Sveriges och EU:s agerande för minskat kärnvapenhot och ökad nedrustning

Herr talman! Carl B Hamilton har frågat mig vilka initiativ jag kan tänka mig att ta i frågor som rör Sveriges och EU:s agerande för minskat kärnvapenhot och ökad nedrustning. Carl B Hamiltons interpellation tar upp en central utrikes- och säkerhetspolitisk fråga, kärnvapenhotet och hållbarheten i det system som det internationella samfundet skapat och under decennier förlitat sig på. Detta är en av ödesfrågorna i världen i dag. Regeringen lägger mycket stor vikt vid dessa frågor. Förhandlingarna under 1960-talet om icke-spridningsfördraget, NPT, Non-Proliferation Treaty, skedde mot bakgrund av den då pågående kärnvapenkapprustningen mellan supermakterna och risken för att ett större antal länder var på väg eller aktivt övervägde att skaffa kärnvapen. Fyra decennier senare kan vi konstatera att NPT varit framgångsrikt i så måtto att världen i dag har färre kärnvapenstater än vad prognoserna tydde på vid fördragets tillkomst. Tyvärr är, som Carl B Hamilton framhåller, dagens trend emellertid oroväckande. Nedrustnings- och icke-spridningssystemet är utsatt för de allvarligaste påfrestningarna sedan NPT:s tillkomst. Vi kan vara på väg in i en ond spiral, där Mellanöstern och Nordostasien följer i Sydasiens spår och fler länder skaffar kärnvapen. Avgörande blir utvecklingen kring Irans kärntekniska program. Mardrömsscenariot att terroristorganisationer kommer över kärnvapen kan inte heller uteslutas. Kärnvapenstaternas ovilja att nedrusta och genomföra egna åtaganden bidrar till att underminera systemets trovärdighet. Till detta ska läggas att flera av kärnvapenstaterna under senare år gett kärnvapen en mer central roll i sina doktriner och indikerat nya användningsområden. Carl B Hamiltons fyra frågor återspeglar de svåra problemen och utmaningarna. Den första frågan, som gäller vad Sverige bland annat genom EU och framför allt EU:s gemensamma utrikespolitik kan göra för att blåsa liv i icke-spridningsfördraget, och den fjärde om nedrustning hänger nära samman. Först: Vad kan EU göra? Inför 2005 års översynskonferens om NPT antog EU en gemensam ståndpunkt med ett antal ambitiösa förslag syftande till att förhindra spridning av kärnvapen. Den innehöll också konstruktiva förslag på nedrustningsområdet. Själva NPT-konferensen blev dock ett misslyckande. Det berodde i stor utsträckning på bristande politisk vilja hos centrala aktörer. EU:s roll blev förhållandevis begränsad vid det tillfället. Jag menar dock att EU borde ha goda förutsättningar att spela en roll som brobyggare inom NPT och bidra till att lägga grunden för konsensus i hela det internationella samfundet. Detta förutsätter emellertid att EU:s två kärnvapenstater är beredda att ta sin del av ansvaret. När det gäller EU vill jag också nämna dess strategi mot massförstörelsevapen, som Sverige tog initiativ till häromåret. Genom denna bidrar unionen på ett konkret sätt till arbetet mot spridning av massförstörelsevapen. Sveriges kanske viktigaste uppgift under den närmaste tiden blir att på bästa sätt driva flera av de konstruktiva förslag som lades fram av Blixkommissionen den 1 juni och verka för att dessa får maximalt genomslag. Vissa av förslagen ligger väl i linje med EU:s politik och lämpar sig att drivas av unionen. Två exempel är 1. ikraftträdandet av provstoppsavtalet (CTBT) och 2. ett verifierbart avtal om förbud mot produktion av klyvbart material, alltså plutonium, höganrikat uran, för vapenändamål. En förutsättning för att vi ska kunna överbrygga de starka internationella motsättningar som finns på kärnvapenområdet är att framsteg görs när det gäller både icke-spridning och nedrustning. Vi kan inte utgå från att EU med två kärnvapenstater på ett effektivt sätt ska kunna argumentera för kärnvapennedrustning. Sverige måste därför fortsatt agera också i andra konstellationer än i EU. Sverige har under ett antal år verkat tillsammans med en grupp länder - Brasilien, Egypten, Irland, Mexiko, Nya Zeeland och Sydafrika - i den så kallade koalitionen för en ny agenda, NAC. Blixkommissionen kan också ses som ett alternativt sätt att arbeta och påverka debatten. Så till frågan om kärnvapenkapplöpning mellan Indien och Pakistan. Jag delar i hög grad Carl B Hamiltons oro för den kärnvapenupprustning som pågår i Indien och Pakistan. De