerika. Det kommer en dag när vi inte längre behöver något svenskt bistånd på kontinenten. Men den dagen är inte i dag. Jag är helt övertygad om att svenskt bistånd behövs i Latinamerika under många år framöver.

Herr talman! Jag är oerhört stolt och tacksam över det erkännande som svenskt bistånd och myndigheten Sida får av Hans Linde och över den förkärlek som finns till Sveriges egna bilaterala engagemang och att detta har ett sådant starkt gehör i den svenska riksdagen. Det är roligt för mig som ansvarig biståndsminister. Jag tror också att det är viktigt för oss som multilateralister när vi ser att man kan göra ännu större avtryck och förändringar genom att samarbeta med internationella civilsamhällesorganisationer och internationella multilaterala kanaler och fortsatt och alltjämt kan göra skillnad i Asien, i Latinamerika och i Afrika för att se till att lyfta människor ur ofrihet och fattigdom. Vår agenda är på båda planhalvorna: En starkt och väl fungerande bilateral myndighet som Sida som gör skillnad i sitt dagliga arbete är en fantastisk tillgång. Men vi kan också genom de multilaterala kanalerna bära vidare det engagemang som finns. Det handlar om att göra både och. Det handlar också om att hitta effektiva kanaler för att använda skattebetalarnas pengar på bästa möjliga sätt och se till att vi är riggade att hantera de långsiktiga åtaganden som vi gör. Därför är jag glad att vi fick denna möjlighet till meningsutbyte. Regeringen kommer att återkomma med sina beslut. Innan dess hoppas jag att vi kommer att hinna diskutera dessa frågor mer.