båda länderna fortsätter att tillverka kärnvapen och producera klyvbart material för vapenändamål. Varken Indien eller Pakistan har anslutit sig till provstoppsavtalet. Det amerikansk-indiska initiativet, som Carl B Hamilton nämner, skulle även fortsättningsvis ge Indien fria händer att behålla och bygga ut sitt kärnvapenprogram. Det är viktigt att ytterligare upprustning förhindras genom att Indien och Pakistan upphör med att producera klyvbart material för kärnvapen. I avvaktan på ett multilateralt avtal om produktionsförbud kan förslaget från Blixkommissionen om att samtliga länder med kärnvapenkapacitet - bland annat då Indien, Pakistan och Kina - gemensamt inför ett moratorium vara en framkomlig väg. Därigenom skulle dessa tre länder också inlemmas i vad som skulle kunna bli början till ett regionalt arrangemang. I nästa steg borde de tre ansluta sig till provstoppsavtalet. Till sist frågan om Irans kärntekniska program och EU:s roll. Som jag framhöll när Iranfrågan diskuterades här i kammaren den 25 april pågår ett kontinuerligt samråd inom EU om hur unionen ska kunna påverka Iran. Den så kallade EU-3-gruppen - Frankrike, Storbritannien och Tyskland - med stöd av EU:s höge representant Solana har gått i spetsen för EU:s och det internationella samfundets ansträngningar i tre år. Sverige och övriga EU-länder är engagerade genom täta och regelbundna diskussioner och samordning i frågan. Hela EU står bakom detta arbete och de nu aktuella försöken att påverka Iran genom en kombination av incitament och säkerhetsrådets möjlighet att besluta om sanktioner. För att komma till rätta med sitt trovärdighetsproblem måste Iran förmås ta de steg som omvärlden bedömer nödvändiga. Det är mycket positivt att USA nu är berett att delta i direkta samtal med Iran. Detta kräver att Iran fryser sin verksamhet för anrikning av uran. Det är min förhoppning att Iran utnyttjar denna möjlighet att föra oss närmare en diplomatisk lösning. Till slut är det regeringens uppfattning att EU bör fortsätta att hålla ihop sin position och därmed bidra till att det sätts bred internationell press på Iran att agera konstruktivt. Sverige verkar för detta inom EU. Iranfrågan är svår att lösa, men EU-3 och Solana har hittills arbetat engagerat och målmedvetet. Det finns all anledning att fortsätta de pågående ansträngningarna.

Fru talman! Tack, utrikesministern, för svaret. Som utrikesministern sade är detta en central fråga, och den kommer att finnas med under en överskådlig tid. Det gör det desto mera angeläget enligt min mening att ha en ganska bestämd och genomtänkt långsiktig strategi för hur man ska agera beträffande nedrustnings- och icke-spridningsfrågorna. En av mina utgångspunkter är att Sverige är medlem av den europeiska unionen. Vi var tillskyndare av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi har upptäckt och erfarit att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken är bra för Sverige, för svenska värderingar och egenintressen på ett sätt som jag tror inte alls var uppenbart när vi blev medlem i Europeiska unionen. De farhågor om bundenhet och inskränkt handlingsfrihet i utrikespolitiken som fanns före medlemskapet har i praktiken visat sig vara överdrivna. Kraven på ständiga ställningstaganden i mycket fler frågor än förr när vi inte var medlem underskattades. Därmed underskattades också Sveriges inflytande i den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Däremot menar jag att risken för en förlorad profil i utrikespolitiken, kanske under bördan av att hela tiden behöva ta ställning i så många frågor i flödet av frågor i utrikespolitiken inom EU, har visat sig mera berättigad. Därför menar jag att Sverige inom den europeiska unionen ska försöka exploatera den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken som en hävstång för vissa intressen och värderingar. Jag menar att just det här ämnesområdet - jag vill inte säga att det lämpar sig särskilt väl för det - är så angeläget att vi bör göra detta. Vi bör göra detta till ett av de ämnesområden som vi ständigt återkommer till, tjatar om och prioriterar inom EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik - även naturligtvis med hänsyn tagen till det som utrikesministern sade, att vi har två kärnvapenmakter inom den europeiska unionen, men icke desto mindre. När jag ställde den här interpellationen var naturligtvis bakgrunden att jag visste att Blixkommissionen skulle lägga fram sin rapport den 1 juni. Låt mig göra klart att i en alliansregering skulle Folkpartiet inom utrikespolitiken göra just det jag har sagt, nämligen prioritera initiativ som syftar till att förverkliga Blixkommissionens rekommendationer för nedrustning och icke-spridning av massförstörelsevapen. Vi ställer oss bakom Blixkommissionens rapport och inte minst, som jag nämnde, att vi ska använda vårt EU-medlemskap på ett mer systematiskt och genomtänkt sätt än vad Sverige har gjort hittills för den typen av frågor och för att förverkliga den typen av rekommendationer som Blixkommissionen har fört fram. Blixkommissionens mål är bland annat förbud mot kärnvapenprov, att stater som har kärnvapen ska minska sitt innehav och sluta producera plutonium, höganrikat uran, för kärnvapen och därmed även minska risken för att terrorister skulle få möjlighet att använda kärnvapen eller tillgång till kärnvapen. Därmed ligger det här ganska väl i linje med det arbete som nu är mycket aktivt inom Europeiska unionen och där det finns ett stort intresse bland många länder att motverka terrorism. Där har de visat sin handlingskraft och förändringsvilja på ett helt annat sätt än på många andra politikområden under de senaste åren. Jag ber att få återkomma till de specifika frågorna om Iran och Nordkorea samt Indien och Pakistan i nästa omgång.

Fru talman! Jag välkomnar möjligheten att här i riksdagen få diskutera de här frågorna, som i hög grad är både centrala och, som Carl B Hamilton framhåller, långsiktiga och där elementen hänger samman. Det finns olika forum där Sverige kan bedriva nedrustnings- och icke-spridningsfrågorna. De traditionellt använda är naturligtvis FN och nedrustningskommissionen där det för övrigt finns ett intressant förslag i Blixkommissionens rapport, nämligen att man bör fastställa arbetsordningen med två tredjedels majoritet, inte med konsensus, vilket har förlamat dess arbete. Det förslaget, tycker jag, kan tas på djupt allvar. Jag kommer att titta på det med, om det tillåts, två hattar både som svensk utrikesminister och som president i FN:s generalförsamling. Sedan har vi andra forum. Vi har koalitionen för en ny agenda, som har visat sig väldigt användbar, inte minst i samband med förra icke-spridningsöversynen. Den debatt som kommer att växa fram kring Blixkommissionens rapport och själva idén om kommissionen är ytterligare ett sätt att sätta fart på nedrustnings- och icke-spridningsdebatten. Det är utan tvekan en brist att vi misslyckades i icke-spridningsgranskningen i maj förra året och att vi i deklarationen vid toppmötet inte fick någon text i de här frågorna. Det är självfallet en brist, som både generalsekreteraren i FN och jag själv i min andra kapacitet har understrukit flera gånger. Sedan har vi frågan om hur vi mycket vi kan göra i EU. Vi har varit drivande inom EU och vi vill att EU ska göra mer. Anna Lindh tog initiativet 2002 till att utveckla vår politik om massförstörelsevapen. Men det är, som också Carl B Hamilton håller med om, inte helt lätt när två medlemmar i EU också är kärnvapenstater och har ett annat perspektiv på dessa frågor. Det handlar nu ytterst om att värna icke-spridningsfördraget. Det här är ett tecken på hur svag situationen är nu. Vi har nedrustningssidan och en oklarhet om ifall man ska börja testa, och kanske gå upp i rymden med kärnvapen. Icke-spridningsproblemen kommer vi till senare, antar jag, i den fortsatta diskussionen. Det handlar också om fredlig användning av kärnenergi, som också är en del i spridningsavtalet. De här tre elementen måste bevaras på ett sätt som motsvarar dagens värld. Det är väl just den debatten vi måste föra. Den är kortsiktigt nästan dramatiskt men också långsiktigt oerhört viktig och kanske avgörande för internationell politik. Jag välkomnar i hög grad den diskussionen och hoppas att EU kan spela en viktig roll framöver och att vi kan få samsyn. Jag delar helt synen på att vi ska stärka EU:s gemensamma utrikespolitik. Jag var på ett utrikesministermöte förra helgen och drev i hög grad mina intryck från New York och FN, där många länder utanför Europa ser EU som en viktig kraft på både det politiska och det ekonomiska området. Vi ska värna den möjligheten att utveckla EU:s globala profil.

Fru talman! Jag har inte så mycket att anföra emot det som utrikesministern sade beträffande Europeiska unionen som jag ska fokusera på här. Men det finns något som förvånar mig i sammanhanget. Det är riktigt, det som utrikesministern sade om Anna Lindhs initiativ. Men det finns ju ett annat spår också, nämligen de nya medlemsländerna, utvidgningen av EU och den oro som finns för terrorism och internationell kriminalitet över huvud taget. Som jag sade kan man beskylla den europeiska unionen för tröghet och ineffektivitet i många sammanhang, men i frågan om att skydda medborgarna mot internationell brottslighet och terrorism har man ändå visat en handlingskraft som är större än på de flesta andra områden sedan den 11 september och inte minst sedan Madridbomberna. Jag undrar om man inte skulle kunna försöka ta delar av problemen och rekommendationerna och passa in dem i det mönstret för att försöka driva det här inom den europeiska unionen. Jag säger inte att det är lätt; ingenting är lätt i det här sammanhanget. Men jag tror ändå att det skulle vara en möjlighet. Den andra frågan - knäckfrågan - är som utrikesministern sade för närvarande utvecklingen i Iran. Det finns ett antal glädjeämnen därvidlag, inte minst den ändrade amerikanska hållningen när det gäller att gå in i en genuin diskussion med Iran om dessa frågor. Man får hoppas att Iran är berett att göra sammalunda. Man kan notera bara genom en blick på kartan att både Pakistan och Indien är grannländer. Vi har också Afghanistan i regionen. Européerna är ju redan mycket starkt engagerade i fråga om att få en lösning på frågan Iran. Vi är också mycket engagerade i Afghanistan. Vi har gamla - förvisso delvis koloniala - band med Indien och Pakistan, men vi är redan som världsdel, som den europeiska unionen som organisation och som de europeiska länderna engagerade i regionen. Jag vet inte, men det vore intressant att höra om utrikesministern kan utveckla huruvida man kan använda EU som en mer aktiv aktör även i frågan om Indien och Pakistan. Man bör inte lämna det till andra aktörer i resten av världen.

Fru talman! Det är en intressant vinkling som Carl B Hamilton pekar på här, framför allt att man kan aktivera debatten med utgångspunkt i faran för terrorism. Jag tror att det är den vinkling som gör att man kan få ytterligare fart på arbetet i EU och det gemensamma arbetet med nedrustning och icke-spridning. Här tror jag att det är viktigt att komma ihåg att vi ska värna den kapacitet som finns i Europa, inte minst i Sverige, när det gäller B- och C-vapen - biologiska och kemiska vapen. Det man har sysslat med i Umeå är oerhört uppskattat internationellt. Den kompetensen är det viktigt att vi bevarar. Jag tror att vi måste fortsätta att ha en hög kapacitet om vi ska bevara vår trovärdighet i diskussionen om massförstörelsevapen. Jag tror att just kopplingen mellan massförstörelsevapen och terrorism är en utgångspunkt för en kanske ny diskussion inom EU om vilken roll vi kan ha framöver. Där kanske de två kärnvapenstaterna i EU inte behöver ha skiljaktiga uppfattningar. Jag håller med om att Iranfrågan har varit en fråga där EU har visat en hög profil. Det är ingen slump att en person som besöker Iran i dessa dagar, tror jag, är Javier Solana. Han presenterar det förslag och det paket som nu kan få avgörande internationell politisk betydelse för iranierna. Det har förhandlats först mellan de tre och mellan Kina, Ryssland och USA och det har lett till ett gemensamt förslag där det senaste inslaget är ett välkommet amerikanskt deltagande i arbetet med beredskap att indirekt föra en dialog med Iran. Jag tror att det är en viktig komponent om detta nu ska lyckas. Vi hade under utrikesministermötet i Österrike förra helgen en mycket intressant diskussion. Jag antydde redan tidigare, i den tidigare debatten, att Iranfrågan var en mycket viktig diskussion. Medlemskretsen gav naturligtvis de tre och Solana starkt stöd i det här arbetet, och hade en bra diskussion. Jag tyckte att den pekade i riktningen mot att EU kan vara en aktör i fullständigt centrala frågor för världspolitiken. Nu får vi se vad som händer i form av den iranska reaktionen och om det här förslaget, som huvudsakligen handlar om morötter, också kommer att behöva övergå i diskussioner om piskan - carrots and sticks . Jag hoppas att vi får en positiv utveckling. Alternativet militär konfrontation är ett skräckscenario som ingen vill möta.